Kategoriarkiv: Ideologi

Den liberala makthavarens dilemma

Posted on by
Svara

Det som skiljer liberalismen från andra politiska ideologier är tron på individens förmåga och antagandet att frihet är nödvändigt för att individen skall kunna nå sin fulla potential. Det är insikten att vi alla har olika förutsättningar, egenskaper och mål. Det är vetskapen att förtryck och ofrihet har flera ursprung och yttrar sig på de mest oväntade vis.

På grund av sin ideologi hamnar liberaler i en märklig situation när de ska fatta beslut som berör andra. Hur är det möjligt att fatta ett beslut som direkt berör en annan individ utan att bli en del av det förtryck liberaler vill befria individen från? Hur kan en liberal bestämma över individer han eller hon aldrig träffat utan att avsiktligen eller oavsiktligen begränsa dessa personers frihet?
Detta är liberalismens största praktiska dilemma.

Makt är något som lockar nästan alla och de flesta av oss känner nog någon som fått mer makt än vad han eller hon klarat av att hantera. Det är inte ovanligt att människor med de bästa intentioner i slutändan berusas av makt och fattar beslut han eller hon aldrig ens skulle ha övervägt tidigare.
För socialister, kommunister, konservativa och diverse företrädare för andra ideologier handlar detta dilemma om när det är dags att sluta använda sin makt. För liberaler uppstår  detta dilemma långt tidigare än så. Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt.

En liberal som på allvar tror på individens förmåga och minns att inget liv är det andra likt har i sin roll som makthavare en enda uppgift. Att se till människors frihet.
Att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.

Det är svårt att låta bli att justera, att reglera, att moralisera och att reformera. Det är inte enkelt att komma ihåg hur olika människors liv ser ut. Det är problematiskt att definiera frihet och att bära denna definition med sig som en evig påminnelse vid varje möte, vid varje beslut.

När liberaler misslyckas med att göra just detta har en ytterst obehaglig situation en förmåga att uppstå. Denna situation brukar förklaras med orden ”Du gör som du vill, så länge du gör som jag säger.”.

Så länge individer gör som makthavarna önskar är de fria att själva besluta över sina liv. En illusion av fri vilja och makt över sin egen situation. Skinner måste vara stolt.

Det finns flera exempel på denna logiska kullerbytta, men det absolut tydligaste exemplet är förmodligen Folkpartiets inställning till pappamånader. Partiet gick flera gånger ut med att de stöttade de nuvarande reglerna, men om befolkningen inte blev mer jämställd så skulle en tredje pappamånad införas. Nu öppnar partiet för att göra just det.

Med andra ord: Individer får till en viss gräns bestämma över hur de vill fördela föräldraledigheten, men fördelar de den inte som vi vill att de ska göra kommer vi att frånta dem denna frihet.

Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt. Det liberala dilemmat handlar om att se till människors frihet, att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.
Även när de inte alltid gör som man vill.

DN:s ledarredaktion kan inte skilja på förmynderi och liberalism

Posted on by
Svara

Dagens Nyheters ledarredaktion har en väldigt hög högsta nivå, kanske den högsta av alla svenska ledarredaktioner. Trots det är jag inget stort fan av den. Det finns två skäl till det. Dels så handlar det om att den höga högstanivån sällan nås. Ledartexterna är ofta utdraget och färglöst resonerande om perifera frågor som avslutas i ljumma, urvattnade slutsatser. Framförallt så handlar det emellertid om att DN:s ledares lägstanivå är riktigt låg. Då menar jag inte att kritisera själva hantverket, ty texterna brukar vara välskrivna och skribenterna ger allt som oftast intryck av att vara kunniga och kompetenta. Min kritik mot DN är politiskt grundad. Ledarredaktionen på DN omhuldar förmynderi och kollektivism på ett sätt som är anmärkningsvärt för en liberal redaktion. Emellanåt går redaktionen bort sig fullkomligt, och förfäktar åsikter som svårligen kan betraktas som liberala.

Det främsta exemplet på det är nog den här årsgamla signerade ledaren om ensamstående kvinnors möjlighet till insemination. I den landar Hanne Kjöller i att insemination av ensamstående inte borde tillåtas eftersom insemination inte är någon mänsklig rättighet, ungefär (jag kommenterade det ideologiska haveriet här).

