Månadsarkiv: februari 2012

Fel att inte intervenera i Syrien

Posted on by
Svara

I och med den arabiska våren och de auktoritära ledarnas respons på demonstrationerna har åter igen frågan om folkrätt kontra mänskliga rättigheter dykt upp på dagordningen. Två jurister tillika debattörer i folkrättsfrågor menar att det är fel att intervenera i Syrien.

Debattörerna hänvisar givetvis till FN-stadgans talan om att medlemsländerna ska avstå från hot och våld samt non-intervention i medlemsländernas interna affärer. Säkerhetsrådet kan bara intervenera för att säkra internationell fred och säkerhet. Vidare menar debattörerna att den syriska oppositionen är splittrad och de tar upp tidiga rapporter från Arabförbundet för att påvisa att oppositionen för beväpnad kamp mot regimen. Debattörerna tycker även att Kina och Rysslands veto i Säkerhetsrådet räddade den rådande normen om icke-intervention.

Givetvis håller jag inte med debattörerna i frågan: Det är fel att inte intervenera i Syrien, inte tvärtom.

Att principen om staters suveränitet går före universella mänskliga rättigheter – det existerar inte i min värld. Dessa rättigheter är ”universella” dvs. de gäller överallt och står över allt annat. I Syrien kränks inte bara det syriska folkets rätt till frihet utan även deras rätt till liv. Staten har misslyckats fatalt med att skydda medborgarna, istället beskyddar sig staten gentemot medborgarna. Fortsätter våldet att eskalera i Syrien har vi fått oss en regional säkerhetsrisk – flyktingströmmar kommer bland annat drabba Turkiet (därmed deras ständiga vaka över utvecklingen) och i en situation där full inbördeskrig råder kan våldet komma att sprida sig över gränserna. Irak, Libanon, Israel och Turkiet skulle bland annat drabbas. Det ligger därför i omvärldens intresse att få ett slut på oroligheterna.

Man kan vara en varm folkrättskramare och vilja värna ett icke-våldsamt förhandlingssätt i konflikter men sanningen är att verkligheten ibland tvingar oss till att ta nödvändiga våldaktioner. Insatserna i forna Jugoslavien är ett av de främsta exemplen där våld var tvungen att tas för att förhindra fortsatt våld. Om omvärlden istället hade tittat på med hänvisningar till staters suveränitet och rätt att hantera sina egna affärer hade tragedin i Balkan varit ännu värre. Omvärlden har en moralisk plikt att stoppa mördarregimer från att utradera sin befolkning – må det gälla etniska som politiska utrensningar, vi har ingen rätt att stå vid sidan om och göra ingenting. Allt för många gånger har omvärlden haft denna inställning eller blindhet – vi har stått vid sidan och sett när folkmord begicks i Rwanda, när kurder gasades ihjäl i Halabja och nu spelas samma gamla vanliga scenario upp igen. Massmord sker framför ögonen på oss i Syrien och omvärlden agerar inte för att stoppa massakrerna, det är fel av oss att inte intervenera – särskilt när syrier själva ber om hjälp från omvärlden. Allt för många gånger har vi lovat oss själva: aldrig mer – men var gång dessa hemskheter dyker upp backar vi och glömmer vad vi så många gånger lovat varandra som medmänniskor. Det är skamligt och sorgligt.

Den syriska oppositionen må vara splittrad och en fraktion av den må bedriva väpnad kamp men det utgör inget hinder för att ingripa militärt. Det är inte för oppositionens skull man ska intervenera, det är för den vanliga människans skull. För befolkningen som helhet. Operationens främsta syfte ska vara att hjälpa civila, oskyldiga människor. Att en del av oppositionen även tagit till vapen är också en konsekvens av att omvärlden inte hjälper till – de har valt våldets väg för att störta sina förtryckare och för att försvara sig själva. Sådan blir situationen när statens främsta uppgift – att försvara medborgarna – totalt kollapsat.

