Socialdemokratin är mor och far till den svenska bostadsbristen

I onsdags besökte jag ett seminarium om Stockholms infrastruktur som anordnades av Socialdemokratiska Studentklubben i Stockholm. Jag tror att det är hälsosamt att emellanåt utsätta sina åsikter och övertygelser för lite främmande tankar och ifrågasättande. Seminariet berörde utöver infrastruktur också i viss mån bostäder och bostadsbyggande, som är det jag tänkt kommentera här.

Såväl de inbjudna föredragshållarna (Helene Hellmark Knutsson (S), finanslandstingsråd i opposition i Stockholms läns landsting, och Mats Hermansson, regionchef för Sweco i Stockholm) som de frågeställare som berörde ämnet under seminariet verkade rörande överens om att bostadsbristen i Stockholm är ett stort problem som måste få en lösning. Relevanta förslag på lösningar lös dock med sin frånvaro. Några idéer som luftades för att råda bot på problemet var skatteavdrag för fastighetsägare för att göra det mer lönsamt att äga lägenhetsfastigheter, högre fastighetsskatt så att människor inte skulle ha råd att bo kvar i sina hus och lägenheter när de t ex går i pension, blir arbetslösa eller sjukskriver sig, samt att det offentliga skulle kunna köpa bostadsrätter och ombilda dem till hyresrätter.

Det är både sorgligt och anmärkningsvärt att till och med socialdemokraternas studentförbund så prompt vägrar att se sanningen i vitögat och konstatera att problemet med den svenska bostadsmarknaden är att den sönderreglerats av klåfingriga politiker. Det är givetvis sorgligt också att inte det socialdemokratiska partiet gör det, och än sorgligare att inte de borgerliga partierna gör det, men de sysslar ändå med realpolitik vilket dessvärre har en tendens att komplicera saker. Ett studentförbund har dock helt andra förutsättningar för att se klart och tänka nytt, och ett studentförbunds idéverksamhet hyser inte det kompromissbehov som ofta finns i praktisk politik, men S-studenterna väljer ändå att blunda för det uppenbara och fortsätta tänka i samma gamla banor. Här tror jag för övrigt att mycket av den svenska socialdemokratins problem idag ligger. Idéverksamheten är obefintlig. På Hjalmar Brantings, Per-Albin Hanssons och Tage Erlanders tid var socialdemokraterna nytänkare och politiska innovatörer (vad man sen tycker om de nya tankarna och politiska innovationerna är en annan historia…). Snarare än att förvalta den socialdemokratiska nytänkartraditionen från 1900-talets första hälft och mitt är dagens socialdemokratiska parti upptaget med att förvalta politiken från 1900-talets första hälft och mitt. Ungdomsförbundet har degraderats från ideologisk vakthund och visionsapparat till kampanjorganisation.

Men det var ett stickspår, det är bostäder och bostadspolitik det här ska handla om. Den enda på sikt hållbara lösningen på den svenska bostadsproblematiken är att avreglera bostadsmarknaden och låta hyrorna sättas av den fria marknaden. Så funkar det på de flesta platser i världen, och på dessa de flesta platser i världen måste man inte stå i kö i decennier för att få tag i en hygglig bostad. Så fungerade det även i Sverige fram till för 70 år sedan, och på den tiden fanns inga bostadsköer här heller. Argumentet med vilket Socialdemokraterna motiverade införandet av det så kallade bruksvärdessystemet som är orsaken till att vi har bostadsköer i Sverige idag var – paradoxalt, med tanke på att företrädare för samma Socialdemokrater idag vill höja fastighetsskatterna för att människor inte ska ha råd att bo kvar i sina hem – att med de rådande marknadshyrorna så blev människor med fina hyreslägenheter emellanåt tvungna att flytta till en billigare bostad när deras inkomst minskade. Det sågs som en otrygghet i tillvaron för människor som bodde i lite finare områden, varför man stadgade att två hyreslägenheter av samma standard alltid skulle ha samma hyra, alldeles oavsett om den ena ligger mitt i attraktiva Gamla stan och den andra i utkanten av inte fullt så attraktiva Kvillsfors. Det bruksvärdessystemet innebär i praktiken är ett pristak på hyresrätter. Det medför två saker, dels så ökar det efterfrågan på hyresrätter; människor som inte vill ha någon hyresrätt om de måste betala vad den faktiskt är värd efterfrågar en ändå, och dels så minskar det utbudet av hyresrätter; personer som skulle vara beredda att bygga, äga, och hyra ut bostäder till en hyra som är lägre än vad människor är beredda att betala men högre än vad de får begära struntar i att bygga, äga, och hyra ut. Resultatet är en bostadsbrist som bara kommer att bli värre tills dess att bostadspolitiken avregleras och marknadshyror tillåts.

