Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Invandring del 3 av 3: Så löses integrationen

Posted on by
Svara

I mina två senaste inlägg här på Frihetligt har jag argumenterat för att invandring till Sverige inte är nödvändig, men ändå rätt, samt presenterat en gissningsartad redogörelse för hur mycket jag tror invandringen skulle öka till Sverige om den liberaliserades fullt ut. I detta tredje och sista inlägg längs samma röda tråd på temat migration och integration kommer jag till just integration. Stor invandring är en utmaning för en välfärdsstat och kräver vettig hantering, något som Sverige i dagsläget saknar.

Till att börja med, låt oss göra klart vad integration handlar om, för det är ofta oklart. Vad som tycks vara klart och vad de flesta tycks skriva under på är att integration handlar om språk och jobb. Det upprepas likt ett mantra från alla håll i integrationsdebatten. Vad som däremot är oklart är huruvida språk och jobb leder till integration, eller om det är så att den som kan språket och har jobb är integrerad. För mig handlar den politiska diskussionen om det sistnämnda. Om människor inte kan göra sig förstådda i samhället de lever i, eller fastnar i passiviserande bidragssystem och försörjs av andra så har vi ett problem som är politiskt. Följaktligen krävs då politiska lösningar. Sedan finns också en annan form av integration, den som handlar om en djupare form av delaktighet och gemenskap. Den är integrerad enligt den här synen som känner samhörighet med andra i samhället, den som upplever att man är en del av samhället och som delar grundläggande värderingar med de flesta andra i samhället. Språk och jobb är antagligen viktiga nycklar till, men inte fullgoda kriterier för, den här sortens integration. Den här djupare formen av integration är också viktig. En person som inte är integrerad enligt den senare definitionen är emellertid inte ett politiskt problem på samma sätt som någon som inte är integrerad enligt den förra definitionen. Då den senare formen av integration handlar om abstrakta ting som värderingar, kultur och gemenskap, så är det ingenting som politiker vare sig kan eller bör lägga sig i på politisk väg. Staten ska inte försöka pådyvla medborgare vissa värderingar, och politiker kan inte tvinga två personer att känna gemenskap bara för att det vore önskvärt. Med tiden utvecklas värderingar, kultur och gemenskaper på naturlig väg, och den utvecklingen är ingenting som politiker ska ställa sig i vägen för m h a statens våldsmonopol.

Den mer ytliga formen av integration är emellertid, som sagt, något som är angeläget för politiken. Och det finns mycket som politiken kan och bör göra för att förbättra den idag minst sagt bristfälliga integrationsprocessen.

Till att börja med borde samtliga svenska kommuner vara tvungna att ta emot de invandrare och flyktingar som vill till kommunen. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd har man möjlighet att bosätta sig vart som helst i landet, den möjligheten borde alla. Därmed inte sagt att staten ska tvinga alla kommuner att inrätta flyktingförläggningar, det bör vara upp till kommunerna själva, men om jag som invandrare eller flykting utan permanent uppehållstillstånd vill flytta till Vellinge så borde jag ha alla möjligheter att göra det.

När väl den möjligheten etablerats så borde ekonomiska incitament börja utnyttjas i större utsträckning i integrationspolitiken. Med hjälp av statistik från Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle en databas över Sveriges kommuner kunna tas fram. Genom denna skulle en ranking för varje enskild nyanländ person kunna utarbetas, efter hur goda möjligheter personen ifråga har att snabbt lära sig svenska och snabbt få ett arbete i respektive kommun. Den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är goda får ett högre bidrag, den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är sämre får ett lägre bidrag. Att kommunrankingen som tas fram är individuell och inte generell kan inte nog poängteras, detta eftersom de optimala förutsättningarna för integration är radikalt annorlunda för exempelvis en iransk läkare, en afghansk analfabet och en brasiliansk sockerarbetare.

Det var två reformer. Reform nummer tre som Sverige borde genomföra är att avskaffa arbetstillståndet. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd kan man söka jobb och arbeta som man behagar. Så är dock inte fallet för andra som invandrat till Sverige. De måste ansöka om tillstånd att få arbeta. Och då får de inte tillstånd att arbeta generellt, utan tillstånd söks och beviljas bara för en viss typ av arbete för en viss arbetsgivare, och maximalt för två års tid. Eftersom arbetstillstånden måste vara så specifika krävs i praktiken att den som ansöker om det redan har ett jobb garanterat av en arbetsgivare, och att garanteras ett arbete är mycket svårt för den som inte har arbetstillstånd. Det är rena galenskapen. Den som vill och kan arbeta måste givetvis få göra det. Att å ena sidan beklaga sig över att invandrare inte integreras och jobbar i mindre utsträckning än infödda svenskar, och å andra sidan förhindra invandrare från att arbeta genom att kräva arbetstillstånd är rena dårskapen.

En fjärde reform borde vara att liberalisera arbetsmarknaden. Det skulle antagligen vara den viktigaste av alla reformer som skulle kunna genomföras, och inte bara av integrationsskäl. Det skulle också drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet, göra det lättare för grupper långt från arbetsmarknaden att komma i arbete och öka lönespridningen. Sist men definitivt inte minst så vore det etiskt rätt.

Många tror antagligen att jag med ”liberalisera arbetsmarknaden” menar skrota LAS. Det gör jag också, men bara som en förändring bland många andra. Det finns ännu viktigare saker som behöver göras. Som jag skrev ovan så skulle den liberalisering av arbetsmarknaden jag har i åtanke drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet. LAS stärker insiders – de som har fasta anställningar sedan länge – position på arbetsmarknaden på bekostnad av outsiders – de som står långt ifrån arbetsmarknaden eller bara fått in en fot. Att skrota LAS skulle utjämna styrkeskillnaderna mellan starka och svaga på arbetsmarknaden, det skulle dock inte åstadkomma någon generell sänkning av arbetslösheten. Arbetslösheten skulle bara omfördelas, från att nu vara särskilt koncentrerad till svaga grupper till att bli mer jämlik mellan svaga och starka grupper. En långt viktigare förändring, som skulle möjliggöras men inte garanteras av avskaffandet av LAS, vore att införa avtalsfrihet på arbetsmarknaden. Det skulle möjliggöra för mig som arbetstagare att komma överens med min arbetsgivare om vilken lön och vilka andra förmåner jag ska ha. I många branscher och på många arbetsplatser har idag de som utför ett sämre arbete samma lön som dem som utför ett bättre arbete. I praktiken så innebär det att de som utför ett arbete som är bättre en genomsnittet avstår en del av sin lön till dem som utför ett arbete som är sämre än genomsnittet. Det är varken effektivt eller rättvist.

Men låt oss återvända till liberalisering av arbetsmarknaden ur ett integrationsperspektiv. Att skrota LAS vore bra eftersom invandrare överlag (enskilda undantag finns självfallet) är en svag grupp på den svenska arbetsmarknaden, och som jag redan varit inne på skulle avskaffandet av LAS stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Avtalsfrihet och individuell lönesättning vore bra eftersom många människor idag hindras från att arbeta av alltför höga trösklar i form av minimilöner som sätts upp av fackförbund i löneförhandlingar. En minimilön på 20 000 kronor/månad är ett effektivt sätt att garantera att de som inte kan producera ett värde av 20 000 kronor/månad blir arbetslösa. En ungdom utan tidigare arbetslivserfarenhet eller en invandrare med dåliga språkkunskaper kan i många fall inte producera ett lika stort värde som någon mer erfaren/kunnig. När de inte kan konkurrera med erfarenhet och kunskap så har de ett konkurrensmedel kvar, priset på sitt arbete. Idag kan de inte utnyttja det konkurrensmedlet.

