Socialdemokraterna har slutligen format en trovärdig och fungerande opposition. Samtidigt har Alliansen med Moderaterna i spetsen fokuserat på att förvalta och finputsa politiken, istället för att driva igenom nödvändiga reformer. Visionerna har lagts på hyllan och det borgerliga alternativet har hamnat i samma sits som Göran Persson 2006 – man utstrålar trötthet och brist på visioner. Det är en farlig situation för Alliansen som mycket väl kan förlora valet 2014 på grund utav detta.

Det största problemet är dock småpartiernas situation inom Alliansen och hur de fortfarande marginaliseras. Likt en tvättsvamp har Moderaterna sugit till sig större delar av väljarskaran och lämnat de övriga borgerliga partierna till att sväva mellan 4-6% vardera. Som liberal är givetvis de liberala partiernas svaga situation en oroande sådan. Skall Sverige fortsätta att drivas mot en liberal riktning kräver det hyggligt starka liberala krafter. Moderaterna har sedan länge anammat en förvaltningslinje och distanserat sig från nödvändiga reformer som en reformerad arbetsrätt eller skattesänkningar och just därför är de liberala partiernas ställning så viktig – i en annan värld hade sådana reformer kunnat utredas och införas.

Efter valet 2010 blommade en debatt upp, som ständigt varit återkommande sedan 70-talet, om en sammanslagning mellan FP och C. Den debatten har åter igen lyfts upp, bland annat via Adam Cwejman som inför Folkpartiets Riksmöte blev intervjuad av SR men även ledarsidan på Barometern har tagit upp frågan. Det är mycket bra att debatten åter igen går igång, för ärligt talat kära läsare, det är ett förslag som verkligen bör övervägas.

Det största hindret för en sammanslagning är medlemmarnas föreställning om att partiernas kulturer och menningsskiljaktigheter inte skulle kunna möjliggöra en sammanslagning och en integrering. Det hela handlar om en motvilja och partipatriotism där man hellre fokuserar på sitt egna partis överlägsenhet framför liberalismens bästa. Sådana attityder kan givetvis motarbetas och förändras, förhoppningsvis, bland annat genom utökade samarbeten emellan partierna och en fortsatt diskussion om frågan.

Det absolut bästa hade varit om partiernas ungdomsförbund tog det första steget och slår sig samman – redan idag existerar ett missnöje bland partiernas ungdomar gällande områden där man anser att moderpartierna inte är tillräckligt liberala eller helt enkelt illiberala, lägg därtill viljan att ha starkare liberala krafter så skulle en sammanslagning mycket väl kunna legitimeras. Förutom att man då får ett samlat ungdomsförbund för unga liberaler så får man också en starkare bas för påtryckningar gentemot moderpartierna. Och vem vet, om det hela utförs väl så kanske inbitna och självgoda partister öppnar upp för en sammanslagning.

Nu när Moderaterna blivit det nya förvaltarpartiet krävs en starkare liberal kraft med visioner inför framtiden och vars existens är att bedriva liberal politik. Det är hög tid att åter igen diskutera en sammanslagning och driva den här frågan vidare. Om inte för Fp och C:s bästa, men för den svenska liberalismens bästa. Upp till kamp, frihetsvänner.

Liberal Debatt hade ett gammalt temanummer om ”Centerliberalerna”.

Gamla blogginlägg om FP+C: Hanna Wagenius, Adam Cwejman, Karl Malmqvist, Joakim Holmertz, Andreas Froby, Per Ankersjö, Emil Källström