Kategoriarkiv: Frihet

Den liberala makthavarens dilemma

Posted on by
Svara

Det som skiljer liberalismen från andra politiska ideologier är tron på individens förmåga och antagandet att frihet är nödvändigt för att individen skall kunna nå sin fulla potential. Det är insikten att vi alla har olika förutsättningar, egenskaper och mål. Det är vetskapen att förtryck och ofrihet har flera ursprung och yttrar sig på de mest oväntade vis.

På grund av sin ideologi hamnar liberaler i en märklig situation när de ska fatta beslut som berör andra. Hur är det möjligt att fatta ett beslut som direkt berör en annan individ utan att bli en del av det förtryck liberaler vill befria individen från? Hur kan en liberal bestämma över individer han eller hon aldrig träffat utan att avsiktligen eller oavsiktligen begränsa dessa personers frihet?
Detta är liberalismens största praktiska dilemma.

Makt är något som lockar nästan alla och de flesta av oss känner nog någon som fått mer makt än vad han eller hon klarat av att hantera. Det är inte ovanligt att människor med de bästa intentioner i slutändan berusas av makt och fattar beslut han eller hon aldrig ens skulle ha övervägt tidigare.
För socialister, kommunister, konservativa och diverse företrädare för andra ideologier handlar detta dilemma om när det är dags att sluta använda sin makt. För liberaler uppstår  detta dilemma långt tidigare än så. Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt.

En liberal som på allvar tror på individens förmåga och minns att inget liv är det andra likt har i sin roll som makthavare en enda uppgift. Att se till människors frihet.
Att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.

Det är svårt att låta bli att justera, att reglera, att moralisera och att reformera. Det är inte enkelt att komma ihåg hur olika människors liv ser ut. Det är problematiskt att definiera frihet och att bära denna definition med sig som en evig påminnelse vid varje möte, vid varje beslut.

När liberaler misslyckas med att göra just detta har en ytterst obehaglig situation en förmåga att uppstå. Denna situation brukar förklaras med orden ”Du gör som du vill, så länge du gör som jag säger.”.

Så länge individer gör som makthavarna önskar är de fria att själva besluta över sina liv. En illusion av fri vilja och makt över sin egen situation. Skinner måste vara stolt.

Det finns flera exempel på denna logiska kullerbytta, men det absolut tydligaste exemplet är förmodligen Folkpartiets inställning till pappamånader. Partiet gick flera gånger ut med att de stöttade de nuvarande reglerna, men om befolkningen inte blev mer jämställd så skulle en tredje pappamånad införas. Nu öppnar partiet för att göra just det.

Med andra ord: Individer får till en viss gräns bestämma över hur de vill fördela föräldraledigheten, men fördelar de den inte som vi vill att de ska göra kommer vi att frånta dem denna frihet.

Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt. Det liberala dilemmat handlar om att se till människors frihet, att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.
Även när de inte alltid gör som man vill.

DN:s ledarredaktion kan inte skilja på förmynderi och liberalism

Posted on by
Svara

Dagens Nyheters ledarredaktion har en väldigt hög högsta nivå, kanske den högsta av alla svenska ledarredaktioner. Trots det är jag inget stort fan av den. Det finns två skäl till det. Dels så handlar det om att den höga högstanivån sällan nås. Ledartexterna är ofta utdraget och färglöst resonerande om perifera frågor som avslutas i ljumma, urvattnade slutsatser. Framförallt så handlar det emellertid om att DN:s ledares lägstanivå är riktigt låg. Då menar jag inte att kritisera själva hantverket, ty texterna brukar vara välskrivna och skribenterna ger allt som oftast intryck av att vara kunniga och kompetenta. Min kritik mot DN är politiskt grundad. Ledarredaktionen på DN omhuldar förmynderi och kollektivism på ett sätt som är anmärkningsvärt för en liberal redaktion. Emellanåt går redaktionen bort sig fullkomligt, och förfäktar åsikter som svårligen kan betraktas som liberala.

Det främsta exemplet på det är nog den här årsgamla signerade ledaren om ensamstående kvinnors möjlighet till insemination. I den landar Hanne Kjöller i att insemination av ensamstående inte borde tillåtas eftersom insemination inte är någon mänsklig rättighet, ungefär (jag kommenterade det ideologiska haveriet här).

Idag levererar ledarredaktionen på DN ett liknande fall av akut ideologisk bortkommenhet i form av en osignerad ledare med rubriken ”syna individperspektivet”. I texten hyllas Folkpartiet liberalernas traditionellt restriktiva alkoholpolitik, eftersom den inte utgått från ett individperspektiv utan från ett samhällsperspektiv, ett ”von oben”-perspektiv, eller bara ren och skär moralism om man så vill. Den givna utgångspunkten för varje liberalt resonemang är emellertid just individperspektivet. Sen kan man också med med individperspektivet som utgångspunkt landa i att alkoholpolitiken borde vara restriktiv, men ingången är då aldrig att alkoholkonsumtion per se är dåligt. Och har man den ingången så finns tveklöst skäl att ompröva Sveriges restriktiva alkoholpolitik.

De senaste 30 åren har Sveriges alkoholpolitik successivt liberaliserats. Med anledning av inträdet i EU 1995 har mängden alkohol man får föra in i Sverige från utlandet (från annat EU-land) nästan trettiofaldigats, Systembolaget har infört lördagsöppet, och krogar och restauranger med utskänkningstillstånd har femdubblats till antalet och har därtill generösare öppettider. Som en konsekvens av liberaliseringarna konsumerar medelsvensson idag 16 procent mer än hen gjorde 1996. Alkoholens skadeverkningar har dock inte ökat, vare sig för alkoholkonsumenter eller för tredje part. Det dödliga våldet med alkoholkoppling har istället minskat, och alkoholrelaterade döds- och sjukdomsfall har legat stilla under hela 1990- och 2000-talen.

Som liberal kan man inte på denna grund förespråka en mer restriktiv alkoholpolitik. Tvärtom så är uppgifterna en bekräftelse på att frihet under ansvar fungerar, och att alkoholpolitiken kan göras mindre restriktiv utan att det behöver få negativa konsekvenser för tredje part.

Makteliten – klyftorna består (men är inte i närheten av så stora som LO hävdar)

Posted on by
Svara

Igår släppte LO rapporten Makteliten – klyftorna består: En studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950 till 2011. I rapporten kommer de fram till att ”Makteliten” som består av en ekonomisk elit, en demokratisk elit och en byråkratisk elit, i genomsnitt har en inkomst om motsvarande 17 genomsnittliga industriarbetarlöner årligen. Den ekonomiska eliten som har de största inkomsterna har en genomsnittsinkomst om motsvarande 46 industriarbetarlöner årligen.

Bilden som ges i rapporten är inte felaktig, den är emellertid väldigt selektiv, varför jag vill försöka nyansera den en smula. Först och främst vill jag belysa tre metodologiska grepp i rapporten som ger en missvisande bild. Det första är att LO i jämförelsen mellan makteliten och den genomsnittlige industriarbetaren inte jämför de bådas lön eller de bådas inkomst, utan de jämför maktelitens inkomster med industriarbetarens lön. Rimligen bör man för att ge en rättvisande bild undvika att jämföra äpplen med päron, vilket är det LO gör i rapporten. LO:s motivering till varför man valt att jämföra maktelitens inkomst med industriarbetarens lön är att den totala inkomsten ”ger en bättre bild av den faktiska ekonomiska standard som positionen ger än vad själva lönen gör”. Det ligger något i det, vill man jämföra faktiskt ekonomisk standard borde man rimligen jämföra inkomster snarare än löner. LO är dock inte konsekventa i detta resonemang, vilket leder oss in på metodologiskt grepp nummer två.

