I helgen skrev jag i egenskap av medlem i Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm på Svenska Dagbladets debattsida brännpunkt om att jag tycker att det så kallade fribeloppet – taket för hur mycket man som student med studiemedel får tjäna varje termin – borde avskaffas. Eftersom man på 4000 tecken inte får sagt riktigt så mycket som man skulle vilja och jag fått en hel del respons i form av både frågor och såväl positiva som negativa kommentarer så tänkte jag utveckla och förtydliga hur jag tycker att det svenska studiemedelssystemet borde se ut.

Det absolut viktigaste med det svenska systemet för studiemedel menar jag är att det möjliggör för alla som vill att studera vidare efter gymnasiet, högre utbildning ska inte vara ett privilegium förunnat bara de med välbärgade föräldrar eller ett långt yrkesliv i bagaget under vilket de sparat ihop tillräckligt med pengar för att betala för en högre utbildning. Något annat som är enormt viktigt är att systemet inte begränsar människor, till exempel genom att som idag sker sätta ett tak för hur mycket man får tjäna samtidigt som man tar emot studiemedel. De allra flesta instämmer i den första av ambitionerna ovan, och väldigt många även om det andra. Frågan är således, går det att utforma ett system för tilldelning av studiemedel som har båda ovanstående egenskaper, och hur görs det i så fall bäst?

Merparten av dem som på ett eller annat sätt är engagerade i debatten kring högre studier i Sverige förefaller ha kapitulerat för den första frågeställning och vara av åsikten att det inte går. Jag är dock inte en av dem. Det är en utmaning, men jag är övertygad om att det går. Ett led i att åstadkomma det systemskiftet är att avskaffa fribeloppet, och det var på det som fokus låg i min Brännpunktartikel i helgen. De potentiella problem som finns med ett avskaffande av fribeloppet är huvudsakligen två, finansieringsfrågan (att avskaffa fribeloppet kostar pengar och måste således finansieras) och det moraliska problemet med att staten kan komma att ge pengar (bidragsdelen av studiemedlen) till människor som tjänar hundratusentals kronor om året.

Det första problemet är enligt mig inget stort problem. 2009 föreslog Studiesociala kommittén i sitt betänkande Stärkt stöd för studier – tryggt, enkelt och flexibelt (SoU 2009:28) att fribeloppsgränsen skulle höjas med 30 000 kronor per år, från 107 000 kronor per år till 137 000 kronor per år. De beräknade att en höjning i den omfattningen skulle kosta ungefär 50 miljoner (märk väl, miljoner, inte miljarder!) kronor (omräknat i dagens penningvärde är det 51,5 miljoner kronor, Sveriges inflation har varit tämligen låg de senaste tre åren). Summor i storleksordningen 50 miljoner kronor är aldrig struntsummor, men de är i sammanhanget tämligen små. Fribeloppsgränsen har dessutom den egenheten att ju högre det blir, desto färre omfattas av den, varmed kostnaden för att höja det avtar ju högre gränsen blir. Således skulle en höjning av den med ytterligare 30 000 kronor, efter den första som skulle ha kostat 50 miljoner kronor, ha kostat en bra bit mindre än 50 miljoner kronor, och en ytterligare höjning med 30 000 kronor efter det skulle ha kostat en bra bit mindre än vad den senaste höjningen kostade. Ett avskaffande av fribeloppet skulle i praktiken innebära just detta, att fribeloppet höjdes till en såpass hög nivå att ingen längre omfattades av det. Exakt hur mycket det skulle kosta att avskaffa fribeloppet är svårt att säga utan att ha tillgång till statistik som är framtagen särskilt för ändamålet att räkna ut det, men jag vågar ändå påstå att kostnaden skulle bli lägre än 300 miljoner kronor. Man måste komma ihåg att ett avskaffat fribelopp inte bara skulle leda till att fler tog studiemedel, utan också att studenter då skulle komma att arbeta mer, varmed statens – och även kommuners och landstings – skatteintäkter skulle komma att öka. I somras presenterade StudentConsulting en rapport framtagen av Nima och Tino Sanandaji i vilken det uppgavs att den direkta kostnaden för att avskaffa fribeloppet skulle landa kring en halv miljard, och att den totala kostnaden, medräknat de ökade skatteintäkter reformen skulle generera, skulle bli ungefär hälften. Alltså i linje med min gissning, och då tror jag ändå att både min gissning och bröderna Sanandajis prediktion är i överkant.