Från vänsterhåll finns en elitism och ett förakt för låglöneyrken, varför man sökt driva upp minimilönerna så långt att det blir olönsamt att anställa folk för att utföra dessa yrken. Vissa jobb är helt enkelt inte tillräckligt fina för att få finnas i ett rikt välfärdsland enligt vänstern. Praktexempel på detta är hur vänstern sparkar bakut över RUT- men inte ROT-avdraget, eftersom det förra åter möjliggör vita jobb som städare, fönsterputsare, barnvakt, etc. Av vänstern kallade ”pigjobb”. Genom att låta de som vill komma överens med arbetsgivare om löner som är lägre än dagens minimilöner skulle helt nya segment av den svenska arbetsmarknaden kunna öppnas, med jobb som knappt existerar idag. Ett exempel på ett sådant jobb som skulle kunna ”återuppstå” är som packbiträde i livsmedelsbutiker. Inom traditionell tillverkningsindustri, handel och säkerligen också flera andra branscher finns antagligen dussintals olika slags yrken som skulle kunna uppstå eller återuppstå om det bara tilläts. Tanken med de här jobben är givetvis inte att de ska vara särskilda lågbetalda ”ungdoms- och invandrarjobb” som det ibland utmålas av vänstern, utan att det ska vara arbeten som erbjuder en väg in på arbetsmarknaden. Man tar ett sånt här jobb när man är ny i Sverige, eller när man just avslutat skolan, eller liknande, har det en tid innan man går vidare till något mer välbetalt. Ibland hävdas att (åter)införandet av låglöneyrken riskerar att göra så att människor tar jobb som är så dåligt betalda att det inte går att leva på lönen. Det är fel. För det första så skulle ingen ta ett jobb med en så låg lön att den inte går att leva på, för det andra så finns även utan minimilöner som stadgas i lagar eller kollektivavtal ett slag naturlig minimilön. Den är lite olika i olika kommuner, men ligger runt 7 500 – 9 000 kronor/månad. Det är så mycket man får ut i försörjningsstöd.

Den som oroar sig för att de svenska fackföreningarna skulle försvinna behöver inte göra det. Fackföreningarna skulle fortsatt ha en roll att spela, skillnaden mot idag skulle vara att föreningsfriheten skulle gälla i båda riktningar, och inte som idag, bara i en riktning. Föreningsfrihet innebär frihet att bilda och gå med i föreningar man sympatiserar med, men också frihet att stå utanför föreningar vars mål eller metoder man inte sympatiserar med. I dag uppfylls det första, men inte det andra, på svensk arbetsmarknad. Det är upp till var och en om man vill vara med i en fackförening, men man kan inte välja att inte omfattas av fackföreningarnas förhandlingar med arbetsgivaren vid exempelvis uppsägningar och löneförhandlingar. På en liberal arbetsmarknad skulle facken fortsatt spela rollen som motpart mot arbetsgivare i samband med förhandlingar av olika slag. De skulle dock bara representera de som bett om att bli representerade, sina medlemmar. Övriga arbetstagare skulle själva få bestämma om de vill representera sig själva, representeras av facket, eller om de vill hyra in någon för att förhandla åt sig.

En femte respektive sjätte reform för att förbättra integrationen är en höjning av grundavdraget och en successiv nedtrappning av försörjningsstödet. Ponera att du får 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd. Om du i det läget börjar arbeta och tjäna 8 000 kronor/månad så förlorar du också hela ditt försörjningsstöd. Dessutom måste du betala skatt på inkomsten. Sammantaget är alltså marginaleffekten av att börja arbeta över 100 procent, vilket konkret innebär att man förlorar pengar på att gå från bidrag till arbete. Genom att kraftigt höja grundavdraget skulle människor inte behöva betala någon skatt alls förrän först vid förhållandevis höga inkomster, vilket skapar incitament för att gå från bidrag till arbete och eliminerar den del av marginaleffekten som överstiger 100 procent. För att ytterligare sänka marginaleffekten borde en persons försörjningsstöd minskas i lite långsammare takt än vad personens arbetsinkomst ökar. Den som går från 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd till 8 000 kronor/månad i arbetsinkomst borde få behålla en del av sitt försörjningsstöd.

Slutligen så måste den sönderreglerade bostadsmarknaden fixas till. Bostadsmarknaden är i dagsläget knappt värd att kallas marknad, då prissättningen i stor utsträckning är planekonomisk. Det är därför vi haft brist på bostäder i Sveriges större städer de senaste 60 åren. Det politikerna måste göra är mycket enkelt, de ska helt enkelt ge tusan i att försöka bestämma vad en hyresgäst och en hyresvärd får komma överens om för hyra. Om politikerna gör det kan bostadsmarknaden uppnå jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Alltså, för att förbättra den svenska integrationen:

  • Låt invandrare och flyktingar bo där de vill
  • Skapa en kommundatabas som möjliggör individuell rankning av kommuner
  • Vikta nyanländas bidrag efter var de väljer att bosätta sig
  • Avskaffa arbetstillstånden – de som kan och vill ska få arbeta
  • Skrota LAS
  • Inför avtalsfrihet på arbetsmarknad – möjliggör individuell lönesättning
  • Höj grundavdraget
  • Inför successiv nedtrappning av försörjningsstöd
  • Inför marknadshyror

Invandring del 1 av 3: Invandringen behövs inte – men den är rätt!

Posted on by
Svara

I detta första av tre inlägg på temat migration och integration tänker jag gå igenom huruvida Sverige har ett behov av invandring, för att i de två nästkommande inläggen begrunda vilka nya utmaningar svensk integration skulle kunna ställas inför med en liberal invandringspolitik, samt redogöra för vad som behövs i termer av integrationspolitik för att hantera en liberal invandringspolitik.

Behövs verkligen invandringen? Den frågan ställer människor med jämna mellanrum sig själva och sin omgivning. Varje vecka kommer rapporter om låga skolresultat för utlandsfödda, tidningsartiklar om invandrares låga sysselsättningsgrad eller nyhetssändningar om överfulla flyktingförläggningar. I ljuset av det förefaller frågan ”Behövs verkligen invandringen?” vara befogad.

Skälet som brukar anföras för att invandringen faktiskt behövs är Sveriges demografi. Sveriges befolkning blir allt äldre, vilket innebär att antalet gamla och icke förvärvsarbetande kommer att öka i förhållande till den arbetande befolkningen. Försörjningsbördan för den arbetande befolkningen skulle bli alltför stor utan invandring, brukar det hävdas. Det ligger helt klart något i det. I dagsläget arbetar bara 4,6 av Sveriges 9,5 miljoner invånare. Det innebär att varje arbetande person utöver sig själv också försörjer i snitt en extra person. Det är situationen idag, med ett skattetryck på nästan 50 procent. 2060 beräknas antalet invånare över 65 år vara 2,7 miljoner, i runda slängar 65 procent fler än idag.