Dels så handlar det naturligtvis om att LO borde jämföra inkomst med inkomst och inte inkomst med lön. Framförallt så handlar det emellertid om att LO – om de vill jämföra faktiskt ekonomisk standard – borde jämföra inkomster efter skatt, och inte inkomster före skatt som är det de gör. En persons ekonomiska standard avgörs ju av personens disponibla inkomst, det vill säga inkomst efter skatter och transfereringar, inte av personens inkomst före skatt.

Det tredje metodologiska greppet LO tar till för att ge en skev bild av inkomstskillnaderna i Sverige är att de använder sig av ett mycket begränsat statistiskt underlag. I rapportens bilaga 1 skriver LO att de satt ett inkomsttak på 200 industriarbetarlöner för den ekonomiska eliten ”för att inte dessa extrema inkomster ska få ett orimligt stort genomslag”. Men genom det statistiska underlaget – 50 av Sveriges bäst betalda verkställande direktörer – har de redan garanterat att extrema inkomster får ett orimligt stort genomslag. Det statistiska underlaget kan ifrågasättas också av andra skäl, då vissa av de verkställande direktörerna i rapporten – exempelvis LKAB:s och IKEA AB:s VD:ar – enligt de uppgifter LO själva presenterar i sitt material har högre lön än total inkomst. Jag har inte granskat de uppgifterna närmare, men vid en första anblick ter det sig orimligt.

Om man utifrån de uppgifter som LO redovisar i rapporten jämför den ekonomiska elitens genomsnittliga lön (ännu bättre hade naturligtvis varit att jämföra inkomster, men LO presenterar dessvärre inga uppgifter om vad en genomsnittlig industriarbetarinkomst är) med den genomsnittliga industriarbetarlönen så blir resultatet ett helt annat. Då kommer man istället fram till att den ekonomiska elitens genomsnittslön ”bara” är knappt 23 gånger så hög som den genomsnittliga industriarbetarens:

Den ”ekonomiska eliten”:
Genomsnittlig ”ekonomisk elitlön”:                                                    12 296 650 kr/år
Kommunalskatt (31,50% av lönen minus grundavdraget):                 – 3 869 384 kr
Statlig inkomstskatt (20% av (lönen minus 383 000 kr*)):                  – 2 380 152 kr
Värnskatt (5 % av (lönen minus 548 300 kr*)):                                   – 586 773 kr
Jobbskatteavdrag:                                                                               21 900 kr

Nettolön:                                                                                             5 482 241 kr
Betald skatt (betald skatt minus jobbskatteavdrag):                          6 792 509 kr
Procent av inkomst betald i skatt:                                                      55,2 %

Industriarbetaren:
Genomsnittlig industriarbetarlön:                                                       316 000 kr/år
Kommunalskatt (31,50% av lönen minus grundavdraget):                 94 511 kr
Statlig inkomstskatt: (20% av (lönen minus 383 000 kr*)):                 – 0 kr
Värnskatt (5% av (lönen minus 548 300 kr*)):                                    – 0 kr
Jobbskatteavdrag:                                                                               20 592 kr

Nettolön:                                                                                              242 081 kr
Betald skatt (betald skatt minus jobbskatteavdrag):                           73 919 kr
Procent av inkomst betald i skatt:                                                       30,5 %

Så mycket högre lön än industriarbetaren
har den ekonomiska eliten: 22,6
Så mycket mer skatt än industriarbetaren
betalar den ekonomiska eliten: 91,9

*För den som undrar över de låga brytpunkterna för den statliga inkomstskatten och värnskatten så är det skiktgränserna som gällde 2011 (då LO:s uppgifter samlades in)

Som sagt, den bild LO förmedlar är inte nödvändigtvis fel, men den är – som synes – väldigt manipulerad för att passa LO:s syften. Den som vill ha en mer verklighetsnära uppfattning om vad svenska verkställande direktörer tjänar kan med fördel läsa Svenskt Näringslivs-rapporten VD-löner 2010, av vilken det framgår att medianlönen för en svensk VD är 960 000 kronor/år (att jämföra med 840 000 kronor/MÅNAD för de 50 bäst betalda enligt LO-rapporten).

Invandring del 3 av 3: Så löses integrationen

Posted on by
Svara

I mina två senaste inlägg här på Frihetligt har jag argumenterat för att invandring till Sverige inte är nödvändig, men ändå rätt, samt presenterat en gissningsartad redogörelse för hur mycket jag tror invandringen skulle öka till Sverige om den liberaliserades fullt ut. I detta tredje och sista inlägg längs samma röda tråd på temat migration och integration kommer jag till just integration. Stor invandring är en utmaning för en välfärdsstat och kräver vettig hantering, något som Sverige i dagsläget saknar.

Till att börja med, låt oss göra klart vad integration handlar om, för det är ofta oklart. Vad som tycks vara klart och vad de flesta tycks skriva under på är att integration handlar om språk och jobb. Det upprepas likt ett mantra från alla håll i integrationsdebatten. Vad som däremot är oklart är huruvida språk och jobb leder till integration, eller om det är så att den som kan språket och har jobb är integrerad. För mig handlar den politiska diskussionen om det sistnämnda. Om människor inte kan göra sig förstådda i samhället de lever i, eller fastnar i passiviserande bidragssystem och försörjs av andra så har vi ett problem som är politiskt. Följaktligen krävs då politiska lösningar. Sedan finns också en annan form av integration, den som handlar om en djupare form av delaktighet och gemenskap. Den är integrerad enligt den här synen som känner samhörighet med andra i samhället, den som upplever att man är en del av samhället och som delar grundläggande värderingar med de flesta andra i samhället. Språk och jobb är antagligen viktiga nycklar till, men inte fullgoda kriterier för, den här sortens integration. Den här djupare formen av integration är också viktig. En person som inte är integrerad enligt den senare definitionen är emellertid inte ett politiskt problem på samma sätt som någon som inte är integrerad enligt den förra definitionen. Då den senare formen av integration handlar om abstrakta ting som värderingar, kultur och gemenskap, så är det ingenting som politiker vare sig kan eller bör lägga sig i på politisk väg. Staten ska inte försöka pådyvla medborgare vissa värderingar, och politiker kan inte tvinga två personer att känna gemenskap bara för att det vore önskvärt. Med tiden utvecklas värderingar, kultur och gemenskaper på naturlig väg, och den utvecklingen är ingenting som politiker ska ställa sig i vägen för m h a statens våldsmonopol.

Den mer ytliga formen av integration är emellertid, som sagt, något som är angeläget för politiken. Och det finns mycket som politiken kan och bör göra för att förbättra den idag minst sagt bristfälliga integrationsprocessen.

Till att börja med borde samtliga svenska kommuner vara tvungna att ta emot de invandrare och flyktingar som vill till kommunen. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd har man möjlighet att bosätta sig vart som helst i landet, den möjligheten borde alla. Därmed inte sagt att staten ska tvinga alla kommuner att inrätta flyktingförläggningar, det bör vara upp till kommunerna själva, men om jag som invandrare eller flykting utan permanent uppehållstillstånd vill flytta till Vellinge så borde jag ha alla möjligheter att göra det.