Idag levererar ledarredaktionen på DN ett liknande fall av akut ideologisk bortkommenhet i form av en osignerad ledare med rubriken ”syna individperspektivet”. I texten hyllas Folkpartiet liberalernas traditionellt restriktiva alkoholpolitik, eftersom den inte utgått från ett individperspektiv utan från ett samhällsperspektiv, ett ”von oben”-perspektiv, eller bara ren och skär moralism om man så vill. Den givna utgångspunkten för varje liberalt resonemang är emellertid just individperspektivet. Sen kan man också med med individperspektivet som utgångspunkt landa i att alkoholpolitiken borde vara restriktiv, men ingången är då aldrig att alkoholkonsumtion per se är dåligt. Och har man den ingången så finns tveklöst skäl att ompröva Sveriges restriktiva alkoholpolitik.

De senaste 30 åren har Sveriges alkoholpolitik successivt liberaliserats. Med anledning av inträdet i EU 1995 har mängden alkohol man får föra in i Sverige från utlandet (från annat EU-land) nästan trettiofaldigats, Systembolaget har infört lördagsöppet, och krogar och restauranger med utskänkningstillstånd har femdubblats till antalet och har därtill generösare öppettider. Som en konsekvens av liberaliseringarna konsumerar medelsvensson idag 16 procent mer än hen gjorde 1996. Alkoholens skadeverkningar har dock inte ökat, vare sig för alkoholkonsumenter eller för tredje part. Det dödliga våldet med alkoholkoppling har istället minskat, och alkoholrelaterade döds- och sjukdomsfall har legat stilla under hela 1990- och 2000-talen.

Som liberal kan man inte på denna grund förespråka en mer restriktiv alkoholpolitik. Tvärtom så är uppgifterna en bekräftelse på att frihet under ansvar fungerar, och att alkoholpolitiken kan göras mindre restriktiv utan att det behöver få negativa konsekvenser för tredje part.

Centerpartiets ledning begår långsamt självmord

Posted on by
Svara

Det händer något intressant i Centerpartiet. Där pågår en idédebatt, i vilken en smula kontroversiella men intressanta och i många fall fullt rimliga liberala ståndpunkter lyfts. Som en konsekvens av sagda liberala ståndpunkter har Centerpartiet ägnats mycket uppmärksamhet i medierna de senaste veckorna. I vanliga fall är det något Centerpartiet lider brist på, varför detta har varit ett riktigt guldläge för Centern att skaffa sig en politisk profil.

För det är vad jag upplever att Centerpartiet saknar. En profil, något att stå för och förknippas med. De är det enda riksdagspartiet som saknar det. Centerpartiet har kommit att bli svensk politiks blekgröna mellanmjölk. Miljöpartiet, Folkpartiet liberalerna och Sverigedemokraterna kan – med visst fog – anklagas för att vara enfrågepartier: Miljöpartiet pratar nästan bara om miljön, Folkpartiet pratar nästan bara om skolan, och Sverigedemokraterna pratar nästan bara om invandringen. Men Centerpartiet har det stora bekymret att de är ett nollfrågeparti. För många väljare är det högst oklart vad Centerpartiet pratar om, och ännu mer oklart vad de tycker om det de pratar om.

När Annie Lööf valdes till partiledare för Centerpartiet hade jag höga förväntningar på henne. Då hon kommer från Värnamo och jag ifrån Vetlanda i samma län så har jag suttit i samma debattpanel som henne vid ett flertal tillfällen. I valrörelsen 2010 var det både en välsignelse och en förbannelse. Annie hade alltid stenkoll på alla fakta, hon var färgstark och karismatisk, och hade en retorisk förmåga som oftast var överlägsen oss andra debattörer. Å ena sidan kunde man därför vara förvissad om att man som alliansföreträdare skulle tillhöra det vinnande laget när debatten var över. Å andra sidan var det – just för att Annie briljerade så – svårt att hävda sig i alliansen. Just för att hon var en färgstark och karismatisk liberal som vågade sticka ut lite i det annars så grå politiska landskapet tänkte jag när hon valdes till partiledare att hon kunde vara precis vad Centerpartiet behövde. Vad kunde väl passa ett profillöst parti bättre än en starkt profilerad partiledare?

Fortfarande tror jag att svaret på den frågan är ingenting. Problemet är bara att så fort Annie valts till partiledare så började hon och Centerpartiet slipa ned och dölja just de kenter som gjorde att hon stack ut. Just de kanter som hade varit så bra för Centerpartiet. Kvar blev bara floskler om ”gröna jobb” och ”en politik för att hela Sverige ska växa”, och partiet var åter på ruta ett.