65 procent fler pensionärer skulle naturligtvis – allt annat lika – innebära en kännbar ökning av försörjningsbördan för de förvärvsarbetande. Nyckelorden i föregående mening är dock ”allt annat lika”, och inte mycket talar för att allt annat kommer att vara lika om nästan 50 år. Att av prognoserna för Sveriges demografiska utveckling dra slutsatsen att vi behöver invandring är därför inte rimligt. Den andel av befolkningen som är i åldersgruppen 20-64 – d v s arbetsför ålder – förväntas förvisso minska, men svenskarna blir ju inte bara äldre utan faktiskt friskare också. Således är det inte omöjligt att arbetsför ålder 2060 räknas som 20-69, eller kanske rentav 20-74. Kombinerat med att barn och unga förväntas minska både som andel av befolkningen och i absoluta tal till 2060 innebär det att Sveriges framtida demografi ur ett samhällsekonomiskt perspektiv kanske inte är så negativ som den ofta framställs. Kanske är den t o m mer fördelaktig än dagens demografiska sammansättning.

Det är också möjligt – även om det inte är särskilt troligt – att Sverige innan 2060 infört ett vettigt pensionssystem. Det vill säga ett pensionssystem där varje arbetstagare under sina yrkesverksamma år betalar in sin egen framtida pension. Det vore både mer rättvist och mer hållbart än dagens system som bygger på ”solidaritet mellan generationerna”. Det går ut på att dagens pensionärer brände sina pengar på annat när de arbetade så nu får dagens arbetstagare betala deras pensioner. Solidariskt. Med ett s k ”fully funded-system” skulle de demografiska utmaningarna i princip dock elimineras. Om så 90 procent av befolkningen var pensionärer så skulle den offentliga ekonomin gå runt utan problem eftersom de 90 procenten själva tjänat ihop sin pension under tiden de arbetade.

Något annat som sällan beaktas är att svenska statens och svenska kommuners utgifter mycket väl kan – och i mitt tycke borde – förändras. Den demografiska förändringen fram till 2060 kommer att öka utgifterna för vård och omsorg, som är del av vad som brukar kallas för ”välfärdens kärna”. Men stat och kommun betalar också för sådant som – med god marginal – ligger utanför välfärdens kärna. Välfärdens fruktkött, om man så vill. Slipstensmuseer, operor, obskyra myndigheter som inte behövs, barnbidrag åt höginkomsttagarfamiljer, osv. Man kan tycka att de här sakerna är bra eller dåliga, men om man kapade bort lite av detta välfärdens fruktkött så skulle kostnaderna för själva kärnan kunna öka ordentligt och arbetstagare och skattebetalare skulle ändå kunna glädjas åt en minskad skattebörda.

Sedan så finns såklart alltid alternativet höjd skatt, även om det för en liberal aldrig är något attraktivt alternativ. Som jag redan varit inne på så innebär en åldrande befolkning dock bara att kostnaderna för välfärdens kärna ökar. Att antalet 65+:are stiger med 65 procent innebär följaktligen inte att skattetrycket stiger med 65 procent. Om pensionsåldern förblir 65, ingenting görs åt pensionssystemet och stat och kommun fortsätter finansiera välfärdens fruktkött i samma omfattning som idag är en rimligare prognos antagligen att skattetrycket stiger med 5 procent. Sannolikt är även det i överkant.

Således, den demografiska utmaningen duger inte som argument för att vi behöver invandringen. Därmed inte sagt att invandring inte underlättar, men nödvändig kan man inte säga att den är.

Trots detta är invandring för mig en självklarhet. Och inte bara invandring i någon form, utan fri invandring. Varför? I grund och botten så handlar det om att alla människor i världen är lika mycket värda och åtnjuter samma okränkbara universella fri- och rättigheter. En sådan rättighet bör vara att leva sitt liv som man själv behagar så länge man inte kränker någon annans fri- eller rättigheter. Med andra ord, om jag vill flytta till Bangladesh ska ingen stat ha rätt att hindra mig med hänvisning till ett streck i backen som en politiker, kung eller diktator godtyckligt dragit där. Självfallet gäller även det omvända – om någon i Bangladesh vill flytta till Sverige så har den svenska staten ingen rätt att hejda honom eller henne. Om Lao från Kina vill ta sig till Erik i Sverige – må det vara för att de älskar varandra och vill leva ihop, för att Erik har ett företag som Lao vill jobba i, eller för att de bara vill ta en öl ihop – så har ingen stat, ingen politiker och inget fackförbund rätt att hindra honom.

Invandring är ibland ekonomiskt gynnsam, ibland inte. Men det är ingen fråga om nytta, det är en fråga om principer. Att hindra en människa från att röra sig fritt i världen är per definition fel, precis som det per definition är fel att mörda, ty det är en kränkning av hennes fri- och rättigheter.

Ändhållsplats för samhällsintresset för högre utbildning

Posted on by
Svara

Intresset för utbildning brukar anses vara tredelat, samhällets arbetsmarknadsintresse, samhällets demokratintresse och individens förkovringsintresse. Att individen vinner på utbildning, det är självklart om än inte ekonomiskt alla gånger. Men utbildning kostar skattepengar och vi bör lägga kraftigt med pengar på utbildning, inte minst ur synvinkeln att det jämnar ut socioekonomiska skillnader. Men hur står sig arbetsmarknadsintresset mot kostnaden för utbildning?

Med så mycket pengar som går till högre utbildning är det viktigt att ställa sig frågan ifall människor skaffar sig en relevant utbildning. Många får idag jobb och ibland kallar vi det även för ett kvalificerat jobb och menar då att det har med utbildningen att göra. Men är det verkligen så enkelt? Det finns tecken på att till vissa yrken anställs människor där kravet förvisso varit en examen och där den som anställs har en sådan examen som efterfrågas men där kunskaperna som förvärvats från universitetet eller högskolan egentligen aldrig används. Det är ett fenomen som är något svårfångat med empiri men som ändå är otroligt viktigt om man vill ha en relevant och effektiv högskolesektor.

Ibland talar man om signalvärde, att studier vid högskola eller universitet visar att man är mer relevant att anställa än sin konkurrent som inte har det. I förlängningen innebär det att allt fler måste skaffa sig allt fler högskolepoäng för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. Kvalité och prestation sjunker i takt med denna utveckling varför frågan som ställdes ovan gör sig relevant. Lär man sig något vettigt av att läsa vid universitet eller högskola? Eller är det bara en signal till arbetsgivare att man är bättre än sin konkurrent? Och om den tendensen finns, är det inte ett oangenämt slöseri med skattepengar?

Fenomenet verkar finnas och det verkar slå olika mot olika utbildningar, yrkesexamina mindre, generella examina mera, teknik och vård mindre, humaniora och samhällsvetenskap mera ect. För de utbildningar som ändå berörs av att människor anställs på basis av signalvärde är det rimligt att fråga sig ifall det är rimligt att så mycket skattepengar används. Behöver vi utbilda en social-antropolog som tar jobb som utredare när vi kunde ha utbildat en utredare för en mindre peng (på kortare tid)? Kan dessa utbildningar göras mer relevanta för arbetsgivarna eller rent av flyttas till utbildningsområden där utbildningen är mer relevant för samma jobb?

Samtidigt finns det förstås ett annat intresse, att människor har höga kunskaper är på flera sätt bra för ett samhälle även bortom det professionella. En framgångsrik högre utbildning måste lyckas kombinera ett arbetsmarknadsintresse som utbildar efter arbetsmarknadens behov och inte mer med ett kunskapsintresse (eller demokratiintresse) som ger tillräckligt många så pass djupa kunskaper att det utvecklar både demokratin och samhället i stort.

Ett sätt att lyckas med dessa båda är att låta de båda intressena få separata utbildningsformer där man effektivt når sitt syfte snarare än försöker pricka in två som ibland går åt två helt skilda håll.

Vad innebär en expansiv politik för högre utbildning?