När väl den möjligheten etablerats så borde ekonomiska incitament börja utnyttjas i större utsträckning i integrationspolitiken. Med hjälp av statistik från Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle en databas över Sveriges kommuner kunna tas fram. Genom denna skulle en ranking för varje enskild nyanländ person kunna utarbetas, efter hur goda möjligheter personen ifråga har att snabbt lära sig svenska och snabbt få ett arbete i respektive kommun. Den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är goda får ett högre bidrag, den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är sämre får ett lägre bidrag. Att kommunrankingen som tas fram är individuell och inte generell kan inte nog poängteras, detta eftersom de optimala förutsättningarna för integration är radikalt annorlunda för exempelvis en iransk läkare, en afghansk analfabet och en brasiliansk sockerarbetare.

Det var två reformer. Reform nummer tre som Sverige borde genomföra är att avskaffa arbetstillståndet. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd kan man söka jobb och arbeta som man behagar. Så är dock inte fallet för andra som invandrat till Sverige. De måste ansöka om tillstånd att få arbeta. Och då får de inte tillstånd att arbeta generellt, utan tillstånd söks och beviljas bara för en viss typ av arbete för en viss arbetsgivare, och maximalt för två års tid. Eftersom arbetstillstånden måste vara så specifika krävs i praktiken att den som ansöker om det redan har ett jobb garanterat av en arbetsgivare, och att garanteras ett arbete är mycket svårt för den som inte har arbetstillstånd. Det är rena galenskapen. Den som vill och kan arbeta måste givetvis få göra det. Att å ena sidan beklaga sig över att invandrare inte integreras och jobbar i mindre utsträckning än infödda svenskar, och å andra sidan förhindra invandrare från att arbeta genom att kräva arbetstillstånd är rena dårskapen.

En fjärde reform borde vara att liberalisera arbetsmarknaden. Det skulle antagligen vara den viktigaste av alla reformer som skulle kunna genomföras, och inte bara av integrationsskäl. Det skulle också drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet, göra det lättare för grupper långt från arbetsmarknaden att komma i arbete och öka lönespridningen. Sist men definitivt inte minst så vore det etiskt rätt.

Många tror antagligen att jag med ”liberalisera arbetsmarknaden” menar skrota LAS. Det gör jag också, men bara som en förändring bland många andra. Det finns ännu viktigare saker som behöver göras. Som jag skrev ovan så skulle den liberalisering av arbetsmarknaden jag har i åtanke drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet. LAS stärker insiders – de som har fasta anställningar sedan länge – position på arbetsmarknaden på bekostnad av outsiders – de som står långt ifrån arbetsmarknaden eller bara fått in en fot. Att skrota LAS skulle utjämna styrkeskillnaderna mellan starka och svaga på arbetsmarknaden, det skulle dock inte åstadkomma någon generell sänkning av arbetslösheten. Arbetslösheten skulle bara omfördelas, från att nu vara särskilt koncentrerad till svaga grupper till att bli mer jämlik mellan svaga och starka grupper. En långt viktigare förändring, som skulle möjliggöras men inte garanteras av avskaffandet av LAS, vore att införa avtalsfrihet på arbetsmarknaden. Det skulle möjliggöra för mig som arbetstagare att komma överens med min arbetsgivare om vilken lön och vilka andra förmåner jag ska ha. I många branscher och på många arbetsplatser har idag de som utför ett sämre arbete samma lön som dem som utför ett bättre arbete. I praktiken så innebär det att de som utför ett arbete som är bättre en genomsnittet avstår en del av sin lön till dem som utför ett arbete som är sämre än genomsnittet. Det är varken effektivt eller rättvist.

Men låt oss återvända till liberalisering av arbetsmarknaden ur ett integrationsperspektiv. Att skrota LAS vore bra eftersom invandrare överlag (enskilda undantag finns självfallet) är en svag grupp på den svenska arbetsmarknaden, och som jag redan varit inne på skulle avskaffandet av LAS stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Avtalsfrihet och individuell lönesättning vore bra eftersom många människor idag hindras från att arbeta av alltför höga trösklar i form av minimilöner som sätts upp av fackförbund i löneförhandlingar. En minimilön på 20 000 kronor/månad är ett effektivt sätt att garantera att de som inte kan producera ett värde av 20 000 kronor/månad blir arbetslösa. En ungdom utan tidigare arbetslivserfarenhet eller en invandrare med dåliga språkkunskaper kan i många fall inte producera ett lika stort värde som någon mer erfaren/kunnig. När de inte kan konkurrera med erfarenhet och kunskap så har de ett konkurrensmedel kvar, priset på sitt arbete. Idag kan de inte utnyttja det konkurrensmedlet.

Från vänsterhåll finns en elitism och ett förakt för låglöneyrken, varför man sökt driva upp minimilönerna så långt att det blir olönsamt att anställa folk för att utföra dessa yrken. Vissa jobb är helt enkelt inte tillräckligt fina för att få finnas i ett rikt välfärdsland enligt vänstern. Praktexempel på detta är hur vänstern sparkar bakut över RUT- men inte ROT-avdraget, eftersom det förra åter möjliggör vita jobb som städare, fönsterputsare, barnvakt, etc. Av vänstern kallade ”pigjobb”. Genom att låta de som vill komma överens med arbetsgivare om löner som är lägre än dagens minimilöner skulle helt nya segment av den svenska arbetsmarknaden kunna öppnas, med jobb som knappt existerar idag. Ett exempel på ett sådant jobb som skulle kunna ”återuppstå” är som packbiträde i livsmedelsbutiker. Inom traditionell tillverkningsindustri, handel och säkerligen också flera andra branscher finns antagligen dussintals olika slags yrken som skulle kunna uppstå eller återuppstå om det bara tilläts. Tanken med de här jobben är givetvis inte att de ska vara särskilda lågbetalda ”ungdoms- och invandrarjobb” som det ibland utmålas av vänstern, utan att det ska vara arbeten som erbjuder en väg in på arbetsmarknaden. Man tar ett sånt här jobb när man är ny i Sverige, eller när man just avslutat skolan, eller liknande, har det en tid innan man går vidare till något mer välbetalt. Ibland hävdas att (åter)införandet av låglöneyrken riskerar att göra så att människor tar jobb som är så dåligt betalda att det inte går att leva på lönen. Det är fel. För det första så skulle ingen ta ett jobb med en så låg lön att den inte går att leva på, för det andra så finns även utan minimilöner som stadgas i lagar eller kollektivavtal ett slag naturlig minimilön. Den är lite olika i olika kommuner, men ligger runt 7 500 – 9 000 kronor/månad. Det är så mycket man får ut i försörjningsstöd.

