Sverige behöver mer samarbete

Nu i veckan pågår ett stort Nato-möte i Chicago där organisationens samarbetspartners även är välkomna. Fokus ligger på Afghanistan och det militära tillbakadragandet 2014 (vad jag tycker om det kan du läsa här). På SvD Brännpunkt efterlyser Centerpartiet en debatt om Nato-medlemskap då man inte vill ”smyga sig in i” Nato. Det är en välkommen diskussion som behövs för Sveriges framtid och säkerhet.

Fredrik Reinfeldt skriver tillsammans med utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Karin Enström på Brännpunkt idag med anledning av deras deltagande på Nato-mötet. Enligt Reinfeldt & Co. har ett nytt Nato växt fram, ett Nato som tar allt mer ansvar för fred och stabilitet i världen. Organisationer handlar inte enbart i syfte att säkra sina gränser. Och visst stämmer det, dagens säkerhetspolitiska utmaningar är inte de traditionella hoten  från kalla kriget, säkerhetshoten utvecklas med tiden till att handla om andra problem. Samtidigt ger statsministern inget besked om vad regeringens ställning är i Nato-frågan. Vi vet åtminstone att Moderaterna har ett stämmobeslut på att verka för ett Nato-medlemskap.

Sverige har idag ett tätt samarbete med Nato, bland annat genom Natos partnerskap för fred och genom ett aktivt deltagande i militära fredsoperationer världen över. Fredsoperationer som ibland är under Nato-befäl så som operationen i Libyen eller den pågående Isaf-insatsen i Afghanistan. Vi har alltså en erfarenhet av samarbete med Nato trots (vänster)politiker som talar om svensk neutralitetspolitik och alliansfrihet för väljare. Ytterligare två saker som talar för verkligheten och att Sverige inte längre är alliansfritt är medlemskapet i EU och försvarsklausulen som fastställs i Lissabonfördraget. Sedan 1992  har neutralitetspolitiken som vi känner igen den från ”gamla goda” socialdemokratiska dagar ändrat betydelse och inriktning. Idag sätter vi större tilltro till samarbete och gemenskap med andra länder än någon gång tidigare i svensk modern historia.

Hyckleriet och alliansfriheten som dominerade under kalla kriget är sedan länge död. Tiden då socialdemokrater öppet uttryckte att Sverige ska vara neutralt men i hemlighet hade nära samarbete med Nato är sedan länge över. Det är hög tid för våra politiker att ta ansvar.

En utredning om ett eventuellt Nato-medlemskap borde åtminstone välkomnas av alla riksdagspartier för att reda ut situationen. Det är det minsta man kan göra för att driva debatten om Sveriges försvar och säkerhet framåt.

Oftast glömmer vi att försvar och säkerhet inte bara handlar om nuet utan även om morgondagen. Ett starkt försvar krävs för att möta framtida hot och konflikter, ingen kan ju veta hur världen ser ut imorgon? Nato-motståndarna förstår själva att Sverige inte ensamt kan försvara sig mot framtida hot så som aggressiva stater, terrorism eller naturkatastrofer. Säkerhet skapas genom samarbete och Sverige behöver mer samarbete, inte mindre.

Dags att stå upp mot Moderaterna och Socialdemokraterna!

Den senaste tidens rapportering om vapenhandeln till Saudiarabien har väckt en mycket viktig och principiell diskussion. Flera partier i Riksdagen är för ett demokratikriterium för vapenexporten men tack vare Moderaterna och Socialdemokraterna lär förslaget aldrig bli en verklighet. Det är hög tid för de partier som driver en människorättslinje i diskussionen om vapenexporten att söka stöd över blockgränserna för att införa förbud mot vapenexport till förtryckande diktaturer.

Sverige har positionerat sig på den internationella arenan som en röst för fred och mänskliga rättigheter. Det är därför oacceptabelt att vi exporterar vapen till människorättskränkande länder som Saudiarabien, ett land som inte bara förtrycker sin egen befolkning utan även kväser folkliga uppror i grannlandet Bahrain. Hur ska Sverige ha någon trovärdighet när vi säger oss främja mänskliga rättigheter samtidigt som vi hjälper regimer att förslava sin befolkning?

Ett demokratikriterium måste införas i den svenska vapenexporten. Riksdagen har beslutat om att låta frågan utredas. Så långt är det en bra utveckling men ett demokratikriterium kan förbli en overklighet så länge Socialdemokraterna och Moderaterna får stå oemotsagda.