Avslutligen finns det människor där ute som menar att en intervention inte skulle vara legitimt då Arabförbundet inte stödjer någon sådan aktion. Det är helt fel. Under den senaste tiden har även medlemsländer inom Arabförbundet börjat tala om en intervention i Syrien. Såväl Tunisien som Qatar har förespråkat att en fredsbevarande operation inleds i landet, lägg därtill Saudiarabiens vilja att beväpna den syriska oppositionen och Turkiets uttalanden om att upprätta en säkerhetszon så faller debattörernas påståenden. Man har alltså även inom Arabförbundet och i Turkiet har man börjat diskutera en eventuell intervention – att organisera en fredsbevarande operation skulle därmed säkerligen få gehör bland arabvärlden. Kom ihåg, en intervention betyder inte per automatik en Irak-invasion. Interventioner kan göras genom simpla flygförbudszoner, säkerhetszoner, fredsbevarande operationer och dylikt. Inget säger att man ska göra om Irak 2003, och det har ingen krävt heller.

Vill du läsa mer rekommenderar jag The Economist och deras debatt i frågan.  Läs gärna även Shadi Hamid: ”Why we have a responsibility to protect Syria”

Likabehandling = diskriminering?

Posted on by
Svara

Regeringen bör ta sig en allvarlig funderare kring huruvida Diskrimineringsombudsmannen fortsättningsvis bör finnas kvar som en svensk myndighet eller ej, åtminstone om det här kan förväntas bli resultatet av de närmare 100 miljoner kronor som skattebetalarna årligen betalar för dess verksamhet. Fallet gäller en kvinna i Finspång som gått på ett informationsmöte anordnat av Arbetsförmedlingen för en kockutbildning hon fått plats på, där upplysts om att de som går kockutbildningen kommer vara tvungna att provsmaka den mat de lagar, varpå hon med anledning av att hon inte äter fläskkött hoppade av utbildningen och anmälde Arbetsförmedlingen till diskrimineringsombudsmannen. Ärendet slutade i att DO och Arbetsförmedlingen kom överens om en förlikning enligt vilken Arbetsförmedlingen ska betala den ”diskriminerade” kvinnan 60 000 kronor.

Enligt Wikipedia är diskriminering i sin bredaste definition:

”När en person eller grupp av personer gör åtskillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter eller kvalitéer utan på grund av mer grundläggande egenskaper, delar av den diskriminerades identitet.”

Enligt Nationalencyklopedin är diskriminering:

”Särbehandling vilken innebär ett avsteg från principen att lika fall skall behandlas lika.”

Med andra ord så är det fullständigt befängt att Arbetsförmedlingen betalar skadestånd till en person för att de behandlat personen i fråga som vilken person som helst, det är ju själva definitionen av icke-diskriminering, och således just sådant som DO har till uppgift att främja. Om möjligt är det därför än mer befängt att DO tagit på sig att driva kvinnans sak mot Arbetsförmedlingen.

Till saken hör att Arbetsförmedlingen normalt brukar anpassas till elever som inte äter fläskkött, vilket gör det än mer anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen godtar att betala ”den diskriminerade”. Den informationen föll dessvärre bort under informationsmötet, vilket naturligtvis är tråkigt då det lätt kan leda till (och i det här fallet bevisligen har lett till) missförstånd. Jag tycker annars att det är alldeles ypperligt att situationer, i det här fallet en utbildning, anpassas efter människor och deras preferenser när det är möjligt. Men även om man tar i beaktande att informationen om möjligheten att anpassa utbildningen föll bort så är det inte tal om någon diskriminering. Inte ens om Arbetsförmedlingen hade varit helt ovilliga att anpassa utbildningen efter deltagarna hade de rimligen kunnat anklagas för att ha diskriminerat. För att ha varit lite tjurskalliga och osmidiga möjligen, men det är mig veterligen inget brott.

Hade det varit så att Arbetsförmedlingen förbjudit kvinnan i fråga att gå kockutbildningen på grund av att hon inte äter fläskkött så hade jag vart helt med på att det varit ett solklart fall av diskriminering. Men nu är det ju inte det som inträffat, utan det som hänt är att kvinnan utifrån de förutsättningar som givits såväl henne som alla andra deltagare gjort det aktiva valet att inte gå utbildningen. Hon har själv kommit fram till att det är viktigare för henne att leva i enlighet med de regler som finns inom hennes religion än att gå utbildningen, det valet kan inte Arbetsförmedlingen lastas för.