Den som oroar sig för att de svenska fackföreningarna skulle försvinna behöver inte göra det. Fackföreningarna skulle fortsatt ha en roll att spela, skillnaden mot idag skulle vara att föreningsfriheten skulle gälla i båda riktningar, och inte som idag, bara i en riktning. Föreningsfrihet innebär frihet att bilda och gå med i föreningar man sympatiserar med, men också frihet att stå utanför föreningar vars mål eller metoder man inte sympatiserar med. I dag uppfylls det första, men inte det andra, på svensk arbetsmarknad. Det är upp till var och en om man vill vara med i en fackförening, men man kan inte välja att inte omfattas av fackföreningarnas förhandlingar med arbetsgivaren vid exempelvis uppsägningar och löneförhandlingar. På en liberal arbetsmarknad skulle facken fortsatt spela rollen som motpart mot arbetsgivare i samband med förhandlingar av olika slag. De skulle dock bara representera de som bett om att bli representerade, sina medlemmar. Övriga arbetstagare skulle själva få bestämma om de vill representera sig själva, representeras av facket, eller om de vill hyra in någon för att förhandla åt sig.

En femte respektive sjätte reform för att förbättra integrationen är en höjning av grundavdraget och en successiv nedtrappning av försörjningsstödet. Ponera att du får 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd. Om du i det läget börjar arbeta och tjäna 8 000 kronor/månad så förlorar du också hela ditt försörjningsstöd. Dessutom måste du betala skatt på inkomsten. Sammantaget är alltså marginaleffekten av att börja arbeta över 100 procent, vilket konkret innebär att man förlorar pengar på att gå från bidrag till arbete. Genom att kraftigt höja grundavdraget skulle människor inte behöva betala någon skatt alls förrän först vid förhållandevis höga inkomster, vilket skapar incitament för att gå från bidrag till arbete och eliminerar den del av marginaleffekten som överstiger 100 procent. För att ytterligare sänka marginaleffekten borde en persons försörjningsstöd minskas i lite långsammare takt än vad personens arbetsinkomst ökar. Den som går från 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd till 8 000 kronor/månad i arbetsinkomst borde få behålla en del av sitt försörjningsstöd.

Slutligen så måste den sönderreglerade bostadsmarknaden fixas till. Bostadsmarknaden är i dagsläget knappt värd att kallas marknad, då prissättningen i stor utsträckning är planekonomisk. Det är därför vi haft brist på bostäder i Sveriges större städer de senaste 60 åren. Det politikerna måste göra är mycket enkelt, de ska helt enkelt ge tusan i att försöka bestämma vad en hyresgäst och en hyresvärd får komma överens om för hyra. Om politikerna gör det kan bostadsmarknaden uppnå jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Alltså, för att förbättra den svenska integrationen:

  • Låt invandrare och flyktingar bo där de vill
  • Skapa en kommundatabas som möjliggör individuell rankning av kommuner
  • Vikta nyanländas bidrag efter var de väljer att bosätta sig
  • Avskaffa arbetstillstånden – de som kan och vill ska få arbeta
  • Skrota LAS
  • Inför avtalsfrihet på arbetsmarknad – möjliggör individuell lönesättning
  • Höj grundavdraget
  • Inför successiv nedtrappning av försörjningsstöd
  • Inför marknadshyror

Invandring del 2 av 3: Konsekvenserna av fri invandring

Posted on by
Svara

Igår skrev jag att invandring är rätt, och att invandringen till Sverige (och självfallet utvandringen från Sverige) borde vara fri. Det är en förpliktigande åsikt. Att bara förfäkta den utan någon tanke om hur det ska kunna bli verklighet eller vad som händer sedan är inte seriöst debatterande utan bara löst tyckande. Den som förespråkar fri invandring bör ha funderat över vad fri invandring får för konsekvenser, och vilka reformer den fria invandringen måste kompletteras med. I detta inlägg kommer jag att gissningsartat fundera kring vilka konsekvenserna skulle bli av fullständigt fri invandring till Sverige i termer av ökad invandring. I nästa inlägg behandlar jag vilka reformer som behövs för att hantera den ökade invandringen.

Många av dem som idag kommer till Sverige nekas uppehållstillstånd och tvingas återvända till sina hemländer. Med fri invandring skulle de som idag nekas uppehållstillstånd bli kvar i Sverige. Sannolikt skulle därtill fler människor söka sig till Sverige. Hur många fler är svårt att säga. Om Sverige öppnar sina gränser – och därmed garanterar att människor som kommer hit också får stanna här – är det rimligt att anta att fler av dem som idag flyr undan krig, förföljelse och ekonomisk misär skulle vilja ta sig just hit. Det skulle öka antalet invandrare till Sverige. Just för att Sverige blir en mer attraktiv destination för migranter skulle det dock bli dyrare att ta sig hit – högre efterfrågan brukar leda till högre priser. Det är något som skulle dämpa ökningen, vissa skulle avskräckas av det höga priset för att ta sig till Sverige och istället välja att chansa på exempelvis Tyskland, USA eller Storbritannien.

Exakt hur många fler invandrare som skulle komma till Sverige om vi öppnade våra gränser är som sagt svårt att säga. Men vi kan i alla fall försöka att skapa oss en mycket gissningsartad bild av hur många människor som skulle komma. 2009 invandrade ungefär 102 300 personer till Sverige. Av dessa var i runda slängar 18 500 personer återvändande svenskar som tidigare utvandrat. Ca 27 000 av immigranterna kom från ett annat EU-land. Båda dessa grupper tycker jag att vi med gott fog kan anta kommer att förbli hyfsat oförändrade om Sverige inför fri invandring: det blir inte fler svenskar utomlands som kan återvända, och vare sig utlandssvenskars eller EU-medborgares incitament att flytta till Sverige förändras (EU-medborgare har redan alla möjligheter att komma till Sverige). Återstår gör då kategorin invandrare från utanför EU, vilken följaktligen innehåller ca 56 500 personer. Det motsvarar 3,7 procent av alla människor som invandrade till EU 2009. Motsvarande antal människor antar vi skulle fortsätta komma till Sverige med fri invandring. Kvar är emellertid de två svåraste frågorna att besvara i vårt hypotetiska scenario: om Sverige inför fri invandring hur många skulle då migrera till Sverige som i dagens läge inte är migranter över huvud taget, och hur många EU-immigranter som i dagens läge väljer en annan destination än Sverige skulle välja Sverige istället.

Svaret på den första frågan tror jag är ett förhållandevis litet antal människor. Sverige är ett litet land i Europas periferi, utan rykte om sig att vara något välsignat eller förlovat land. Att flytta från säg Bangladesh eller Egypten till Sverige är omvälvande förändring som folk inte väljer lättvindigt. De allra flesta som är tillräckligt missnöjda med sin tillvaro för att överväga att flytta till Europa tror jag redan är på väg, trots att inget land i världen idag tillämpar fri invandring. Att Sverige blir ett nytt 1800-talsamerika tror jag således är mycket osannolikt. Min gissning är att färre än 50 000 personer skulle lämna sina hem utanför EU för att ta sig till Sverige om vi införde fri invandring. 20 000 personer är antagligen närmare sanningen.