Ofta anförs till bruksvärdessystemets försvar att om det inte fanns så skulle mängder av människor inte ha råd med en bostad, de skulle hänvisas till släkt och vänners försorg, eller rentav gatan i värsta fall. Till att börja med kan man då konstatera att det ju är precis den situation vi har idag, och som jag ser det spelar det ingen större roll om orsaken till att människor inte har någonstans att bo är att det inte finns någonstans där de kan bo (den situation vi har idag), eller om den är att en del inte har råd att bo i de bostäder som finns (den situation vissa menar skulle uppstå med marknadshyror). Vidare låter det sig snart konstateras att det inte finns något fog för den typen av farhågor, vare sig i teorin eller i praktiken. Teoretiskt är det självfallet så att bostäder som det inte finns någon efterfrågan på (t ex hyresrätter vars hyror är för höga för att någon ska vara intresserade av att betala dem) inte kommer att byggas, varken idag eller med marknadshyror. Empiriskt finns det inte heller någon anledning att tro att människor inte skulle ha råd med hyresrätter om de fick betala marknadshyror. Om man tittar på de delar av världen där marknadshyror råder så är hyrorna för en vanlig hyresrätt inte dyrare där än här, och hemlösheten är inte högre. I skrivande stund finns t ex 59 hyresrätter med 1-5 rum tillgängliga för inflyttning inom någon eller några månader i Bryssel (där man har marknadshyror, just Bryssel är en rimlig stad att jämföra med då den generella prisnivån är liknande den i Stockholm och Belgien har ungefär samma BNP/capita som Sverige) för en hyra på under 500 Euro. Vill man ha motsvarande lägenhet i Stockholm får man räkna med att vänta sex-sju år. Vad gäller hemlösheten så är den högre i Stockholm än i Bryssel oavsett hur man väljer att mäta den. I absoluta tal finns fler än dubbelt så många hemlösa i Stockholm (ca 5000) som i Bryssel (ca 2000). Det är dock ingen rättvis jämförelse då Stockholm är nästan dubbelt så stort som Bryssel. Räknar vi istället hemlösa per 1000 invånare så hamnar den siffran för Stockholm på 2,3 och för Bryssel på 1,9. Det ska dock poängteras att siffrorna för både Bryssel och Stockholm i hög grad bygger på uppskattningar (framtagna av La Strada för Bryssel och Stadsmissionen för Stockholm), det kan således finnas stora mörkertal.

Något annat som brukar anföras till bruksvärdessystemets försvar är att det motverkar segregation, och detta var något som flera deltagare på seminariet i onsdags tryckte på. Det är dock helt fel, ty faktum är att Stockholms hyresrättsmarknad är mer segregerad än dess bostadsrättsmarknad. Och när man tänker efter, varför skulle den inte vara det i en storstadsregion som Stockholm? På bostadsrättsmarknaden går de bästa lägenheterna till dem som värderar dem högst och är förmögna att betala för dem. Det kan vara gamla, unga, män, kvinnor, infödda svenskar eller inflyttade invandrare. Gruppen domineras av medelålders svenskar, men av att marknaden är öppen för alla följer att människor tillhörande alla grupper integreras på bostadsrättsmarknaden. På hyresrättsmarknaden däremot går de bästa lägenheterna till dem som stått i kö i 20-25 år. Således går de bästa hyresrätterna till de som har kunnat stå i kö i 20-25 år, alternativt de vars familjer har bott i Stockholm i generationer och lyckats få tag på de bästa bostadskontrakten. I båda fallen handlar det enbart om människor födda i Sverige, och i det första fallet handlar det enbart om medelålders och äldre svenskar, eftersom ungdomar omöjligen kan ha stått i kö 20-25 år.

Helene Hellmark Knutssons och S-studenternas lösningar är i bästa fall kosmetiska och i värsta fall kontraproduktiva. Att köpa upp bostadsrätter och ombilda till hyresrätter skulle snarare förvärra än avhjälpa bostadsbristen. Det som krävs är fler bostäder, inte ändrade upplåtelseformer för de som finns, det gör varken från eller till för bostadsbristen. Däremot skulle det innebära att bostäder som idag handlas på en effektiv och välfungerande marknad istället blev en del av det ineffektiva planekonomiska maskineri som hyresrättsmarknaden utgör. Också högre fastighetsskatter skulle sannolikt stjälpa snarare än hjälpa. Högre kostnader för att äga fastigheter skulle göra att villaägare istället börjar se sig om efter en lägenhet varmed köerna för att få en hyresrätt blir längre och priserna för att få köpa en bostadsrätt blir högre, samtidigt som det blir mindre lönsamt för fastighetsägare att fortsätta äga och hyra ut sina fastigheter, vilket skulle innebära ett minskat utbud av bostäder. Möjligen skulle det kunna leda till större dynamik på det sätt som Hellmark Knutsson antydde under seminariet, genom att pensionärer, arbetslösa och sjuka tvingas flytta från sina villor, men större dynamik innebär inte att bostäderna blir fler. Dessutom tycker jag att det är en vedervärdig politik, att höja skatter i syfte att tvinga ut sjuka, gamla och arbetslösa ur sina hem. Ett skatteavdrag för fastighetsägare skulle möjligen kunna bidra något till att utbudet av bostäder ökar, men jag tycker att det vore en fullkomligt pervers politik att å ena sidan förbjuda fastighetsägare att ta rimligt betalt för de varor de tillhandahåller, och å andra sidan subventionera dem för att deras verksamhet ska bli tillräckligt lönsam för att de ska vilja hyra ut mer. Man behåller ofoget med att hyresgästerna i Tensta och Rinkeby subventionerar hyrorna för dem som bor på Södermalm och runt Stureplan, och tvingar samtidigt alla andra att subventionera deras hyresvärdar medan man i processen skapar ytterligare en gigantisk ekonomisk dödviktsförlust.

Bruksvärdessystemet må ha införts med de bästa av intentioner, men som så ofta när politiker lägger sig i och petar i människors frivilliga överenskommelser har det lett till hemska konsekvenser. Den svenska bostadsmarknadens misslyckande beror inte på marknaden, och inte på att politiker fört fel bostadspolitik, utan på att de alls fört en bostadspolitik.

3 reaktioner på “Socialdemokratin är mor och far till den svenska bostadsbristen

  1. Pingback: Lögner, myter och hyresreglering « Filip Wästberg

  2. Pingback: Lite blandat | Joakim Holmertz

  3. Pingback: Bygg högre! | Joakim Holmertz

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s