Författararkiv: idamork

Om idamork

Liberal. Har som hobby att samla osannolikhetspoäng. Gillar prylar, politik och passion. Aktiv inom LUF och Folkpartiet.

Den liberala makthavarens dilemma

Posted on by
Svara

Det som skiljer liberalismen från andra politiska ideologier är tron på individens förmåga och antagandet att frihet är nödvändigt för att individen skall kunna nå sin fulla potential. Det är insikten att vi alla har olika förutsättningar, egenskaper och mål. Det är vetskapen att förtryck och ofrihet har flera ursprung och yttrar sig på de mest oväntade vis.

På grund av sin ideologi hamnar liberaler i en märklig situation när de ska fatta beslut som berör andra. Hur är det möjligt att fatta ett beslut som direkt berör en annan individ utan att bli en del av det förtryck liberaler vill befria individen från? Hur kan en liberal bestämma över individer han eller hon aldrig träffat utan att avsiktligen eller oavsiktligen begränsa dessa personers frihet?
Detta är liberalismens största praktiska dilemma.

Makt är något som lockar nästan alla och de flesta av oss känner nog någon som fått mer makt än vad han eller hon klarat av att hantera. Det är inte ovanligt att människor med de bästa intentioner i slutändan berusas av makt och fattar beslut han eller hon aldrig ens skulle ha övervägt tidigare.
För socialister, kommunister, konservativa och diverse företrädare för andra ideologier handlar detta dilemma om när det är dags att sluta använda sin makt. För liberaler uppstår  detta dilemma långt tidigare än så. Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt.

En liberal som på allvar tror på individens förmåga och minns att inget liv är det andra likt har i sin roll som makthavare en enda uppgift. Att se till människors frihet.
Att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.

Det är svårt att låta bli att justera, att reglera, att moralisera och att reformera. Det är inte enkelt att komma ihåg hur olika människors liv ser ut. Det är problematiskt att definiera frihet och att bära denna definition med sig som en evig påminnelse vid varje möte, vid varje beslut.

När liberaler misslyckas med att göra just detta har en ytterst obehaglig situation en förmåga att uppstå. Denna situation brukar förklaras med orden ”Du gör som du vill, så länge du gör som jag säger.”.

Så länge individer gör som makthavarna önskar är de fria att själva besluta över sina liv. En illusion av fri vilja och makt över sin egen situation. Skinner måste vara stolt.

Det finns flera exempel på denna logiska kullerbytta, men det absolut tydligaste exemplet är förmodligen Folkpartiets inställning till pappamånader. Partiet gick flera gånger ut med att de stöttade de nuvarande reglerna, men om befolkningen inte blev mer jämställd så skulle en tredje pappamånad införas. Nu öppnar partiet för att göra just det.

Med andra ord: Individer får till en viss gräns bestämma över hur de vill fördela föräldraledigheten, men fördelar de den inte som vi vill att de ska göra kommer vi att frånta dem denna frihet.

Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt. Det liberala dilemmat handlar om att se till människors frihet, att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.
Även när de inte alltid gör som man vill.

Gästinlägg: André Frisk om Folkpartiets oliberala rättspolitik

Posted on by
Svara

Folkpartiet Liberalerna hävdar att deras politik grundas på socialliberalism. Dock verkar vissa företrädare för Folkpartiet ha en väldigt märklig bild av vad socialliberalism innebär. Socialliberalism är inte alls samma sak som socialkonservatism, vilket verkar ha blivit den allmänna inställningen hos just dessa högt uppsatta Folkpartister.

”Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att illegalt vara i Sverige”. Det fick Gonzalo Munoz, född och uppväxt i Sverige, höra när han skulle gå ut genom spärrarna i Stockholms tunnelbanor. Att göra spontana ID-kontroller på människor som har ett så kallat icke-svenskt utseende är inte bara etiskt tveksamt, utan även olagligt.
Dock anser Folkpartiet med Johan Pehrson i spetsen att dessa trakasserier är acceptabla för att få bukt med vad som i vissa debatter framställs som Sveriges största problem; papparslösa flyktingar.