I och med idéprogramgruppens hyfsat kontroversiella förslag om exempelvis månggifte, fri invandring och plattare skatt har Centerpartiet stått i centrum för medias intresse de senaste veckorna. Äntligen stack Centerpartiet ut ifrån mängden, äntligen fick de möjlighet att profilera sig! Det som de kämpat så hårt för så länge! Men vad händer då? Jo, först säger Anders W Jonsson, partiets förste vice ordförande: ”Hoppsan! Sticker vi ut nu? Då tycker vi nog inte riktigt så här!”. Dagen efter säger Anna-Karin Hatt, partiets andre vice ordförande: ”Oj då! Står vi ut ur mängden? Då backar vi från de här förslagen!”. Och dagen efter det kommer Annie Lööf hem från sin semester och säger: ”Nämen då! Inte tycker vi såhär egentligen, det måste ha blivit något missförstånd!”

Centerföreträdarna hade inte behövt ursäkta sina förslag med svansen mellan benen. Istället kunde – och borde – de ha fört ut sin idédebatt i det offentliga. Istället för att säga ”Självfallet är vi inte för månggifte, det är ju nyliberalt!” kunde de ha sagt att ”Vi tycker det är fullt rimligt att vuxna, samtyckande människor får leva i vilken familjekonstellation de vill”. Och istället för ”Att ta bort skolplikten är absolut inte aktuellt, den är ju jättebra!” kunde de ha sagt ”Det viktiga är väl ändå inte hur länge barn och unga går i skolan, utan vad och hur mycket de lär sig under den tiden?” Vidare så tror jag att det var ett stort misstag av Annie att avbryta sin semester i Thailand. Det har förstärkt det intryck media försökt ge, att kris och kaos råder i partiet. Hade hon semestrat vidare, eller åtminstone sagt att hon semestrat vidare medan hon verkat i det fördolda, hade hon signalerat att hon tog hela situationen med ro och var bekväm med att partimedlemmarna på hemmaplan tänkte nytt och kontroversiellt.

Jag har liksom många andra svårt att se att förslag om fri invandring eller månggifte skulle kunna vinna sympati hos en majoritet av väljarna inom någon snar framtid. Vad man inte får glömma är emellertid att små partier som Centerpartiet inte behöver vinna någon majoritet av väljarnas sympatier för att nå framgång. Om man i Centerpartiets utgångsläge – med runt fyra procent i väljarstöd – kan vinna stöd hos 20 procent av folket, och sedan förmå bara hälften av dem att rösta på partiet, då har man ändå lyckats riktigt bra! Det gäller för alla partier i svensk politik utom Socialdemokraterna och Moderaterna. De är de enda som behöver vara försiktiga för att inte tappa röster. För alla andra partier är det en framgång att få stöd av 25 procent av väljarna, även om det innebär att man får resterande 75 procent av dem emot sig.

Det är något som Centerpartiets ledning behöver inse (det måste för övrigt Folkpartiets och Kristdemokraternas respektive ledningar också). Att sitta still i båten när det krisar funkar kanske för småsparare på finansmarknaden, men för småpartier i politiken gör det inte det. Må så vara att det kan vara lite riskabelt att sticka ut ur mängden, men att inte göra det är självmord. I det läget är det bästa man kan göra att satsa. Alternativet är att sakta men säkert försvinna.

”It’s better to Burn out than to fade away” – Kurt Cobain

Gästinlägg: Teodor Stig-Matz om Folkpartiets skola som liberal idé

Posted on by
Svara

Ibland händer det att någon frågar mig hur jag kan vara både liberal och folkpartist – då Folkpartiets kanske främsta fråga är en mer disciplinerad, lärarledd och återförstatligad skola. Det är en fråga jag själv ställt mig många gånger, disciplin i sig är knappast särskilt liberalt – en skulle till och med kunna argumentera att disciplin och auktoritet är motsatsen till frihet. Att förstatliga saker, och flytta makten längre från folket, det går inte heller hand i hand med våra andra idéer.
Så varför vill då Folkpartiet, och jag själv, egentligen ha den här typen av skola? På Folkpartiets hemsida kan man under fliken ’’Skola och utbildning’’ läsa att det beror på att man vill ha en bättre skola, vilket i sin tur kommer leda till välstånd, guld, och gröna skogar – och det låter ju bra. Men det finns ett annat skäl, som för mig och många andra är minst lika viktigt – det faktum att en lärarledd, mer disciplinerad, och förstatligad skola leder till att alla som växer upp i det här landet får så bra möjlighet det går att förverkliga sig själva och nå sin fulla potential.

