Det här är mitt land.

Ingen har nog missat Expressens avslöjande om SD-toppen Erik Almqvists rasistiska attacker under valrörelsen 2010. Nyheten i sig kanske inte är så ny, redan i september 2010 kunde vi läsa om när Soran Ismail och Almqvist & Co hetsiga diskussion. Men idag har vi fått hela sanningen berättad för oss. Jag skäms över att vi har parlamentsledamöter som betett sig så som Erik Almqvist och Kent Ekeroth. Men framför allt är jag förbannad, rent ut sagt, av vad Almqvist sa och de åsikter som frodas inom partiet. ”Det här är mitt land” säger Almqvist och menar att Soran Ismail inte har något att göra här. Du är inte svensk, du beter dig inte som svensk fortsätter Almqvist medan Soran Ismail lugnt försvarar sig.

Om Soran Ismail, en person som jag ser upp till, inte anses vara svensk av högt uppsatta sverigedemokrater så betyder det att jag inte heller anses vara svensk av de som nu följer nyheterna på SD:s partikansli. Det är självklart inga nyheter med tanke på partiets historia och återkommande problem, men det bekräftas gång på gång på gång. Det gör mig förbannad, för sverigedemokraterna har ingen som helst rätt att definiera vad som anses vara svenskhet och utifrån det stämpla människor i olika kategorier.

För, det här kanske gör ont i vissa sverigedemokraters ögon, det här är mitt land. Sverige är mitt land. Stockholm är min huvudstad. Svenska är mitt modersmål. Falukorven och köttbullar är vanliga rätter på mitt köksbord. Kalle Anka är min jultradition. Midsommarstången är ett måste under midsommar. Valborg i Lund är fantastiskt. Jag betalar skatt. Mina föräldrar gör detsamma och bidrar till samhället. Min bästa vän arbetar och betalar skatt. Jag är mer svensk än vad Jimmie Åkesson mixad med resten av Sverigedemokraterna någonsin kommer att bli.

För det finns värderingar som Sverigedemokraterna förkastar som är grunden för vår svenskhet. Öppenhet. Solidaritet. Omtanke. Förståelse. Frihet. Respekt. Insikten om att det är vart man är på väg som spelar roll, inte var du kommer ifrån. Värderingar som vägleder mig och många andra svenskar. Värderingar som inte spelar någon som helst roll för sverigedemokrater.

Vår svenskhet definieras inte utifrån utseende eller bakgrund. Vår svenskhet definieras inte av ledande sverigedemokrater. Vi får aldrig låta dem kidnappa svenskheten.

Jimmie Åkesson & Co har försökt att ge en annan bild av partiet. Man talar om öppen svenskhet. Om du definierar dig som svensk, och andra definierar dig som svensk – så är du svensk brukar man höra från Åkesson. Men samtidigt går partiföreträdare ut och skriker: Du är inte svensk! Du är inte svensk! Men det är ju klart, man vill spä på motsättningar. Man vill ha svenskar och icke-svenskar. Man vill inte att alla ska uppfatta sig som svenskar, då försvinner en del av partiets egenvärde. Och det, kära läsare, är sorgligt. Partiet som säger sig föra en politik för att lösa problemen vill inte lösa problemen.

Vi har stora problem med integrationen idag. Sverigedemokraterna kommer aldrig att kunna bidra eller lösa de utmaningar vi står inför. Ja, det beror på att de helst vill stänga gränserna. Ja, det beror på att deras definition av svenskhet är främmande för oss. Ja, det beror på att de inte har några som helst lösningar för de problem vi står inför. Men till skillnad från Sverigedemokraterna, kommer vi att kunna lösa dem.

Soran Ismail är svensk, och likaså är jag. För Almqvist & Co är vi kanske bara en ”babbe”. Men vad gör det när vi alla är babbar idag.

Frihetligt-skribent i debattfinal!

Idag inleds finalen av Sveriges Resursers debattävling på temat integration. Bland de sex finalisterna finns till Frihetligts stora glädje frihetligtskribenten Joakim Holmertz!