Svaret på den andra frågan tror jag är ett större men ändå inte enormt antal människor. Ca 1,5 miljoner människor invandrade till EU 2009. Av de som invandrar till EU tror jag att benägenheten att ändra destination till ett annat EU-land för att de infört fri invandring skiljer sig åt enormt från person till person. De allra flesta som migrerar till Portugal, Spanien, Italien, Malta och Grekland gör det för att det är deras enda möjlighet. De har inte råd att anlita flyktingsmugglare landvägen eller åka till EU som turister och sen söka uppehållstillstånd. Deras enda val är att åka båt över medelhavet. De här människorna blir antagligen inte mer benägna att fly till Sverige istället, helt enkelt därför att de inte kan ens om de vill. Om vi räknar bort den utomeuropeiska (jag skriver slarvigt utomeuropeiska, men jag menar från utanför EU) invandringen till Portugal, Spanien, Italien, Malta och Grekland från den totala utomeuropeiska invandringen till EU så återstår drygt 800 000 personer. Av dessa tror jag det är rimligt att anta att mellan en femtedel och en fjärdedel skulle byta sin destination mot Sverige. Man får inte glömma som jag sade inledningsvis att Sverige antagligen skulle bli en dyrare destination än många andra länder då det skulle vara mer efterfrågat att ta sig hit. Därtill så har många av dem som flyr till ett EU-land anhöriga som de vill till, och den som har anhöriga i Frankrike väljer såklart inte att ta sig till Sverige istället för att man där garanteras uppehållstillstånd. Många migrerar också till ett land där man känner igen sig i språket, det politiska systemet, och liknande. Därför migrerar många algerier till Frankrike, många angolaner till Portugal och många gambier till Storbritannien.

Om det här – mycket gissningsartade – scenariot ligger något sånär nära vad som skulle hända om Sverige införde fri invandring skulle alltså den svenska invandringen av svenskar och EU-medborgare förbli oförändrad, medan invandringen av människor från utanför EU skulle öka från dagens ca 56 000 personer till någonstans mellan 250 000 – 300 000 personer, högt räknat.

Är en så stor invandring ett problem? Nej, men det är en utmaning. En omfattande invandring innebär en strid ström av hoppfulla människor som är beredda att arbeta hårt. En omfattande invandring är en välsignelse. Men det kräver att den hanteras på ett bra sätt. Idag skulle Sverige inte klara av att hantera en fri invandring på ett bra sätt. Vad som krävs av Sverige för att kunna hantera en fri invandring är vad mitt nästa inlägg kommer att handla om.

Invandring del 1 av 3: Invandringen behövs inte – men den är rätt!

Posted on by
Svara

I detta första av tre inlägg på temat migration och integration tänker jag gå igenom huruvida Sverige har ett behov av invandring, för att i de två nästkommande inläggen begrunda vilka nya utmaningar svensk integration skulle kunna ställas inför med en liberal invandringspolitik, samt redogöra för vad som behövs i termer av integrationspolitik för att hantera en liberal invandringspolitik.

Behövs verkligen invandringen? Den frågan ställer människor med jämna mellanrum sig själva och sin omgivning. Varje vecka kommer rapporter om låga skolresultat för utlandsfödda, tidningsartiklar om invandrares låga sysselsättningsgrad eller nyhetssändningar om överfulla flyktingförläggningar. I ljuset av det förefaller frågan ”Behövs verkligen invandringen?” vara befogad.

Skälet som brukar anföras för att invandringen faktiskt behövs är Sveriges demografi. Sveriges befolkning blir allt äldre, vilket innebär att antalet gamla och icke förvärvsarbetande kommer att öka i förhållande till den arbetande befolkningen. Försörjningsbördan för den arbetande befolkningen skulle bli alltför stor utan invandring, brukar det hävdas. Det ligger helt klart något i det. I dagsläget arbetar bara 4,6 av Sveriges 9,5 miljoner invånare. Det innebär att varje arbetande person utöver sig själv också försörjer i snitt en extra person. Det är situationen idag, med ett skattetryck på nästan 50 procent. 2060 beräknas antalet invånare över 65 år vara 2,7 miljoner, i runda slängar 65 procent fler än idag.

65 procent fler pensionärer skulle naturligtvis – allt annat lika – innebära en kännbar ökning av försörjningsbördan för de förvärvsarbetande. Nyckelorden i föregående mening är dock ”allt annat lika”, och inte mycket talar för att allt annat kommer att vara lika om nästan 50 år. Att av prognoserna för Sveriges demografiska utveckling dra slutsatsen att vi behöver invandring är därför inte rimligt. Den andel av befolkningen som är i åldersgruppen 20-64 – d v s arbetsför ålder – förväntas förvisso minska, men svenskarna blir ju inte bara äldre utan faktiskt friskare också. Således är det inte omöjligt att arbetsför ålder 2060 räknas som 20-69, eller kanske rentav 20-74. Kombinerat med att barn och unga förväntas minska både som andel av befolkningen och i absoluta tal till 2060 innebär det att Sveriges framtida demografi ur ett samhällsekonomiskt perspektiv kanske inte är så negativ som den ofta framställs. Kanske är den t o m mer fördelaktig än dagens demografiska sammansättning.

Det är också möjligt – även om det inte är särskilt troligt – att Sverige innan 2060 infört ett vettigt pensionssystem. Det vill säga ett pensionssystem där varje arbetstagare under sina yrkesverksamma år betalar in sin egen framtida pension. Det vore både mer rättvist och mer hållbart än dagens system som bygger på ”solidaritet mellan generationerna”. Det går ut på att dagens pensionärer brände sina pengar på annat när de arbetade så nu får dagens arbetstagare betala deras pensioner. Solidariskt. Med ett s k ”fully funded-system” skulle de demografiska utmaningarna i princip dock elimineras. Om så 90 procent av befolkningen var pensionärer så skulle den offentliga ekonomin gå runt utan problem eftersom de 90 procenten själva tjänat ihop sin pension under tiden de arbetade.

Något annat som sällan beaktas är att svenska statens och svenska kommuners utgifter mycket väl kan – och i mitt tycke borde – förändras. Den demografiska förändringen fram till 2060 kommer att öka utgifterna för vård och omsorg, som är del av vad som brukar kallas för ”välfärdens kärna”. Men stat och kommun betalar också för sådant som – med god marginal – ligger utanför välfärdens kärna. Välfärdens fruktkött, om man så vill. Slipstensmuseer, operor, obskyra myndigheter som inte behövs, barnbidrag åt höginkomsttagarfamiljer, osv. Man kan tycka att de här sakerna är bra eller dåliga, men om man kapade bort lite av detta välfärdens fruktkött så skulle kostnaderna för själva kärnan kunna öka ordentligt och arbetstagare och skattebetalare skulle ändå kunna glädjas åt en minskad skattebörda.

Sedan så finns såklart alltid alternativet höjd skatt, även om det för en liberal aldrig är något attraktivt alternativ. Som jag redan varit inne på så innebär en åldrande befolkning dock bara att kostnaderna för välfärdens kärna ökar. Att antalet 65+:are stiger med 65 procent innebär följaktligen inte att skattetrycket stiger med 65 procent. Om pensionsåldern förblir 65, ingenting görs åt pensionssystemet och stat och kommun fortsätter finansiera välfärdens fruktkött i samma omfattning som idag är en rimligare prognos antagligen att skattetrycket stiger med 5 procent. Sannolikt är även det i överkant.

Således, den demografiska utmaningen duger inte som argument för att vi behöver invandringen. Därmed inte sagt att invandring inte underlättar, men nödvändig kan man inte säga att den är.