Med den skolpolitik som Socialdemokraterna förde fick vi en skola där barn från icke-akademiska hem fick mycket sämre möjligheter än de från akademiska hem. Barn från akademiska hem kommer naturligtvis alltid ha bättre möjligheter att lyckas med sina studier, det går inte att komma från – men i den skola Socialdemokraterna skapade ökades klyftan ytterligare. Det säger liksom sig självt att en skola där eleverna i mångt och mycket blir tillsagda att söka upp information och arbeta på egen hand gynnar dem som har föräldrar som kan hjälpa dem med detta. I en skola där grupparbeten och uppsatsskrivningar i tidig ålder premieras framför traditionell katederundervisning kommer de elever som inte har med sig kunskap från hemmet lämnas bakom, då de ofta växt upp utan att samtala med sina föräldrar om de saker de ska lära sig i skolan.

I princip all Folkpartiets skolpolitik idag hjälper till att lösa det här problemet – ett återförstatligande av skolan och en förbättrad lärarutbildning kommer till exempel leda till att skolan blir mer likartad och därmed kvalitetssäkrad i hela landet. Den kommer på sikt leda till ett Sverige där klassresor förenklas och alla får bättre möjligheter. Och att alla ska ha så bra möjligheter som möjligt, det är en idé som i mina ögon är mycket liberal. Därför är det tråkigt att den delen av politiken inte lyfts fram mer. Jan Björklund har förvisso nämnt det i ett par intervjuer, men på valaffischerna från 2010 och på hemsidan är det enda som lyfts fram att skolan är viktig, något jag tror att alla, från höger till vänster, håller med om. Folkpartiet måste bli bättre på att lyfta fram att en mindre flummig skola är den mest liberala idén som finns.

Förhoppning & Farhåga

Posted on by
Svara

Det finns något jag ofta drömmer om.
Jag hoppas det kommer en dag i mitt liv när jag får tillfälle att kommunicera med de som föddes flera decennier efter mig själv. Att jag får sitta där, med vitt hår och en ansenlig samling rynkor, och prata med de unga som då precis börjat intressera sig för politik.

Anledningen till att jag drömmer om en sådan konversation är mycket enkel. Det finns något jag kommer kunna säga dem med stolthet i blicken. En väldigt kort och enkel fras.
”Det var värre förr.”

Jag hoppas kunna berätta att vi förr hade världens högsta skatter, att medborgare skrevs in i religiösa samfund vid födseln, att vuxna människor inte fick gifta sig med vem de ville, och att de som önskade genomgå en könskorrigering tvingades sterilisera sig. Jag vill berätta om en tid då riksdagskandidater en sommarnatt beväpnade sig med järnrör och att de fick behålla sina riksdagsplatser även när folket ett par år därefter fick veta vad de gjort. Jag vill kunna säga att Europa vacklade när jag var ung, att det fortfarande fanns totalitära stater, att konflikten mellan israeler och palestinier ännu inte var löst, och att människor i många länder avrättades på grund av sin religion, politiska ideologi, och sexualitet.

Jag önskar att de där ungdomarna då tittar på mig med den där mycket speciella minen vi alla får när vi tror vi lyssnar på en gammal människas överdrifter. Jag vill att de ska tycka tanken på att vi en gång utvisade människor till tortyr och dödsstraff är lika vedervärdig och främmande som tanken på slaveri är för oss idag. Tanken på att de skulle tvingas anstränga sig för att förstå att det när jag var ung fanns människor som med stolthet i rösten kallade sig kommunister eller nazister, och att dessa ungdomar skulle bli chockade av att höra att jag inte var förvånad över att ideologier som resulterat i miljontals människors död fortfarande fanns kvar.

Problemet är bara att jag misstänker att dessa ungdomar kommer se denna information som självklar.
Det jag fruktar mest av allt är att jag kommer få inleda konversationen med en annan fras:
”Det var bättre förr.”

What the hell are you smokin’ Dog(ge)?!

Posted on by
1

Douglas ”Dogge Doggelito” Léon skrev igår på SVT Debatt om Olof Palmes politiska arv. Jag kan helt uppriktigt säga att hans debattartikel gjorde mig fullkomligt mållös. Slutsatsen Dogge drar efter att ytligt och mycket selektivt ha summerat Palmes politiska gärning är att Sverige borde införa en nationell minnesdag till hans ära. Tillåt mig att gestikulera vilt och skrika som en tok.

Palme var säkert en trevlig prick. Jag tror att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bli partiledare för ett folkrörelseparti -  som Socialdemokraterna var på 60- och 70-talen – och bli vald till statsminister om man inte åtminstone är en trevlig prick. Men Palmes politiska arv handlar inte om huruvida han var en trevlig prick eller ej. Det handlar om politik. Och det finns få svenskar – om ens någon enda – under Sveriges tid som demokrati vars politiska gärning jag hyser sådan avsky för som Olof Palme.