Sveriges Resurser har tagit emot debattartiklar ända sedan i våras, och under den gångna veckan plockat ut sex finalbidrag. Nu är det upp till Sveriges Resursers läsare att rösta fram ett vinnande bidrag. Röstningen är öppen fram till den 17 december. Vi på Frihetligt uppmanar såklart våra läsare att besöka Sveriges Resurser och rösta på Joakims bidrag!

Joakims bidrag hittar du här.

Torsdagskrönikan: ”Republikanerna hänger inte med i utvecklingen”

Det är ingen hemlighet att ett av mina nörderier omfattar amerikansk politik. I tisdags var det presidentval och den sittande presidenten Barack Obama blev omvald. Republikanen Mitt Romney, som i åratal kämpat för att bli president, gick hederligt ut och erkände sig besegrad.

Republikanerna längtade efter att ta tillbaka Vita Huset. Men USA har förändrats de senaste åren, samtidigt som partiet haft svårt att hänga med i svängarna. I tisdags lyckades Obama inte bara vinna ett stort stöd bland landets kvinnor, utan även bland minoritetsgrupper som afroamerikaner och den växande gruppen latinoamerikaner. Ska republikanerna återigen kunna inta Vita Huset måste man kunna bredda sig och omfamna fler grupper i det amerikanska samhället.

Under de senaste åren har allt fler republikanska företrädare valt att lyfta fram moraliska och värdebaserade frågor på den politiska dagordningen. Somliga vill förbjuda aborter och flera republikanska kandidater har uttalat sig klumpigt och provocerande om ämnet. Flera av dessa förlorade under tisdagens val, bland annat Todd Akin och Richard Mourdock. Förutom abortfrågan har även rätten till preventivmedel kritiserats av republikaner.

Det republikanska partiet är i kris. Nu påbörjas en intern maktstrid mellan de olika falangerna. Men om partiet vill ha någon som helst chans att åter ta makten i Washington D.C. gäller det att den mittenorienterade falangen vinner. Partiet har ingen framtid att hämta bland partiets mer moralkonservativa gruppering.

Dessutom agerar partiet kompromisslöst i kongressen och sätter hellre käppar i hjulet för Obama, än att samarbeta för att ta USA ur krisen. Förvisso har Obama själv inte varit bra på att nå över partigränserna men ansvaret ligger på bägge parter. När Bill Clinton var president ställdes han mot en ”republikansk revolution” 1996 när republikanerna tog makten i kongressen. Det ledde bland annat till att Clinton gick åt höger och att de två partierna nådde flera överenskommelser de kommande åren. Vad USA behöver nu är att återgå till samarbetet. Republikaner och demokrater måste arbeta tillsammans. Förhoppningsvis blir Obamas kommande fyra år bättre och mer vågat, då presidenten inte behöver oroa sig över att bli omvald. Och under tiden bör republikanerna ta en ordentlig debatt om partiets framtid.

”If Obama wins, let me tell you what, it’s the end of: the Republican Party.” sa den konservative radioprogramledaren Rush Limbaugh för ett tag sedan. Och kanske har Limbaugh rätt. Antingen fortsätter partiet på den väg man nu går och blir marginaliserade i ett amerikanskt samhälle som förändras, eller så börjar man om från början.

Torsdagskrönikan: Jag är glad att jag växt upp i Sverige

Från och med nu kommer Frihetligt-skribenten Bawar Ismail skriva torsdagskrönikor om allt mellan himmel och jord här på Frihetligt. Läs och följ gärna framtida texter, kära läsare.  Trevlig läsning!

”Du ska vara djupt tacksam för att du lever i Sverige.” brukade jag alltid få berättat för mig under min uppväxt. Mina föräldrar var ständigt noga med att lyfta upp vilken tur jag haft som fått växa upp i ett tryggt och demokratiskt land som Sverige. För det finns tyvärr de som inte har eller haft den turen alls.