Med tanke på att Folkpartiet inte heller tar täten i vissa andra frågor som liberaler historiskt sett tagit strid för är vi tyvärr inte förvånade. FRA och IPRED försvaras aktivt och man tillåter dessa lagar att få större spelrum än vad som tidigare lovats väljarna. Att staten ska ha rätt att övervaka och spana på alla sina medborgare varken kan eller får bli något som vi liberaler accepterar.

Folkpartiet väljer även att istället för att värna om människors säkerhet, göra allt för att få ett narkotikafritt samhälle. Samtidigt som detta kan verka som något ärofyllt så har det bara fått en motsatt effekt. Att missbrukare i detta land ses som brottslingar, enbart på grund av deras missbruk är så kontraproduktivt att dess like sällan skådats. Att Folkpartiet, som ofta säger sig basera sin politik på forskning, ignorerar forskningsresultat på just detta område tycker vi är under all kritik.

Folkpartiet har gjort mycket bra i många andra frågor och utmärker sig positivt i exempelvis kampen för HBT-personers rättigheter. Men detta ursäktar inte övrigt beteende.

Integritetskränkande lagstiftning är inte socialliberalism. Att jaga människor i Stockholms tunnelbanor på grund av deras hudfärg är inte socialliberalism. Att föra en narkotikapolitik som ofta utpekas som rent skadlig och kontraproduktiv av forskare är inte speciellt socialliberalt. Socialliberalism sätter människan i fokus, inte staten.
Om partiet vill leva upp till namnet Folkpartiet Liberalerna bör det väldigt noga tänka över sina ställningstaganden i dessa frågor.

Vi måste ta problemet med ungas psykiska ohälsa på allvar

Posted on by
1

Tre utav fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa.
2006 rapporterades det att andelen unga som lider av psykisk ohälsa tredubblats sedan 80-talet. Idag skriver SvD att hälften av de kuratorer som tillfrågats i samband med en undersökning av Novus har ansvar för fler än 500 elever.
Dessa siffror är ytterst oroväckande.

Vad som också är oroväckande är hur många människor ser på psykisk ohälsa. Nog för att kommentarer skrivna under nyhetsartiklar inte brukar representera de trevligaste eller mest klarsynta delarna av den svenska befolkningen, men de är ovanligt representativa för många av de attityder som märks kring psykisk ohälsa.
Det är inte ovanligt att höra att om unga skärpte till sig och skaffade sig en hobby så skulle alla deras problem försvinna. Det är inte ovanligt att höra att det är Facebooks fel att unga mår dåligt. Det är inte ovanligt att höra att om folk bara åt organiskt så skulle sjukskrivningstalen gå ned ordentligt. Det är inte ovanligt att folk anser att psykisk sjukdom skulle försvinna om den drabbade bara tänkte positivt. Det är inte ovanligt att folk anser att alla upplagor av DSM är fiktiva uppslagsverk författade av läkemedelsbolag. Det är inte ovanligt att folk anklagar människor med psykisk sjukdom för lathet.

Vi accepterar att vår fysiska hälsa inte alltid kommer vara perfekt. Vi har förlikat oss med att vi då och då kommer få maginfluensa, att vi kan få malaria, att vi blir förkylda, att vi kan få en stroke. Det ses som en naturlig, om än tråkig, del av livet att bli sjuk.
Vi försöker inte mörka att en anhörig går bort i cancer. Vi talar inte tyst om hjärtinfarkter. Vi skäms inte för att vi fått operera bort blindtarmen. Vi säger inte åt en person med cancer att deras problem försvinner om de börjar träna. Vi ifrågasätter inte att en person som efter en bilolycka blivit förlamad i underkroppen sitter i rullstol och vi tror definitivt inte de sitter där för att de inte pallar gå.
Det är märkligt att fysisk och psykisk ohälsa betraktas så olika.

Sanningen är den att det finns lika många anledningar till psykisk ohälsa som det finns till fysisk. Det är inte ett problem med en lösning, utan flera problem med en myriad av lösningar.
Precis som fysisk ohälsa inkluderar allt från eksem till diabetes till kolera inkluderar psykisk ohälsa allt från utbrändhet till schizofreni till flygfobi.

