Om Jimmie Åkesson, rasism och en svartvit debattartikel

SvD Brännpunkt den 4/9 skriver Jimmie Åkesson om situationen i Forserum. Han beskriver sin syn på den mediala och politiska diskussionen kring trakasserierna som pågår mot somalier i den småländska orten och på allt för många andra platser i Sverige. Åkesson menar att debatten har gått överstyr och att det i nuläget förmedlas en svartvit bild av läget som inte överensstämmer med verkligheten. Bilden är långt ifrån svartvit och debatten som hålls nu, med fokus på rasism, är avgörande för ett mer tolerant Sverige. 

I sin inledning skriver Åkesson att han vill vara tydlig med att varken enskilda människor eller grupper förtjänar att utsättas för hot, våld eller trakasserier på grund av deras ursprung. Jag ska vara lika tydlig som Åkesson; det räcker inte att som politiker uttrycka en värdering för att den ska gälla. En politiker måste också tro på det den säger – och föra sin politik därefter. 

Det är inte gångbart att direkt jämföra trakasserier i allmänhet med trakasserier på grund av en människas etnicitet. Det är att bagatellisera rasistiska handlingar och därmed försvåra att komma till roten med problemen. Om vi duckar för attityder i vårt samhälle som gör att utsatta människor tvingas utstå att få slöjan avsliten eller bli kallad för ”jävla neger” förminskas dessa gärningar och dess grunder. Det är en svartvit bild av verkligheten, när Åkesson inte säger sig kännas vid den så tydliga rasismen.

Åkesson nämner aldrig denna rasism, det är inte konstigt. När ett parti göds och växer av Sveriges smygrasism går det inte att offentliggöra den och ställa främlingsfientligheten mot väggen. Debatten mot fördomarna som gömmer sig i de små blickarna, de invanda begreppen och de reflexmässiga reaktionerna har ett eget värde. Den smygande rasismen är lika farlig som den extrema rasismen som tydligt syns. Diskussioner om attityder behöver tas hela tiden. De behöver tas för att ingen identifierar sig med begrepp som ”främlingsfientlig” eller ”rasist” och vidare arbetar med sina fördomar – om vi inte synliggör dem. Jag tänker ännu en gång vara tydlig; det är först när vi talar om rasismen, sätter den i ljuset, som vi också tillsammans kan motverka den. Det går inte att bryta strukturer som inte är kända för ögat.

För att citera Åkesson ska vi ”komma ihåg att somalierna i Forserum faktiskt fått hjälp med försörjning, husrum, utbildning och till och med fått möjligheten att ha en egen samlingslokal.” Åkesson antyder alltså att trakasserier av en folkgrupp är mindre illa om de redan har fått stöd från staten. Går resten av samhället således fria från ansvar? Ska vi inte bemöta och åtgärda ett oacceptabelt beteende från medborgare som skadar andra människor fysiskt och psykiskt på grund av färgen på deras hud? 

En individ ska varken överväga eller tvingas flytta på grund av sin hudfärg och sin rädsla för andra människor. Att lyfta den eskalerade situationen med rasism och främlingsfientlighet i Forserum är det minsta vi kan göra för ett mer tolerant Sverige. En tredje och sista gång ska jag vara tydlig gentemot Åkesson: detta är inte att låta debatten fullständigt gå överstyr.

Vad utgör egentligen ett hot mot demokratin?

För ett år sedan valde en man att spränga och skjuta de som han ansåg stod för fel åsikter. Han ansåg att ta deras liv var nödvändigt i sin kamp mot det mångkulturella, demokratiska och öppna samhället. När extremismens och främlingsfientlighetens brutala våld försatte ett helt land i sorg var det dock inte rädsla och tal om högre säkerhet som präglade den politiska diskussionen. Istället cirkulerade ord så som:

Om en man kan visa så mycket hat,
tänk hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans”.

Det var vackert. Vidare utmärkte Jens Stoltenberg sig särskilt som en ledare som inte talade om hårdare tag, utan vikten av att stå fast vid sina värderingar:

Vårt svar på våldet är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet.”

