I och med den arabiska våren och de auktoritära ledarnas respons på demonstrationerna har åter igen frågan om folkrätt kontra mänskliga rättigheter dykt upp på dagordningen. Två jurister tillika debattörer i folkrättsfrågor menar att det är fel att intervenera i Syrien.

Debattörerna hänvisar givetvis till FN-stadgans talan om att medlemsländerna ska avstå från hot och våld samt non-intervention i medlemsländernas interna affärer. Säkerhetsrådet kan bara intervenera för att säkra internationell fred och säkerhet. Vidare menar debattörerna att den syriska oppositionen är splittrad och de tar upp tidiga rapporter från Arabförbundet för att påvisa att oppositionen för beväpnad kamp mot regimen. Debattörerna tycker även att Kina och Rysslands veto i Säkerhetsrådet räddade den rådande normen om icke-intervention.

Givetvis håller jag inte med debattörerna i frågan: Det är fel att inte intervenera i Syrien, inte tvärtom.

Att principen om staters suveränitet går före universella mänskliga rättigheter – det existerar inte i min värld. Dessa rättigheter är ”universella” dvs. de gäller överallt och står över allt annat. I Syrien kränks inte bara det syriska folkets rätt till frihet utan även deras rätt till liv. Staten har misslyckats fatalt med att skydda medborgarna, istället beskyddar sig staten gentemot medborgarna. Fortsätter våldet att eskalera i Syrien har vi fått oss en regional säkerhetsrisk – flyktingströmmar kommer bland annat drabba Turkiet (därmed deras ständiga vaka över utvecklingen) och i en situation där full inbördeskrig råder kan våldet komma att sprida sig över gränserna. Irak, Libanon, Israel och Turkiet skulle bland annat drabbas. Det ligger därför i omvärldens intresse att få ett slut på oroligheterna.

Man kan vara en varm folkrättskramare och vilja värna ett icke-våldsamt förhandlingssätt i konflikter men sanningen är att verkligheten ibland tvingar oss till att ta nödvändiga våldaktioner. Insatserna i forna Jugoslavien är ett av de främsta exemplen där våld var tvungen att tas för att förhindra fortsatt våld. Om omvärlden istället hade tittat på med hänvisningar till staters suveränitet och rätt att hantera sina egna affärer hade tragedin i Balkan varit ännu värre. Omvärlden har en moralisk plikt att stoppa mördarregimer från att utradera sin befolkning – må det gälla etniska som politiska utrensningar, vi har ingen rätt att stå vid sidan om och göra ingenting. Allt för många gånger har omvärlden haft denna inställning eller blindhet – vi har stått vid sidan och sett när folkmord begicks i Rwanda, när kurder gasades ihjäl i Halabja och nu spelas samma gamla vanliga scenario upp igen. Massmord sker framför ögonen på oss i Syrien och omvärlden agerar inte för att stoppa massakrerna, det är fel av oss att inte intervenera – särskilt när syrier själva ber om hjälp från omvärlden. Allt för många gånger har vi lovat oss själva: aldrig mer – men var gång dessa hemskheter dyker upp backar vi och glömmer vad vi så många gånger lovat varandra som medmänniskor. Det är skamligt och sorgligt.

Den syriska oppositionen må vara splittrad och en fraktion av den må bedriva väpnad kamp men det utgör inget hinder för att ingripa militärt. Det är inte för oppositionens skull man ska intervenera, det är för den vanliga människans skull. För befolkningen som helhet. Operationens främsta syfte ska vara att hjälpa civila, oskyldiga människor. Att en del av oppositionen även tagit till vapen är också en konsekvens av att omvärlden inte hjälper till – de har valt våldets väg för att störta sina förtryckare och för att försvara sig själva. Sådan blir situationen när statens främsta uppgift – att försvara medborgarna – totalt kollapsat.

Avslutligen finns det människor där ute som menar att en intervention inte skulle vara legitimt då Arabförbundet inte stödjer någon sådan aktion. Det är helt fel. Under den senaste tiden har även medlemsländer inom Arabförbundet börjat tala om en intervention i Syrien. Såväl Tunisien som Qatar har förespråkat att en fredsbevarande operation inleds i landet, lägg därtill Saudiarabiens vilja att beväpna den syriska oppositionen och Turkiets uttalanden om att upprätta en säkerhetszon så faller debattörernas påståenden. Man har alltså även inom Arabförbundet och i Turkiet har man börjat diskutera en eventuell intervention – att organisera en fredsbevarande operation skulle därmed säkerligen få gehör bland arabvärlden. Kom ihåg, en intervention betyder inte per automatik en Irak-invasion. Interventioner kan göras genom simpla flygförbudszoner, säkerhetszoner, fredsbevarande operationer och dylikt. Inget säger att man ska göra om Irak 2003, och det har ingen krävt heller.

Vill du läsa mer rekommenderar jag The Economist och deras debatt i frågan.  Läs gärna även Shadi Hamid: ”Why we have a responsibility to protect Syria”