Vi kräver inte att en skolsköterska ska kunna hantera alla former av fysisk ohälsa. Att kräva att kuratorer ska kunna hantera allt från missbruk till mobbning till psykossjukdomar är absurt. Att dessutom tro att det är rimligt att en person skall kunna vara ansvarig för 500 andra när psykisk ohälsa är såpass vanligt är orimligt och ignorant.
Kuratorer är varken psykologer eller psykiatriker, det är inte meningen att de ska handskas med de svåraste och mest komplicerade fallen av psykisk ohälsa under någon längre tid.

Vi måste börja ta psykisk ohälsa på allvar.
Vi måste få in fler kuratorer i skolorna.
Vi måste få in adekvat personal för att ta hand om svårare fall av psykisk ohälsa.
Vi måste minska stigmat som gör att unga drar sig för att söka hjälp.
Vi måste sluta håna de unga som vågar erkänna att de mår dåligt.
Vi måste sluta låtsas att något som påverkar tre fjärdedelar av befolkningen inte rör oss.

”Nästa Einstein har just lärt sig läsa”

Posted on by
Svara

På Facebook har många av mina folkpartistiska vänner delat en länk som statuerar att ”Nästa Einstein har just lärt sig läsa”. Jag hoppas de har rätt, men om jag ska vara helt ärlig är det osannolikt att en nu levande person som skulle ha kunnat axla Einsteins mantel just lärt sig läsa. Det är ganska troligt att många av de som skulle ha kunnat bli vår generations Einstein aldrig får lära sig att läsa.

Enligt SIDA fanns det år 2009 inte mindre än 775 miljoner vuxna analfabeter i världen. År 2010 fanns det enligt samma artikel ungefär 61 miljoner barn som aldrig fått börja i skolan. Långt fler går aldrig i skolan tillräckligt länge för att hinna lära sig läsa.
Visst vore det fantastiskt om vi hade ett antal genier som just nu gick i svensk skola, men förmodligen finns det betydligt fler genier bland de 61 miljoner barn som aldrig får gå i skolan än bland våra relativt få lågstadieelever i Sverige.

775 miljoner vuxna analfabeter. 61 miljoner barn som inte får börja skolan.
Vi kommer antagligen aldrig få veta hur mycket mänskligheten gått miste om. Vi kan bara se till att vi inte går miste om ännu mer. Förmodligen har vi helt enkelt missat flera potentiella genier för att de helt enkelt aldrig får chansen att utvecklas.
Kanske kommer en dag då även jag kan dela den där länken med gott samvete. Men den dagen är verkligen inte idag.

SIDA:

http://www.sida.se/Svenska/Bistand–utveckling/Globala-utmaningar/Visste-du-detta-om-laskunnighet/

Ständigt denna Lucia.

Posted on by
Svara

Vi har en väldigt märklig tradition i Sverige, varje år när det börjar närma sig mitten av december skapar vi en metadebatt.
Det började med ”Måste Lucia vara blond om hon nu kommer från Italien?”, därefter har vi favoriten ”Om en kille vinner omröstningen till Årets Lucia, kan vi då komma undan med att ändå kröna en tjej?”, följt av årets ”Är pepparkaksgubbar något vi ska hissa eller dissa?”.
För att vara en tradition som går ut på att ställa sig och sjunga om ”julefrid” och någon som sprider godhet, så kan man ju undra var det blev fel någonstans.

När det gäller pepparkaksdebatten är det flera saker som ter sig ganska tragikomiska i detta sammanhang. Vilket är mest upprörande; att pepparkaksgubbar kan tolkas som ”mörkhyade karaktärer” vid en sammankomst eller att dessa ”mörkhyade karaktärer” stängs ute från en otroligt ”vit” sammankomst?
”Mörkhyade karaktärer” är för övrigt inget citat, utan är satt inom parantes för att ”möjliga representanter av personer med ursprung i delar av världen där den vanligaste hudfärgen är något mörkare än den vanligaste hudfärgen i Skandinavien” är både långt, omständligt och opraktiskt.