Självfallet är jag inte emot att diskriminering motverkas, tvärtom. Det är enormt viktigt att det bedrivs verksamhet för att upplysa om, upptäcka och åtgärda diskriminering, eftersom det är ett verkligt problem för många. Just därför är det så tråkigt att se hur DO gång på gång bidrar till att diskrimineringsbegreppet urvattnas och nedvärderas, och tycks vara en lekstuga för självupptagna och trångsynta människor vilka väljer att se varje motgång i livet som diskriminering.

Jag tycker att för att effektivisera antidiskrimineringsarbetet bör det finnas en myndighet dit människor som upplever att de diskriminerats kan vända sig. Det förutsätter dock att myndigheten klarar av att fylla den funktion den är avsedd att fylla, gör den inte det kan den lika gärna läggas ned och diskrimineringsärendena skötas i domstol som vilka andra ärenden som helst, ty det finns ingen poäng i att hålla sig med pengaslukande myndigheter för syns skull.

Från absurt aprilskämt till vansinnig verklighet på under två år

Posted on by
Svara

Den 1 april 2010 var Dagens Nyheters aprilskämt, som då föreföll vara helt absurt, att FN skulle inrätta ett nytt organ för att ”övervaka och begränsa användningen av nätet”. Jag tyckte då att det var ett ganska roligt aprilskämt eftersom det var ett slags satirisk parodi på de integritetsfrågor som då var aktuella i Sverige men samtidigt verkade så avlägset och osannolikt. Jag hade förmodligen inte tyckt det varit lika roligt om jag känt till att delegater från hela världen idag, mindre än två år senare, skulle träffas för att göra verklighet av idén.

Förhandlingar om att upprätta ett avtal för en omfattande reglering av Internet inleddes tidigare idag mellan företrädare för Förenta Nationernas 193 medlemsstater. Några av syftena med det tänkta avtalet uppges vara att ställa nätsäkerhet och integritet under internationell kontroll, införa massiva ekonomiska regleringar på nättrafik och möjliggöra för tele- och nätoperatörer att ta betalt för internationell nättrafik. Jag har ärligt talat svårt att föreställa mig en reglering som skulle kunna få värre konsekvenser för yttrandefriheten och demokratin i världen. Särskilt med tanke på att de länder som hårdast driver på för att få ett reglerande avtal på plats är Kina och Ryssland.

Internet är det största som hänt inom mänsklig kommunikation åtminstone sedan telefonen uppfanns, förmodligen sedan ännu längre tillbaka. Anledningen till att det så snabbt blivit en sån revolutionerande succé är just frånvaron av regleringar. Internet och dess innehåll har skapats underifrån, av människor och företag. Det har bidragit till att sprida demokrati och kunskap och skapa ekonomiskt välstånd. Den fortsatta utvecklingen skulle med stor sannolikhet hämmas något oerhört om politiker ger sig in och börjar peta i den, i synnerhet om det är FN – själva definitionen av ett politiskt misslyckande – som ska vara där och peta. Efter att ha satt Libyen (under Muammar Khadaffis ledning), Bahrain och Kuba att garantera att de mänskliga rättigheterna vore det ju just snyggt att låta Kina och Ryssland utforma reglerna för att tillgodose alla människors nätsäkerhet och integritet.

Nätsäkerhet i Kinas värld är att vara säker på att ingen konspirerar mot staten på nätet, och integritet är ett ord som inte finns i Vladimir Putins vokabulär. Läs gärna Robert M. McDowell i Wall Street Journal för en mer utförlig bild av vad konsekvenserna kan komma att bli av de omfattande Internetregleringar som Kina och Ryssland efterlyser, och gör framförallt vad du kan för att sprida informationen vidare.

JAS Gripen och regalskeppet Vasa

Posted on by
6

Vi borde ha lärt oss en läxa 1628.
Om vi som nation ska skapa militäriska skrytbyggen är det bäst att försäkra sig om att de lever upp till reklamen.

Vi borde ha lärt oss en läxa, men det verkar inte som om vi gjorde just det.

