Nedanstående inlägg är mer personligt än vad mina inlägg här brukar vara och betydligt mindre politiskt korrekt än de flesta inlägg här på Frihetligt. Deal with it.
Den internationella kvinnodagen närmar sig.
Jag är inget stort fan av internationella kvinnodagen.
Faktum är att jag tycker den internationella kvinnodagen är en symbolhandling, därtill en kontraproduktiv sådan. Jag tycker samma sak om Pride, noll-rasismveckan (stavning?) och barnens dag.
Det finns många kvinnor jag beundrar, kända såväl som okända.
Margaret Thatchers politik är inte en politik jag skulle ställa mig bakom i sin helhet, men det finns nog ingen som kan säga att Margaret Thatcher saknar ryggrad. Jag beundrar politiker som talar klarspråk och står för sin åsikt.
Gunnel Larsson är inte ett känt namn, det är min farmors namn. Henne beundrar jag både för hennes personliga egenskaper och för hennes gärningar inom arbetsliv, kyrka och familj. Även Gunnel Larsson är en person som alltid säger vad hon tycker och som lärt mig att även om man får sig en del törnar på vägen så leder ärlighet alltid längst.
Paloma Faith är en fantastisk artist som skapar låtar som berör mig. Hennes unika stil och talang får mig att se upp till henne mer än de flesta artister jag annars lyssnar på. Jag beundrar Paloma Faiths arbete och hon är en av de få kända personer jag skulle vilja ta en öl tillsammans med.
Nellie Blys riktiga namn var Elizabeth Jane Cochran och båda namnen förtjänar att minnas. Nellie Bly utvecklade en helt ny gren av journalism, reste världen runt på 72 dagar (en extraordinär bedrift på hennes tid) och skrev in sig på ett mentalsjukhus i tio dagar för att rapportera om de kränkningar patienterna dagligen utstod. Den undersökande journalism vi vant oss vid idag skulle inte ha funnits utan Nellie Bly.
Val McDermid är en skottsk författarinna som har förmågan att skriva böcker jag inte kan lägga ifrån mig. Det är delvis på grund av hennes böcker jag nu studerar psykologi på universitetet och hennes arbete förser mig med sida efter sida av ren avkoppling från studierna. Val McDermids böcker är en fröjd att läsa och jag beundrar hennes enastående språkliga skicklighet och unika kreativa förmåga.
Rosa Parks är ett namn som gång på gång upprepas på historielektioner i stora delar av världen och som förtjänar att hyllas varenda gång det nämns. Om det finns något vi ska ta med oss från Rosa Parks berättelse så är det att varenda människa har förmågan att göra skillnad.
Det som förenar dessa sex namn är inte deras kön utan att de uträttat saker värda att beundra. Att jag skulle hylla dem extra den åttonde mars är fånigt. Jag hyllar inte någon av dem på annat vis än jag hyllar de män och transpersoner jag beundrar.
Det krävs ingen speciell dag för att jag ska tänka på dem och deras bedrifter. Faktum är att jag finner det skrattretande och ganska provocerande att jag förväntas hylla dem på en specifik dag. Det förminskar deras bedrifter att säga att det krävs en speciell dag att uppmärksamma dem bara på grund av deras kön.
Jag är inget stort fan av internationella kvinnodagen.
Att folk tycker det är en bra idé att klumpa samman alla kvinnor och säga att alla kvinnor har samma problem (vilka vi ska uppmärksamma på ett visst datum) är skrämmande. Jag lovar dig att en indisk femåring, en svensk pensionär och en saudier i medelåldern inte har samma problem. Trots att de alla råkar vara av kvinnligt kön.
Att det ska vara så kontroversiellt att säga det.
Svält. Fattigdom. Miljö. Skola. Afghanistan. Teknik. Tullar. Yttrandefrihet. Företagande. Arbetslöshet. Partnervåld. Tågförseningar. Missbruk. FRA. Grekland. Åldersdiskriminering. Statsskick. Studiebidrag.
De är alla kvinnofrågor. Eller ja, det är vad ni bör kalla kvinnofrågor om ni insisterar på att använda just det begreppet. Enligt mig finns det inte något som bör kallas kvinnofrågor.
Partnervåld är ingen kvinnofråga. Partnervåld finns i många former, i många förhållanden. Det utövas av män, kvinnor och transpersoner. Det utövas av heterosexuella, bisexuella och homosexuella. Det utövas mot män, kvinnor och transpersoner i heterosexuella såväl som homosexuella relationer. Att kalla detta en kvinnofråga är ett hån mot de män och transpersoner som utsätts för det, oavsett förövarens och offrets kön eller sexualitet.
Föräldraförsäkring är tamejfan inte en kvinnofråga. Det är en föräldrafråga. Det är en barnfråga. Kvinnor har inte patent på föräldraskap, oavsett vad vissa feminister har fått för sig. Observera ordet ”vissa”, jag vill inte att varenda feminist som läser detta ska berätta för mig att just de inte fått för sig det här.
Jag brinner för varje människas frihet, trygghet och framtid. Jag brinner för kvinnor. Jag brinner för män. Jag brinner för transpersoner. Jag gör det varje dag och jag gör det konstant.
Jag tänker inte brinna lite extra för ett av könen, oavsett vilket jävla datum det är.