Saddam Hussein var en vidrig diktator. Det politiska förtrycket av befolkningen var inte nog för regimen i Bagdad. Saddam Hussein var fast benägen att förgöra allt som inte passade honom i smaken. Baathregimens folkmord på kurder nådde sin absoluta höjd när man slaktade tusentals oskyldiga människor i staden Halabja med kemiska stridsvapen. Året var 1988. Det fick jag alltid berättat för mig under min uppväxt.

Min far kom till Sverige under 80-talet. Han flydde en blodig regim som avskydde frihet – demokratiska som kulturella. Min mor växte upp i ett Iran både före och efter islamisternas maktövertagande. Hon såg Iran förvandlas till den grymma diktatur vi ser idag. Mina föräldrar hade inget annat val än att söka sig till trygghet och frihet här i Sverige. De fick chansen att bygga ett nytt liv här och hade det inte skett så hade jag säkert inte skrivit den här texten.

Mina föräldrars bakgrund och erfarenheter av ofrihetens grymheter har format mig till den liberal jag är idag. Jag tror på demokratiska, mänskliga rättigheter och på fri rörlighet.

Att Sverigedemokraterna vill minska invandringen är inget nytt, och särskilt inte att man vill minska asyl- och anhöringsinvandringen med 90%. Det är procentsatsen man bestämt sig för. Många människor som söker efter trygghet och frihet kommer alltså få kalla handen om Jimmie Åkesson fått igenom sin politik idag.

Samtidigt som människor flyr ofrihet i sina hemländer så organiserar sig sverigedemokrater för att strypa den fria rörligheten här på hemmaplan. Det är sorgligt. Det får en att undra – hade mina föräldrar levt ett tryggt liv i Sverige om Åkesson och gänget fått igenom sin politik under 80-talet? Förmodligen inte.

Det har jag mycket att tacka för. När man var liten tänkte man givetvis inte på hur bra man har det här. Men ju äldre man blir, desto mer tacksam blir jag över att jag föddes i Lycksele uppe i kalla, norra Sverige. Här i den svenska demokratin åtnjuter jag friheter och rättigheter som saknas i många delar av vår värld. Rättigheter som människor ständigt kämpar för och strävar efter. I deras väg står auktoritära eller totalitära regimer som inte räds att bruka våld.

Jag vill inte se Sverige stänga dörren för flyktingar och människor som flytt ofrihet och förtryck. För mig är det självklart att vår dörr ska vara öppen för våra medmänniskor som söker efter trygghet och frihet. ”Migration är äldre än nationen” som en känd, före detta förbundsordförande för LUF brukade säga. Och visst stämmer det.

+ Nya Bondrullen ”Skyfall”. Daniel Craig är återigen awesome som Bond och skurken ger mig Jokern-vibbar.

- Disney köper LucasFilms och ska släppa nya Star Wars-filmer. End of message.

Oroväckande utveckling i Rumänien

I veckan släppte EU-kommissionen en rapport om läget i medlemsländerna Rumänien och Bulgarien – två länder som blev EU-medlemmar 2007 trots utbredd korruption och brister i rättsordningen, vilket förklarar varför EU-kommissionen ständigt granskar utvecklingen i de två länderna.

Rumänien får hård kritik, inte minst för den senaste tidens utveckling och politiska konflikter som drabbat landet. Regeringen i Bukarest bedriver ett korståg mot sina motståndare. Victor Ponta, premiärminister i den socialdemokratiska och liberala regeringskoalitionen, försöker bli av med landets president, den konservative Traian Basescu. Presidenten avsattes tidigare i vår och regeringen vill ställa honom inför krigsrätt. Men det är inte bara presidenten som hotas av regeringen; man vill begränsa författningsdomstolens befogenheter och har redan lyckats göra det genom regeringsdekret, talmännen i både senaten och underhuset har ersatts med regeringstrogna och medborgarombudsmannen har fått sparken.