Trots detta är invandring för mig en självklarhet. Och inte bara invandring i någon form, utan fri invandring. Varför? I grund och botten så handlar det om att alla människor i världen är lika mycket värda och åtnjuter samma okränkbara universella fri- och rättigheter. En sådan rättighet bör vara att leva sitt liv som man själv behagar så länge man inte kränker någon annans fri- eller rättigheter. Med andra ord, om jag vill flytta till Bangladesh ska ingen stat ha rätt att hindra mig med hänvisning till ett streck i backen som en politiker, kung eller diktator godtyckligt dragit där. Självfallet gäller även det omvända – om någon i Bangladesh vill flytta till Sverige så har den svenska staten ingen rätt att hejda honom eller henne. Om Lao från Kina vill ta sig till Erik i Sverige – må det vara för att de älskar varandra och vill leva ihop, för att Erik har ett företag som Lao vill jobba i, eller för att de bara vill ta en öl ihop – så har ingen stat, ingen politiker och inget fackförbund rätt att hindra honom.

Invandring är ibland ekonomiskt gynnsam, ibland inte. Men det är ingen fråga om nytta, det är en fråga om principer. Att hindra en människa från att röra sig fritt i världen är per definition fel, precis som det per definition är fel att mörda, ty det är en kränkning av hennes fri- och rättigheter.

Förhoppning & Farhåga

Posted on by
Svara

Det finns något jag ofta drömmer om.
Jag hoppas det kommer en dag i mitt liv när jag får tillfälle att kommunicera med de som föddes flera decennier efter mig själv. Att jag får sitta där, med vitt hår och en ansenlig samling rynkor, och prata med de unga som då precis börjat intressera sig för politik.

Anledningen till att jag drömmer om en sådan konversation är mycket enkel. Det finns något jag kommer kunna säga dem med stolthet i blicken. En väldigt kort och enkel fras.
”Det var värre förr.”

Jag hoppas kunna berätta att vi förr hade världens högsta skatter, att medborgare skrevs in i religiösa samfund vid födseln, att vuxna människor inte fick gifta sig med vem de ville, och att de som önskade genomgå en könskorrigering tvingades sterilisera sig. Jag vill berätta om en tid då riksdagskandidater en sommarnatt beväpnade sig med järnrör och att de fick behålla sina riksdagsplatser även när folket ett par år därefter fick veta vad de gjort. Jag vill kunna säga att Europa vacklade när jag var ung, att det fortfarande fanns totalitära stater, att konflikten mellan israeler och palestinier ännu inte var löst, och att människor i många länder avrättades på grund av sin religion, politiska ideologi, och sexualitet.

Jag önskar att de där ungdomarna då tittar på mig med den där mycket speciella minen vi alla får när vi tror vi lyssnar på en gammal människas överdrifter. Jag vill att de ska tycka tanken på att vi en gång utvisade människor till tortyr och dödsstraff är lika vedervärdig och främmande som tanken på slaveri är för oss idag. Tanken på att de skulle tvingas anstränga sig för att förstå att det när jag var ung fanns människor som med stolthet i rösten kallade sig kommunister eller nazister, och att dessa ungdomar skulle bli chockade av att höra att jag inte var förvånad över att ideologier som resulterat i miljontals människors död fortfarande fanns kvar.

Problemet är bara att jag misstänker att dessa ungdomar kommer se denna information som självklar.
Det jag fruktar mest av allt är att jag kommer få inleda konversationen med en annan fras:
”Det var bättre förr.”

Förringa inte historiens lärdomar

Posted on by
Svara

Det finns mängder av saker här i världen som inte är som de borde vara. Många av de här sakerna har gemensamt att någon vid något tillfälle förespråkat ett politiskt ingrepp för att rätta till dem. I somliga fall har det varit bra, i andra har det varit dåligt. På vissa områden skulle fler och större politiska ingrepp antagligen vara bra, medan färre och mindre politiska ingrepp vore att föredra på många andra områden.

Ett område som historien visar att politiker bör undvika att lägga sig i alltför mycket är ekonomin. Historien innehåller såväl storskaliga som småskaliga exempel på vad konsekvenserna blir av alltför mycket politisk styrning av ekonomin. Bland de storskaliga exemplen kan nämnas Sovjetunionens slutliga kollaps efter lång tids ekonomiska och sociala svårigheter, eller den utbredda undernäringen i dagens Nordkorea. Bland de mindre men ändå talande exemplen finns den svenska bostadsbristen och oljebristen i många amerikanska stater i samband med 1973 års oljekris. Trots historiens lärdomar förfäktas dock idéer om mer politisk kontroll och större statliga ingrepp i ekonomin oförtrutet, inte minst har så varit fallet under de senaste åren, vilka präglats av den globala ekonomiska krisen. Därför tänkte jag gå igenom några av de vanligaste förslagen på utökad politisk styrning av ekonomin och peka på bristerna i de resonemang som allt som oftast ligger till grund för dem.

Först vill jag dock förtydliga vad ”ekonomin” eller ”marknaden” faktiskt är för något. De politiker som förespråkar fler och större politiska ingrepp på det ekonomiska området brukar använda just termerna ”ekonomin” eller ”marknaden” om det de vill öka sin kontroll över. För den genomsnittlige väljaren framstår då det politikerna försöker öka sin makt över som något stort och oöverblickbart, något som är diffust och för väljaren avlägset. Så är dock fallet. Ekonomin är det som sker på marknaden, det vill säga ekonomisk interaktion mellan människor. Människor som du och jag som på frivillig basis idkar handel med varandra. Således är vi alla en del av ekonomin och en aktör på marknaden då vi köper ett paket mjölk eller tar betalt för det jobb vi utför. När politiker säger saker i stil med att ”marknadskrafterna måste tyglas” menar de egentligen alltså att din och min möjlighet att välja fritt och att interagera med andra efter eget tycke måste tyglas.

Med det förtydligandet ur världen så riktar jag nu fokus mot tre av de vanligaste förslagen på ökad politisk styrning av ekonomin. Det första förslaget är omfördelning för omfördelningens skull. Detta är något som främst brukar förespråkas utav vänstern. Idén kallas ibland för ”Robin Hood-politik” eftersom tanken är att staten likt Robin Hood ska ta från de rika och ge till de fattiga. Tre argument brukar vanligtvis anföras till förmån för den här typen av omfördelning. För det första så sägs den vara bra för de fattiga, för det andra så sägs den vara bra för ekonomin, och för det tredje så sägs den vara bra eftersom den utjämnar ekonomiska skillnader. Det sistnämnda argumentet vilar helt på ideologisk grund och har därför inget större värde utanför Ung vänsters källarlokaler och ABF:s studiecirklar, varför jag inte tänker ta någon hänsyn till det. Som liberal ser jag inget värde i att utjämna ekonomiska skillnader för utjämnandets skull.

Vad gäller det första argumentet så är det korrekt i så måtto att fattiga människor naturligtvis får det bättre om de får mer pengar att leva för. Det är dock bara ena sidan av myntet. Myntets andra sida, som vänstern aldrig nämner, eller kanske inte förstår, när de förfäktar omfördelning för sakens skull är att omfördelningen kommer leda till att andra och fler människor blir fattiga istället. Detta för oss till argument nummer två, nämligen att omfördelning skulle vara bra för ekonomin. Det är en uppfattning som Barack Obama blivit känd för i USA genom uttalanden som ”When you spread the wealth around, it’s good for everybody” och förslag om sänkta skatter för medelinkomsttagare men höjda för höginkomsttagare. Resonemanget bakom Obamas och exempelvis svenska Vänsterpartiets ekonomiska politik är att ekonomin går bättre om de med minst pengar har mer pengar de kan sätta sprätt på eftersom det bidrar till att hålla de ekonomiska hjulen i rullning.