JAS Gripen är vår tids Vasa.
Inte för att de fallerar redan på sin jungfrufärd (vilket undertecknad ännu inte hört talas om) utan för att de helt enkelt inte lever upp till de lovord vi öst över projektet sedan det startades.
Förutom ekon om den berömda kraschen under en uppvisning 1993 har det varit relativt tyst om JAS 39 de senaste åren. I alla fall fram tills vi insåg att vi var tvungna att försöka sälja de där planen vi byggt och upptäckte att resten av världen hade förstått att JAS Gripen helt enkelt inte var värt det begärda priset. Vi har helt enkelt blivit tvungna att rea ut våra skrytbyggen.
Schweiz är högaktuella som potentiella kunder, dock verkar inte avtalet ännu vara säkrat (vilket ni kan läsa om här )och en möjlig konsekvens av detta är att vi får sälja planen ännu billigare. Om vi nu alls får sälja några plan.

Mitt under en bilfärd genom det snötäckta landskapet tidigare denna vinter nåddes jag av ett radioinslag som jag önskar hade gjort mig förvånad.
Det pågick en militär övning i norra Sverige, en övning under vilken våra JAS Gripen-plan skulle deltaga. Dock kunde planen inte vara med och träna med de andra flygplanen. Vissa instrument gav underliga utslag och för att sammanfatta det hela väldigt kort fungerade planen helt enkelt inte.
Anledningen? Vädert.
Vi har med andra ord ett skandinaviskt plan som inte klarar av vinterväder. Det är ungefär som att bygga ett skepp som inte klarar av att färdas på vatten.

Rätten till kärlek gäller alla

Posted on by
1

Alla Hjärtans Dag är kommen – en dag som både hissas och dissas. Det är en kommersiell temadag om kärlek. Men den 14:e februari är så mycket mer än det – dagen är även ett tillfälle för oss att inse hur lyckligt lottade vissa människor är.

Alla människor har nämligen inte den simpla, och för oss så självklara, rätten att få älska vem man vill. Denna rättighet är under reglering eller helt av otillgänglig för vissa människor. På en dag som denna är det ett ypperligt tillfälle att ta upp detta.

Hur skulle du må om du inte fick träffa din kärlek? Om du inte fick umgås med den du gillar? Hur skulle du må om du anklagas för att vara något oönskat? Jag skulle må mycket dåligt och det skulle säkerligen du också, kära läsare.

I Iran finns speciella ”poliser” som iakttar och spionerar på ungdomar. Om man är av två olika kön får man inte gå på gatan hand i hand, om du då inte kan bevisa att ni är släkt. I den teokratiska diktaturen är kärleken reglerad, staten förhindrar människor från att umgås. Det är en djup frihetsinskränkning som tvingat ungdomar att umgås i hemlighet. Det är mycket sorgligt. Denna situation existerar i många andra ofria länder, styrda av verklighetsfrånvända regimer.

Homosexualitet förbjuds och homosexuella förföljs i ofria länder. I andra länder tilldelas det dessutom dödsstraff om man är homosexuell. I Saudiarabien, likväl Iran, är det här vardag. Men även i västvärlden ser vi antihomosexuella krafter. I USA arbetar extremhögern ständigt för att bland annat få ett tillägg i konstitutionen som definerar äktenskap mellan en man och en kvinna. Det finns mycket kvar att även göra i vårt moderna samhälle. Fortsatt arbete mot diskriminering och intolerans bland annat. Kärleken är fri – individen har rätten att bli kär i vem man vill.

Men vi har ytterligare en kärleksinskränkning som frodas bland oss. I Sverige riskeras uppemot 70 000 ungdomar att giftas bort mot sin vilja. Människor som förbjuds att få välja sin egna väg och sin egna kärlek och istället paras ihop av släkten. Det är också en djup frihetsinskränkning som måste upphöra. Även här har vi saker att göra i vårt moderna samhälle. Bland annat så måste Sverige skärpa lagstiftningen för att förhindra barnäktenskap. Men dessa arrangemang är ju givetvis även närvarande och även vanligt förekommande i andra delar av världen. Unicef bedriver ett arbete för att vända på detta och det finns mycket kvar att göra. Den främsta medicinen är helt klart: utbildning, utbildning och utbildning!

