I mina två senaste inlägg här på Frihetligt har jag argumenterat för att invandring till Sverige inte är nödvändig, men ändå rätt, samt presenterat en gissningsartad redogörelse för hur mycket jag tror invandringen skulle öka till Sverige om den liberaliserades fullt ut. I detta tredje och sista inlägg längs samma röda tråd på temat migration och integration kommer jag till just integration. Stor invandring är en utmaning för en välfärdsstat och kräver vettig hantering, något som Sverige i dagsläget saknar.
Till att börja med, låt oss göra klart vad integration handlar om, för det är ofta oklart. Vad som tycks vara klart och vad de flesta tycks skriva under på är att integration handlar om språk och jobb. Det upprepas likt ett mantra från alla håll i integrationsdebatten. Vad som däremot är oklart är huruvida språk och jobb leder till integration, eller om det är så att den som kan språket och har jobb är integrerad. För mig handlar den politiska diskussionen om det sistnämnda. Om människor inte kan göra sig förstådda i samhället de lever i, eller fastnar i passiviserande bidragssystem och försörjs av andra så har vi ett problem som är politiskt. Följaktligen krävs då politiska lösningar. Sedan finns också en annan form av integration, den som handlar om en djupare form av delaktighet och gemenskap. Den är integrerad enligt den här synen som känner samhörighet med andra i samhället, den som upplever att man är en del av samhället och som delar grundläggande värderingar med de flesta andra i samhället. Språk och jobb är antagligen viktiga nycklar till, men inte fullgoda kriterier för, den här sortens integration. Den här djupare formen av integration är också viktig. En person som inte är integrerad enligt den senare definitionen är emellertid inte ett politiskt problem på samma sätt som någon som inte är integrerad enligt den förra definitionen. Då den senare formen av integration handlar om abstrakta ting som värderingar, kultur och gemenskap, så är det ingenting som politiker vare sig kan eller bör lägga sig i på politisk väg. Staten ska inte försöka pådyvla medborgare vissa värderingar, och politiker kan inte tvinga två personer att känna gemenskap bara för att det vore önskvärt. Med tiden utvecklas värderingar, kultur och gemenskaper på naturlig väg, och den utvecklingen är ingenting som politiker ska ställa sig i vägen för m h a statens våldsmonopol.
Den mer ytliga formen av integration är emellertid, som sagt, något som är angeläget för politiken. Och det finns mycket som politiken kan och bör göra för att förbättra den idag minst sagt bristfälliga integrationsprocessen.
Till att börja med borde samtliga svenska kommuner vara tvungna att ta emot de invandrare och flyktingar som vill till kommunen. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd har man möjlighet att bosätta sig vart som helst i landet, den möjligheten borde alla. Därmed inte sagt att staten ska tvinga alla kommuner att inrätta flyktingförläggningar, det bör vara upp till kommunerna själva, men om jag som invandrare eller flykting utan permanent uppehållstillstånd vill flytta till Vellinge så borde jag ha alla möjligheter att göra det.
När väl den möjligheten etablerats så borde ekonomiska incitament börja utnyttjas i större utsträckning i integrationspolitiken. Med hjälp av statistik från Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle en databas över Sveriges kommuner kunna tas fram. Genom denna skulle en ranking för varje enskild nyanländ person kunna utarbetas, efter hur goda möjligheter personen ifråga har att snabbt lära sig svenska och snabbt få ett arbete i respektive kommun. Den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är goda får ett högre bidrag, den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är sämre får ett lägre bidrag. Att kommunrankingen som tas fram är individuell och inte generell kan inte nog poängteras, detta eftersom de optimala förutsättningarna för integration är radikalt annorlunda för exempelvis en iransk läkare, en afghansk analfabet och en brasiliansk sockerarbetare.
Det var två reformer. Reform nummer tre som Sverige borde genomföra är att avskaffa arbetstillståndet. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd kan man söka jobb och arbeta som man behagar. Så är dock inte fallet för andra som invandrat till Sverige. De måste ansöka om tillstånd att få arbeta. Och då får de inte tillstånd att arbeta generellt, utan tillstånd söks och beviljas bara för en viss typ av arbete för en viss arbetsgivare, och maximalt för två års tid. Eftersom arbetstillstånden måste vara så specifika krävs i praktiken att den som ansöker om det redan har ett jobb garanterat av en arbetsgivare, och att garanteras ett arbete är mycket svårt för den som inte har arbetstillstånd. Det är rena galenskapen. Den som vill och kan arbeta måste givetvis få göra det. Att å ena sidan beklaga sig över att invandrare inte integreras och jobbar i mindre utsträckning än infödda svenskar, och å andra sidan förhindra invandrare från att arbeta genom att kräva arbetstillstånd är rena dårskapen.
