Kategoriarkiv: Integration

Invandring del 3 av 3: Så löses integrationen

Posted on by
Svara

I mina två senaste inlägg här på Frihetligt har jag argumenterat för att invandring till Sverige inte är nödvändig, men ändå rätt, samt presenterat en gissningsartad redogörelse för hur mycket jag tror invandringen skulle öka till Sverige om den liberaliserades fullt ut. I detta tredje och sista inlägg längs samma röda tråd på temat migration och integration kommer jag till just integration. Stor invandring är en utmaning för en välfärdsstat och kräver vettig hantering, något som Sverige i dagsläget saknar.

Till att börja med, låt oss göra klart vad integration handlar om, för det är ofta oklart. Vad som tycks vara klart och vad de flesta tycks skriva under på är att integration handlar om språk och jobb. Det upprepas likt ett mantra från alla håll i integrationsdebatten. Vad som däremot är oklart är huruvida språk och jobb leder till integration, eller om det är så att den som kan språket och har jobb är integrerad. För mig handlar den politiska diskussionen om det sistnämnda. Om människor inte kan göra sig förstådda i samhället de lever i, eller fastnar i passiviserande bidragssystem och försörjs av andra så har vi ett problem som är politiskt. Följaktligen krävs då politiska lösningar. Sedan finns också en annan form av integration, den som handlar om en djupare form av delaktighet och gemenskap. Den är integrerad enligt den här synen som känner samhörighet med andra i samhället, den som upplever att man är en del av samhället och som delar grundläggande värderingar med de flesta andra i samhället. Språk och jobb är antagligen viktiga nycklar till, men inte fullgoda kriterier för, den här sortens integration. Den här djupare formen av integration är också viktig. En person som inte är integrerad enligt den senare definitionen är emellertid inte ett politiskt problem på samma sätt som någon som inte är integrerad enligt den förra definitionen. Då den senare formen av integration handlar om abstrakta ting som värderingar, kultur och gemenskap, så är det ingenting som politiker vare sig kan eller bör lägga sig i på politisk väg. Staten ska inte försöka pådyvla medborgare vissa värderingar, och politiker kan inte tvinga två personer att känna gemenskap bara för att det vore önskvärt. Med tiden utvecklas värderingar, kultur och gemenskaper på naturlig väg, och den utvecklingen är ingenting som politiker ska ställa sig i vägen för m h a statens våldsmonopol.

Den mer ytliga formen av integration är emellertid, som sagt, något som är angeläget för politiken. Och det finns mycket som politiken kan och bör göra för att förbättra den idag minst sagt bristfälliga integrationsprocessen.

Till att börja med borde samtliga svenska kommuner vara tvungna att ta emot de invandrare och flyktingar som vill till kommunen. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd har man möjlighet att bosätta sig vart som helst i landet, den möjligheten borde alla. Därmed inte sagt att staten ska tvinga alla kommuner att inrätta flyktingförläggningar, det bör vara upp till kommunerna själva, men om jag som invandrare eller flykting utan permanent uppehållstillstånd vill flytta till Vellinge så borde jag ha alla möjligheter att göra det.

När väl den möjligheten etablerats så borde ekonomiska incitament börja utnyttjas i större utsträckning i integrationspolitiken. Med hjälp av statistik från Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle en databas över Sveriges kommuner kunna tas fram. Genom denna skulle en ranking för varje enskild nyanländ person kunna utarbetas, efter hur goda möjligheter personen ifråga har att snabbt lära sig svenska och snabbt få ett arbete i respektive kommun. Den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är goda får ett högre bidrag, den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är sämre får ett lägre bidrag. Att kommunrankingen som tas fram är individuell och inte generell kan inte nog poängteras, detta eftersom de optimala förutsättningarna för integration är radikalt annorlunda för exempelvis en iransk läkare, en afghansk analfabet och en brasiliansk sockerarbetare.

Det var två reformer. Reform nummer tre som Sverige borde genomföra är att avskaffa arbetstillståndet. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd kan man söka jobb och arbeta som man behagar. Så är dock inte fallet för andra som invandrat till Sverige. De måste ansöka om tillstånd att få arbeta. Och då får de inte tillstånd att arbeta generellt, utan tillstånd söks och beviljas bara för en viss typ av arbete för en viss arbetsgivare, och maximalt för två års tid. Eftersom arbetstillstånden måste vara så specifika krävs i praktiken att den som ansöker om det redan har ett jobb garanterat av en arbetsgivare, och att garanteras ett arbete är mycket svårt för den som inte har arbetstillstånd. Det är rena galenskapen. Den som vill och kan arbeta måste givetvis få göra det. Att å ena sidan beklaga sig över att invandrare inte integreras och jobbar i mindre utsträckning än infödda svenskar, och å andra sidan förhindra invandrare från att arbeta genom att kräva arbetstillstånd är rena dårskapen.

En fjärde reform borde vara att liberalisera arbetsmarknaden. Det skulle antagligen vara den viktigaste av alla reformer som skulle kunna genomföras, och inte bara av integrationsskäl. Det skulle också drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet, göra det lättare för grupper långt från arbetsmarknaden att komma i arbete och öka lönespridningen. Sist men definitivt inte minst så vore det etiskt rätt.

