På SvD Brännpunkt den 4/9 skriver Jimmie Åkesson om situationen i Forserum. Han beskriver sin syn på den mediala och politiska diskussionen kring trakasserierna som pågår mot somalier i den småländska orten och på allt för många andra platser i Sverige. Åkesson menar att debatten har gått överstyr och att det i nuläget förmedlas en svartvit bild av läget som inte överensstämmer med verkligheten. Bilden är långt ifrån svartvit och debatten som hålls nu, med fokus på rasism, är avgörande för ett mer tolerant Sverige.
I sin inledning skriver Åkesson att han vill vara tydlig med att varken enskilda människor eller grupper förtjänar att utsättas för hot, våld eller trakasserier på grund av deras ursprung. Jag ska vara lika tydlig som Åkesson; det räcker inte att som politiker uttrycka en värdering för att den ska gälla. En politiker måste också tro på det den säger – och föra sin politik därefter.
Det är inte gångbart att direkt jämföra trakasserier i allmänhet med trakasserier på grund av en människas etnicitet. Det är att bagatellisera rasistiska handlingar och därmed försvåra att komma till roten med problemen. Om vi duckar för attityder i vårt samhälle som gör att utsatta människor tvingas utstå att få slöjan avsliten eller bli kallad för ”jävla neger” förminskas dessa gärningar och dess grunder. Det är en svartvit bild av verkligheten, när Åkesson inte säger sig kännas vid den så tydliga rasismen.
Åkesson nämner aldrig denna rasism, det är inte konstigt. När ett parti göds och växer av Sveriges smygrasism går det inte att offentliggöra den och ställa främlingsfientligheten mot väggen. Debatten mot fördomarna som gömmer sig i de små blickarna, de invanda begreppen och de reflexmässiga reaktionerna har ett eget värde. Den smygande rasismen är lika farlig som den extrema rasismen som tydligt syns. Diskussioner om attityder behöver tas hela tiden. De behöver tas för att ingen identifierar sig med begrepp som ”främlingsfientlig” eller ”rasist” och vidare arbetar med sina fördomar – om vi inte synliggör dem. Jag tänker ännu en gång vara tydlig; det är först när vi talar om rasismen, sätter den i ljuset, som vi också tillsammans kan motverka den. Det går inte att bryta strukturer som inte är kända för ögat.
För att citera Åkesson ska vi ”komma ihåg att somalierna i Forserum faktiskt fått hjälp med försörjning, husrum, utbildning och till och med fått möjligheten att ha en egen samlingslokal.” Åkesson antyder alltså att trakasserier av en folkgrupp är mindre illa om de redan har fått stöd från staten. Går resten av samhället således fria från ansvar? Ska vi inte bemöta och åtgärda ett oacceptabelt beteende från medborgare som skadar andra människor fysiskt och psykiskt på grund av färgen på deras hud?
En individ ska varken överväga eller tvingas flytta på grund av sin hudfärg och sin rädsla för andra människor. Att lyfta den eskalerade situationen med rasism och främlingsfientlighet i Forserum är det minsta vi kan göra för ett mer tolerant Sverige. En tredje och sista gång ska jag vara tydlig gentemot Åkesson: detta är inte att låta debatten fullständigt gå överstyr.