Egentligen är det tragikomiska att de flesta barn verkar vara mycket mer avslappnade, toleranta, praktiska, kloka och förståndiga än de flesta vuxna. Vad barn förstår är att ibland är saker precis vad de utger sig för att vara. Pepparkaksgubbar är inget annat än människor som klär ut sig till vandrande kakor. Tomtegubbar, tomtegummor och tomtenissar är inte gamla män och kvinnor utan klasskompisar i varma kostymer. Stjärngossar har varken dumstrut eller KKK-uniform, utan en strut med stjärnor på och en blomsterpinne med en stjärna i billigt papp, kombinerat med ett väldigt långt nattlinne. Tjejen eller killen som bär en krona med tända ljus i och får stearin i ögonen är inte ett italienskt helgon, utan helt enkelt en tjej eller kille som får gå först i tåget men som får kämpa för att få rent håret längst av alla. ”Midnatt råder” handlar inte om inbrottstjuvar som på grund av sitt DNA inte blir lika långa som de flesta människor. Rydbergs berömda dikt handlar inte om en man med sömnproblem utan om en hustomte.
Barn är betydligt smartare än vi ibland verkar tro.

Traditionen med märkliga debatter i mitten av december är varken trevlig, givande eller ens särskilt underhållande. Jag tycker det är dags att avveckla den traditionen och jag har istället ett ganska radikalt förslag.
Låt barnen välja själva.

Alla barn vill inte vara med i luciatåget. Kanske har något barn scenskräck, kanske tycker någon att det är tråkigt, kanske vill de inte riskera att tända eld på en klasskamrat, kanske vill de inte fira lucia. Fråga barnen om de vill vara med, vill de inte vara med så tvinga dem inte.
Många barn vill vara med i luciatåget. Anta inte att ett barn inte vill vara med bara för att han eller hon kommer från ett annat land, inte är kristen, hatar att sjunga eller är blyg. Fråga alla barn om de vill vara med, om de vill vara med så låt dem vara med.
Passa också på att fråga dem vad de vill vara. Anta inte att alla tjejer drömmer om att vara lucia eller att alla killar vill vara tomtar. Moralisera inte över deras val, världen går inte under ifall en tjej väljer att byta ut glittret mot en strut eller om en kille tycker det vore fantastiskt att få ha krona. Insistera inte på att en mörkhyad elev ska vara pepparkaksgubbe för att det är ”gulligt”, men säg inte heller till en mörkhyad elev att han eller hon inte får vara pepparkaka. Insistera inte på att någon elev, oavsett kön, hudfärg eller annat, ska spela en viss roll. Insistera inte heller på att någon elev inte ska ha en viss roll.
Vill barnen ha med något roligt i Luciatåget? Låt klassen komma på en kul förslag och sedan rösta fram ett ”vinnande bidrag”. Har någon elev sett Sunes Jul med ett äldre syskon och har ett förslag involverande en gummistövel? Vill någon vara renen Rudolf?
Låt barnen välja. De är ändå de som ska stå framför alla, iklädda märkliga kostymer, och sjunga. Slappna av.
Fokusera istället på att få dem att ha roligt, kolla så att de lär sig texterna, försök undvika att någon tärna svimmar av syrebrist och se framför allt till att ingen tänder fyr på någon annan.

Förhoppning & Farhåga

Posted on by
Svara

Det finns något jag ofta drömmer om.
Jag hoppas det kommer en dag i mitt liv när jag får tillfälle att kommunicera med de som föddes flera decennier efter mig själv. Att jag får sitta där, med vitt hår och en ansenlig samling rynkor, och prata med de unga som då precis börjat intressera sig för politik.

Anledningen till att jag drömmer om en sådan konversation är mycket enkel. Det finns något jag kommer kunna säga dem med stolthet i blicken. En väldigt kort och enkel fras.
”Det var värre förr.”

