Socialstyrelsen godkände tidigare i veckan Stockholms läns ansökan om att få inleda försök med ett ett sprutbytesprogram för injektionsmissbrukare. Syftena med sprutbytesprogram är flera, men det främsta och det direkta syftet är att se till att injektionsmissbrukare har tillgång till nya, rena sprutor när de ska injicera sin drog, varmed spridningen av blodburna sjukdomar såsom HIV och hepatit förhoppningsvis minskar. Ett annat enormt viktigt syfte med sprutbytesprogram är att etablera en regelbunden kontakt mellan tunga missbrukare och myndigheter. Kontakten mellan missbrukarna och myndigheterna blir dels en viktig kanal för att få ut information till missbrukarna som ofta saknar radio, TV, långvariga telefonnummer och liknande, och dels ett sätt att upprätta ett förtroende för myndigheterna hos missbrukarna.

För närvarande är Malmö, Lund och Helsingborg de enda orterna i Sverige där sprutbytesverksamhet bedrivs, men Kalmar län beviljades tillstånd att påbörja verksamhet för lite sedan liksom alltså Stockholm tidigare i veckan. Anledningen till att så få landsting har inrättat sprutbytesverksamhet är att sprutbytesprogram i Sverige ses som väldigt kontroversiellt, motståndarna hävdar att sprutbytesprogram leder till att narkomanerna blir fler och innebär ett steg på vägen mot droglegalisering, därför har man velat se ordentliga utredningar av de försök som gjorts i Skåne och utomlands innan man tagit tag i saken själva. Idag finns en mängd grundligt gjorda utredningar av sprutbytesprograms effekter, gjorda såväl i Sverige som utomlands. Alla kommer entydigt fram till att sprutbytesverksamhet minskar spridningen av blodsmittor, har en positiv effekt på folkhälsan i stort och inte ger fler missbrukare, tvärtom har antalet missbrukare i somliga fall minskat. Därför rekommenderar Socialstyrelsen, Röda korset, Världsbanken, Statens folkhälsoinstitut, World Health Organization, Smittskyddsinstitutet och European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction att sprutbytesprogram införs som en hälsopolitisk åtgärd.

Trots den överväldigande vetenskapliga evidens som talar för inrättandet av sprutbytesprogram så var det då Stockholms landstingsfullmäktige förra året röstade om att ansöka om tillstånd för det hos Socialstyrelsen ett parti som röstade nej: moderaterna. Moderaterna i Stockholm motsätter sig sprutbytesprogrammet med hänvisning till att det skulle kunna ge upphov till fler narkomaner – ett argument som avfärdats av undersökning efter undersökning och forskningsrapport efter forskningsrapport. Att argumentet gång på gång tillbakavisas av seriösa undersökningar är föga förvånande då man begrundat resonemanget bakom bara ett kort slag. Det moderaterna är rädda för är att då rena sprutor görs enkelt tillgängliga för allmänheten så kommer fler människor helt plötsligt att börja injicera narkotika i blodet. Tanken är alltså att svårigheterna att få tag i rena sprutor för många människor utgör ett slags tröskel mellan deras nuvarande livssituation och ett liv som intravenös missbrukare. Om jag aldrig injicerat droger förut, varför skulle jag helt plötsligt få för mig att göra det enbart för att landstinget börjar tillhandahålla gratis sprutor? Medelsvenssons skulle knappast börja knarka för att de får tillgång till gratis sprutor, lika lite som nykterister skulle börja supa om landstinget började dela ut gratis snapsglas.

Den moderata riksdagsledamoten Cecilia Widegren försökte i en intervju i Nyheter 24 härom dagen illustrera problemet med sprutbytesverksamhet med att likna den vid en brandkårsutryckning:

”Samhällets uppgift är att förebygga sådana här problem och hjälpa människor, det här stjälper snarare. Det här är mer som en brandkårsutryckning. Vi som politiker måste jobba med mer förebyggande åtgärder som hjälper på lång sikt.”

Liknelsen haltar på flera sätt. Till exempel så är sprutbytesverksamhet i allra högsta grad förebyggande då det förebygger vidare spridning av blodburna infektioner såsom HIV och olika former av hepatit. I och med en lagändring 2006 gjordes det möjligt för Sveriges landsting att införa sprutbytesprogram om de så ville. Sedan 1986 hade dock försök med sprutbyte pågått i Skåne, och resultaten av det talar för sig själva. Under 2000-talet har endast ett fåtal nya fall till följd av intravenöst missbruk uppdagats i hela regionen, och någon inhemsk smittspridning förekommer inte, de fall som uppdagats har således antingen flyttat till Skåne utifrån eller delat spruta med någon från utanför Skåne. Det kan jämföras med Stockholm där ett 20-tal personer varje år smittas med HIV till följd av intravenöst missbruk. Om man tar hänsyn till att det i Stockholmsregionen bor nästan dubbelt så många som i region Skåne så är det ändå ca 15-20 gånger vanligare att Stockholmsmissbrukare HIV-smittas via sprutor eller kanyler än att skånska missbrukare gör det. Också spridningen av hepatit C har minskat bland injektionsmissbrukare i Skåne, dock inte i Stockholm.

Det är just på grund av att sprutbytesprogram i första hand är förebyggande verksamhet som de är så framgångsrika. Det främsta syftet – som ofta uppnåtts – är att förhindra framtida spridning av blodsmitta, inte att ”bota” missbrukarnas missbruk, även om det också är en önskvärd effekt och något som lättare görs med sprutbytesprogram än utan.

På ett par sätt är liknelsen med en brandkårsutryckning dock träffande. En brandkårsutryckning är en åtgärd mot ett problem idag, en brand. Ett sprutbytesprogram är också en åtgärd mot ett problem idag, förekomst av blodsmitta bland intravenösa missbrukare. Och en brandkårsutryckning är i viss mån förebyggande, bränder släcks inte enbart för att rädda det som brinner, utan också för att se till att det som ännu inte brinner inte börjar brinna. På samma sätt syftar ett sprutbytesprogram till att se till att de som ännu inte är smittade av exempelvis HIV inte blir det i framtiden heller. Självfallet ska man försöka förebygga bränder genom sund stadsplanering och brandsäkra byggmaterial, liksom man ska försöka förebygga drogmissbruk genom att sprida information och försöka bygga upp sunda attityder mot droger, men när branden eller missbruket väl är ett faktum så behövs brandkårsutryckningen i det ena fallet och sprutbytesprogrammet i det andra för att minimera skadorna. Alla är lyckligtvis överens i det första fallet, men av någon anledning inte i det andra. Jag kan tycka att moderaterna borde vara konsekventa i sitt resonemang kring sprutbytesprogram och motsätta sig brandförsvarets existens med hänvisning till att man ska satsa på åtgärder som förebygger bränder på lång sikt istället för att släcka dem.