Posted on by
Svara

Allt fler väljer att läsa högre utbildning och med det ökar kraven på arbetsmarknadsanknytning för att bevara lönsamheten i att läsa vid högskolor eller universitet. Idag befinner sig flera utbildningar inom ett livslöns-spann där lönsamheten rent ekonomiskt för individen är tveksamt. Delvis därför att arbetsmarknaden har vissa matchningsproblem men även hela yrkeskategorier där studenter går direkt från examen till kvalificerat arbete har en så låg livslön (exempelvis lärare).

Linjen bland flera debattörer är att arbetsmarknadsanknytningen måste förbättras och gärna genom att arbetsgivarna får mer inflytande i utbildningsinnehållet. Motdebattörerna hävdar å sin sida att sådana resonemang slutar i ett system där forskningsanknytningen istället är det som får stryka på foten och därmed även den nytta som högre utbildning för med sig i form av kritiskt tänkande medborgare och livslångt lärande. Visst vore det synd om dessa två viktiga uppdrag skulle konkurrera med varandra, i synnerhet sedan forskningsanknytningen redan tycks har fått stryka på foten. Klarar verkligen högskolesektorn av att nå båda dessa mål med den storlek som den har idag?

Ju större utbildningsverksamheten tillåts bli, ju färre lärare bedriver egen forskning av den enkla anledningen att forskningsanslagen inte är oändligt stora. Om forskningens medel ska expandera i samma takt som utbildningen möter man snart ett statsfinansiellt mycket oansvarigt läge.

Den naturliga lösningen att låta högskolesektorn krympa är minst lika problematiskt som problemet det är satt att lösa. Det är problematiskt eftersom det spär på den redan allvarliga snedrekryteringen till högre utbildning. Återigen står politiken för ett dilemma, att antingen låta högskolesektorn krympa till förmån för hög kvalité (definierat kanske slarvigt som forskningsanknytning) eller bevara expansionen från 90-talet till förmån för en mer rättvis tillgång till utbildning. Vore det inte, återigen, synd om vi var tvungna att låta det ena stryka på foten?

Men dilemmat finns enbart om man använder en ganska smal definition på högre utbildning. Idag inkluderar det enbart utbildningar vid högskolor och universitet. Är det kanske mer rimligt att istället definiera högre utbildning så att även den icke-forskningsanknytna post-gymnasiala utbildningen inkluderas. Jag tänker då på yrkeshögskolans utbildningar. Här finns utrymme att låta utbildningssektorn expandera utan att öka anslagen till forskningen eller låta den akademiska kvalitén minska. Är det en rimlig ståndpunkt ur arbetsmarknadsperspektiv?

Jag tror man måste definiera vad det är som efterfrågas, är det forskningsanknytningen i utbildningen som efterfrågas eller är det något annat. Så som jag förstod en tidigare rapport från Almega är det vad de kallar ”initiativförmågor” som efterfrågas mer än något annat, i alla fall från dem. Bör detta föras in i högre utbildning? Återigen tror jag att uppdraget blir för stort för att hantera för landets universitet och högskolor. Samtidigt tror jag att det finns en oupptäckt potential i yrkeshögskolan eller andra utbildningsformer inom vuxenutbildningen. Här finns inget element av att ligga nära forskningen utan snarare att i sin renaste form producera vad arbetsmarknaden behöver. Dessa utbildningsformer kan och är till stor del utbildningsfabriker på ett sätt som universitet och högskolor inte kan och inte heller bör vara.

Socialdemokraterna går rakt i fällan

Posted on by
Svara

Igår skrev Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson, och Fredrik Olovsson, gruppordförande för Socialdemokraterna i finansutskottet, tillsammans en debattartikel på DN Debatt. Den är ett utmärkt exempel på en av de klassiska ekonomisk-politiska fallgropar jag skrev om i ett inlägg tidigare i veckan.

I debattartikeln hävdar Andersson och Olovsson till att börja med att regeringens politik och budget bygger på glädjekalkyler. Det är antagligen en korrekt bedömning. Jämfört med andra bedömare såsom exempelvis Konjunkturinstitutet och Riksbanken så gör regeringen en mycket optimistisk uppskattning av hur den svenska ekonomin kommer att utvecklas. När de sedan presenterar vilken politik Socialdemokraterna vill föra för att möta Sveriges ekonomiska utmaningar går de dock rakt i en av de klassiska fallgropar jag skrev om i tisdags. Andersson och Olovsson skriver:

”Istället för att föreslå ett ineffektivt skatteundantag för unga som redan har jobb valde vi att föreslå breda efterfrågestimulanser: Höjt barnbidrag, sänkt skatt för pensionärer och stärkt inkomstförsäkring för dem som jobbar.”

Det implicita resonemanget bakom Socialdemokraternas breda efterfrågestimulanser är att om människor får mer pengar så efterfrågar de mer varor och tjänster, företag som möter en ökad efterfrågan ökar sin produktion, och ökad produktion kräver fler anställda, det vill säga fler människor i arbete. Så långt allt väl, det är i grunden ett riktigt resonemang. Andersson och Olovsson glömmer dock helt att ta hänsyn till alternativkostnaden. Pengar för att höja barnbidrag och a-kassa uppstår inte magiskt ur luften när politiker vill spendera mer, de måste tas någonstans ifrån. Närmare bestämt från skattebetalarna. Och skattebetalarna har vanligen inte massa pengar undanstoppade i madrassen som staten kan ta ifrån dem och spendera. Den del av skattebetalarnas pengar som de inte redan betalar i skatt används allt som oftast för konsumtion eller investeringar. När staten tar pengar från folk minskar alltså deras konsumtion och investeringar, vilket – i enlighet med resonemanget ovan – leder till minskad produktion och färre anställda. I ett perfekt utopiskt scenario får den politik Andersson och Olovsson förordar ingen som helst effekt på ekonomin – staten tar x kronor från folket, och staten ger tillbaka x kronor till folket. Verkligheten är dock ingen perfekt utopi. Att samla in skattepengar och administrera utbetalningar och transfereringar kostar pengar, vilket innebär att om staten tar x kronor från folket så är den summa folket sedan får tillbaka från staten mindre än x. Närmare bestämt x minus statens utgifter för att samla in skatterna och sedan betala ut barnbidragen, a-kasseutbetalningarna, eller vad de nu ska gå till.

Sänkt skatt för pensionärer skulle faktiskt – till skillnad från höjda barnbidrag och a-kasseersättningar – ge de effekter Socialdemokraterna eftersträvar. Skattesänkningar innebär precis som bidragshöjningar att människors disponibla inkomster ökar, men utan de stora statliga omkostnaderna.

De positiva ekonomiska effekterna av den skattesänkning för pensionärer som Socialdemokraterna föreslår är dock inte på långt när lika stora som de negativa ekonomiska effekterna av höjda barnbidrag och a-kasseersättningar. Anderssons och Olovssons politik, Socialdemokraternas politik, är med andra ord direkt skadlig för ekonomin.

Varför jag ogillar genusutbildningar som del av andra utbildningar

Posted on by
Svara

Låt mig börja med att säga att jag är emot alla former av diskriminering. Kön, sexualitet, ålder, hudfärg, religion, fysisk hälsa, psykisk hälsa, dialekt, socioekonomiskt, etc. Jag är, precis som de flesta människor, emot alla former av diskriminering. Det kan verka självklart, men det är viktigt att påpeka detta då det även är det primära skälet till att jag motsätter mig genuskurser.
Även om många av oss principiellt sett är emot alla former av diskriminering så är det två typer av diskriminering som oftast uppmärksammas, nämligen de som rör kön och etniskt ursprung. Låt oss filosofera kring en specifik utbildning som har en genuskurs och försöka hitta argument som går att applicera på fler utbildningar.