En fjärde reform borde vara att liberalisera arbetsmarknaden. Det skulle antagligen vara den viktigaste av alla reformer som skulle kunna genomföras, och inte bara av integrationsskäl. Det skulle också drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet, göra det lättare för grupper långt från arbetsmarknaden att komma i arbete och öka lönespridningen. Sist men definitivt inte minst så vore det etiskt rätt.
Många tror antagligen att jag med ”liberalisera arbetsmarknaden” menar skrota LAS. Det gör jag också, men bara som en förändring bland många andra. Det finns ännu viktigare saker som behöver göras. Som jag skrev ovan så skulle den liberalisering av arbetsmarknaden jag har i åtanke drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet. LAS stärker insiders – de som har fasta anställningar sedan länge – position på arbetsmarknaden på bekostnad av outsiders – de som står långt ifrån arbetsmarknaden eller bara fått in en fot. Att skrota LAS skulle utjämna styrkeskillnaderna mellan starka och svaga på arbetsmarknaden, det skulle dock inte åstadkomma någon generell sänkning av arbetslösheten. Arbetslösheten skulle bara omfördelas, från att nu vara särskilt koncentrerad till svaga grupper till att bli mer jämlik mellan svaga och starka grupper. En långt viktigare förändring, som skulle möjliggöras men inte garanteras av avskaffandet av LAS, vore att införa avtalsfrihet på arbetsmarknaden. Det skulle möjliggöra för mig som arbetstagare att komma överens med min arbetsgivare om vilken lön och vilka andra förmåner jag ska ha. I många branscher och på många arbetsplatser har idag de som utför ett sämre arbete samma lön som dem som utför ett bättre arbete. I praktiken så innebär det att de som utför ett arbete som är bättre en genomsnittet avstår en del av sin lön till dem som utför ett arbete som är sämre än genomsnittet. Det är varken effektivt eller rättvist.
Men låt oss återvända till liberalisering av arbetsmarknaden ur ett integrationsperspektiv. Att skrota LAS vore bra eftersom invandrare överlag (enskilda undantag finns självfallet) är en svag grupp på den svenska arbetsmarknaden, och som jag redan varit inne på skulle avskaffandet av LAS stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Avtalsfrihet och individuell lönesättning vore bra eftersom många människor idag hindras från att arbeta av alltför höga trösklar i form av minimilöner som sätts upp av fackförbund i löneförhandlingar. En minimilön på 20 000 kronor/månad är ett effektivt sätt att garantera att de som inte kan producera ett värde av 20 000 kronor/månad blir arbetslösa. En ungdom utan tidigare arbetslivserfarenhet eller en invandrare med dåliga språkkunskaper kan i många fall inte producera ett lika stort värde som någon mer erfaren/kunnig. När de inte kan konkurrera med erfarenhet och kunskap så har de ett konkurrensmedel kvar, priset på sitt arbete. Idag kan de inte utnyttja det konkurrensmedlet.
Från vänsterhåll finns en elitism och ett förakt för låglöneyrken, varför man sökt driva upp minimilönerna så långt att det blir olönsamt att anställa folk för att utföra dessa yrken. Vissa jobb är helt enkelt inte tillräckligt fina för att få finnas i ett rikt välfärdsland enligt vänstern. Praktexempel på detta är hur vänstern sparkar bakut över RUT- men inte ROT-avdraget, eftersom det förra åter möjliggör vita jobb som städare, fönsterputsare, barnvakt, etc. Av vänstern kallade ”pigjobb”. Genom att låta de som vill komma överens med arbetsgivare om löner som är lägre än dagens minimilöner skulle helt nya segment av den svenska arbetsmarknaden kunna öppnas, med jobb som knappt existerar idag. Ett exempel på ett sådant jobb som skulle kunna ”återuppstå” är som packbiträde i livsmedelsbutiker. Inom traditionell tillverkningsindustri, handel och säkerligen också flera andra branscher finns antagligen dussintals olika slags yrken som skulle kunna uppstå eller återuppstå om det bara tilläts. Tanken med de här jobben är givetvis inte att de ska vara särskilda lågbetalda ”ungdoms- och invandrarjobb” som det ibland utmålas av vänstern, utan att det ska vara arbeten som erbjuder en väg in på arbetsmarknaden. Man tar ett sånt här jobb när man är ny i Sverige, eller när man just avslutat skolan, eller liknande, har det en tid innan man går vidare till något mer välbetalt. Ibland hävdas att (åter)införandet av låglöneyrken riskerar att göra så att människor tar jobb som är så dåligt betalda att det inte går att leva på lönen. Det är fel. För det första så skulle ingen ta ett jobb med en så låg lön att den inte går att leva på, för det andra så finns även utan minimilöner som stadgas i lagar eller kollektivavtal ett slag naturlig minimilön. Den är lite olika i olika kommuner, men ligger runt 7 500 – 9 000 kronor/månad. Det är så mycket man får ut i försörjningsstöd.