Massmordet på Utøya verkade som en enande kraft, en händelse som fick inte bara norrmän utan också många andra att ställa sig bakom premissen att demokratin och dess värderingar är starkare än rädslan och våldet. Ändå höjs allt fler röster idag för stängda gränser, mer övervakning och hårdare straff. Främlingsfientliga partier tar allt större plats i Europa ända från Ungern i öst till Frankrike i väst. I Sverige ligger Sverigedemokraterna orubbligt över riksdagsspärren i opinionsmätningarna. Invandring diskuteras idag som om det i grunden är ett problem istället för att man talar om dess möjligheter. Överallt talar man om människor som kostnader istället för tillgångar. Man tycker synd om alla flyktingar istället för att tala om hur man kan ge dem ett nytt liv där man själv bor. Ständigt diskuteras problem istället för att söka lösningar.

Världen ser annorlunda ut idag. De stormakter som för femtio år sedan satt med varsin hand på kärnvapenknappen sitter idag och diskuterar över ett förhandlingsbord. Allt färre dör i slagfälten och ledarna möts istället i politiska samtal. På så vis har vi sett att det är i det demokratiska forumet, i det politiska samtalet, som vi får världen att må bättre. Vi är därför, med all rätta, oerhört rädda om demokratin. Men denna rädsla att förlora demokratin har fått allt fler att nagga densamma i kanterna. Bara i Sverige är förkortningar som FRA, IPRED, DLD och IFAU exempel på detta. Regeringen har valt säkerheten framför individens integritet i första hand utan större reflektion. Idag lagras våra samtal, sms och mejl i över sex månader. Man gör sökningar på våra kablar för att upptäcka eventuell brottslighet. Trots detta fortsätter vi ändå vara rädda för terrorismen, extremismen, främlingsfientligheten. Det som hotar vår demokrati. När det i själva verket är vår rädsla som utgör det största hotet.

Ett år efter Utøyamassakern och bombningarna i Oslo som skördade allt för många liv med syftet att motverka demokratin och det öppna samhället vill jag slå ett slag för mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Det gäller att påminna oss om att det är inte när vi begränsar vår frihet till förmån för säkerhet som vi vinner mot de odemokratiska röster, rörelser och organisationer som försöker göra sig hörda med våld och terror. Tvärtom vore det att kasta in handduken. Det är när vi visar att vår tilltro till demokratins styrka inte kan brytas ner, att öppenhet och humanitet är starkare än rädsla och våld, som förlusten blir deras. Vill vi bevara vår demokrati, vår frihet och vår öppenhet måste vi agera därefter och skydda dessa. Det gör vi inte genom att prata om öppna gränser som ett problem, låta staten inskränka på medborgarnas fria kommunikation och tala om människor som siffror i en budget istället för en del av vårt samhälle.

Efter Utøya sade Jens Stoltenberg något som många då ansåg vara självklart, att vårt svar på våldet är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Nu har vi en gemensam utmaning att också handla därefter.

FRA motverkar frihet, öppenhet och demokrati

När FRA-lagen gick igenom 2009 sade man att FRA-shoppen var stängd. Hit men inte längre. Det var löftet man gav som skulle ge genomförandet av lagen legitimitet. Idag, endast tre år senare, har regeringen tillsammans med Socialdemokraterna kommit överens om att FRA’s signalspaning ska utvidgas så att SÄPO och Rikskriminalpolisen får tillgång till den. Att tillåta att svenska medborgare ska kunna övervakas av staten sätter individers integritet och statens legitimitet i osäkert läge.