Oavsett om det är i överkant eller ej så ryms dock avskaffandet av fribeloppet med lätthet i det reformutrymme som ges av Sveriges ekonomiska tillväxt. Det trots att tillväxten för 2012 förutspås bli mycket låg, bara ca 0,4%. Att avskaffa fribeloppet skulle således inte kosta något i termer av höjda skatter eller nedskärningar i andra offentliga utgifter, även om det såklart skulle finnas en alternativkostnad – pengarna skulle kunna användas till något annat, t ex sänkta skatter eller en satsning av något slag i statlig verksamhet. Men jag tror att det finns få, om några, andra så bra sätt att använda så ”lite” pengar som mindre än en halv miljard kronor än att avskaffa fribeloppet. Att avskaffa fribeloppet skulle innebära att tusentals studenter fick behålla ungefär sex gånger så mycket av de pengar de själva tjänat ihop som idag (delen av sin lön de får behålla efter skatter och återbetalningskrav skulle stiga från 9% till 57%), och ytterligare tusentals studenter skulle kunna unna sig den grundläggande trygghet det innebär att kunna få studiemedel. Annat man skulle kunna göra för knappt en halv miljard kronor är att sänka skatten för alla löntagare med ca 10 kronor per månad, eller köpa in ett halvt JAS-plan till Försvarsmakten.

Det andra problemet – att staten skulle kunna komma att ge bort pengar till höginkomsttagare – är svårare att lösa inom ramarna för dagens studiemedelssystem. Av den anledningen menar jag att vi inte bör hålla oss inom dessa ramar, utan istället bör sätta upp helt nya. Många av dem som kritiserat mig efter min debattartikel i lördags har menat att det är omoraliskt av staten att via staten omfördela resurser från de breda befolkningslagren till höginkomsttagare, det är en uppfattning som jag delar till 100%. Det är dock just vad som sker i dagens studiemedelssystem, varför jag menar att det borde stöpas om i grunden.

35% av dem som idag är inskrivna som studenter vid svenska lärosäten har högutbildade föräldrar och kommer således ifrån så kallade ”studiestarka hem” enligt Högskoleverkets årsrapport 2011. Vid vissa enskilda högskolor är den siffran markant högre, såsom vid Handelshögskolan där den är 68%, eller Kungliga Tekniska Högskolan och Lunds Universitet där den är 50%. Med andra ord så är barn från studiestarka och generellt sett mer välbärgade hem kraftigt överrepresenterade på svenska universitet och högskolor då bara 20% av befolkningen mellan 25-64 år är högutbildade enligt SCB. Viktigare är dock att merparten av dem som utbildar sig vid universitet och högskolor i Sverige är framtida hög- eller övre medelinkomsttagare. Således bidrar i stort alla Sveriges invånare (åtminstone alla som någon gång köper något och därmed betalar moms), inklusive de allra fattigaste, till att finansiera utbildningen för människor som huvudsakligen är framtida hög- och övre medelinkomsttagare, som dessutom i större utsträckning än vad som är representativt kommer från studiestarka hem. I praktiken omfördelas resurser från låg- och medelinkomsttagare till framtidens höginkomsttagare.

