Månadsarkiv: maj 2012

Sverige behöver mer samarbete

Posted on by
Svara

Nu i veckan pågår ett stort Nato-möte i Chicago där organisationens samarbetspartners även är välkomna. Fokus ligger på Afghanistan och det militära tillbakadragandet 2014 (vad jag tycker om det kan du läsa här). På SvD Brännpunkt efterlyser Centerpartiet en debatt om Nato-medlemskap då man inte vill ”smyga sig in i” Nato. Det är en välkommen diskussion som behövs för Sveriges framtid och säkerhet.

Fredrik Reinfeldt skriver tillsammans med utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Karin Enström på Brännpunkt idag med anledning av deras deltagande på Nato-mötet. Enligt Reinfeldt & Co. har ett nytt Nato växt fram, ett Nato som tar allt mer ansvar för fred och stabilitet i världen. Organisationer handlar inte enbart i syfte att säkra sina gränser. Och visst stämmer det, dagens säkerhetspolitiska utmaningar är inte de traditionella hoten  från kalla kriget, säkerhetshoten utvecklas med tiden till att handla om andra problem. Samtidigt ger statsministern inget besked om vad regeringens ställning är i Nato-frågan. Vi vet åtminstone att Moderaterna har ett stämmobeslut på att verka för ett Nato-medlemskap.

Sverige har idag ett tätt samarbete med Nato, bland annat genom Natos partnerskap för fred och genom ett aktivt deltagande i militära fredsoperationer världen över. Fredsoperationer som ibland är under Nato-befäl så som operationen i Libyen eller den pågående Isaf-insatsen i Afghanistan. Vi har alltså en erfarenhet av samarbete med Nato trots (vänster)politiker som talar om svensk neutralitetspolitik och alliansfrihet för väljare. Ytterligare två saker som talar för verkligheten och att Sverige inte längre är alliansfritt är medlemskapet i EU och försvarsklausulen som fastställs i Lissabonfördraget. Sedan 1992  har neutralitetspolitiken som vi känner igen den från ”gamla goda” socialdemokratiska dagar ändrat betydelse och inriktning. Idag sätter vi större tilltro till samarbete och gemenskap med andra länder än någon gång tidigare i svensk modern historia.

Hyckleriet och alliansfriheten som dominerade under kalla kriget är sedan länge död. Tiden då socialdemokrater öppet uttryckte att Sverige ska vara neutralt men i hemlighet hade nära samarbete med Nato är sedan länge över. Det är hög tid för våra politiker att ta ansvar.

En utredning om ett eventuellt Nato-medlemskap borde åtminstone välkomnas av alla riksdagspartier för att reda ut situationen. Det är det minsta man kan göra för att driva debatten om Sveriges försvar och säkerhet framåt.

Oftast glömmer vi att försvar och säkerhet inte bara handlar om nuet utan även om morgondagen. Ett starkt försvar krävs för att möta framtida hot och konflikter, ingen kan ju veta hur världen ser ut imorgon? Nato-motståndarna förstår själva att Sverige inte ensamt kan försvara sig mot framtida hot så som aggressiva stater, terrorism eller naturkatastrofer. Säkerhet skapas genom samarbete och Sverige behöver mer samarbete, inte mindre.

Till statsministerns försvar

Posted on by
Svara

Reinfeldt uttryckte sig enormt klantigt då han sade:

”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Men dessa ord har orsakat mycket större uppståndelse än vad som är rimligt, och tillskrivits en innebörd som inte gärna någon tänkande människa på fullt allvar kan tro att Reinfeldt ville förmedla. Uttalandet har medvetet misstolkats som att Reinfeldt är ett slags överklassrasist som inte tycker att arbetslöshet är ett problem så länge den inte drabbar människor som är vita medelålders svenskar. Jag ogillar skarpt att Reinfeldt kopplar samman begrepp som etnicitet och svenskhet då jag tycker att nationalitet bör vara mer inkluderande än att handla om etnicitet, men den tolkningen är både orimlig och orättvis.