Enligt Victor Ponta är den här utvecklingen nödvändig för att bekämpa korruptionen i landet. Tidigare regeringar, bland annat Basecus förra konservativa regering, har anklagats för att ha gjort samma sak som Ponta. Ponta själv menar att den förra regeringen tillsatte flera höga positioner på politiska grunder, en sak han tänker ta itu med. Presidenten Basescu menar däremot att det här är tydliga signaler på att regeringen är maktgirig och endast vill få full kontroll över landets myndigheter och rättsväsende. Nästa helg kommer en folkomröstning anordnas för att avgöra om presidenten ska ställas inför krigsträtt.

Det är en oroande utveckling som pågår i Rumänien, och oavsett regeringens syfte så är det en oacceptabel situation. EU-kommissionen riktar skarp kritik mot Rumänien och det är förståeligt. De hårdaste kritikerna mot utvecklingen i landet har däremot inte varit den liberala gruppen i Europaparlamentet, utan från de konservativa i EPP. Det är synd, med tanke på att vi liberaler står främst i ledet för demokrati och en fungerande rättsstat. I fallet Ungern var liberaler snabba på att kritisera den fascistiska utvecklingen, likaså måste vi vara främst i ledet och kritisera den illiberala utvecklingen i Rumänien – annars blir vi inte trovärdiga i vår kritik av andra länder.

EU måste fortsätta trycka på regeringen i Bukarest. Det spelar ingen roll vilken politisk färg man har, när man försöker böja rättsväsendet till sin sida har man förlorat spelet.

”Vi ställer redan olika krav på människor”

Folkpartiet har släppt en ny integrationsprogram med flera bra förslag, tyvärr har kravet på språktest varit det förslag som tagit upp all uppmärksamhet. Precis som Holmertz skriver så brukar sådana förslag alltid utmynna i huruvida Folkpartiet försöker fiska i grumliga vatten eller ej. Sverige behöver en debatt om medborgarskapet; bland annat om hur nyanlända ska uppnå medborgarskap. Ett språktest (eller medborgarskapstest som jag hellre föredrar) är i mina ögon ett betydligt bättre system än det vi har i dagsläget.

Liberaler som säger nej till språktest brukar argumentera utifrån att man ställer olika krav på människor om man kräver godkänt i språktest för medborgarskap. Men faktumet är att vi redan idag ställer olika krav på människor, allt från tidsbestämda krav till skötsamhetskrav. Föds man i Sverige erhåller man direkt medborgarskap samtidigt som en nyanländ måste vänta i fem år. Är man från ett annat nordiskt land behöver man bara vänta två år. Har du skulder hos Kronofogden får du räkna med att din ansökan om medborgarskap skjuts upp ett antal år. Vi ställer alltså redan olika krav på människor. Hur liberalt är det att man kräver att utomnordiska människor kedjar sig fast på svensk mark i fem år fram till att de får svenskt medborgarskap? Hur rättvist är det att nordiska medborgare bara behöver vänta två år? Hur vill de som säger nej till språktest lösa denna situation? Vill man behålla detta system eller ersätta det med något annat?

Med medborgarskapstest kan man sudda ut det tidsbestämda kravet. Testerna ska givetvis inte förhindra människor från att erhålla medborgarskap. Genom att samhället erbjuder stöd och undervisning ska resurssvaga människor kunna klara ett prov. Syftet är ju inte att skrämma iväg invandrare (vilket inte ter sig vara en trolig effekt heller). Kritiken mot detta brukar då handla om att förslaget i sådana fall bara är symboliskt – men vad är poängen med ett medborgarskapstest om man gör det så svårt att inte ens infödda svenskar kan få godkänt på ett test?

Kravet på språktest brukar oftast jämföras med att infödda svenskar har nioårig skolplikt (plus, från samhället, indirekta krav på tre år i gymnasiet). Ja, svenska medborgare som fått sin medborgarskap från födseln kan inte förlora sitt medborgarskap om man misslyckas i skolan och åter igen återkommer vi till faktumet att vi ställer olika krav på människor. Vi kan inte ge alla människor svenskt medborgarskap oavsett var de föds någonstans och inte heller kan vi dra tillbaka medborgarskapet för infödda svenskar som misslyckats i skolan. Det bästa är alltså att ändra villkoren för att erhålla medborgarskap för invandrare, och det görs bäst med ett språktest. Det är för mig även en självklarhet att man ska kunna göra undantag för människor som inte kan göra ett sådant test; exempelvis barn.