Så, på denna kommersiella dag finns även en möjlighet att luta sig tillbaka och faktiskt inse hur bra man faktiskt har det och hur lyckligt lottad man är. Att få älska vem man vill är en solklar rättighet som måste värnas och försvaras – för alla i vår runda värld. Fira kärleken för de som inte får.

För ett öppet och sansat debattklimat

Posted on by
4

”Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Det är en föreställningsvärd han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasist­iska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just ­Genusnytt, Axess och Timbro. I varierande grad.”

Ovanstående text är skriven av Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Jag vet inte vad ni får för föreställning av texten, kära läsare, men i mina ögon kopplar textförfattaren an terroristen Breivik och hans avskyvärda handlingar med en liberal tankesmedja som Timbro. Eller överreagerar jag bara? Överreagerar andra liberaler och borgare också?

Det är verkligen synd att en terrorist och massmördare skall användas som politisk slägga i ett försök att vinna billiga politiska poänger – poänger som inte ens tilldelas Aftonbladets ledarredaktion. Timbro är en liberal tankesmedja som samarbetat och samarbetar med ett flertalet olika frihetliga och liberala tänkare och tyckare – att ens kunna koppla an tankesmedjan med en person som Breivik är otroligt lågt och förstör den ack så viktiga och öppna debatten.

Vidare gäller även Genusnytt och Axess. Att Genusnytt är kritisk mot feminism är inte samma sak som att hata, och särskilt inte i samma starka utsträckning som Anders Behring Breivik. Det kan vem som helst inse och förstå. Det slår mig även att Lindberg med denna argumentation på något sätt förespråkar en form av censur. Ska man inte inte få kritisera feminism på grund utav att en terrorist hyser ett hat mot kvinnokampen? Det är en självcensur utan dess like. Lindberg fortsätter även gällande ”brutaliseringen av åsiktsklimatet”:

”Därför kan SVT:s Aktuellt ställa frågan ”Har invandringen gått för långt?” på bästa sändningstid. Och låta Annie Lööf (C) och Jimmie Åkesson (SD) diskutera saken.

Anständighetens gräns har flyttats. Starka krafter försöker nu flytta den ännu längre bort.”

Ska samhället inte få diskutera invandring? Man kan ha olika åsikter om SVT:s val av rubriksättning men det är diskussionen och det öppna samtalet som ska vara det centrala. En mörkläggning eller rädsla för att diskutera frågan gynnar bara invandrings- eller invandrarkritiska krafter – för då har myten om det politiskt korrekta samhället och dess nedtoning av en viss fråga bekräftats. I ett liberalt samhälle måste man kunna diskutera frågor öppet. Ja, Timbro släppte en rapport om ”Integration eller assimilation” men inget hat á la Breivik kommer till uttryck och inte heller brutaliseras debattklimatet. Anklagelserna saknar alltså helt och hållet några grunder. Följde ens Aftonbladets ledarredaktion Timbros diskussioner kring rapporten? Tror inte det. Trots det slänger vänstern ifrån sig Breivik-jämförelser om att Timbro delar uppfattningar med Breivik, det är beklagligt och otroligt lågt. Det hela är egentligen skrattretande och man undrar om det inte är Aftonbladets ledarredaktion som egentligen bidrar till ett mindre sansat debattklimat?

Frågan är om vänstern gör detta i en situation där de förlorar greppet om samhället? Socialdemokraternas rygg är bruten, facken förlorar medlemmar och folk har börjat vänja sig med skattesänkningar. Är det här ett sista desperat försök från deras sida att klänga sig fast vid något? Det måste göra ont att se ett borgerligt styrt samhälle. Fredrik Segerfeldt uttrycker det hela mycket bättre:

”Jag tror att det här med mitten är centralt. Var den politiska och ideologiska normen finns i samhällsdebatten avgör dess tyngdpunkt, dess fokus. Och svensk vänster – såväl den partipolitiska som den bredare, intellektuella – har i decennier varit van vid att utgöra debattens mittfåra, diskussionens givna utgångspunkt. Det som alla andra måste förhålla sig till. Det har skapat en grandios självbild.”