Olof Palme var en extrem kollektivist. Palme talade ofta och mycket om självbestämmande, frigörelse och oberoende. Men allt som oftast så pratade han inte om självbestämmande, frigörelse och oberoende för den enskilda individen och den lilla människan, utan för stater och folk. I utrikespolitiken hade Palme föga till övers för den lilla människan. Under en resa till Kuba 1975 undertecknade Palme tillsammans med den kommunistiske diktatorn Fidel Castro en kommuniké i vilken han kallade de Röda Khmerernas blodiga maktövertagande i Kambodja för:

”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde.”

Märk väl, ”folkens” rätt, inte folkets. Det vill säga, svenskarna, kubanerna eller vietnameserna äger rätt att bestämma sitt eget öde. Huruvida detsamma gäller för svensken, kubanen och vietnamesen låter Palme dock vara osagt. Det som för Palme var en stor seger blev för Kambodjas folk ett fyraårigt terrorvälde under vilket en och en halv miljon människor – nära en fjärdedel av Kambodjas befolkning – miste livet till följd av undernäring, överarbete som slavar i kollektivets tjänst och hänsynslösa massavrättningar.

Under samma resa till Kuba sade Palme också att:

”I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för… …en strävan till ekonomisk frigörelse.”

Ett land som Kuba, vars medborgare förvägrades (och ännu idag i stor utsträckning förvägras) de mest grundläggande ekonomiska friheterna så som att kunna starta ett företag, få skörda frukterna av sin egen ansträngning eller ha möjlighet att välja bland olika arbetsgivare, menade Palme alltså var ett exempel på ett föregångsland i strävan efter ekonomisk frigörelse. Ytterligare ett exempel på att de som Palme ansåg skulle var fria inte var människor, utan stater och regeringar.

Inte heller hemma i Sverige var Olof Palme någon vän av vare sig enskilda individer eller ekonomisk frihet. Till exempel sade Palme:

”Det är ju inte så att man ska hålla på med ‘mina barn’ och ‘dina barn’ i ett slags individualkapitalistiskt betraktelsesätt, utan det är ju fråga om våra gemensamma barn, alla barn.”

Den förälder som satte ”sina barn” i främsta rummet begick således, enligt Palmes sätt att resonera, en omoralisk handling.

Det talas ofta om ”det svenska tillväxtundret”, och inte sällan hör man talas om hur Sverige tillsammans med Japan hade världens högsta tillväxt mellan åren 1870-1970. Men varför stannar man alltid vid just året 1970? Varför inte 1870-1976, då Sverige fick en borgerlig regering för första gången på drygt 40 år, eller 1870-1990 så man fick med hela perioden fram till 90-talskrisen? Jo, för att med 70-talet kom Palme (Palme blev statsminister i oktober 1969), och han sköt det svenska tillväxtundret i sank. Marginalskatterna höjdes så att det inte längre lönade sig att arbeta i samma utsträckning som tidigare och arbetsgivaravgifterna höjdes med närmare 140 procent. I synnerhet det sistnämnda innebar stora kostnadsökningar för den svenska exportindustrin som fick svårt att klara den internationella konkurrensen. Resultatet blev att tiotusentals arbetstillfällen slogs ut.

Palmes Sverige var ett Sverige där alla kände sig hemma, skriver Dogge Doggelito. Det var inte sant då, och skulle vara det ännu mindre idag. De svenskar som längtar tillbaka till ett Sverige där det inte gick att köpa huvudvärkstabletter efter kl 18 på kvällen, eller det Sverige där det bara fanns en TV-kanal och tre radiokanaler, eller det Sverige vars statsminister reste jorden runt och myste med olika diktatorer är lyckligtvis lätträknade. Dogge frågar sig i sin debattartikel om Palme hade tillåtit den privata vården. Svaret är säkerligen nej, och den vetskapen kombinerad med det faktum att tusentals svenskar värdesätter möjligheten att själv få välja vårdgivare högt är mer än tillräckligt för att konstatera att Palmes Sverige inte är något att längta tillbaka till.

Avslutningsvis så skriver Dogge att ”ungdomar vet inte riktigt vem Olof Palme var, eller vad han gjorde för vårt land.” I det tror jag att han har rätt, och det är problematiskt. Vi måste ständigt påminna om Palme, hans politiska arv och hur det drabbat människor i Sverige och utomlands. Det bör varje svensk liberal se som sin plikt.