För ett tag sedan berättade en bekant till mig att det i hans utbildning ingår en kurs om genus. Jag frågade varför. Han sa, mer eller mindre, att det var för att ”de skulle uppmärksamma hur de talade med det motsatta könet för att det fanns en risk att de annars omedvetet skulle förtrycka dessa”. Då kan man ju fråga sig varför det skulle finnas ett behov av en sådan kurs. Läser min bekant en utbildning som skulle resultera i ett jobb där han jobbar mycket med väldigt utsatta personer och varje del i kommunikationen var livsnödvändig? Ett väldigt mansdominerat område där sexuella trakasserier och diskriminering är otroligt vanligt?
Min bekant läser till tandläkare.

Till detta har jag ett par kommentarer och frågor.
1. Kommunicerar vi så pass mycket med våra tandläkare att det finns en uttalad risk att de generella skillnaderna i manlig/kvinnlig kommunikation skulle utgöra ett problem? Knappast. Jag träffar min tandläkare högst en gång per år och jag skulle tro att detta är ganska vanligt. Vid de tillfällen jag träffar min tandläkare brukar vi inte prata såvärst mycket, av flera anledningar. Dels brukar jag tillbringa en stor del av dessa tillfällen med att ha en massa konstiga verktyg  i munnen som gör det svårt att säga något annat än ”uuurrrrgh eeeerhmaahgh aaah”, vilket gör det lite problematiskt att föra en konversation. Dels har vi inte såvärst mycket att snacka om. ”Borstar du ordentligt?” ”Ja.”. ”Du har ett litet hål vi behöver laga, men annars ser det bra ut. Vi hinner fixa det idag, vill du ha bedövning?” ”Vill? Jag ska!”.

2. Är kön den viktigaste faktorn att ta hänsyn till när en tandläkare kommunicerar med sin patient?
Nej, det är en liten faktor bland många andra. Jag skulle vilja påstå att det är viktigare att en tandläkare vet hur de ska hantera exempelvis tandläkarskräck, bristande kunskaper i svenska eller personer som på grund av medicinska skäl kan ha svårt att förstå vad som pågår om du misslyckas med att kommunicera på lämpligt vis. Hur kommunicerar du med en person som är livrädd för dig? Hur vet du att du använder en lämplig svårighetsnivå istället för att anta att din patient talar flytande svenska eller väldigt dålig svenska? Hur hanterar du en patient som är dement, blind, döv, har någon form av funktionsnedsättning/förståndshandikapp som gör det svårt att kommunicera?
Är inte dessa faktorer betydligt viktigare än din patients kön? Är det inte troligare att dessa situationer/faktorer kommer resultera i problem i en tandläkares yrkesliv? Jo, det vågar jag nog påstå.

3. Är det inte ganska förnedrande att anta att tandläkarstudenter inte fattar att det är bra att behandla både kvinnor och män med respekt? Är det inte ganska förolämpande att anta att dessa studenter inte begriper att både män och kvinnor är individer och ska behandlas som individer?
Jag skulle vilja påstå att det är ganska dumt att anta dessa saker om folk. Därmed inte sagt att det inte finns tandläkarstudenter som har fördomar mot personer av ett visst kön, för det finns det. Du kommer hitta tandläkare som är sexsiter, rasister, homofober, etc. Fördomar finns bland alla människor, de blir först ett problem när de påverkar hur personen för sig i sin yrkesroll. Men att anta att problemet med just sexism är såpass utbrett bland tandläkarstudenter att det behövs en speciell, obligatorisk kurs för att åtgärda det är mycket märkligt.

Vad föreslår jag då istället?
Satsa på kurser i patientkommunikation eller individuell/patientpsykologi och gör genus till en DEL i detta. Du täcker in fler ”problemområden” och har större chans att komma åt de problem som kan uppstå i kommunikationen mellan tandläkare och patient, oavsett varför de inträffar. Att ha en särskild kurs i genus är inget annat än overkill.

Gäller detta endast den där tandläkarutbildningen?
Nej, jag skulle påstå att argumenten är likartade när det gäller de flesta utbildningar. Visst kan det finnas skillnader, men jag anser fortfarande att argumenten täcker in de flesta utbildningar och genuskurser.

 

En liten parantes såhär på slutet.
Tycker ni, på fullt allvar, att jag (och alla andra kvinnor) på grund av mitt kön, kommunicerar på ett så unikt och udda vis att det krävs en universitetskurs för att kunna prata med mig?
Om du anser detta så tycker jag du ska ta och fundera över vem det egentligen är som är sexist.

Förringa inte historiens lärdomar

Posted on by
Svara

Det finns mängder av saker här i världen som inte är som de borde vara. Många av de här sakerna har gemensamt att någon vid något tillfälle förespråkat ett politiskt ingrepp för att rätta till dem. I somliga fall har det varit bra, i andra har det varit dåligt. På vissa områden skulle fler och större politiska ingrepp antagligen vara bra, medan färre och mindre politiska ingrepp vore att föredra på många andra områden.

Ett område som historien visar att politiker bör undvika att lägga sig i alltför mycket är ekonomin. Historien innehåller såväl storskaliga som småskaliga exempel på vad konsekvenserna blir av alltför mycket politisk styrning av ekonomin. Bland de storskaliga exemplen kan nämnas Sovjetunionens slutliga kollaps efter lång tids ekonomiska och sociala svårigheter, eller den utbredda undernäringen i dagens Nordkorea. Bland de mindre men ändå talande exemplen finns den svenska bostadsbristen och oljebristen i många amerikanska stater i samband med 1973 års oljekris. Trots historiens lärdomar förfäktas dock idéer om mer politisk kontroll och större statliga ingrepp i ekonomin oförtrutet, inte minst har så varit fallet under de senaste åren, vilka präglats av den globala ekonomiska krisen. Därför tänkte jag gå igenom några av de vanligaste förslagen på utökad politisk styrning av ekonomin och peka på bristerna i de resonemang som allt som oftast ligger till grund för dem.

Först vill jag dock förtydliga vad ”ekonomin” eller ”marknaden” faktiskt är för något. De politiker som förespråkar fler och större politiska ingrepp på det ekonomiska området brukar använda just termerna ”ekonomin” eller ”marknaden” om det de vill öka sin kontroll över. För den genomsnittlige väljaren framstår då det politikerna försöker öka sin makt över som något stort och oöverblickbart, något som är diffust och för väljaren avlägset. Så är dock fallet. Ekonomin är det som sker på marknaden, det vill säga ekonomisk interaktion mellan människor. Människor som du och jag som på frivillig basis idkar handel med varandra. Således är vi alla en del av ekonomin och en aktör på marknaden då vi köper ett paket mjölk eller tar betalt för det jobb vi utför. När politiker säger saker i stil med att ”marknadskrafterna måste tyglas” menar de egentligen alltså att din och min möjlighet att välja fritt och att interagera med andra efter eget tycke måste tyglas.