Det Reinfeldt de facto gör, även om han borde ha gjort det med mer omsorgsfullt valda ord, är att han sätter fingret på ett problem. Stora delar av den svenska arbetslösheten beror inte på ett överflöd av arbetskraft eller på dålig matchning på arbetsmarknaden, den är strukturell. Svenskar – det vill säga inte bara etniska svenskar utan också människor som adopterats från andra länder och invandrare som ser sig själva som en naturlig del av det svenska samhället – som befinner sig mitt i livet är arbetslösa i mycket liten grad. Om man rensar arbetslöshetsstatistiken i SCB:s senaste arbetskraftsundersökning från ungdomar i åldersintervallet 15-24 år så sjunker den svenska arbetslösheten från 7,7% till 5,2%. Statistiken särredovisar inte utlandsfödda på samma sätt som den särredovisar ungdomar varför det inte går att på ett smidigt sätt rensa statistiken från dem på samma sätt, men om det gick så skulle man förmodligen se att arbetslösheten sjönk ytterligare.

Vissa mörkar gärna att den svenska arbetslösheten i hög grad är strukturell och drabbar dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det gäller inte minst vänstern som inte vill låtsas om att de turordningsregler de håller så kära drabbar arbetsmarknadens svagaste grupper – ungdomar och invandrare – i form av svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Är det något Reinfeldt i Reinfeldts agerande som är klandervärt så är det inte att han påpekar att svenskar mitt i livet är arbetslösa i mindre utsträckning än andra, utan att han i likhet med de socialdemokratiska regeringar som i huvudsak styrt Sverige de senaste 80 åren vägrar att anpassa den svenska arbetsmarknaden efter andra än etniska svenskar mitt i livet.

En del har höjt rösten mot Reinfeldts uttalande för att det spelar Sverigedemokraterna i händerna, däribland Fredrick Federley och Cherin Awad i dagens Metro. Så vad ska man göra då? Ingenting? Mörka som vänstern gjort i alla år? Det första steget mot att lösa ett problem är att uppmärksamma och erkänna dess existens. Ska vi göra något åt den strukturella arbetslöshet som drabbar Sveriges unga och invandrare måste vi således börja med att erkänna att de i högre utsträckning än andra är arbetslösa. Den som då insinuerar att vi som försöker göra något åt de ungas och invandrades utsatthet är rasister eller liknande gör ungdomarna och invandrarna, inte oss, en stor otjänst. Vi får då ta debatten med dem och på sakligt manér göra tydligt att de borde skämmas för hur de bidrar till ungas och invandrares utsatthet på Sveriges arbetsmarknad.

Självfallet kommer Sverigedemokraterna försöka utnyttja för sina egna främlingsfientliga syften att vi erkänner att invandrare är arbetslösa i högre grad än svenskfödda. Men då får vi helt enkelt ta debatten med dem också, det borde inte vara så förbannat svårt. Om det är något vi borde ha lärt oss av valrörelsen 2010 så är det att det inte fungerar att tiga ihjäl sverigedemokrater. Det enda riktigt goda skälet att inte vilja ta debatten med Sverigedemokraterna är att man helt enkelt inte tror sig kunna vinna mot dem. Och om vi som förespråkar frihet, medmänsklighet och mångfald får för oss att vi inte kan vinna mot Sverigedemokraterna, ja då är vi riktigt illa ute.

Byt taktik, Alliansen

Posted on by
1

Kampen om regeringsmakten 2014 är i full gång och ikväll är det partiledardebatt på SVT. Socialdemokraterna försöker utmåla Alliansen som idélös och trött, mycket likt borgarnas strategi mot Persson 2006. Samtidigt trycker allianspartierna på regeringsduglighet och de rödgrönas splittring – ska de rödgröna samarbeta eller inte? Hur ska de kunna samarbeta om de är så splittrade?

Jag hoppas verkligen att vi kan lämna tjatet om rödgrön splittring bakom oss. Den taktiken biter inte. Alliansen kommer inför 2014 att be om väljarnas förtroende för ytterligare fyra år. Det handlar om en tredje mandatperiod. Situationen är inte som den var 2010 – I dag framstår Alliansen som tröttare jämfört med en mer seriös socialdemokratisk partiledning och entusiastisk och hoppfull gräsrotsrörelse. Det bekräftas både genom opinionsundersökningar och samtal med vänner och bekanta. Ja, visst kan man tro att det beror på att Socialdemokraterna ännu inte lagt fram några tydliga förslag och därför njuter av goda opinionssiffror men det ska inte ses som ett förhinder.

Att snacka om oppositionen fungerade en gång i tiden men nu gäller det att byta taktik. För att krossa socialdemokraternas bild av en idélös allianssamarbete gäller det att leverera och lägga fram nya förslag. Det kan gälla allt ifrån en översyn eller reformering av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, fortsatta reformer som främjar företagande och entreprenörskap och en fortsatt kunskapslinje som grunden i den svenska skolan.