Jag hoppas kunna berätta att vi förr hade världens högsta skatter, att medborgare skrevs in i religiösa samfund vid födseln, att vuxna människor inte fick gifta sig med vem de ville, och att de som önskade genomgå en könskorrigering tvingades sterilisera sig. Jag vill berätta om en tid då riksdagskandidater en sommarnatt beväpnade sig med järnrör och att de fick behålla sina riksdagsplatser även när folket ett par år därefter fick veta vad de gjort. Jag vill kunna säga att Europa vacklade när jag var ung, att det fortfarande fanns totalitära stater, att konflikten mellan israeler och palestinier ännu inte var löst, och att människor i många länder avrättades på grund av sin religion, politiska ideologi, och sexualitet.

Jag önskar att de där ungdomarna då tittar på mig med den där mycket speciella minen vi alla får när vi tror vi lyssnar på en gammal människas överdrifter. Jag vill att de ska tycka tanken på att vi en gång utvisade människor till tortyr och dödsstraff är lika vedervärdig och främmande som tanken på slaveri är för oss idag. Tanken på att de skulle tvingas anstränga sig för att förstå att det när jag var ung fanns människor som med stolthet i rösten kallade sig kommunister eller nazister, och att dessa ungdomar skulle bli chockade av att höra att jag inte var förvånad över att ideologier som resulterat i miljontals människors död fortfarande fanns kvar.

Problemet är bara att jag misstänker att dessa ungdomar kommer se denna information som självklar.
Det jag fruktar mest av allt är att jag kommer få inleda konversationen med en annan fras:
”Det var bättre förr.”

Varför jag ogillar genusutbildningar som del av andra utbildningar

Posted on by
Svara

Låt mig börja med att säga att jag är emot alla former av diskriminering. Kön, sexualitet, ålder, hudfärg, religion, fysisk hälsa, psykisk hälsa, dialekt, socioekonomiskt, etc. Jag är, precis som de flesta människor, emot alla former av diskriminering. Det kan verka självklart, men det är viktigt att påpeka detta då det även är det primära skälet till att jag motsätter mig genuskurser.
Även om många av oss principiellt sett är emot alla former av diskriminering så är det två typer av diskriminering som oftast uppmärksammas, nämligen de som rör kön och etniskt ursprung. Låt oss filosofera kring en specifik utbildning som har en genuskurs och försöka hitta argument som går att applicera på fler utbildningar.

För ett tag sedan berättade en bekant till mig att det i hans utbildning ingår en kurs om genus. Jag frågade varför. Han sa, mer eller mindre, att det var för att ”de skulle uppmärksamma hur de talade med det motsatta könet för att det fanns en risk att de annars omedvetet skulle förtrycka dessa”. Då kan man ju fråga sig varför det skulle finnas ett behov av en sådan kurs. Läser min bekant en utbildning som skulle resultera i ett jobb där han jobbar mycket med väldigt utsatta personer och varje del i kommunikationen var livsnödvändig? Ett väldigt mansdominerat område där sexuella trakasserier och diskriminering är otroligt vanligt?
Min bekant läser till tandläkare.

Till detta har jag ett par kommentarer och frågor.
1. Kommunicerar vi så pass mycket med våra tandläkare att det finns en uttalad risk att de generella skillnaderna i manlig/kvinnlig kommunikation skulle utgöra ett problem? Knappast. Jag träffar min tandläkare högst en gång per år och jag skulle tro att detta är ganska vanligt. Vid de tillfällen jag träffar min tandläkare brukar vi inte prata såvärst mycket, av flera anledningar. Dels brukar jag tillbringa en stor del av dessa tillfällen med att ha en massa konstiga verktyg  i munnen som gör det svårt att säga något annat än ”uuurrrrgh eeeerhmaahgh aaah”, vilket gör det lite problematiskt att föra en konversation. Dels har vi inte såvärst mycket att snacka om. ”Borstar du ordentligt?” ”Ja.”. ”Du har ett litet hål vi behöver laga, men annars ser det bra ut. Vi hinner fixa det idag, vill du ha bedövning?” ”Vill? Jag ska!”.