Med det förtydligandet ur världen så riktar jag nu fokus mot tre av de vanligaste förslagen på ökad politisk styrning av ekonomin. Det första förslaget är omfördelning för omfördelningens skull. Detta är något som främst brukar förespråkas utav vänstern. Idén kallas ibland för ”Robin Hood-politik” eftersom tanken är att staten likt Robin Hood ska ta från de rika och ge till de fattiga. Tre argument brukar vanligtvis anföras till förmån för den här typen av omfördelning. För det första så sägs den vara bra för de fattiga, för det andra så sägs den vara bra för ekonomin, och för det tredje så sägs den vara bra eftersom den utjämnar ekonomiska skillnader. Det sistnämnda argumentet vilar helt på ideologisk grund och har därför inget större värde utanför Ung vänsters källarlokaler och ABF:s studiecirklar, varför jag inte tänker ta någon hänsyn till det. Som liberal ser jag inget värde i att utjämna ekonomiska skillnader för utjämnandets skull.

Vad gäller det första argumentet så är det korrekt i så måtto att fattiga människor naturligtvis får det bättre om de får mer pengar att leva för. Det är dock bara ena sidan av myntet. Myntets andra sida, som vänstern aldrig nämner, eller kanske inte förstår, när de förfäktar omfördelning för sakens skull är att omfördelningen kommer leda till att andra och fler människor blir fattiga istället. Detta för oss till argument nummer två, nämligen att omfördelning skulle vara bra för ekonomin. Det är en uppfattning som Barack Obama blivit känd för i USA genom uttalanden som ”When you spread the wealth around, it’s good for everybody” och förslag om sänkta skatter för medelinkomsttagare men höjda för höginkomsttagare. Resonemanget bakom Obamas och exempelvis svenska Vänsterpartiets ekonomiska politik är att ekonomin går bättre om de med minst pengar har mer pengar de kan sätta sprätt på eftersom det bidrar till att hålla de ekonomiska hjulen i rullning.

På Robin Hoods tid hade den här politiken kanske fungerat eftersom alla rika då hade säckar med guldmynt undanstoppade hemma under sängen, åtminstone om man får tro de samtida skildringar som gjorts av Robin Hoods vardag. I modern tid fungerar det dock inte. Anledningen är att ”Robin Hood-politikens” förespråkare glömmer bort alternativkostnaden för det de föreslår. De tänker sig att de fattiga får pengar, men de glömmer bort vart dessa pengar tas från. Numer är det få som har sina besparingar hemma i madrassen. De flesta har sina pengar på ett bankkonto, i aktier eller fonder, eller på annat vis investerade. I dagsläget ger de här pengarna låg- och medelinkomsttagare möjlighet att låna till en bostad och företag kapital att uppgradera sin maskinpark eller anställa fler med. Om dessa pengar omfördelades av staten skulle somliga med låg eller ingen inkomst få det bättre, men ännu fler skulle inte längre ha något jobb att gå till eller inte längre kunna låna pengar till en bostad.

Nästa vanliga förslag på mer politisk styrning av ekonomin är subventioner. Tanken med subventioner är att staten ska uppmuntra och stötta sådant som är bra för människor och samhället. Med ”uppmuntra och stötta” menas här betala för, helt eller delvis. Subventioner motiveras ibland också med att de ska skydda något, exempelvis en yrkesgrupp eller en industrigren, mot något annat, till exempel utländsk konkurrens eller stigande priser. Som liberal hyser man vanligen en ideologiskt grundad aversion mot subventioner, eftersom det i praktiken innebär att staten använder människors pengar för att köpa saker de ofta inte vill ha. Det är dock lika skadligt på ett ekonomiskt plan som på ett ideologiskt. Detta illustreras bäst genom några talande exempel. Ett näraliggande sådant är EU:s jordbrukssubventioner, som är fel på så många sätt. De infördes under kalla kriget som ett sätt att garantera att det europeiska jordbruket inte konkurrerades ut så att Europa stod utan livsmedel i händelse av en sovjetisk invasion. Sedan har de blivit kvar tack vare en mäktig europeisk jordbrukslobby. Genom subventionerna klarar europeiska bönder av att konkurrera ut bönder på andra håll som tillverkar bättre och billigare livsmedel, inte sällan i tredje världen. Detta får tre effekter: för det första så cementeras fattigdomen i den tredje världen, för det andra så blir livsmedlen dyrare för europeiska konsumenter (en genomsnittlig svensk familj förlorar ca 12 000 kronor varje år på EU:s jordbrukspolitik), och för det tredje så upptas resurser som kapital och arbetskraft idag av den ineffektiva jordbrukssektorn istället för i sektorer där de skulle gjort nytta.

Ett annat talande exempel är Indiens subventioner av textilarbetare under de första årtiondena efter självständigheten. Många indier vävde kring 1947 textiler för hand i sina hem. De kunde emellertid inte konkurrera med modernare textilindustri i andra länder, varför många av dem slutade väva. Under en tid blev dessa ofta arbetslösa. Det den indiska regeringen då gjorde var att införa en subvention på handvävstolar. Åtgärden var tänkt att bli tillfällig, till dess att en modernare textilindustri som kunde konkurrera med omvärldens etablerats i Indien. Effekten blev dock snarast den omvända. Arbetslösa som letade jobb i konkurrenskraftiga branscher slutade med det. Entreprenörer som grundat vad som kanske skulle kunnat bli ett indiskt Toyota eller Coca-Cola lade ned sina egna riskfyllda företag. Istället skaffade de vävstolar, och började handväva textiler i sina hem. Med regeringens subventioner, vilka betalades av andra hårt arbetande indier i framgångsrika branscher, blev det för lönsamt att väva för hand för att någon konkurrenskraftig textilindustri skulle kunna etablera sig. Fram till 1980 mer än fördubblades antalet indiska handvävstolar, liksom försörjningsbördan för övriga indier som var tvungna att finansiera den ineffektiva textilbranschens existens. En subvention kan vara bra för ett fåtal i det korta loppet, men i det långa loppet så är den en belastning för de allra flesta.

Det tredje och sista exemplet på förslag på mer politisk styrning av ekonomin som ofta framförs är minimilöner. Just i Sverige har minimilöner faktiskt aldrig varit någon särskilt politisk fråga som det varit och är i exempelvis USA. Här är det istället en fråga för arbetsmarknadens parter. Samma argument används dock av svenska fackförbund som av förespråkarna av minimilön i andra länder. Argumenten brukar ligga i linje med att man av omtanke om låginkomsttagarna ska kräva att deras löner höjs. Det är dock en lömsk omtanke, eftersom de med låga inkomster har låga inkomster på grund av att de är lågproduktiva. Den som producerar ett värde av 100 000 kronor åt sin arbetsgivare varje månad har således en hög lön, medan den som producerar ett värde av 20 000 kronor åt sin arbetsgivare varje månad har en låg lön. En minimilön på 15 000 kronor är således en garanti för att alla jobb som producerar ett mindre mervärde än 15 000 kronor försvinner. Om facken av omtanke om låginkomsttagarna driver igenom en höjning av de avtalsmässiga minimilönerna till exempelvis 20 000 kronor kommer således många av låginkomsttagarna bli av med sina jobb.

Ibland anförs också samma argument som utgjorde argument nummer två i fallet med omfördelning för omfördelningens skull, nämligen att det är bra för ekonomin att människor med låga inkomster får mer pengar i fickorna. Av samma anledning som tidigare håller emellertid inte detta argument; att pengar tas ur en del av det ekonomiska kretsloppet och tillförs på ett annat ställe gör inte kretsloppet som helhet större.

Om man hade möjlighet att göra blott en enda sak för världens fattiga, så borde det vara att hålla den ekonomiska politiken utom räckhåll för klåfingriga och oförstående politiker.