På Robin Hoods tid hade den här politiken kanske fungerat eftersom alla rika då hade säckar med guldmynt undanstoppade hemma under sängen, åtminstone om man får tro de samtida skildringar som gjorts av Robin Hoods vardag. I modern tid fungerar det dock inte. Anledningen är att ”Robin Hood-politikens” förespråkare glömmer bort alternativkostnaden för det de föreslår. De tänker sig att de fattiga får pengar, men de glömmer bort vart dessa pengar tas från. Numer är det få som har sina besparingar hemma i madrassen. De flesta har sina pengar på ett bankkonto, i aktier eller fonder, eller på annat vis investerade. I dagsläget ger de här pengarna låg- och medelinkomsttagare möjlighet att låna till en bostad och företag kapital att uppgradera sin maskinpark eller anställa fler med. Om dessa pengar omfördelades av staten skulle somliga med låg eller ingen inkomst få det bättre, men ännu fler skulle inte längre ha något jobb att gå till eller inte längre kunna låna pengar till en bostad.

Nästa vanliga förslag på mer politisk styrning av ekonomin är subventioner. Tanken med subventioner är att staten ska uppmuntra och stötta sådant som är bra för människor och samhället. Med ”uppmuntra och stötta” menas här betala för, helt eller delvis. Subventioner motiveras ibland också med att de ska skydda något, exempelvis en yrkesgrupp eller en industrigren, mot något annat, till exempel utländsk konkurrens eller stigande priser. Som liberal hyser man vanligen en ideologiskt grundad aversion mot subventioner, eftersom det i praktiken innebär att staten använder människors pengar för att köpa saker de ofta inte vill ha. Det är dock lika skadligt på ett ekonomiskt plan som på ett ideologiskt. Detta illustreras bäst genom några talande exempel. Ett näraliggande sådant är EU:s jordbrukssubventioner, som är fel på så många sätt. De infördes under kalla kriget som ett sätt att garantera att det europeiska jordbruket inte konkurrerades ut så att Europa stod utan livsmedel i händelse av en sovjetisk invasion. Sedan har de blivit kvar tack vare en mäktig europeisk jordbrukslobby. Genom subventionerna klarar europeiska bönder av att konkurrera ut bönder på andra håll som tillverkar bättre och billigare livsmedel, inte sällan i tredje världen. Detta får tre effekter: för det första så cementeras fattigdomen i den tredje världen, för det andra så blir livsmedlen dyrare för europeiska konsumenter (en genomsnittlig svensk familj förlorar ca 12 000 kronor varje år på EU:s jordbrukspolitik), och för det tredje så upptas resurser som kapital och arbetskraft idag av den ineffektiva jordbrukssektorn istället för i sektorer där de skulle gjort nytta.

Ett annat talande exempel är Indiens subventioner av textilarbetare under de första årtiondena efter självständigheten. Många indier vävde kring 1947 textiler för hand i sina hem. De kunde emellertid inte konkurrera med modernare textilindustri i andra länder, varför många av dem slutade väva. Under en tid blev dessa ofta arbetslösa. Det den indiska regeringen då gjorde var att införa en subvention på handvävstolar. Åtgärden var tänkt att bli tillfällig, till dess att en modernare textilindustri som kunde konkurrera med omvärldens etablerats i Indien. Effekten blev dock snarast den omvända. Arbetslösa som letade jobb i konkurrenskraftiga branscher slutade med det. Entreprenörer som grundat vad som kanske skulle kunnat bli ett indiskt Toyota eller Coca-Cola lade ned sina egna riskfyllda företag. Istället skaffade de vävstolar, och började handväva textiler i sina hem. Med regeringens subventioner, vilka betalades av andra hårt arbetande indier i framgångsrika branscher, blev det för lönsamt att väva för hand för att någon konkurrenskraftig textilindustri skulle kunna etablera sig. Fram till 1980 mer än fördubblades antalet indiska handvävstolar, liksom försörjningsbördan för övriga indier som var tvungna att finansiera den ineffektiva textilbranschens existens. En subvention kan vara bra för ett fåtal i det korta loppet, men i det långa loppet så är den en belastning för de allra flesta.

Det tredje och sista exemplet på förslag på mer politisk styrning av ekonomin som ofta framförs är minimilöner. Just i Sverige har minimilöner faktiskt aldrig varit någon särskilt politisk fråga som det varit och är i exempelvis USA. Här är det istället en fråga för arbetsmarknadens parter. Samma argument används dock av svenska fackförbund som av förespråkarna av minimilön i andra länder. Argumenten brukar ligga i linje med att man av omtanke om låginkomsttagarna ska kräva att deras löner höjs. Det är dock en lömsk omtanke, eftersom de med låga inkomster har låga inkomster på grund av att de är lågproduktiva. Den som producerar ett värde av 100 000 kronor åt sin arbetsgivare varje månad har således en hög lön, medan den som producerar ett värde av 20 000 kronor åt sin arbetsgivare varje månad har en låg lön. En minimilön på 15 000 kronor är således en garanti för att alla jobb som producerar ett mindre mervärde än 15 000 kronor försvinner. Om facken av omtanke om låginkomsttagarna driver igenom en höjning av de avtalsmässiga minimilönerna till exempelvis 20 000 kronor kommer således många av låginkomsttagarna bli av med sina jobb.

Ibland anförs också samma argument som utgjorde argument nummer två i fallet med omfördelning för omfördelningens skull, nämligen att det är bra för ekonomin att människor med låga inkomster får mer pengar i fickorna. Av samma anledning som tidigare håller emellertid inte detta argument; att pengar tas ur en del av det ekonomiska kretsloppet och tillförs på ett annat ställe gör inte kretsloppet som helhet större.

Om man hade möjlighet att göra blott en enda sak för världens fattiga, så borde det vara att hålla den ekonomiska politiken utom räckhåll för klåfingriga och oförstående politiker.

Torsdagskrönikan: Jag är glad att jag växt upp i Sverige

Posted on by
1

Från och med nu kommer Frihetligt-skribenten Bawar Ismail skriva torsdagskrönikor om allt mellan himmel och jord här på Frihetligt. Läs och följ gärna framtida texter, kära läsare.  Trevlig läsning!

”Du ska vara djupt tacksam för att du lever i Sverige.” brukade jag alltid få berättat för mig under min uppväxt. Mina föräldrar var ständigt noga med att lyfta upp vilken tur jag haft som fått växa upp i ett tryggt och demokratiskt land som Sverige. För det finns tyvärr de som inte har eller haft den turen alls.

Saddam Hussein var en vidrig diktator. Det politiska förtrycket av befolkningen var inte nog för regimen i Bagdad. Saddam Hussein var fast benägen att förgöra allt som inte passade honom i smaken. Baathregimens folkmord på kurder nådde sin absoluta höjd när man slaktade tusentals oskyldiga människor i staden Halabja med kemiska stridsvapen. Året var 1988. Det fick jag alltid berättat för mig under min uppväxt.

Min far kom till Sverige under 80-talet. Han flydde en blodig regim som avskydde frihet – demokratiska som kulturella. Min mor växte upp i ett Iran både före och efter islamisternas maktövertagande. Hon såg Iran förvandlas till den grymma diktatur vi ser idag. Mina föräldrar hade inget annat val än att söka sig till trygghet och frihet här i Sverige. De fick chansen att bygga ett nytt liv här och hade det inte skett så hade jag säkert inte skrivit den här texten.