Ett språktest är inte en åtgärd som kommer förbättra integrationen, det stämmer mycket väl. Dess främsta syfte är att ändra villkoren för att erhålla svenskt medborgarskap men även som ett av få verktyg staten har för att uppvärdera medborgarskapet. Med dagens globalisering och dess framtida utmaningar och en allt mer rörlig värld där människor flyttar över gränserna kräver det att Sverige skapar en öppen och samlande kraft i det svenska medborgarskapet. Dagens system lyckas inte med det jobbet.

Det kommer tillbaka och biter en i baken

Jag har tidigare skrivit inlägg om att Alliansen bör tona ned på kritiken mot de rödgröna om att de inte ingått ett samarbete. Det fanns flera orsaker, bland annat för att det är en verkningslös kritik som fungerade inför förra valåret men som nu tappat kraft. Nu i veckan har vi även fått se ytterligare ett argument för att helt slopa den borgerliga kritiken om att ett rödgrönt samarbete saknas.

När Kent Persson gick ut med att M vill ha en ny myndighet som granskar äldrevården blev Kristdemokraterna irriterade. Nu talar media om en spricka inom Alliansen. Här har vi problemet. I kritiken mot att de rödgröna saknar ett samarbete har alliansföreträdarna skapat en situation där Alliansen måste verka i total enighet, man har ju målat upp motsatsen som splittrat och oenigt. Det är en svår situation man satt sig i, särskilt med tanke på att Alliansens småpartier kämpar för sin överlevnad.

Att ingå ett samarbete är en sak men det innebär inte att partierna ska eller kan hålla minen hela tiden. Till slut kommer partierna att vilja breda ut sina vingar med risk att slå varandra. När Kristdemokraterna nu kritiserar M är det en utmärkt situation för oppositionen att utmåla Alliansen som ett splittrat och svagt samarbete – när så kanske inte är fallet alls. Fredrik Reinfeldts och Kent Perssons kritik om att de rödgröna inte är eniga (och därmed regeringsdugliga) kommer tillbaka och biter en i baken.

Vi lär få se mer kritik kastas mot varandra mellan allianspartierna och det är en naturlig följd av att man samarbetat i flera år och nu måste pröva nya alternativ och tillvägagångssätt för att lyfta opinionssiffrorna. Men i slutändan tror jag inte att Allianssamarbetet är hotat, i grunden förstår de borgerliga partierna att Sverige inte kan ha en borgerlig regering utan ett samarbete. Det är den gemensamma nämnaren som alltid får partierna att enas och utarbeta en gemensam politik. Det är faktiskt en styrka så länge alliansföreträdarna fokuserar på sin politik och slutar hacka på motståndarna för att sakna ett liknade samarbete – för då hamnar man i situationen som Alliansen är i nu. Det måste undvikas.

Sverige behöver mer samarbete

Nu i veckan pågår ett stort Nato-möte i Chicago där organisationens samarbetspartners även är välkomna. Fokus ligger på Afghanistan och det militära tillbakadragandet 2014 (vad jag tycker om det kan du läsa här). På SvD Brännpunkt efterlyser Centerpartiet en debatt om Nato-medlemskap då man inte vill ”smyga sig in i” Nato. Det är en välkommen diskussion som behövs för Sveriges framtid och säkerhet.

Fredrik Reinfeldt skriver tillsammans med utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Karin Enström på Brännpunkt idag med anledning av deras deltagande på Nato-mötet. Enligt Reinfeldt & Co. har ett nytt Nato växt fram, ett Nato som tar allt mer ansvar för fred och stabilitet i världen. Organisationer handlar inte enbart i syfte att säkra sina gränser. Och visst stämmer det, dagens säkerhetspolitiska utmaningar är inte de traditionella hoten  från kalla kriget, säkerhetshoten utvecklas med tiden till att handla om andra problem. Samtidigt ger statsministern inget besked om vad regeringens ställning är i Nato-frågan. Vi vet åtminstone att Moderaterna har ett stämmobeslut på att verka för ett Nato-medlemskap.