Sannskrivning av vänsterns historieomskrivning: Ådalen 1931

Posted on by
2

Med anledning av mitt inlägg från i måndags angående de tragiska dödsskjutningarna av 34 strejkande sydafrikanska gruvarbetare för snart fyra veckor sedan så skulle jag kort vilja redogöra för och kommentera en inte helt olik händelse i den svenska historien, den som brukar kallas för ”skotten i Ådalen”, 1931.

Händelserna i Marikana för fyra veckor sedan har kopplats samman med skotten i Ådalen för dryga 80 år sedan och sagts vara samma sorts svartvita och otvetydiga uttryck för arbetarklassförtryck och maktens övergrepp på arbetares rätt och möjlighet att organisera sig fackligt, bland andra av Lennart Holmlund (S), bloggande kommunalråd i Umeå. Det finns stora likheter mellan de båda händelserna, men skotten i Ådalen var – liksom dödsskjutningarna i Marikana – inte någon så okomplicerat svartvit händelse som Holmlund m fl gärna vill göra gällande.

Skådeplatsen för skotten i Ådalen var ett sågverk ägt av Graningeverken i trakterna kring Utansjö. Tidpunkten var våren 1931, mitt under depressionen, och många branscher och företag, inte minst den norrländska sågverksindustrin, hade svåra tider. Som en konsekvens av detta ville Graningeverken sänka lönerna för sina anställda, vilket ledde till strejk, varpå Graningeverken hyrde in strejkbrytare för att sköta lassning och lossning av de varor som producerats under vintern och som nu när isarna smält kunde skeppas iväg till kunderna. Följande beskrivning av vad som sedan hände är hämtad ur Svensk politisk historia: strid och samverkan under tvåhundra år av Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet:

”Den 13 maj arrangerade kommunisterna ett stort protestmöte med ett demonstrationståg till den plats där strejkbrytarna befann sig. Stämningen var laddad; det gick rykten om att röda brigader planerade att ta över makten. Militära förband kallades in. När demonstranterna kom fram till den plats där strejkbrytarna befann sig bröt några av dem igenom polisspärrarna och misshandlade strejkbrytarna. Militärerna – som var utrustade med kulsprutor – sköt i det läget skarpt och fem människor dödades.”

Precis som i fallet med Marikana kan man omöjligen säga att allt går rätt och riktigt till när människor skjuts till döds på det här viset – men precis som i fallet med Marikana så kan man heller inte beskylla enkom eller ens huvudsakligen ordningsmakten för det inträffade. Man kan hävda att motiven bakom strejken och protestmarschen var ädla om man nu tycker det, men ädla motiv kan aldrig rättfärdiga misshandel av människor vars enda brott är att de i tider av svår ekonomisk kris gör vad de kan för att ställa mat på bordet åt sig och sina familjer.

Precis som är fallet dödsskjutningarna i Marikana så har vänstern försökt förvränga och utnyttja det som hände i Ådalen 1931 för att plocka politiska poäng. För merparten av den svenska vänstern är det dock en senare historieomskrivning. Omedelbart efter Ådalskravallerna så var liberaler och socialdemokrater i Sverige överens om att dödsskjutningarna inte gick att beskylla någon enskild aktör för. I Svensk politisk historia: strid och samverkan under tvåhundra år skriver Möller följande om liberalernas och socialdemokraternas hållning efter kravallerna:

”Liberaler och de flesta inom socialdemokratin – däribland partiledaren Per Albin Hansson och LO-ledningen – menade att det var fråga om en kombination av en serie olyckliga omständigheter, där såväl arbetsgivare och strejkledare som militär och polis hade begått allvarliga fel. Framför allt bar arrangörerna av demonstrationen ett stort ansvar för dödsskotten.”

Vidare skriver han angående socialdemokraternas politiskt motiverade historieomskrivning:

”Det är värt att notera hur socialdemokratins beskrivning av händelserna i Ådalen har förändrats över tid. Alldeles i anslutning till att tragedin utspelades lades skulden på kommunisterna och arbetsgivaren som vägrade att acceptera de fackliga organisationerna som legitima motparter. Denna bild förblev intakt fram till 1970-talets vänstervåg, då historieskrivningen av politiska skäl gavs en annan inriktning. Den ursprungligen så hårda kritiken mot kommunisternas roll i händelsen tonades ned och partiets bild av det som inträffat närmade sig i stället den som kommunisterna givit. Den förändrade historieskrivningen blev ett led i en politisk och facklig mobilisering.”

Vare sig historien så som den återges av vetenskapen eller den socialdemokratiske giganten tillika svenske landsfadern Per Albin Hansson delar således inte Holmlunds och dennes vänsterlakejers bild av Ådalen.

A-kassan – orättvis och omoralisk

Posted on by
Svara

Sedan 1930-talet finns i Sverige en offentligfinansierad arbetslöshetsförsäkring, a-kassan, för att människor som förlorar sitt arbete inte ska ställas på bar backe. Ambitionen att människor som blir av med jobbet inte ska skickas ut på gatan är god. Rättvisa innebär att människor ges så lika möjligheter och förutsättningar som möjligt, och en ekonomisk grundtrygghet för alla människor är en viktig del i att ge alla möjlighet till självförverkligande och förutsättningar för att kunna leva ett drägligt liv. Den svenska offentliga arbetslöshetsförsäkringen lämnar dock mycket i övrigt att önska: den är både orättvis och omoralisk.

Den är orättvis då två personer som är medlemmar i samma a-kassa och betalar lika stor avgift till densamma kan ha radikalt olika nytta av sitt medlemskap om de blir arbetslösa. Den är omoralisk eftersom alla som arbetar tvingas vara med och betala för den, medan bara vissa av dem som arbetar får ersättning från den om de blir arbetslösa och eftersom den bidrar till den insider-outsider-problematik som finns på svensk arbetsmarknad och i svenska offentliga trygghetssystem.

Många tror dessvärre, som följd av framgångsrik facklig mytbildning får man förmoda, att a-kassan är en försäkring som vilken som helst: försäkringstagare betalar in försäkringspremier till en gemensam kassa och om olyckan är framme – i det här fallet blir arbetslösa – så får de ersättning ur den gemensamma kassan. Så är dock inte fallet. Det är förvisso sant att a-kassans medlemmar betalar en avgift för sitt medlemskap vilken möjligen skulle kunna jämställas med en försäkringspremie. Men medlemmarnas avgifter täcker bara en tredjedel av kostnaderna för de ersättningar a-kassan betalar ut till sina arbetslösa medlemmar. Resterande två tredjedelar finansieras med skattemedel. Alla svenska löntagare tvingas således att betala för a-kassan, men det är bara de som gjort det aktiva valet att gå med i a-kassan som har någon nytta av det, och inte ens alla de har någon nytta av det.

För att få inkomstrelaterad ersättning från sin a-kassa så räcker det inte med att man är betalande medlem, man måste dessutom ta sig över en tidströskel om 12 månader. Om man varit medlem i a-kassan i 10 månader och blir arbetslös har man alltså ingen glädje av sitt medlemskap, man får ändå ingen inkomstrelaterad ersättning. Man kan förvisso få ersättning med det så kallade grundbeloppet, men det motsvarar bara ungefär 4 800 kronor i månaden efter skatt. Trots att man är medlem i a-kassan som ju ska vara en försäkring mot inkomstbortfall i händelse av arbetslöshet är man alltså hänvisad till att leva på socialbidrag. Det blir ett slags omvänd stupstock, för er som minns sjukförsäkringsdebatten som rasade 2009-2010.