Att regeringen vill tillåta signalspaning av svenska medborgare är oerhört allvarligt. Beatrice Ask menar att detta är nödvändigt för att förbättra Sveriges möjligheter att bekämpa terrorism. De goda intentionerna ger dock inte staten rätt att ägna sig åt övervakning av sina egna medborgare. Lika orimligt som att staten skulle kolla igenom medborgarnas post för att kunna upptäcka eventuell planering av brottslighet är det att den ska få lyssna på medborgarnas telefonsamtal, lagra deras sms och läsa deras mejl. SÄPO och polisen ska inte ges rätten till att göra intrång i individers privatliv för att kunna upptäcka eventuell kriminell aktivitet. En sådan inskränkning av den personliga integriteten är aldrig legitim i ett liberalt, öppet och demokratiskt samhälle som Sverige.

Förutom inskränkningen på individers integritet innebär också en utvidgning av FRA som omfattar signalspaning av kommunikation inom Sverige en risk för ett övervakningssamhälle där FRA i framtiden kan missbrukas av staten. Ta Storbritannien som exempel: när övervakningskamerorna i Londons centrum införskaffades sade man att de enbart skulle användas till skydd mot terrorism. Under upploppen i somras användes kamerornas bilder till att identifiera upploppsmakare genom att bilderna publicerades i tidningar och på nyheterna där allmänheten uppmanades att hjälpa till att identifiera personerna på bilderna. Varken särskilt rättssäkert för den enskilde individen eller med hänsyn till den personliga integriteten.

Dessutom är det farliga med att öppna för övervakning av medborgarna att man aldrig kan veta vem som kommer att sitta vid makten om några år. Åsikten om vad som är tillräckligt för att motivera signalspaning kan skilja sig väsentligt från makthavare till makthavare. Därför bör man redan nu inte öppna för övervakning inom landet så att man inte riskerar att den i framtiden missbrukas.

Syftet att skydda Sverige mot såväl inre som yttre hot ter sig väldigt märkligt då signalspaning av medborgarna strider mot allt som Sverige står för; frihet, öppenhet och demokrati. När staten ger sig möjligheten att bevaka invånarna inskränks friheten, öppenheten motverkas och den svenska demokratin urholkas. Statens funktion är att säkerställa individers rättigheter och friheter, inte inskränka dem. Att regeringen tillsammans med Socialdemokraterna öppnar för att svenska medborgare ska kunna övervakas med argumentet att skydda den svenska demokratin och dess invånare strider direkt mot invånarnas fri- och rättigheter. Därför är en utvidgning av FRA-lagen helt oacceptabel.

-

Mer om FRA:

Läs mer

Frihetligt är här!

Idag lanserar vi (vilka ”vi” är kommer du inom kort kunna läsa mer om på sidan Vi skriver på Frihetligt) bloggen Frihetligt! Frihetligt ska vara en stark och självständig röst för frihet, rättvisa och tolerans i en värld där förtryckarregimer kallblodigt mördar sina medborgare när de kräver mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, där vissa politiker är så förälskade i sin egen makt att de är beredda att utan att blinka spärra in oppositionella och muta valförrättare för att behålla den, och där den svenska liberalismen är så urvattnad att till och med ”liberalismens företrädare” i riksdagen aktivt motsätter sig att låta marknadskrafterna styra bostadsmarknaden.

Vi som skriver på Frihetligt håller inte helt och hållet med varandra i alla frågor – det är en del av poängen med Frihetligt, att visa på liberalismens inneboende mångfald – men vi verkar för ett Sverige där människor själva i så hög grad som möjligt får bestämma över sin egendom, där varje människa har fullständig och oberoende rätt till sin egen kropp, och ett Sverige som verkar för demokrati, fred, och frihet i resten av världen.

Utöver bloggen kan du även följa oss på Facebook och Twitter.

Notera också att vi som skriver på Frihetligt många gånger låter vårt engagemang för politik och samhälle ta sig uttryck på flera olika sätt vid sidan av Frihetligt, genom politiska partier, ungdomsförbund, intresseorganisationer, andra bloggar, föreningar, etc, men de åsikter som publiceras här svarar enbart den enskilde skribenten som publicerar åsikten för.

Liberala hälsningar
Bawar Ismail, Tove Henriksson, Joakim Holmertz, och Ida Mörk