Det menar jag är fel och bör upphöra. Istället tycker jag att den som skaffar sig en högre utbildning själv bör få bekosta den. Kom ihåg att jag sade att det viktigaste med studiemedelssystemet var att alla som ville skaffa sig en högre utbildning skulle ges möjlighet att göra det, således tycker jag inte att stora utbildningsavgifter som betalas i klump vid början av varje läsår eller termin – som är det sätt de flesta då får för sig att jag vill finansiera den högre utbildningen på – är någon god idé. Istället tycker jag att bidragsdelen av studiemedlet bör tas bort då det är den som svarar för den största delen av omfördelning av resurser från låg- och medelinkomsttagare till hög- och övre medelklass. Därtill bör räntan på studielånen – som idag är subventionerad och således också den bidrar till en moraliskt förkastlig omfördelning – höjas till en marknadsmässig nollvinstnivå. Istället bör lånedelen utvidgas kraftigt, inte bara tillräckligt för att täcka upp för den avskaffade bidragsdelen, utan så pass mycket att studiemedlet som helhet gör det möjligt för studenten att utöver sina boendekostnader – som är allt hen behöver tänka på att bekosta idag – också räcker till för att bekosta själva utbildningen. Precis som hyran, telefonräkningen, eller hemförsäkringen, ser jag framför mig ett scenario där universiteten fakturerar sina studenter månatligen för deras utbildning.

Problemet med mitt förslag är uppenbart: om alla som skaffade sig en eftergymnasial utbildning helt plötsligt blev tvungna att betala för den skulle det löna sig sämre att utbilda sig och färre skulle finna det mödan värt att göra det. Därför kan inte en reform av det slag jag föreslår genomföras över en natt. Den skulle behöva genomföras successivt över en längre tidsperiod – jag tror att 16 år, fyra mandatperioder – vore en rimlig tidsrymd. Tiden skulle ge marknadskrafterna möjlighet att verka: den ökade kostnaden för att utbilda sig skulle göra att efterfrågan på att utbilda sig – och därmed utbudet av högutbildad arbetskraft – går ned, men efterfrågan på högutbildad arbetskraft skulle inte försvinna, tvärtom kommer den att öka i framtiden, varför lönerna i högutbildade branscher skulle komma att stiga, och i takt med att lönerna stiger kommer också efterfrågan på att utbilda sig åter att stiga till en balanserad nivå. För att slippa kaos på marknaderna för högutbildad arbetskraft är det dock viktigt att reformen genomförs successivt och stegvis. Det är också viktigt att en reform av det här slaget blir blocköverskridande (den delen av förslaget är förmodligen den mest bekymmersamma), så att den som funderar på att skaffa sig en högre utbildning lätt kan förutse vilka kostnader respektive vinster det kommer att generera i framtiden, och inte behöver oroa sig för .