Det ligger något i det där. Samhället har förändrats och vänstern har inte följt med. Dessa debattörer kan dock göra bättre av sig  - vi väntar på ett öppet och sansat debattklimat, för samhällets bästa. Ryck upp er, vänsterskribenter.

Läs gärna: Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar, Johan Lundberg, Maria Sveland, Martin Marmgren, Markus Uvell

Hjälp till att rädda festen i Göteborg!

Posted on by
Svara

Med anledning av mitt inlägg här på Frihetligt igår om hur politiker i Göteborg vill sätta P för människors festlusta uppmärksammades jag tidigare idag på att någon startat en namninsamling för att rädda de så kallade femtillstånden. Således uppmanar jag nu alla att liksom jag själv redan gjort skriva på den och stå upp mot de klåfingriga majoritetspolitikernas antifrihetliga ambitioner. I skrivande stund har knappt ett knappt hundratal undertecknat namninsamlingen, men förhoppningsvis blir vi åtminstone ett par tusen, och med lite tur räcker det för att ge Göteborgspolitikerna en tankeställare och rösta ned sociala resursnämndens beslut i kommunfullmäktige.

Det känns väldigt passande att avsluta det här inlägget med att citera 80-talsgruppen Beastie Boys:

”You gotta fight for your right to party!”

Politiker sabbar festen i Göteborg

Posted on by
2

Den politiska majoriteten i Göteborg, bestående av socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet och i just den här frågan även kristdemokraterna, är ett gäng riktiga party poopers. Det blev tydligt tidigare idag då de beslutade att dra in de tillstånd att ha öppet till klockan fem som vissa krogar och klubbar i Göteborg har i dagsläget.

På många sätt är frågor som denna, om krogars öppettider, perifera icke-frågor: den rör ett fåtal personer, den ekonomiska vinst eller förlust som står på spel är liten också ur ett snävt Göteborgsperspektiv, och inte ens de som berörs kommer att påverkas i någon enorm utsträckning. Men på ett annat mycket mer grundläggande sätt är frågor som denna enormt viktiga. En persons hållning i såna här frågor avslöjar så mycket mer än hur länge han eller hon tycker att krogar och klubbar borde vara öppna. Den avslöjar också vilken syn personen i fråga har på individen och individens förhållande till politiken. Är individen och individens val något som faktiskt är värt något, eller är individen bara en betydelselös del av det hela vilkens val och önskemål inte är värt något så länge inte de flesta andra tycker likadant?

Om man lutar åt det andra alternativet ser man säkert inga problem med socialresursnämndens beslut i Göteborg tidigare idag. De som vill vara ute och klubba längre än till klockan tre, de kan väl inte vara så många, och branschen kommer ju inte dö direkt, så då gör det väl inte så mycket att de här människorna inte får göra som de vill, eller?

Jo, faktum är att det gör det, åtminstone för dem som liksom jag är liberaler och faktiskt tycker att individer och deras frihet att välja själva har ett värde. Politiken och det offentliga ska utgöra medborgarnas tjänare, inte medborgarnas herrar. Det offentliga ska således anpassa sig efter människorna, inte tvärtom. Om det är så att tillräckligt många människor vill vara ute och dansa klockan halv fem på morgonkvisten, så kommer det också att vara så att någon genom den fria marknaden gör det möjligt för dem att vara ute och dansa klockan halv fem på morgonkvisten. Så länge inte någons frihet kränks av det är det något som politikerna i sitt uppdrag ska förhålla sig till, inte ifrågasätta och försöka ändra.

Det offentliga har vissa åtaganden gentemot medborgarna, ett sådant är att garantera alla människors frihet och säkerhet. Från kränkningar från varandra, från främmande makt, och från offentligheten själv. Dagens beslut i sociala resursnämnden i Göteborg motiverades med att nattlivet i staden ger upphov till bråk och stök, med andra ord, det offentliga klarar inte av sitt åtagande att försvara alla medborgare ifrån övergrepp från andra medborgare. Lösningen då är inte som majoritetspolitikerna i Göteborg föreslår, en ytterligare frihetskränkning – av samtliga medborgare dessutom – genom att hårdare reglera krogars och klubbars öppettider (i synnerhet inte då problemet med stor sannolikhet skulle bli värre av att tvinga samtliga krogar att stänga tre), utan att se till att polisen klarar av sitt uppdrag bättre. Det kan ske genom bättre utbildning, bättre rutiner, eller mer resurser.