2. Är kön den viktigaste faktorn att ta hänsyn till när en tandläkare kommunicerar med sin patient?
Nej, det är en liten faktor bland många andra. Jag skulle vilja påstå att det är viktigare att en tandläkare vet hur de ska hantera exempelvis tandläkarskräck, bristande kunskaper i svenska eller personer som på grund av medicinska skäl kan ha svårt att förstå vad som pågår om du misslyckas med att kommunicera på lämpligt vis. Hur kommunicerar du med en person som är livrädd för dig? Hur vet du att du använder en lämplig svårighetsnivå istället för att anta att din patient talar flytande svenska eller väldigt dålig svenska? Hur hanterar du en patient som är dement, blind, döv, har någon form av funktionsnedsättning/förståndshandikapp som gör det svårt att kommunicera?
Är inte dessa faktorer betydligt viktigare än din patients kön? Är det inte troligare att dessa situationer/faktorer kommer resultera i problem i en tandläkares yrkesliv? Jo, det vågar jag nog påstå.

3. Är det inte ganska förnedrande att anta att tandläkarstudenter inte fattar att det är bra att behandla både kvinnor och män med respekt? Är det inte ganska förolämpande att anta att dessa studenter inte begriper att både män och kvinnor är individer och ska behandlas som individer?
Jag skulle vilja påstå att det är ganska dumt att anta dessa saker om folk. Därmed inte sagt att det inte finns tandläkarstudenter som har fördomar mot personer av ett visst kön, för det finns det. Du kommer hitta tandläkare som är sexsiter, rasister, homofober, etc. Fördomar finns bland alla människor, de blir först ett problem när de påverkar hur personen för sig i sin yrkesroll. Men att anta att problemet med just sexism är såpass utbrett bland tandläkarstudenter att det behövs en speciell, obligatorisk kurs för att åtgärda det är mycket märkligt.

Vad föreslår jag då istället?
Satsa på kurser i patientkommunikation eller individuell/patientpsykologi och gör genus till en DEL i detta. Du täcker in fler ”problemområden” och har större chans att komma åt de problem som kan uppstå i kommunikationen mellan tandläkare och patient, oavsett varför de inträffar. Att ha en särskild kurs i genus är inget annat än overkill.

Gäller detta endast den där tandläkarutbildningen?
Nej, jag skulle påstå att argumenten är likartade när det gäller de flesta utbildningar. Visst kan det finnas skillnader, men jag anser fortfarande att argumenten täcker in de flesta utbildningar och genuskurser.

 

En liten parantes såhär på slutet.
Tycker ni, på fullt allvar, att jag (och alla andra kvinnor) på grund av mitt kön, kommunicerar på ett så unikt och udda vis att det krävs en universitetskurs för att kunna prata med mig?
Om du anser detta så tycker jag du ska ta och fundera över vem det egentligen är som är sexist.

Vill KDU göra det brottsligt att ha ett fungerande nervsystem?

Posted on by
Svara

Återigen har diskussionen kring en eventuell civilkuragelag fått nytt liv, denna gång är det rättegången kring en misshandel som skedde inför flera passiva åskådare på offentlig plats. Vad förslaget, som främst KDU vurmar för, handlar om är att det ska bli brottsligt att inte ingripa när man bevittnar ett brott. Ingripandet skall ske efter egen förmåga.
Liknande, för att inte säga identiska, förslag har redan utretts och bedömningen som gjordes var kortfattat att en sådan lag skulle vara ineffektiv. Ändå diskuteras detta vidare.

Det är naturligtvis hemskt att en misshandel kan ske på offentlig plats utan att någon ingriper och varje gång det sker hoppas de flesta av oss att det var den absolut sista gången en sådan incident inträffar.
Varje gång ställs frågan: varför gjorde ingen något?

Att införa en civilkuragelag låter nobelt men är ett oproportionerligt förslag till lösning på ett problem det inte kommer lyckas lösa.

Varför gör ingen något? Varför står folk och tittar på när ett brott begås? Låt oss titta på ett par anledningar till varför människor inte ingriper när de ser ett brott begås.