Alliansen är inte idélös men den senaste tidens medieutrymme har gått åt att antingen klaga på att Stefan Löfven inte levererar någon tydlig politik eller att de rödgröna är splittrade. Det ger en bild av en trött och möjligen rädd allians som inte vågar lyfta fram sin politik – det är sorgligt för självfallet är alliansens politik överlägsen de rödgröna partierna. Vi har ju nämligen sett deras förslag: Socialdemokraterna vill se förlängd skolplikt för att trycka ned arbetslöshetssiffrorna bland unga, Vänsterpartiet vill expandera staten kraftigt och chockhöja skatten medan Miljöpartiet vill rensa ut landsbygden.

Alliansen, lyft fram er politik. De rödgröna gör oss redan en tjänst.

Nåväl, kvällens debatt lär åtminstone bli spännande.

Breivik har mer gemensamt med vänstern än med borgerligheten

Posted on by
2

Under lång tid har nu den svenska vänstern till vänster om socialdemokraterna i allmänhet och skrivbordsvänstern i synnerhet  försökt kleta Anders Behring Breivik på svensk borgerlighet. Det är ett klassiskt retoriskt knep kallat guilt by association. Genom att skapa associationer mellan sin motståndare och någon eller något som alla (Eller åtminstone nästan alla) är överens om är något som man inte vill bli förknippad med, till exempel Breivik, försöker man föra över en del av det oönskade elementets skuld och dåliga egenskaper på sin motståndare. Så länge guilt by association-retorik används på ett sätt som är korrekt, och det används som ett komplement till sakargument och inte som ett substitut för dem, så har jag egentligen ingenting emot den.

Vänsterns försök att utnyttja Breiviks hemska terrordåd för egna syften lever dock inte upp till något av de kraven. Att hävda att Breivik och svensk borgerlighet i förlängningen är samma sak är både uppenbart fel och djupt osmakligt. Till att börja med så är de borgerliga partierna ingen ideologiskt homogen massa på samma sätt som partierna på vänsterkanten. Det går således inte att säga att om man drar ”borgerlig ideologi” till sin spets så får man Breivik – det finns ingen borgerlig ideologi! Borgerligheten är vänsterns term för ”icke-vänstern” och rymmer i Sverige ett numer ideologilöst parti grundat som ett reaktionärt konservativt parti, ett liberalt parti i hög grad sprunget ur rösträtts- och nykterhetsrörelsen, ett annat idag ganska liberalt parti ursprungligen bildat för att verka parlamentariskt för böndernas intressen, och ett värdekonservativt parti vars initiala syfte var att motverka sekulariseringen av det svenska samhället. Det går omöjligen få denna brokiga skara åsiktsströmningar att mynna ut i samma sak oavsett hur långt man drar dem.

Taktiken att försöka sätta Breivik i knät på borgerliga partier blir extra vulgärt då man tar i beaktande att vänstern själv har rejält mycket mer gemensamt med Breivik än vad något av de svenska borgerliga partierna har. Det Breivik och svensk borgerlighet har gemensamt är i stort sett att de båda ogillar marxism. Vänsterns och Breiviks idéer delar däremot samma kärna – kollektivismen, kampen, våldet och hatet.

För både Breivik och vänstern är individen obetydlig. Individen har ett värde endast i en kontext, som del av ett kollektiv. I Breiviks fall är det viktigaste kollektivet en abstrakt kombination av nationen, rasen och folksjälen. I vänsterns fall är det viktigaste kollektivet arbetarklassen.

I Breiviks manifest står att läsa om hur en våldsam kamp måste föras mot ”Eurabia”, islam och mångkulturen. I vänsterns manifest står att läsa hur allt och alla som motsätter sig upprättandet av proletariatets diktatur ska underkuvas med våld. Breiviks våldsideologi tog sig som bekant uttryck i att han kallblodigt och till synes utan någon som helst ånger mördade 77 människor. Vänsterns våldsideologi har genom åren tagit sig uttryck i massmord av aldrig tidigare skådad omfattning och kostat miljontals människor livet. Men den tar sig ständigt också uttryck på mindre extrema sätt, såsom då två liberaler i januari blev påhoppade och misshandlade av vänsterextremister i Eskilstuna, då Vänsterpartiet i Malmö tidigare i veckan tyckte att det vore en kul grej att låta barn slå på pinatãs med bilder av borgerliga politiker, eller bara det faktum att vänstern – även dess mer rumsrena grenar – årligen ägnar sig åt att befolka gator och torg för att med nävarna knutna och höjda i luften sjunga ”upp till kamp”, ”sista striden det är”, och ”vi skjuter våra generaler”.