Sverige har idag ett tätt samarbete med Nato, bland annat genom Natos partnerskap för fred och genom ett aktivt deltagande i militära fredsoperationer världen över. Fredsoperationer som ibland är under Nato-befäl så som operationen i Libyen eller den pågående Isaf-insatsen i Afghanistan. Vi har alltså en erfarenhet av samarbete med Nato trots (vänster)politiker som talar om svensk neutralitetspolitik och alliansfrihet för väljare. Ytterligare två saker som talar för verkligheten och att Sverige inte längre är alliansfritt är medlemskapet i EU och försvarsklausulen som fastställs i Lissabonfördraget. Sedan 1992  har neutralitetspolitiken som vi känner igen den från ”gamla goda” socialdemokratiska dagar ändrat betydelse och inriktning. Idag sätter vi större tilltro till samarbete och gemenskap med andra länder än någon gång tidigare i svensk modern historia.

Hyckleriet och alliansfriheten som dominerade under kalla kriget är sedan länge död. Tiden då socialdemokrater öppet uttryckte att Sverige ska vara neutralt men i hemlighet hade nära samarbete med Nato är sedan länge över. Det är hög tid för våra politiker att ta ansvar.

En utredning om ett eventuellt Nato-medlemskap borde åtminstone välkomnas av alla riksdagspartier för att reda ut situationen. Det är det minsta man kan göra för att driva debatten om Sveriges försvar och säkerhet framåt.

Oftast glömmer vi att försvar och säkerhet inte bara handlar om nuet utan även om morgondagen. Ett starkt försvar krävs för att möta framtida hot och konflikter, ingen kan ju veta hur världen ser ut imorgon? Nato-motståndarna förstår själva att Sverige inte ensamt kan försvara sig mot framtida hot så som aggressiva stater, terrorism eller naturkatastrofer. Säkerhet skapas genom samarbete och Sverige behöver mer samarbete, inte mindre.

Byt taktik, Alliansen

Kampen om regeringsmakten 2014 är i full gång och ikväll är det partiledardebatt på SVT. Socialdemokraterna försöker utmåla Alliansen som idélös och trött, mycket likt borgarnas strategi mot Persson 2006. Samtidigt trycker allianspartierna på regeringsduglighet och de rödgrönas splittring – ska de rödgröna samarbeta eller inte? Hur ska de kunna samarbeta om de är så splittrade?

Jag hoppas verkligen att vi kan lämna tjatet om rödgrön splittring bakom oss. Den taktiken biter inte. Alliansen kommer inför 2014 att be om väljarnas förtroende för ytterligare fyra år. Det handlar om en tredje mandatperiod. Situationen är inte som den var 2010 – I dag framstår Alliansen som tröttare jämfört med en mer seriös socialdemokratisk partiledning och entusiastisk och hoppfull gräsrotsrörelse. Det bekräftas både genom opinionsundersökningar och samtal med vänner och bekanta. Ja, visst kan man tro att det beror på att Socialdemokraterna ännu inte lagt fram några tydliga förslag och därför njuter av goda opinionssiffror men det ska inte ses som ett förhinder.

Att snacka om oppositionen fungerade en gång i tiden men nu gäller det att byta taktik. För att krossa socialdemokraternas bild av en idélös allianssamarbete gäller det att leverera och lägga fram nya förslag. Det kan gälla allt ifrån en översyn eller reformering av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, fortsatta reformer som främjar företagande och entreprenörskap och en fortsatt kunskapslinje som grunden i den svenska skolan.

Alliansen är inte idélös men den senaste tidens medieutrymme har gått åt att antingen klaga på att Stefan Löfven inte levererar någon tydlig politik eller att de rödgröna är splittrade. Det ger en bild av en trött och möjligen rädd allians som inte vågar lyfta fram sin politik – det är sorgligt för självfallet är alliansens politik överlägsen de rödgröna partierna. Vi har ju nämligen sett deras förslag: Socialdemokraterna vill se förlängd skolplikt för att trycka ned arbetslöshetssiffrorna bland unga, Vänsterpartiet vill expandera staten kraftigt och chockhöja skatten medan Miljöpartiet vill rensa ut landsbygden.