1. Rädsla
Låt oss ta ett exempel: en grov misshandel sker på en mindre gata i en medelstor stad, det är mitt på eftermiddagen och fullt ljust ute. Fem personer sparkar och slår på en sjätte person som ligger ner på gatan. Du är på väg hem från jobb eller skola och har inte sällskap med någon annan. Om du då får syn på denna misshandel är det troligt att den signal din hjärna sänder till varenda muskel i din kropp består av: Spring!
Om du inte är Chuck Norris kommer din första prioritet med stor sannolikhet vara att sätta dig själv i säkerhet och att när lugnat ner dig tillräckligt mycket ringa polisen.
Det är inte feghet eller brist på civilkurage, det är överlevnadsinstinkt.

2. The Bystander Effect.
Detta är ett psykologiskt fenomen som är lika hemskt som det är väldokumenterat. The Bystander Effect är ingen ursäkt till att inte reagera när vi bevittnar ett brott, men det är en psykologisk förklaring till varför vi inte gör det. Eftersom de flesta av oss är ytterst ovana vid att bevittna våldsamma händelser på offentlig plats vet våra hjärnor inte riktigt vad vi ska göra när något sådant inträffar, vi har helt enkelt ingen handlingsplan inpräntad i systemet.
Vad som då händer är att vi tittar på vad andra gör och härmar deras handlingar, problemet är bara att de med största sannolikhet gör precis samma sak. Det låter märkligt, men anledningen till att ingen gör något är helt enkelt att ingen annan gör något. Om bara en eller ett par personer visar handlingskraft och gör något bryts ganska ofta den kollektiva handlingsförlamningen. Det är ett fenomen som har bevisats gång på gång och det är väldigt ovanligt att någon ”bryter förtrollningen” vid dessa incidenter.

 

Dessa två anledningar är förmodligen de två vanligaste anledningarna till att folk inte agerar när de bevittnar ett våldsbrott. Dessa anledningar är i själva verket en form av överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift, de är inget som en lagstiftning kommer radera ut. Att införa en lag som gör det olagligt att bli förlamad av rädsla är en väldigt märklig idé.
Den är märklig för att den inte kommer få fler att ingripa vid brott, inte heller kommer den få oss att trotsa våra de psykologiska mekanismer som finns till för att skydda vårt liv. Denna lag skulle med andra ord göra det brottsligt att ha ett fungerande sympatiskt nervsystem om du skulle råka bevittna ett brott.
Det är med andra ord inte överhuvudtaget rimligt att införa en sådan lag.

Varför finns det så få ungdomar på våra listor?

Posted on by
1

Det är en fråga som väldigt ofta ställs men som få försöker besvara.
Tyvärr har jag inget säkert svar, men det har aldrig hindrat mig från att spekulera kring en fråga förr. Så därför tänkte jag göra just det, spekulera och filosofera.

De flesta politiskt aktiva ungdomar jag har mött engagerade sig under gymnasietiden eller de första åren därefter. Här tror jag det finns en viktig ledtråd.
Våra mandatperioder är, som ni vet, på fyra år. Kanske är jag ett extremfall, men jag har inte bott i samma kommun fyra år i rad sedan 2007 och kommer nog inte göra det på ytterligare några år. En stor andel av de ungdomar jag känner flyttade när de skulle börja studera vid högskola eller universitet och många av dem studerar i tre år innan de flyttar igen.
Om du redan vet att du inte kommer bo i kommunen under hela mandatperioden finns det inte så stor poäng med att jobba för att vinna partiets och väljarnas gunst.

Att etablera sig inom en organisation tar tid.
Nästan alla organisationer har en tendens att bli ankdammar och ju mindre organisationen är desto större är risken. En av anledningarna till att det kan vara svårt att som ny vinna gruppens förtroende är helt enkelt att det tar tid att bli en del av gruppen. Se föregående paragraf för att se en av anledningarna till att det kan vara svårt för ungdomar att etablera sig i en lokalavdelning.
Utöver det att de ungdomar vi talar om kommer in som nya i gruppen finns det ytterligare en sak som försvårar integrationen. De är unga.
I de flesta lokala avdelningar tenderar de aktiva medlemmarnas ålder att vara ganska hög och det är inte ovanligt att en enda ungdom rejält sänker medelåldern på mötet. Jag kommer osökt att tänka på hur en folkpartist berättade för mig att många av de äldre medlemmarna omnämnde honom som ungdom. Han var vid det tillfället runt 35 år gammal.
Om en 35-åring kallas ungdom, vilket ord används då för att beskriva en 22-åring?