Fredrik Reinfeldt har ställt svenska jobb mot ett demokratikriterium och Stefan Löfven har inte avfärdat vapenexport till diktaturer på grund utav säkerhetspolitiska skäl. I riksdagsdebatten om Saudiaffären sade socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin att man kunde tänka sig ”försvåra” vapenexporten till icke-demokratier. Detta är bevis nog – Riksdagens två största partier vill inte se något demokratikriterium. De värderar människoliv olika – svenska jobb inom vapenindustrin väger tyngre än de människor som lever under förtryck med hjälp av svenska vapen.

Vilket leder oss till Folkpartiet och partiets mångåriga arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är hög tid för Folkpartiet att stå upp för sin politik och söka stöd bland övriga partier i Riksdagen. Det innebär att partiet går emot sin regeringskollega Moderaterna men i viktiga principiella frågor som ställer människoliv mot fortsatt vapenexport måste man driva på en människorättslinje.

Socialdemokraterna och Moderaterna har egen majoritet i frågan om det skulle bli en riksdagsvotering. Det bör dock inte avskräcka övriga partier från att ta striden, skulle förslaget röstas ned så förtydligas bara Socialdemokraternas och Moderaternas ställning i frågan. Sedan får de försvara sin människorättskränkande ställning gentemot svenska folket. Det gäller att stå upp och kämpa för sina principer och Folkpartiet bör ta initiativet och sträcka ut sin hand till övriga partier för att markera mot de krafter som inte ser problemet i att svenska vapen används för att förtrycka oskyldiga människor i vår omvärld.

Nu är det inte tid för protektionism, regeringslojalitet eller pajkastning – nu är det dags att stå upp för de oskyldiga människor som hålls i styr av regimer beväpnade med svenska vapen.

Fel att inte intervenera i Syrien

I och med den arabiska våren och de auktoritära ledarnas respons på demonstrationerna har åter igen frågan om folkrätt kontra mänskliga rättigheter dykt upp på dagordningen. Två jurister tillika debattörer i folkrättsfrågor menar att det är fel att intervenera i Syrien.

Debattörerna hänvisar givetvis till FN-stadgans talan om att medlemsländerna ska avstå från hot och våld samt non-intervention i medlemsländernas interna affärer. Säkerhetsrådet kan bara intervenera för att säkra internationell fred och säkerhet. Vidare menar debattörerna att den syriska oppositionen är splittrad och de tar upp tidiga rapporter från Arabförbundet för att påvisa att oppositionen för beväpnad kamp mot regimen. Debattörerna tycker även att Kina och Rysslands veto i Säkerhetsrådet räddade den rådande normen om icke-intervention.

Givetvis håller jag inte med debattörerna i frågan: Det är fel att inte intervenera i Syrien, inte tvärtom.

Att principen om staters suveränitet går före universella mänskliga rättigheter – det existerar inte i min värld. Dessa rättigheter är ”universella” dvs. de gäller överallt och står över allt annat. I Syrien kränks inte bara det syriska folkets rätt till frihet utan även deras rätt till liv. Staten har misslyckats fatalt med att skydda medborgarna, istället beskyddar sig staten gentemot medborgarna. Fortsätter våldet att eskalera i Syrien har vi fått oss en regional säkerhetsrisk – flyktingströmmar kommer bland annat drabba Turkiet (därmed deras ständiga vaka över utvecklingen) och i en situation där full inbördeskrig råder kan våldet komma att sprida sig över gränserna. Irak, Libanon, Israel och Turkiet skulle bland annat drabbas. Det ligger därför i omvärldens intresse att få ett slut på oroligheterna.