Utgångspunkten för all politik bör alltid vara att människor är fria att göra som de vill såvida det inte finns mycket goda skäl för att hindra dem från att göra det. I många sammanhang i dagens Sverige är det dock precis tvärtom. Till exempel så finns det inte dansförbud för de tillfällen då det är olämpligt att dansa som det borde vara, istället krävs alltid ett danstillstånd för de tillfällen då människor vill dansa. Det är orimligt, och bör förändras.

Festen är slut i Göteborg…

Sopa rent framför din egen dörr först, Carina

Posted on by
Svara

För en vecka sedan riktade den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg kritik mot näringsminister Annie Lööf (C) för att denne uttryckt beundran för Margaret Thatcher, och krävde att Lööf borde ta avstånd från Thatcher. Anledningen är att Storbritannien under Thatchers ledning inte slöt upp bakom de sanktioner många västländer riktade mot Apartheidregimens Sydafrika, att Thatcher var för dödsstraff, och att hon var vän med den chilenske diktatorn Augusto Pinochet.

Thatcher kunde och borde ha gjort mer för att motarbeta den rasistiska och odemokratiska regimen i Sydafrika, därom råder ingen tvekan. Det gör det inte heller om att Thatcher landade fel i frågan om dödsstraff, som är en förlegad och omänsklig form av bestraffning. Vad beträffar vänskapen med Pinochet låter det sig lätt konstateras att dennes gärningar under tiden som diktator var så grymma och fruktansvärda att de omöjligen kunde ursäktas av den hjälpande hand han utsträckte till Storbritannien under Falklandskriget som Thatcher sökte göra gällande i slutet på 90-talet. Därutöver borde Thatchers och Pinochets vänskap få förbli en privatsak dem emellan, betraktad med insikten om att två personer kan vara vänner trots fundamentalt olika politiska uppfattningar. Möjligen har Hägg själv inga oliktänkande vänner och bekanta, det vet jag inget om, men om så är fallet kan jag själv – som har goda vänner såväl långt till vänster som långt till höger – intyga att det är möjligt för vänskap att överbrygga åsiktsmässiga klyftor. För att sammanfatta så var Thatchers politiska gärning, alldeles oavsett vad man må tycka om hennes inrikespolitiska bedrifter och i likhet med de flesta andra politikers, inte helt fläckfri.

Med det fastslaget tycker jag att det kan vara på sin plats att utvärdera i vilken position Carina Hägg faktiskt är att med ett högt tonläge ställa krav på Annie Lööf att ta avstånd från Margaret Thatcher. Är det underlag från vilket hon riktar sina krav verkligen så klanderfritt och obefläckat som man kan anta med tanke på kraven hon ställer på andra? Det låter sig snart och utan något omfattande grävande konstateras att så inte är fallet.

De krav Hägg ställer på Lööf handlar om att hon bör ta avstånd ifrån en person från ett annat land och ur ett annat parti eftersom den berörda personens idéer rimmar dåligt med moderna demokratiska värderingar. I Häggs fall behöver man dock inte ens gå utanför hennes eget parti för att hitta personer vars värderingar är långt ifrån moderna och demokratiska. Socialdemokraterna, som Hägg ju företräder, har inte bara i sina partiled utan faktiskt också i sina regeringar inhyst personer som förfäktat idéer som är tydligt besläktade med de idéer som framfördes av en liten man med fyrkantig mustasch i 30-talets Tyskland. Jag åsyftar naturligtvis Alva och Gunnar Myrdal, som förordade social ingenjörskonst i dess värsta form. Det som skulle omdanas var enligt makarna Myrdal inte bara samhället, utan också själva medborgarna. Man ville ha ”skärpta kvalitetskrav” gällande det så kallade ”folkmaterialet”. I boken Kris i befolkningsfrågan skriver de:

”Det kan knappast från någon synpunkt försvaras, att barn få födas och växa upp hos sinnesslöa föräldrar… …Ett ytterligare skäl för ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande har man i det av forskarna framdragna förhållandet, att just de ärftliga fallen av sinnesslöhet oftast torde finnas, ej bland idioterna och de svårast imbecilla, utan bland dem som befinna sig utanför anstalterna och därför nu ha en av varken förnuftet eller samhället reglerad fortplantingsdrift.”

