I tisdags kritiserade jag Folkpartiets förslag om att införa ett språkkrav för medborgarskap här på Frihetligt. Under gårdagen invände min medskribent Bawar Ismail mot min argumentation och försvarade idén om språk-/medborgarskapstest för att erhålla medborgarskap. Jag vill gärna kommentera Bawars invändningar och försvara min ståndpunkt.

Mitt främsta argument mot medborgarskapstest av det slag Folkpartiet föreslår är att det skulle innebära att många människor särbehandlades på ett godtyckligt och enligt mig orättvist sätt. Bawars huvudsakliga argument mot min hållning är att vi redan idag särbehandlar människor genom att på godtycklig grund ställa olika krav på dem. Det argumentet tycker jag varken är ett legitimt argument mot min ståndpunkt eller för hans. Att vi redan idag gör skillnad på folk och folk är i mitt tycke inget argument för att göra det ännu mer, snarare tvärtom. Enligt samma resonemang torde det vara okej för mig att misshandla en människa jag träffar nere på stan, förutsatt att någon annan misshandlat personen i fråga först, det tycker jag är en märklig hållning. Fel blir inte rätt för att man gör lite mer fel.

Bawar menar dock att det som redan är fel när det gäller processen att bli svensk medborgare, till exempel att det finns godtyckligt satta tidsgränser för hur länge man måste ha bott i Sverige för att kunna ansöka om medborgarskap, tidsgränser som dessutom är olika för olika människor beroende på vad för slags medborgarskap de har sedan tidigare, kan tas bort genom införandet av ett medborgarskapstest för medborgarskap. Därmed ändrar Bawar premisserna för diskussionen. Mitt ursprungliga inlägg var en kritik av Folkpartiets förslag om införande av språktest, och i det förslaget ingår inget slopande av tidsgränser, ingen ”uppvärdering” – som Bawar med fler kallar det – av medborgarskapet, och inga slopade skötsamhetskrav. Således har jag svårt att tolka Bawars invändningar mot min kritik av Folkpartiets förslag som ett försvar av Folkpartiet, jag hoppas att Bawar i ett senare inlägg förtydligar vad han anser om Folkpartiets språktestsförslag.

Vad gäller de godtyckliga tidsgränserna för att bli svensk medborgare så har Bawar förstås rätt i att de skulle kunna avskaffas i kombination med ett införande av språk- eller medborgarskapstester. Jag har dock svårt att se varför de inte skulle kunna avskaffas, eller åtminstone göras mer rättvisa, utan att man för den skull inför orättvisa och odemokratiska språktester. Det är ingen dikotomi, det finns inget antingen eller. Om jag ska haka på Bawar och bortse från vad Folkpartiet faktiskt föreslagit så kan jag till att börja med konstatera att jag – i likhet med Bawar – tycker att det är väldigt orättvist att vissa, till exempel danskar, bara måste vara bosatta i Sverige i två år för att få bli svenska medborgare, medan andra, till exempel armenier, måste vara bosatta i Sverige i fem år för att få bli svenska medborgare. Den skillnaden, som grundar sig i den flummiga och sverigedemokratnära uppfattningen att vissa kulturer är mer kompatibla med den svenska än andra, borde tas bort.

Det centrala för när medborgarskap ska beviljas anser jag bör vara de eventuella framtida medborgarnas viljor. Det är det i viss mån redan idag, ingen icke-svensk medborgare bosatt i Sverige blir lyckligtvis påtvingad svenskt medborgarskap. Men utöver viljan att bli svensk medborgare tycker jag inte att det finns något större behov av ytterligare krav. Man brukar skilja på två principer för hur medborgarskap ”delas ut”; jus soli som är latin för jordens rätt och jus sanguinis som är latin för blodets rätt. Jus soli innebär kort att den som föds i en stat erhåller medborgarskap i den staten oberoende av föräldrarnas medborgarskap. Jus sanguinis innebär på motsvarande sätt att oberoende av i vilken stat en person föds så blir hen medborgare i den stat/de stater där föräldrarna är medborgare. Jag tycker att man kan tillämpa en kombination av de två principerna, det vill säga alla som föds i Sverige blir oberoende av föräldrarnas medborgarskap svenska medborgare om föräldrarna så vill, och alla barn till svenska medborgare som föds utomlands blir svenska medborgare om föräldrarna så vill.

För människor som inte föds av svenska föräldrar eller på svenskt territorium – som ju är dem som diskussionen om språk- och medborgarskapstest berör – utan invandrar till Sverige så tycker jag som jag redan varit inne på att det borde vara en enkel och kravlös procedur att bli svensk medborgare, så när som på två förbehåll. För det första så tycker jag att icke-svenska medborgare utan kopplingar till Sverige bör vara bosatta i Sverige för att beviljas svenska medborgarskap. För det andra så tycker jag att det bör finnas ett tidskrav av det slag som finns idag, den bör dock vara rättvis (samma för alla) och markant kortare än den är idag. En rimlig gräns tycker jag skulle vara 6-12 månader. Anledningen till det är att den viktigaste politiska rättigheten man får genom ett svenskt medborgarskap är rätten att rösta i svenska riksdagsval, och den rätten bör vara förbehållen dem som bor i Sverige eftersom de är dem som kommer att påverkas av de beslut som riksdagen fattar. Faran med att ha enbart önskemål om medborgarskap som enda krav för medborgarskap är att det öppnar upp för Vänsterpartiets socialistpolare på Kuba, Kristdemokraternas aborthatarpolare i Portugal och Italien, och Sverigedemokraternas Dansk Folkepartipolare i Danmark att rösta i de svenska riksdagsvalen, vilket jag inte tror vore någon bra idé.

Medborgarskap är per definition en uppdelning av människor i vi och dem, en uppdelning som jag dock tror är nödvändig att göra i en demokrati, av praktiska skäl. Medborgarskapet bör emellertid finnas till av just praktiska skäl, som ett verktyg för att till exempel bestämma vilka ”folket”, de som all offentlig makt i Sverige utgår från, är. Därför är det viktigt att medborgarskapet är öppet, tillgängligt och inkluderande, och det blir det genom att hindren för att bli svensk medborgare i så hög grad som möjligt avskaffas. Ett språk- eller medborgarskapstest river inga hinder, det reser dem.