Något som ofta nämns är att det saknas förebilder som kan inspirera unga/kvinnor/invandrare/andra minoriteter i den politiska världen.
Jag tror inte detta har fullt så stor betydelse som många vill tro. Väldigt få av de ungdomar jag mött har engagerat sig på grund av en ung förebild, däremot har de som engagerat sig ganska ofta nämnt en god förebild. Visst tror jag det kan påverka ens bild av politiken om man aldrig ser en ung politiker, men jag tror inte att det influerar oss så pass mycket som man först kan tro. Dessutom är varken kommunal- eller regionalpolitik ofta anledningen till att man som ung engagerar sig i politiken, istället brukar det vara att man brinner för en ideologi och/eller politiska frågor på nationell eller internationell nivå som får en att bli medlem i ett förbund eller parti.
Anledningen till att de flesta LUFare jag talat med fullkomligt älskade det tal Jan Björklund höll under detta års upplaga av Almedalsveckan var inte att de identifierade sig med Björklund som person utan att de identifierade sig med de åsikter och den politik han talade om.
Vad som sägs verkar vara viktigare än vem som säger det och det är precis så det ska vara.

Däremot tror jag att förebilder inom kommunal och regionpolitiken är något som är viktigt att få när man väl blivit en del av en lokal avdelning. Personer vi ser upp till när det kommer till det ”dagliga arbetet” inom politiken är inte de förebilder som lockade oss dit, men de kan bli de förebilder som håller oss kvar och får oss att våga ta nästa steg.

Ett Europa i kris.

Posted on by
Svara

Det är svåra tider i Europa, både för folket och regionen.
Den ekonomiska krisen tär på välviljan, energin och, självfallet, de ekonomiska reserverna. Irritationen är påtaglig och tålamodet är på väg att ta slut, särskilt eftersom Italien och Spanien börjat svaja. Även för oss som vurmar för ett enat och stabilt Europa är det svårt att inte tvivla.

Under de senaste hundra åren har fyra krig utspelats på europeisk mark, svåra ekonomiska kriser har tvingat många att gå på knäna och vi ser hur vår konkurrenskraft försvagas mot länder med plötslig och beundransvärd socioekonomisk utveckling. Det är inte konstigt att bitterheten och missnöjet sprider sig över kontinenten. I flera länder ökar de populistiska missnöjespartiernas inflytande mer och mer. Den enighet och optimism som förenade Europa när nazismen föll, den vilja och kämparglöd som ledde till skapandet av den Europeiska Unionen och Förenta Nationerna… Löftet om ”aldrig mer” låter inte fullt så självsäkert längre.

 

Det var en kombination av debatten kring en exitstrategi för Grekland (med inlägg av exempelvis Cwejman), konstaterandet att en tvångsutslutning ur EMU är en juridisk omöjlighet och den oroande utvecklingen i Ungern (Haglund) som fick tankarna att snurra.

Den Europeiska Unionen är ett av världens mest lyckade demokratiprojekt och kraven för medlemskap är höga. Problemet är dock att det ägnats lite tid åt att konstruera planer och strategier för vad som händer när ett medlemsland inte längre uppfyller dessa krav.

Vad gör unionen om ett medlemsland överger demokratin? Vad gör vi om förföljelsen av romer eskalerar till något mycket obehagligt? Vad gör vi om vi inte lyckas förhindra ett krig mellan två medlemsländer?

Förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. Förhoppningsvis.
Samtidigt är det svårt att undvika en känsla av deja vú när grekiska riksdagsledamöter går runt och heilar (Karlsten).

Kanske är det dags att tillämpa talesättet ”hoppas på det bästa, vänta dig det värsta”.