Om Jimmie Åkesson, rasism och en svartvit debattartikel

Posted on by
Svara

På SvD Brännpunkt den 4/9 skriver Jimmie Åkesson om situationen i Forserum. Han beskriver sin syn på den mediala och politiska diskussionen kring trakasserierna som pågår mot somalier i den småländska orten och på allt för många andra platser i Sverige. Åkesson menar att debatten har gått överstyr och att det i nuläget förmedlas en svartvit bild av läget som inte överensstämmer med verkligheten. Bilden är långt ifrån svartvit och debatten som hålls nu, med fokus på rasism, är avgörande för ett mer tolerant Sverige. 

I sin inledning skriver Åkesson att han vill vara tydlig med att varken enskilda människor eller grupper förtjänar att utsättas för hot, våld eller trakasserier på grund av deras ursprung. Jag ska vara lika tydlig som Åkesson; det räcker inte att som politiker uttrycka en värdering för att den ska gälla. En politiker måste också tro på det den säger – och föra sin politik därefter. 

Det är inte gångbart att direkt jämföra trakasserier i allmänhet med trakasserier på grund av en människas etnicitet. Det är att bagatellisera rasistiska handlingar och därmed försvåra att komma till roten med problemen. Om vi duckar för attityder i vårt samhälle som gör att utsatta människor tvingas utstå att få slöjan avsliten eller bli kallad för ”jävla neger” förminskas dessa gärningar och dess grunder. Det är en svartvit bild av verkligheten, när Åkesson inte säger sig kännas vid den så tydliga rasismen.

Åkesson nämner aldrig denna rasism, det är inte konstigt. När ett parti göds och växer av Sveriges smygrasism går det inte att offentliggöra den och ställa främlingsfientligheten mot väggen. Debatten mot fördomarna som gömmer sig i de små blickarna, de invanda begreppen och de reflexmässiga reaktionerna har ett eget värde. Den smygande rasismen är lika farlig som den extrema rasismen som tydligt syns. Diskussioner om attityder behöver tas hela tiden. De behöver tas för att ingen identifierar sig med begrepp som ”främlingsfientlig” eller ”rasist” och vidare arbetar med sina fördomar – om vi inte synliggör dem. Jag tänker ännu en gång vara tydlig; det är först när vi talar om rasismen, sätter den i ljuset, som vi också tillsammans kan motverka den. Det går inte att bryta strukturer som inte är kända för ögat.

För att citera Åkesson ska vi ”komma ihåg att somalierna i Forserum faktiskt fått hjälp med försörjning, husrum, utbildning och till och med fått möjligheten att ha en egen samlingslokal.” Åkesson antyder alltså att trakasserier av en folkgrupp är mindre illa om de redan har fått stöd från staten. Går resten av samhället således fria från ansvar? Ska vi inte bemöta och åtgärda ett oacceptabelt beteende från medborgare som skadar andra människor fysiskt och psykiskt på grund av färgen på deras hud? 

En individ ska varken överväga eller tvingas flytta på grund av sin hudfärg och sin rädsla för andra människor. Att lyfta den eskalerade situationen med rasism och främlingsfientlighet i Forserum är det minsta vi kan göra för ett mer tolerant Sverige. En tredje och sista gång ska jag vara tydlig gentemot Åkesson: detta är inte att låta debatten fullständigt gå överstyr.

Varför finns det så få ungdomar på våra listor?

Posted on by
1

Det är en fråga som väldigt ofta ställs men som få försöker besvara.
Tyvärr har jag inget säkert svar, men det har aldrig hindrat mig från att spekulera kring en fråga förr. Så därför tänkte jag göra just det, spekulera och filosofera.

De flesta politiskt aktiva ungdomar jag har mött engagerade sig under gymnasietiden eller de första åren därefter. Här tror jag det finns en viktig ledtråd.
Våra mandatperioder är, som ni vet, på fyra år. Kanske är jag ett extremfall, men jag har inte bott i samma kommun fyra år i rad sedan 2007 och kommer nog inte göra det på ytterligare några år. En stor andel av de ungdomar jag känner flyttade när de skulle börja studera vid högskola eller universitet och många av dem studerar i tre år innan de flyttar igen.
Om du redan vet att du inte kommer bo i kommunen under hela mandatperioden finns det inte så stor poäng med att jobba för att vinna partiets och väljarnas gunst.

Att etablera sig inom en organisation tar tid.
Nästan alla organisationer har en tendens att bli ankdammar och ju mindre organisationen är desto större är risken. En av anledningarna till att det kan vara svårt att som ny vinna gruppens förtroende är helt enkelt att det tar tid att bli en del av gruppen. Se föregående paragraf för att se en av anledningarna till att det kan vara svårt för ungdomar att etablera sig i en lokalavdelning.
Utöver det att de ungdomar vi talar om kommer in som nya i gruppen finns det ytterligare en sak som försvårar integrationen. De är unga.
I de flesta lokala avdelningar tenderar de aktiva medlemmarnas ålder att vara ganska hög och det är inte ovanligt att en enda ungdom rejält sänker medelåldern på mötet. Jag kommer osökt att tänka på hur en folkpartist berättade för mig att många av de äldre medlemmarna omnämnde honom som ungdom. Han var vid det tillfället runt 35 år gammal.
Om en 35-åring kallas ungdom, vilket ord används då för att beskriva en 22-åring?