Den som oroar sig för att de svenska fackföreningarna skulle försvinna behöver inte göra det. Fackföreningarna skulle fortsatt ha en roll att spela, skillnaden mot idag skulle vara att föreningsfriheten skulle gälla i båda riktningar, och inte som idag, bara i en riktning. Föreningsfrihet innebär frihet att bilda och gå med i föreningar man sympatiserar med, men också frihet att stå utanför föreningar vars mål eller metoder man inte sympatiserar med. I dag uppfylls det första, men inte det andra, på svensk arbetsmarknad. Det är upp till var och en om man vill vara med i en fackförening, men man kan inte välja att inte omfattas av fackföreningarnas förhandlingar med arbetsgivaren vid exempelvis uppsägningar och löneförhandlingar. På en liberal arbetsmarknad skulle facken fortsatt spela rollen som motpart mot arbetsgivare i samband med förhandlingar av olika slag. De skulle dock bara representera de som bett om att bli representerade, sina medlemmar. Övriga arbetstagare skulle själva få bestämma om de vill representera sig själva, representeras av facket, eller om de vill hyra in någon för att förhandla åt sig.
En femte respektive sjätte reform för att förbättra integrationen är en höjning av grundavdraget och en successiv nedtrappning av försörjningsstödet. Ponera att du får 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd. Om du i det läget börjar arbeta och tjäna 8 000 kronor/månad så förlorar du också hela ditt försörjningsstöd. Dessutom måste du betala skatt på inkomsten. Sammantaget är alltså marginaleffekten av att börja arbeta över 100 procent, vilket konkret innebär att man förlorar pengar på att gå från bidrag till arbete. Genom att kraftigt höja grundavdraget skulle människor inte behöva betala någon skatt alls förrän först vid förhållandevis höga inkomster, vilket skapar incitament för att gå från bidrag till arbete och eliminerar den del av marginaleffekten som överstiger 100 procent. För att ytterligare sänka marginaleffekten borde en persons försörjningsstöd minskas i lite långsammare takt än vad personens arbetsinkomst ökar. Den som går från 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd till 8 000 kronor/månad i arbetsinkomst borde få behålla en del av sitt försörjningsstöd.
Slutligen så måste den sönderreglerade bostadsmarknaden fixas till. Bostadsmarknaden är i dagsläget knappt värd att kallas marknad, då prissättningen i stor utsträckning är planekonomisk. Det är därför vi haft brist på bostäder i Sveriges större städer de senaste 60 åren. Det politikerna måste göra är mycket enkelt, de ska helt enkelt ge tusan i att försöka bestämma vad en hyresgäst och en hyresvärd får komma överens om för hyra. Om politikerna gör det kan bostadsmarknaden uppnå jämvikt mellan utbud och efterfrågan.
Alltså, för att förbättra den svenska integrationen:
- Låt invandrare och flyktingar bo där de vill
- Skapa en kommundatabas som möjliggör individuell rankning av kommuner
- Vikta nyanländas bidrag efter var de väljer att bosätta sig
- Avskaffa arbetstillstånden – de som kan och vill ska få arbeta
- Skrota LAS
- Inför avtalsfrihet på arbetsmarknad – möjliggör individuell lönesättning
- Höj grundavdraget
- Inför successiv nedtrappning av försörjningsstöd
- Inför marknadshyror
.png&filetimestamp=20111125175238){kind=link}