Märk väl att jag inte på något sätt menar att Breiviks ideologi och vänsterns ideologi är en och samma. Inte heller påstår jag att man får Breiviks ideologi om man drar vänsterns ideologi till sin spets. Det finns stora skillnader mellan de två. Men likheterna däremellan är större än de är mellan Breiviks ideologi och den ”borgerliga ideologi” som den svenska skrivbordsvänstern menar existerar. Det borde de tänka på nästa gång de vill smeta Breivik i ansiktet på första bästa person som inte tycker att höga skatter är ett självändamål.

Facepalm Ingvar, facepalm…

Posted on by
Svara

Härom dagen så läste jag Rolf Gustafssons stora intervju med Ingvar Carlsson i SvD, och känslan jag fick efter bara ett par rader och som sedan tilltog genom hela intervjun är denna:

Facepalm

Socialdemokraterna, eller i alla fall Ingvar Carlsson, har uppenbart inte fattat någonting. Den akuta krisen för Socialdemokraterna må vara över, men om de uppfattningar och synsätt som Carlsson ger uttryck för i SvD-intervjun är någorlunda representativa för den svenska socialdemokratin – och det finns sånt som pekar åt det hållet – så kommer det i takt med att valet 2014 närmar sig att bli allt tydligare att den mer djupgående krisen – den som handlar om att socialdemokratins verklighetskontakt inte är vad den en gång var och att socialdemokraterna inte vet riktigt vilken roll de har att fylla i den moderna politiken – ännu är olöst.

Intervjun vittnar om en så total frånvaro av verklighetsförankring och självkännedom från Carlssons sida att det är svårt att avgöra huruvida han ”bara” är oärlig och lögnaktig eller om han faktiskt är, tja, dum, i brist på ett mer träffande ord. Det gör att jag när jag läser den inte kan låta bli att på samma gång känna ett slags desperat bestörtning, skadeglädje och medlidande. Vad annat kan man göra när Carlsson säger:

”Blockpolitik gynnar de stora partierna och leder i sin förlängning till majoritetsval.”

Vart har han varit de senaste två åren? Är han helt omedveten om att Socialdemokraterna, Sveriges största parti sedan 1921 och ett parti han själv varit ordförande för, 2010 gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, och att de sedan dess varit nere på nivåer kring 25% i opinionsmätningarna? Är han också helt omedveten om att Miljöpartiet på blott 4 år gick från att vara Sveriges minsta parti till att vara Sveriges tredje största parti och att de sedan dess fortsatt växa i opinionsmätningarna, eller att Sverigedemokraterna under samma tidsperiod fördubblade sina röster och tog plats i riksdagen? Om man fokuserar enbart på alliansen kan det förefalla som om Carlsson har rätt, men då glömmer man bort flera viktiga aspekter. För det första så har Centerpartiet minskat stadigt under nästan 40 års tid. För det andra så var Folkpartiets valresultat 2002 ”onaturligt bra” med anledning av moderaternas fiasko i samma val varför jämförelser med det resultatet blir missvisande. För det tredje så var Folkpartiets valresultat 2006 ”onaturligt dåligt” på grund av dataskandalen och stödröstande på Kristdemokraterna varför jämförelser med det resultatet också blir missvisande. För det fjärde så var Folkpartiets valresultat från 2010 förmodligen också ”onaturligt dåligt” på grund av stödröstande på Kristdemokraterna och möjligen också Centerpartiet. För det femte så har antalet partier i riksdagen ökat från sju till åtta, och för det sjätte så har allianssamarbetet inneburit för de små allianspartierna att de ställts i Moderaternas skugga. Att sedan säga att blockpolitik leder till majoritetsval är rena dumheter. I själva verket tror jag att Carlsson menar att blockpolitik leder till tvåpartisystem vilket möjligen är en rimligare förutsägelse (den är dock med största sannolikhet fortfarande fel), men det är något helt annat, skillnaden mellan majoritetsval och tvåpartisystem är dock inget jag ämnar gå in på här.