Något som ofta nämns är att det saknas förebilder som kan inspirera unga/kvinnor/invandrare/andra minoriteter i den politiska världen.
Jag tror inte detta har fullt så stor betydelse som många vill tro. Väldigt få av de ungdomar jag mött har engagerat sig på grund av en ung förebild, däremot har de som engagerat sig ganska ofta nämnt en god förebild. Visst tror jag det kan påverka ens bild av politiken om man aldrig ser en ung politiker, men jag tror inte att det influerar oss så pass mycket som man först kan tro. Dessutom är varken kommunal- eller regionalpolitik ofta anledningen till att man som ung engagerar sig i politiken, istället brukar det vara att man brinner för en ideologi och/eller politiska frågor på nationell eller internationell nivå som får en att bli medlem i ett förbund eller parti.
Anledningen till att de flesta LUFare jag talat med fullkomligt älskade det tal Jan Björklund höll under detta års upplaga av Almedalsveckan var inte att de identifierade sig med Björklund som person utan att de identifierade sig med de åsikter och den politik han talade om.
Vad som sägs verkar vara viktigare än vem som säger det och det är precis så det ska vara.

Däremot tror jag att förebilder inom kommunal och regionpolitiken är något som är viktigt att få när man väl blivit en del av en lokal avdelning. Personer vi ser upp till när det kommer till det ”dagliga arbetet” inom politiken är inte de förebilder som lockade oss dit, men de kan bli de förebilder som håller oss kvar och får oss att våga ta nästa steg.

Gästinlägg: Gustav Olander om att skämta om ”fel” saker

Posted on by
Svara

Jag pratade för en tid sen med en vän som är min direkta motsats vad gäller politik. Diskussionen kom in på facebookgrupper som ”The typical muslim” och deras rasistiska budskap. Min vän avrådde mig från att gå in på ”den där skiten”, tätt följt av uttryck som ”vissa saker skämtar man inte om”. Jag invände med att ”varför inte införa hädelselagar på en gång”, som begränsar min kära vän yttrandefriheten till skyhöga höjder. Invändningen jag fick från min vän är en vanlig samt ganska ogenomtänkt invändning. Den lät såhär, det är lätt för vit medelklass att skämta om allt och säga åt andra att chilla. Jag svarade sarkastiskt att jag kände mig kränkt och bad min vän att lägga av med sådana taskiga uttalanden.

Poängen med detta var att man omöjligt kan ta hänsyn till att individer känner sig kränkta när man kommer med en bild, ett uttalande eller en åsikt i form av skrift. Varför? Jo, av den enkla anledningen att känna sig kränkt är en ytterst subjektiv värdering som vem som helst kan hävda för minsta lilla. Jag kan hävda att jag känner mig kränkt för att någon säger att jag har en ful näsa eller för lite hår på hjässan. Detta innebär inte att ”rätten” att inte bli kränkt existerar. För erkänner man att det finns en rätt som hävdar att ingen ska bli kränkt, erkänner man i samma stund att rätten att uttala sig om saker som kan tänkas kränka en annan inte får ske.

Detta leder till frågorna: hur definieras en kränkning, samt vem bestämmer vad som är en kränkning? Kom ihåg att vem som helst kan påstå sig vara kränkt. Till och med utan att egentligen vara det. Att sedan lagstifta om vad som är en kränkning är således omöjligt och ger alltid utrymme för en godtyckligt dragen gräns. Yttrandefriheten är milsvis viktigare än att någon enskild påstår sig vara kränkt av dittan och datten och det enda som inte utgör godtyckliga bedömningar är att låta alla ”kränka” varandra lika mycket och åt vilket håll man än känner för.

För att återkomma till min vän och hans ”vissa saker skämtar man inte om”; för mig lät detta som att han satt på det absolut bästa svaret. Som att han visste vad man skämtade om och inte. Detta är inget ovanligt från vänsterhåll. Vänstern tror sig ofta veta bättre än alla andra genom att dra godtyckliga gränser och försöka föra fram ”rätt” åsikter för att skydda till exempel en minoritet som de själva har bidragit till att skapa dåliga förhållanden för. Min väns åsikt ger enligt mitt tycke lika stort uttryck för ”förtryck” som skaparen av ”The typical muslims” åsikt gör men betyder detta att jag vill hindra dem från att tycka som de gör? Svaret på den frågan får ni lista ut själva.