Man kan vara en varm folkrättskramare och vilja värna ett icke-våldsamt förhandlingssätt i konflikter men sanningen är att verkligheten ibland tvingar oss till att ta nödvändiga våldaktioner. Insatserna i forna Jugoslavien är ett av de främsta exemplen där våld var tvungen att tas för att förhindra fortsatt våld. Om omvärlden istället hade tittat på med hänvisningar till staters suveränitet och rätt att hantera sina egna affärer hade tragedin i Balkan varit ännu värre. Omvärlden har en moralisk plikt att stoppa mördarregimer från att utradera sin befolkning – må det gälla etniska som politiska utrensningar, vi har ingen rätt att stå vid sidan om och göra ingenting. Allt för många gånger har omvärlden haft denna inställning eller blindhet – vi har stått vid sidan och sett när folkmord begicks i Rwanda, när kurder gasades ihjäl i Halabja och nu spelas samma gamla vanliga scenario upp igen. Massmord sker framför ögonen på oss i Syrien och omvärlden agerar inte för att stoppa massakrerna, det är fel av oss att inte intervenera – särskilt när syrier själva ber om hjälp från omvärlden. Allt för många gånger har vi lovat oss själva: aldrig mer – men var gång dessa hemskheter dyker upp backar vi och glömmer vad vi så många gånger lovat varandra som medmänniskor. Det är skamligt och sorgligt.

Den syriska oppositionen må vara splittrad och en fraktion av den må bedriva väpnad kamp men det utgör inget hinder för att ingripa militärt. Det är inte för oppositionens skull man ska intervenera, det är för den vanliga människans skull. För befolkningen som helhet. Operationens främsta syfte ska vara att hjälpa civila, oskyldiga människor. Att en del av oppositionen även tagit till vapen är också en konsekvens av att omvärlden inte hjälper till – de har valt våldets väg för att störta sina förtryckare och för att försvara sig själva. Sådan blir situationen när statens främsta uppgift – att försvara medborgarna – totalt kollapsat.

Avslutligen finns det människor där ute som menar att en intervention inte skulle vara legitimt då Arabförbundet inte stödjer någon sådan aktion. Det är helt fel. Under den senaste tiden har även medlemsländer inom Arabförbundet börjat tala om en intervention i Syrien. Såväl Tunisien som Qatar har förespråkat att en fredsbevarande operation inleds i landet, lägg därtill Saudiarabiens vilja att beväpna den syriska oppositionen och Turkiets uttalanden om att upprätta en säkerhetszon så faller debattörernas påståenden. Man har alltså även inom Arabförbundet och i Turkiet har man börjat diskutera en eventuell intervention – att organisera en fredsbevarande operation skulle därmed säkerligen få gehör bland arabvärlden. Kom ihåg, en intervention betyder inte per automatik en Irak-invasion. Interventioner kan göras genom simpla flygförbudszoner, säkerhetszoner, fredsbevarande operationer och dylikt. Inget säger att man ska göra om Irak 2003, och det har ingen krävt heller.

Vill du läsa mer rekommenderar jag The Economist och deras debatt i frågan.  Läs gärna även Shadi Hamid: ”Why we have a responsibility to protect Syria

JAS Gripen och regalskeppet Vasa

Vi borde ha lärt oss en läxa 1628.
Om vi som nation ska skapa militäriska skrytbyggen är det bäst att försäkra sig om att de lever upp till reklamen.

Vi borde ha lärt oss en läxa, men det verkar inte som om vi gjorde just det.

JAS Gripen är vår tids Vasa.
Inte för att de fallerar redan på sin jungfrufärd (vilket undertecknad ännu inte hört talas om) utan för att de helt enkelt inte lever upp till de lovord vi öst över projektet sedan det startades.
Förutom ekon om den berömda kraschen under en uppvisning 1993 har det varit relativt tyst om JAS 39 de senaste åren. I alla fall fram tills vi insåg att vi var tvungna att försöka sälja de där planen vi byggt och upptäckte att resten av världen hade förstått att JAS Gripen helt enkelt inte var värt det begärda priset. Vi har helt enkelt blivit tvungna att rea ut våra skrytbyggen.
Schweiz är högaktuella som potentiella kunder, dock verkar inte avtalet ännu vara säkrat (vilket ni kan läsa om här )och en möjlig konsekvens av detta är att vi får sälja planen ännu billigare. Om vi nu alls får sälja några plan.

Mitt under en bilfärd genom det snötäckta landskapet tidigare denna vinter nåddes jag av ett radioinslag som jag önskar hade gjort mig förvånad.
Det pågick en militär övning i norra Sverige, en övning under vilken våra JAS Gripen-plan skulle deltaga. Dock kunde planen inte vara med och träna med de andra flygplanen. Vissa instrument gav underliga utslag och för att sammanfatta det hela väldigt kort fungerade planen helt enkelt inte.
Anledningen? Vädert.
Vi har med andra ord ett skandinaviskt plan som inte klarar av vinterväder. Det är ungefär som att bygga ett skepp som inte klarar av att färdas på vatten.