Trots att många människor – företrädesvis de som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden – inte får ut någonting av den offentliga arbetslöshetsförsäkring de är med och betalar för om de blir arbetslösa så är den vanligaste och mest högljudda kritiken mot a-kassan att den inte är tillräckligt generös mot de som är väletablerade på arbetsmarknaden och har höga löner. Den kritiken framförde bland annat LO, TCO och Saco i Almedalen tidigare i sommar. De uppmanade tillsammans regeringen att höja inkomsttaket i a-kassan från dagens 18 700 kronor till 34 000 kronor. Mer krasst uttryckt så uppmanade de regeringen att se till att de som lever gott på höga löner ska kunna leva gott på höga bidrag om de blir arbetslösa.

Få bryr sig dock om de stora systemfel som finns inbyggda i a-kassan. De enda som alls lyft frågan de senaste åren är såvitt jag kan dra mig till minnes Folkpartiet, som vill göra a-kassan obligatorisk. I mitt tycke vore det egentligen ett steg i fel riktning, men det vore trots det en förbättring jämfört med dagens system.  Ibland är ett steg i fel riktning helt enkelt bättre än att stå still. Genom Folkpartiets förslag skulle man i alla fall komma bort från den värsta orättvisan med dagens system – att alla tvingas vara med och betala för en försäkring som inte kommer dem själva till del om de blir arbetslösa.

Som du nog redan gissat vid det här laget skulle jag dock föredra att man gick åt rakt motsatt håll. Istället för att lappa och laga dagens omoderna arbetslöshetsförsäkring skulle jag vilja se en stor och övergripande ekonomisk trygghetsreform. Jag menar att a-kassan, sjukförsäkringssystemet, försörjningsstödet och liknande ersättningssystem som garanterar människor som inte försörjer sig genom arbete en inkomst bör ersättas med ett enda ersättningssystem. Avskaffa tidströsklar, stupstockar, arbetsvillkor och liknande och ersätt inkomstbortfallsprincipen med en grundtrygghetsprincip. I korthet så skulle mitt förslag innebära att samhället slår fast att varje invånare har rätt till en viss ekonomisk grundtrygghet som motsvaras av X kronor i månaden. Blir du av med arbetet eller skadar dig så att du inte kan arbeta under en längre tid så erhåller du X kronor i månaden av stat och/eller kommun. Vill du ha mer pengar att röra dig med i händelse av att du blir arbetslös eller sjuk så får du antingen lägga undan delar av din lön för det ändamålet eller teckna en privat inkomstbortfallsförsäkring.

Systemet skulle behöva kompletteras med vissa tillägg, exempelvis ett barntillägg för dem som har barn att försörja, ett ”särskilda behovtillägg” för dem som har särskilda behov i form av till exempel en dyr medicin eller ett handikapp, och möjligen ett sjuktillägg för dem som är sjuka.

Genom att ersätta dagens olika ersättningssystem byggt på inkomstbortfallsprincipen med ett enda ersättningssystem byggd på grundtrygghetsprincipen skulle vi få ett mer enhetligt och lättöverskådligt ersättningssystem som dessutom är mer rättvist än dagens där alla tvingas betala för försäkringar som bara vissa kan nyttja och där låginkomsttagare i inkomstbortfallsprincipens namn tvingas betala generösa bidrag till f d höginkomsttagare. Det system jag föreslår skulle dessutom antagligen bli billigare än dagens, och framförallt sänka arbetslösheten.

Till statsministerns försvar

Posted on by
Svara

Reinfeldt uttryckte sig enormt klantigt då han sade:

”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Men dessa ord har orsakat mycket större uppståndelse än vad som är rimligt, och tillskrivits en innebörd som inte gärna någon tänkande människa på fullt allvar kan tro att Reinfeldt ville förmedla. Uttalandet har medvetet misstolkats som att Reinfeldt är ett slags överklassrasist som inte tycker att arbetslöshet är ett problem så länge den inte drabbar människor som är vita medelålders svenskar. Jag ogillar skarpt att Reinfeldt kopplar samman begrepp som etnicitet och svenskhet då jag tycker att nationalitet bör vara mer inkluderande än att handla om etnicitet, men den tolkningen är både orimlig och orättvis.

Det Reinfeldt de facto gör, även om han borde ha gjort det med mer omsorgsfullt valda ord, är att han sätter fingret på ett problem. Stora delar av den svenska arbetslösheten beror inte på ett överflöd av arbetskraft eller på dålig matchning på arbetsmarknaden, den är strukturell. Svenskar – det vill säga inte bara etniska svenskar utan också människor som adopterats från andra länder och invandrare som ser sig själva som en naturlig del av det svenska samhället – som befinner sig mitt i livet är arbetslösa i mycket liten grad. Om man rensar arbetslöshetsstatistiken i SCB:s senaste arbetskraftsundersökning från ungdomar i åldersintervallet 15-24 år så sjunker den svenska arbetslösheten från 7,7% till 5,2%. Statistiken särredovisar inte utlandsfödda på samma sätt som den särredovisar ungdomar varför det inte går att på ett smidigt sätt rensa statistiken från dem på samma sätt, men om det gick så skulle man förmodligen se att arbetslösheten sjönk ytterligare.

Vissa mörkar gärna att den svenska arbetslösheten i hög grad är strukturell och drabbar dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det gäller inte minst vänstern som inte vill låtsas om att de turordningsregler de håller så kära drabbar arbetsmarknadens svagaste grupper – ungdomar och invandrare – i form av svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Är det något Reinfeldt i Reinfeldts agerande som är klandervärt så är det inte att han påpekar att svenskar mitt i livet är arbetslösa i mindre utsträckning än andra, utan att han i likhet med de socialdemokratiska regeringar som i huvudsak styrt Sverige de senaste 80 åren vägrar att anpassa den svenska arbetsmarknaden efter andra än etniska svenskar mitt i livet.

En del har höjt rösten mot Reinfeldts uttalande för att det spelar Sverigedemokraterna i händerna, däribland Fredrick Federley och Cherin Awad i dagens Metro. Så vad ska man göra då? Ingenting? Mörka som vänstern gjort i alla år? Det första steget mot att lösa ett problem är att uppmärksamma och erkänna dess existens. Ska vi göra något åt den strukturella arbetslöshet som drabbar Sveriges unga och invandrare måste vi således börja med att erkänna att de i högre utsträckning än andra är arbetslösa. Den som då insinuerar att vi som försöker göra något åt de ungas och invandrades utsatthet är rasister eller liknande gör ungdomarna och invandrarna, inte oss, en stor otjänst. Vi får då ta debatten med dem och på sakligt manér göra tydligt att de borde skämmas för hur de bidrar till ungas och invandrares utsatthet på Sveriges arbetsmarknad.

Självfallet kommer Sverigedemokraterna försöka utnyttja för sina egna främlingsfientliga syften att vi erkänner att invandrare är arbetslösa i högre grad än svenskfödda. Men då får vi helt enkelt ta debatten med dem också, det borde inte vara så förbannat svårt. Om det är något vi borde ha lärt oss av valrörelsen 2010 så är det att det inte fungerar att tiga ihjäl sverigedemokrater. Det enda riktigt goda skälet att inte vilja ta debatten med Sverigedemokraterna är att man helt enkelt inte tror sig kunna vinna mot dem. Och om vi som förespråkar frihet, medmänsklighet och mångfald får för oss att vi inte kan vinna mot Sverigedemokraterna, ja då är vi riktigt illa ute.