Avloppssex – en del av människans natur?

Posted on by
2

Sverigedemokraternas ordförande i Härryda kommun, Willy Kristiansson, tog i förra veckan en fjortonårig skolelev som blivit underkänd i biologi då hon kallat homosexualitet för onaturligt i försvar, och kallade sex mellan samkönade för ”avloppssex”. Som reaktion på underkännandet av eleven kritiserar Kristiansson hårt den svenska läroplanen då den säger att homosexualitet inte är onaturligt.

Kristiansson vill förändra läroplanen så att den gör gällande att homosexualitet minsann är onaturligt. En sådan utveckling vore väldigt olycklig. Inte för att det är en universell och okränkbar sanning att homosexualitet är naturligt, utan tvärtom för att det aldrig går att säga att ett visst sätt att leva är naturligt eller onaturligt.

Kristianssons bländande argumentation för att homosexualitet är onaturligt bygger på att ”avloppssex” som han kallar det – man får förmoda att han menar analsex – aldrig kan ge upphov till en graviditet, eller ett ”havandeskap” som han själv lite mer konservativt uttrycker det. Kristiansson har på den punkten otvivelaktigt rätt, det blir inte många barn gjorda genom analsex. Men det betyder knappast att homosexualitet är onaturligt. För det första så är ju Kristianssons ”kritik” riktad mot analsex som handling snarare än homosexualitet som sätt att vara och leva, varför homosexualitet inte är bevisat onaturligt ens om analsex blir det. För det andra så finns ju en uppsjö av amorösa aktiviteter som kan utövas i såväl homo- som heterosexuella sammanhang som omöjligen kan leda till graviditet; kyssar, smekningar, avsugningar, cunnilingus, osv. Såvida Kristiansson inte i konsekvensens namn vidhåller att kyssar är onaturliga så är analsexets bristande förmåga att framkalla graviditet således inte något tillfredsställande bevis för att vare sig analsex eller homosexualitet är onaturligt.

Ett annat argument för att homosexualitet är onaturligt som ofta framförs är att det är ett mänskligt påfund som inte återfinns i naturen. Inte heller det argumentet håller. Dels så torde frånvaron av en företeelse i djurriket knappast bevisa att den inte heller är en del i den mänskliga naturen, och dels – och antagligen viktigare i en debatt – så stämmer det inte. Homosexualitet är frekvent förekommande i djurvärlden – det har påvisats hos fler än 1500 djurarter, företrädesvis arter vi brukar räkna som intelligenta djur såsom schimpanser, delfiner, valar och andra däggdjur – och är en viktig del i många arters samlevnad.

Något som för mig är svårförståeligt med hela ”homosexdebatten” är varför homosexualitetens och homosexets naturlighet eller onaturlighet över huvud taget tillmäts någon vikt, när vi i så få andra sammanhang bryr oss om huruvida saker och ting är naturliga eller ej. Vi bor i uppvärmda hus, vi förflyttar oss i hundratals och till och med tusentals kilometer i timmen, vi tämjer naturen och utnyttjar den energi som finns i sol, vind och vatten för att driva allt från tandborstar till partikelacceleratorer. Vi bär allt från glasögon till tatueringar och silikonbröst för att korrigera sådant vi upplever som brister hos oss själva.

Vad av detta är naturligt? Inget? Man skulle kunna framhärda det; hade det ”varit meningen” att vi skulle förflytta oss i hundratals kilometer i timmen så hade vi haft strömlinjeformade kroppar med vingar, hade det ”varit meningen” att vi skulle se på TV så hade vi fötts med en i magen, hade det ”varit meningen” att våra kroppar skulle prydas med konst så hade vår hud varit en enda stor elastisk etch-a-sketch, osv. Det är ett sätt att se på saken. Ett annat sätt att se på saken, det som jag själv föredrar, är att människan inte är menad eller förutbestämd för någonting, och därmed fri att gå sin egen väg. Det är människans sanna natur. Jetflygplan, glasögon och syntetiska partikelkollisioner är således den av ingen förutsedda eller förutbestämda produkten av många människors individuella strävan framåt på sin egen väg.

Längs den egna vägen ligger man med dem man önskar och man älskar dem man vill. Så kommer det att vara, så måste det få vara. Det är inte politikens sak att bygga upp hinder och stänga grindar längs de vägar människor vill ta genom livet. Det är liberalers sak att stå i vägen när den ändå försöker.