Alliansen, lyft fram er politik. De rödgröna gör oss redan en tjänst.

Nåväl, kvällens debatt lär åtminstone bli spännande.

Hedern får inte förslava friheten

Mordet på Maria har nog inte undgått någon. Även om polisen ännu inte rubricerat det hela som ett hedersrelaterat mord pekar det på att så är fallet. Tyvärr. Det hela är oacceptabelt och ytterst hemskt – Sverige ska vara ett land där alla kan leva i frihet oavsett bakgrund.

Det finns många hot mot de individuella friheter som vi så gärna vill försvara och efterleva. Hederskulturen är ett sådant hot. Enligt Ungdomsstyrelsen beräknas runt 70.000 ungdomar leva med vetskapen om att de kan bli tvångsgifta. Det är 70.000 ungdomar för mycket. Alla människor har rätten att välja sin partner. Alla människor har rätten att bli kär i vem som helst. Det får inte regleras av hedersnormer.

På ett sätt har Sverige faktiskt tagit ett steg i rätt riktning i arbetet att främja allas lika värde och bekämpa hedersnormerna. För många år sedan hade begreppet hedersvåld klassats som rasism av framträdande personer. De som relativiserar hederskulturen är nog inte lika framträdande som då, idag kanske som mest företrädda av Feministiskt Initiativ. Gudrun Schyman har kallat begreppet hederskultur för något rasistiskt. Partiets nya ledning vill inte använda begreppet.

Hederskulturen yttrar sig givetvis inte bara i form av våld. Att som exempelvis Feministiskt Initiativ enbart tala om våldet mot kvinnor är inte samma sak. Hederskulturen handlar också om kollektiva vanföreställningar och påtryckningar från släkten och familjen. Så är inte fallet i vanliga kvinnomisshandel – de förkastas av omgivningen. Unga tjejer och pojkar måste leva under strikta regler och kontroller – släktens heder får inte befläckas till vilket pris som helst.

Många tjänstemän, politiker och skolpersonal har utbildats i frågan. Kunskapen finns att ta del av. Nu gäller det att även ta fram andra åtgärder. För ett år sedan skrev jämställdhetsminister Nyamko Sabuni om ”specialpoliser” som skulle kunna ingripa i fall som tvångsgifte. Förslaget var inspirerat av den brittiska ”Forced Marriage Unit” – det låter som ett klokt förslag värt att pröva även i Sverige. Bara under år 2009 hjälpte den brittiska enheten 1682 människor och 2011 var siffran 1468 personer. Det handlar bland annat om att ge råd, stöd samt att hjälpa människor som förts utomlands. Sverige bör följa det brittiska exemplet.

Vidare måste vi även bredda jämställdhet- och genusundervisningen i SFI och samhällsorienteringen för nyanlända. Vi måste vara tydliga med vilka rättigheter och skyldigheter som råder i Sverige och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot lagen. Det faller även på plats att fullt ut kriminalisera barnäktenskap – en lagstiftning som många debattörer på detta område föreslagit. Äktenskap under 18 år ska inte vara lagligt och undantag ska inte få göras. Regeringen har tillsatt en utredning om barnäktenskap och det pekar mot att en kriminalisering blir verklighet.

Handlingsplaner har tagits fram på lokala nivåer och det är viktigt att slå ett slag för de frivilliga och civila organisationer som länge arbetat med hedersproblematiken. Föreningar som ”Glöm aldrig Pela och Fadime” eller ”Tänk om” är kunskaps- och erfarenhetsrika parter som bör få en större roll i arbetet.

Hedersnormerna får inte förslava friheten. Dess värsta konsekvens har vi fått uppleva flera gånger. Samhället får inte svika de människor som lever under denna ofrihet. Kampen fortsätter.

Media: Sakine Madon i EXP, SMP, DN, AB