Hur snedvriden och pervers Ingvar Carlssons verklighetsuppfattning är blir allra tydligast då han talar om de 24 år som föregick valet 2006, den marknadsliberalism som enligt honom präglade eran, och de reformer alliansen genomfört därefter. Han menar att en ”nyliberal offensiv” anförd av Milton Friedman, Margaret Thatcher och Ronald Reagan, inleddes i början av 80-talet. ”- Redan 1979 drog Svenska Arbetsgivareföreningen igång en kampanj med slagordet ‘satsa på dig själv’”, säger han som om det skulle vara något fruktansvärt, ett kvitto på den sjukdomsartade tidsandan. Uttalandet tycker jag är ett kvitto på den sjukdomsartade anda som socialdemokratin i alla år försökt förankra på samhällets alla nivåer: jantelagen. ”satsa inte på dig själv”, ”ansträng dig inte”, ”tro inte att du är någon”, osv. Carlsson beklagar sig vidare:

”Under de tjugofyra åren 1982 till 2006 så regerade vi socialdemokrater under tjugoett år. Men under hela den här perioden så var tidsandan marknadsliberal, bland ekonomer, i medierna och borgerliga partier.”

I enlighet med god vänstersed så gör Carlsson allt för att måla upp verkligheten som en konspiratorisk sammansvärjning mot vänstern, och det faktum att socialdemokraterna styrde Sverige 21 av de 24 åren under perioden tycker jag talar sitt tydliga språk. De borgerliga partierna får man väl förutsätta var marknadsliberala i någon mån, det hör ju liksom till om man är borgerlig. Vad gäller medierna är jag dock tämligen skeptisk, då det är ett välkänt faktum att svensk media är kraftigt vänsterlutande och så har varit under lång tid (64% av journalistkåren sympatiserade mest med något av vänsterpartierna 1989). Empirisk ekonomisk forskning har genom åren visat mycket tydligt att marknadsliberalism är det bästa sättet för att långsiktigt främja tillväxt, utveckling och fattigdomsbekämpning, varför det är troligt att en stor del av den tidens ekonomer var marknadsliberala. 70- och 80-talen var dock den tid då den så kallade beroendeskolan utvecklades och var framträdande, varför jag inte tror att dåtidens ekonomer var lika marknadsliberala som dagens.

Det är dock sant att stora liberaliseringar genomfördes under den här tiden – de allra flesta utav socialdemokraterna. Carlsson får det att låta som att socialdemokraterna genomförde dessa liberaliseringar med kniven mot strupen. De hade helst avstått, men starka marknadsliberala krafter tvingade dem. Kanske var det också så, men var det så fel som Carlsson vill göra gällande då? Hur hade verkligheten sett ut om de ondskefulla marknadsliberala intressena inte tvingat socialdemokraterna till avregleringar och liberaliseringar? Jo, Sverige hade fortfarande haft två TV-kanaler, fyra radiokanaler, ett flygbolag, ett telekomföretag, och de högsta marginalskatterna hade legat på närmare 90%. Är det verkligen något att längta tillbaka till? Om det nu var så att de marknadsliberala krafterna tvingade socialdemokraterna till de reformer som gjorde ett annat Sverige än det som beskrivs ovan så tycker jag att de förtjänar tack och hyllningar, inte förakt och hån.

”Dessutom hade vi en svår ekonomisk kris att bemästra.”

Fortsätter Ingvar Carlsson sorgset. Han glömmer dock – lämpligt nog – att nämna att det var socialdemokraterna själva, med Olof Palme och Kjell-Olof Feldt i spetsen, som skapade krisen. Det Fredrik Reinfeldt ägnat sig åt sedan 2006 har enligt Carlsson varit att montera ned Tage Erlanders livsverk ”utan sakskäl och på grund av nyliberal ideologi.” Så Fredrik Reinfeldt, statsminister i ett land med nära 50% skattetryck och ovillig att sänka skatter, är alltså nyliberal? Snacka om skev verklighetsbild. Man kan ju också fråga sig när Erlanders livsverk försvann? Var det när en sjuksköterska fick 1 500 kronor mer i plånboken varje månad? Var det när 300 000 fler människor kom i arbete? Eller kanske när köerna i vården försvann? Var det när homosexuella fick tillåtelse att gifta sig? Eller var det när det gjordes lättare för arbetarklassen i fattiga länder att ta sig till Sverige och arbeta och tjäna mer pengar än de någonsin kunnat drömma om att tjäna i sitt hemland? Det är svårt att säga när Erlanders livsverk försvann, men oavsett när det var så är jag glad att det är borta.