Jag tror dock inte att en stegvis övergång är tillräcklig. Därutöver skulle en utbildningspolitisk reform av det slag jag föreslår behöva kompletteras av utbildningsvänliga skattereformer, reformer som med fördel skulle kunna finansieras med hjälp av de pengar som tidigare användes för att finansiera högre utbildning. Till att börja med bör värnskatten – som huvudsakligen är en skatt på utbildning – avskaffas. Detta skulle enligt bilaga 12 till långtidsutredningen 2011, Skattepolitik och sysselsättning: Hur väl fungerar det svenska systemet? (LU2011) inte innebära någon kostnad för det offentliga, utan det skulle snarare öka statens skatteintäkter. Det skulle återbörda i runda slängar 5 miljarder kronor till skattebetalarna, utan att det kostar det offentliga ett öre. Drygt 12 miljarder kronor är idag kostnaden för de studiemedel som betalas ut av staten, dessa tycker jag bör användas för att väsentligt sänka den statliga inkomstskatten, också den huvudsakligen en skatt på utbildning. Jag har dessvärre inga tillförlitliga uppgifter på hur stor sänkning av den statliga inkomstskatten 12 miljarder räcker till, men jag skulle gissa att det är ungefär tillräckligt för att sänka skattesatsen från nuvarande 20% till ca 12-13%. Därutöver lade staten 2011 enligt Högskoleverkets årsrapport ungefär 22,3 miljarder kronor på högre utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Dessa skulle, om huvudregeln var att varje student finansierar sin egen utbildning, kunna spenderas bättre. 17 av dessa miljarder, dvs lika mycket pengar som jag tidigare argumenterat för borde användas för att avskaffa värnskatten och sänka den statliga inkomstskatten, tycker jag borde användas för att finansiera ytterligare ett jobbskatteavdrag. Anledningarna till det är främst tre. Först och främst så är jobbskatteavdragen en jobbskapande åtgärd som har långsiktiga och märkbara effekter på arbetslösheten. För det andra så sade jag ju tidigare att själva huvudproblemet med dagens studiemedelssystem var att de breda folklagren, också de med lägst inkomster, tvingades att betala framtida höginkomsttagares utbildning. Självfallet bör då även de breda folklagren få vara med och ta del av den vinst samhället gör genom att låta studenter betala för sin egen utbildning. För det tredje så finns det yrkesgrupper som trots hög utbildning ofta inte omfattas av vare sig värnskatt eller statlig inkomstskatt och således inte tjänar något på de två första skattesänkningarna. Utslaget jämnt över hela den arbetande befolkningen skulle ett ytterligare jobbskatteavdrag om 17 miljarder kronor innebära en skattesänkning med ungefär 280 kronor varje månad. Sedan hur det fördelas exakt beror lite på hur jobbskatteavdraget utformas. En miljard skulle jag vilja se utvecklades till en ”betygsmiljard”. Betygsmiljarden skulle då högstadieskolor runt om i landet få konkurrera om genom att minska antalet elever som går ur grundskolan med ofullständiga betyg, liksom ”kömiljarden” inom vården använts för att korta vårdköerna. De återstående 4,3 miljarderna skulle jag därefter vilja se användes för att instifta ett stipendieprogram från vilket studenter som studerar till ”samhällsnyttiga” yrken men som ofta har låg avkastning, företrädesvis kvinnodominerade välfärdsyrken (det är åtminstone de yrkesgrupper jag spontant kommer att tänka på) såsom sjuksköterskor och lärare, kan söka stipendier. Därmed skulle studenter som pluggar till exempelvis sjuksköterskor inte behöva ta lika mycket studielån som någon vars utbildning är lika dyr men vars lönsamhet är bättre. I och med att den offentliga finansieringen av högre utbildning avskaffas så är jag övertygad om att också dessa yrkesgruppers löner kommer att stiga kraftigt, men jag tror inte det i reala termer kommer att påverka lönsamheten särskilt mycket.

Överlag så tycker jag att olika former av stipendiefinansiering bör uppmuntras, också från andra håll än staten. Exempelvis från det privata näringslivet, från det civila samhället, och från kommuner och landsting. Ett exempel på ett utbildningsområde där jag tycker att någon form av stipendiefinansiering bör instiftas av det civila samhället och/eller storstadskommunerna och de regioner/landsting som de hör till är operautbildning. Opera är Sveriges i särklass dyraste offentligt finansierade utbildning på grundnivå eller avancerad nivå. Varje operastudent kostar varje år 462 252 kronor, nära en halv miljon kronor. Som jämförelse kan nämnas att en juriststudent årligen kostar 40 586 eller att en lärarstudent årligen kostar 75 027 kronor. Det samtidigt som Opera är ett extremt litet särintresse som bara finns tillgängligt för en tämligen liten minoritet av Sveriges befolkning. Mot bakgrund av det så tycker jag att det är fullständigt orimligt att skattebetalare i Sölvesborg, Dorotea, och Ekshärad ska behöva vara med och finansiera sådana utbildningar. De bör finansieras av studenten själv, och av stipendier från operorna i Stockholm och Göteborg (finns det fler operor i Sverige?) eller någon operaförening om någon av dessa verksamheter är villiga att stödja utbildningen på så vis.

Jag är självfallet medveten om att förslaget ovan är högst skissartat, men jag tror att det vore en bra grund för ett bättre och framförallt rättvisare högre utbildningsväsende såväl som skattesystem. Säkerligen finns brister jag inte tagit i beaktning, påtala dem gärna i kommentarsfältet nedan.