Mina föräldrars bakgrund och erfarenheter av ofrihetens grymheter har format mig till den liberal jag är idag. Jag tror på demokratiska, mänskliga rättigheter och på fri rörlighet.

Att Sverigedemokraterna vill minska invandringen är inget nytt, och särskilt inte att man vill minska asyl- och anhöringsinvandringen med 90%. Det är procentsatsen man bestämt sig för. Många människor som söker efter trygghet och frihet kommer alltså få kalla handen om Jimmie Åkesson fått igenom sin politik idag.

Samtidigt som människor flyr ofrihet i sina hemländer så organiserar sig sverigedemokrater för att strypa den fria rörligheten här på hemmaplan. Det är sorgligt. Det får en att undra – hade mina föräldrar levt ett tryggt liv i Sverige om Åkesson och gänget fått igenom sin politik under 80-talet? Förmodligen inte.

Det har jag mycket att tacka för. När man var liten tänkte man givetvis inte på hur bra man har det här. Men ju äldre man blir, desto mer tacksam blir jag över att jag föddes i Lycksele uppe i kalla, norra Sverige. Här i den svenska demokratin åtnjuter jag friheter och rättigheter som saknas i många delar av vår värld. Rättigheter som människor ständigt kämpar för och strävar efter. I deras väg står auktoritära eller totalitära regimer som inte räds att bruka våld.

Jag vill inte se Sverige stänga dörren för flyktingar och människor som flytt ofrihet och förtryck. För mig är det självklart att vår dörr ska vara öppen för våra medmänniskor som söker efter trygghet och frihet. ”Migration är äldre än nationen” som en känd, före detta förbundsordförande för LUF brukade säga. Och visst stämmer det.

+ Nya Bondrullen ”Skyfall”. Daniel Craig är återigen awesome som Bond och skurken ger mig Jokern-vibbar.

- Disney köper LucasFilms och ska släppa nya Star Wars-filmer. End of message.

What the hell are you smokin’ Dog(ge)?!

Posted on by
1

Douglas ”Dogge Doggelito” Léon skrev igår på SVT Debatt om Olof Palmes politiska arv. Jag kan helt uppriktigt säga att hans debattartikel gjorde mig fullkomligt mållös. Slutsatsen Dogge drar efter att ytligt och mycket selektivt ha summerat Palmes politiska gärning är att Sverige borde införa en nationell minnesdag till hans ära. Tillåt mig att gestikulera vilt och skrika som en tok.

Palme var säkert en trevlig prick. Jag tror att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bli partiledare för ett folkrörelseparti -  som Socialdemokraterna var på 60- och 70-talen – och bli vald till statsminister om man inte åtminstone är en trevlig prick. Men Palmes politiska arv handlar inte om huruvida han var en trevlig prick eller ej. Det handlar om politik. Och det finns få svenskar – om ens någon enda – under Sveriges tid som demokrati vars politiska gärning jag hyser sådan avsky för som Olof Palme.

Olof Palme var en extrem kollektivist. Palme talade ofta och mycket om självbestämmande, frigörelse och oberoende. Men allt som oftast så pratade han inte om självbestämmande, frigörelse och oberoende för den enskilda individen och den lilla människan, utan för stater och folk. I utrikespolitiken hade Palme föga till övers för den lilla människan. Under en resa till Kuba 1975 undertecknade Palme tillsammans med den kommunistiske diktatorn Fidel Castro en kommuniké i vilken han kallade de Röda Khmerernas blodiga maktövertagande i Kambodja för:

”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde.”

Märk väl, ”folkens” rätt, inte folkets. Det vill säga, svenskarna, kubanerna eller vietnameserna äger rätt att bestämma sitt eget öde. Huruvida detsamma gäller för svensken, kubanen och vietnamesen låter Palme dock vara osagt. Det som för Palme var en stor seger blev för Kambodjas folk ett fyraårigt terrorvälde under vilket en och en halv miljon människor – nära en fjärdedel av Kambodjas befolkning – miste livet till följd av undernäring, överarbete som slavar i kollektivets tjänst och hänsynslösa massavrättningar.

Under samma resa till Kuba sade Palme också att:

”I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för… …en strävan till ekonomisk frigörelse.”

Ett land som Kuba, vars medborgare förvägrades (och ännu idag i stor utsträckning förvägras) de mest grundläggande ekonomiska friheterna så som att kunna starta ett företag, få skörda frukterna av sin egen ansträngning eller ha möjlighet att välja bland olika arbetsgivare, menade Palme alltså var ett exempel på ett föregångsland i strävan efter ekonomisk frigörelse. Ytterligare ett exempel på att de som Palme ansåg skulle var fria inte var människor, utan stater och regeringar.

Inte heller hemma i Sverige var Olof Palme någon vän av vare sig enskilda individer eller ekonomisk frihet. Till exempel sade Palme:

”Det är ju inte så att man ska hålla på med ‘mina barn’ och ‘dina barn’ i ett slags individualkapitalistiskt betraktelsesätt, utan det är ju fråga om våra gemensamma barn, alla barn.”

Den förälder som satte ”sina barn” i främsta rummet begick således, enligt Palmes sätt att resonera, en omoralisk handling.

Det talas ofta om ”det svenska tillväxtundret”, och inte sällan hör man talas om hur Sverige tillsammans med Japan hade världens högsta tillväxt mellan åren 1870-1970. Men varför stannar man alltid vid just året 1970? Varför inte 1870-1976, då Sverige fick en borgerlig regering för första gången på drygt 40 år, eller 1870-1990 så man fick med hela perioden fram till 90-talskrisen? Jo, för att med 70-talet kom Palme (Palme blev statsminister i oktober 1969), och han sköt det svenska tillväxtundret i sank. Marginalskatterna höjdes så att det inte längre lönade sig att arbeta i samma utsträckning som tidigare och arbetsgivaravgifterna höjdes med närmare 140 procent. I synnerhet det sistnämnda innebar stora kostnadsökningar för den svenska exportindustrin som fick svårt att klara den internationella konkurrensen. Resultatet blev att tiotusentals arbetstillfällen slogs ut.

Palmes Sverige var ett Sverige där alla kände sig hemma, skriver Dogge Doggelito. Det var inte sant då, och skulle vara det ännu mindre idag. De svenskar som längtar tillbaka till ett Sverige där det inte gick att köpa huvudvärkstabletter efter kl 18 på kvällen, eller det Sverige där det bara fanns en TV-kanal och tre radiokanaler, eller det Sverige vars statsminister reste jorden runt och myste med olika diktatorer är lyckligtvis lätträknade. Dogge frågar sig i sin debattartikel om Palme hade tillåtit den privata vården. Svaret är säkerligen nej, och den vetskapen kombinerad med det faktum att tusentals svenskar värdesätter möjligheten att själv få välja vårdgivare högt är mer än tillräckligt för att konstatera att Palmes Sverige inte är något att längta tillbaka till.

Avslutningsvis så skriver Dogge att ”ungdomar vet inte riktigt vem Olof Palme var, eller vad han gjorde för vårt land.” I det tror jag att han har rätt, och det är problematiskt. Vi måste ständigt påminna om Palme, hans politiska arv och hur det drabbat människor i Sverige och utomlands. Det bör varje svensk liberal se som sin plikt.