Makarna Myrdals idé var att de icke önskvärda folkelementen genom omfattande tvångssteriliseringsprogram skulle förhindras att sprida sina samhällsvådliga gener vidare till nästa generation. Jag hävdar inte att Alva och Gunnar Myrdals idéer är närbesläktade med de fruktansvärda illdåd som begicks i Tyskland under 30- och 40-talet, absolut inte, ty steget mellan tvångssterilisering och massmord är ohyggligt långt. Men de är besläktade, grundprincipen bakom dem är samma, människor som delar en viss egenskap de omöjligen kan rå för kränks på ett oförsvarligt sätt i folkflertalets namn. Vissa söker ursäkta makarna Myrdals osmakliga idéer på 30-talet med att den sortens idéer ”låg i tiden”. Det är förstås sant, men en anskrämlig idé blir inte mindre anskrämlig för att den delas av många, och paret Myrdals tankar ursäktas således inte av det förhållandet. Lika lite som Pinochets avskyvärda illgärningar ursäktades av att han varit Storbritannien behjälplig i att försvara sig mot Argentina under Falklandskriget.

Men inte ens om man med hänvisning till att ”det låg i tiden” väljer att bortse från den bruna fläck delar av Alva och Gunnar Myrdals arv utgör i den socialdemokratiska historien och istället undersöker Carina Häggs parti mer i Thatchers samtid är det några problem att finna uttryck för omoderna och ickedemokratiska värderingar. En ymnig källa till sådana värderingar i Thatchers samtid var Olof Palme. Olof Palme tog förvisso kraftigt avstånd från Apartheid, men istället kallade han Röda Khmerernas blodiga maktövertagande i Kambodja för:

”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde.”

Det som för Palme var ”en stor seger” var dock för kambodjanerna inledningen på ett skräckvälde vars like världen aldrig tidigare (lyckligtvis inte heller senare) skådat, under vilket fler än 3 miljoner människor dog till följd av avrättningar, svält, och överarbete under slaveriliknande förhållanden. Och Palme var förvisso inte vän med diktatorn Pinochet, men föreföll stå på mycket god fot med diktatorn Fidel Castro, vars regim var (är) än mer förtryckande än Pinochets. Om den teokratiska diktaturen Iran sade Palme att:

”De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.”

Det som vi i våra dagar känner som religiöst förtryck av värsta sort, där kvinnor stenas till döds som straff för otrohet och där demonstranter blir brutalt misshandlade när de protesterar mot regimen, det hävdade Palme var pedantisk noggrannhet för demokratiska ändamål.

Jag hävdar självfallet inte att paret Myrdals idéer om befolkningsförädling och Olof Palmes ständiga diktaturflirtar är något som den moderna socialdemokratin står för, att påstå något sådant hade varit absurt. Däremot så uppfattas Palme än idag som en förebild av många inom socialdemokratin. Inte på grund av det diktaturkramande som var en ständigt närvarande del i hans politiska gärning får man anta, utan av andra skäl. På samma sätt är det med Thatcher, hon hade fel i ett flertal frågor, viktiga frågor därtill, men det är inte det som hon idag koms ihåg och beundras för. Sanningen är nog den att det inte finns några politiska partier, åtminstone inte något svenskt parti med rötter i förkrigstiden, som helt saknar skelett i sin garderob. Vill Carina Hägg i det läget ändå företräda något slags högre moral och klanka ned på alla som inte lever upp till den så är det givetvis bra och hon förtjänar all heder för det, men hon gör rätt i att i det läget sopa rent framför sin egen dörr innan hon kritiserar andra för att de inte håller rent framför sin.