Många tror antagligen att jag med ”liberalisera arbetsmarknaden” menar skrota LAS. Det gör jag också, men bara som en förändring bland många andra. Det finns ännu viktigare saker som behöver göras. Som jag skrev ovan så skulle den liberalisering av arbetsmarknaden jag har i åtanke drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet. LAS stärker insiders – de som har fasta anställningar sedan länge – position på arbetsmarknaden på bekostnad av outsiders – de som står långt ifrån arbetsmarknaden eller bara fått in en fot. Att skrota LAS skulle utjämna styrkeskillnaderna mellan starka och svaga på arbetsmarknaden, det skulle dock inte åstadkomma någon generell sänkning av arbetslösheten. Arbetslösheten skulle bara omfördelas, från att nu vara särskilt koncentrerad till svaga grupper till att bli mer jämlik mellan svaga och starka grupper. En långt viktigare förändring, som skulle möjliggöras men inte garanteras av avskaffandet av LAS, vore att införa avtalsfrihet på arbetsmarknaden. Det skulle möjliggöra för mig som arbetstagare att komma överens med min arbetsgivare om vilken lön och vilka andra förmåner jag ska ha. I många branscher och på många arbetsplatser har idag de som utför ett sämre arbete samma lön som dem som utför ett bättre arbete. I praktiken så innebär det att de som utför ett arbete som är bättre en genomsnittet avstår en del av sin lön till dem som utför ett arbete som är sämre än genomsnittet. Det är varken effektivt eller rättvist.

Men låt oss återvända till liberalisering av arbetsmarknaden ur ett integrationsperspektiv. Att skrota LAS vore bra eftersom invandrare överlag (enskilda undantag finns självfallet) är en svag grupp på den svenska arbetsmarknaden, och som jag redan varit inne på skulle avskaffandet av LAS stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Avtalsfrihet och individuell lönesättning vore bra eftersom många människor idag hindras från att arbeta av alltför höga trösklar i form av minimilöner som sätts upp av fackförbund i löneförhandlingar. En minimilön på 20 000 kronor/månad är ett effektivt sätt att garantera att de som inte kan producera ett värde av 20 000 kronor/månad blir arbetslösa. En ungdom utan tidigare arbetslivserfarenhet eller en invandrare med dåliga språkkunskaper kan i många fall inte producera ett lika stort värde som någon mer erfaren/kunnig. När de inte kan konkurrera med erfarenhet och kunskap så har de ett konkurrensmedel kvar, priset på sitt arbete. Idag kan de inte utnyttja det konkurrensmedlet.

Från vänsterhåll finns en elitism och ett förakt för låglöneyrken, varför man sökt driva upp minimilönerna så långt att det blir olönsamt att anställa folk för att utföra dessa yrken. Vissa jobb är helt enkelt inte tillräckligt fina för att få finnas i ett rikt välfärdsland enligt vänstern. Praktexempel på detta är hur vänstern sparkar bakut över RUT- men inte ROT-avdraget, eftersom det förra åter möjliggör vita jobb som städare, fönsterputsare, barnvakt, etc. Av vänstern kallade ”pigjobb”. Genom att låta de som vill komma överens med arbetsgivare om löner som är lägre än dagens minimilöner skulle helt nya segment av den svenska arbetsmarknaden kunna öppnas, med jobb som knappt existerar idag. Ett exempel på ett sådant jobb som skulle kunna ”återuppstå” är som packbiträde i livsmedelsbutiker. Inom traditionell tillverkningsindustri, handel och säkerligen också flera andra branscher finns antagligen dussintals olika slags yrken som skulle kunna uppstå eller återuppstå om det bara tilläts. Tanken med de här jobben är givetvis inte att de ska vara särskilda lågbetalda ”ungdoms- och invandrarjobb” som det ibland utmålas av vänstern, utan att det ska vara arbeten som erbjuder en väg in på arbetsmarknaden. Man tar ett sånt här jobb när man är ny i Sverige, eller när man just avslutat skolan, eller liknande, har det en tid innan man går vidare till något mer välbetalt. Ibland hävdas att (åter)införandet av låglöneyrken riskerar att göra så att människor tar jobb som är så dåligt betalda att det inte går att leva på lönen. Det är fel. För det första så skulle ingen ta ett jobb med en så låg lön att den inte går att leva på, för det andra så finns även utan minimilöner som stadgas i lagar eller kollektivavtal ett slag naturlig minimilön. Den är lite olika i olika kommuner, men ligger runt 7 500 – 9 000 kronor/månad. Det är så mycket man får ut i försörjningsstöd.

Den som oroar sig för att de svenska fackföreningarna skulle försvinna behöver inte göra det. Fackföreningarna skulle fortsatt ha en roll att spela, skillnaden mot idag skulle vara att föreningsfriheten skulle gälla i båda riktningar, och inte som idag, bara i en riktning. Föreningsfrihet innebär frihet att bilda och gå med i föreningar man sympatiserar med, men också frihet att stå utanför föreningar vars mål eller metoder man inte sympatiserar med. I dag uppfylls det första, men inte det andra, på svensk arbetsmarknad. Det är upp till var och en om man vill vara med i en fackförening, men man kan inte välja att inte omfattas av fackföreningarnas förhandlingar med arbetsgivaren vid exempelvis uppsägningar och löneförhandlingar. På en liberal arbetsmarknad skulle facken fortsatt spela rollen som motpart mot arbetsgivare i samband med förhandlingar av olika slag. De skulle dock bara representera de som bett om att bli representerade, sina medlemmar. Övriga arbetstagare skulle själva få bestämma om de vill representera sig själva, representeras av facket, eller om de vill hyra in någon för att förhandla åt sig.

En femte respektive sjätte reform för att förbättra integrationen är en höjning av grundavdraget och en successiv nedtrappning av försörjningsstödet. Ponera att du får 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd. Om du i det läget börjar arbeta och tjäna 8 000 kronor/månad så förlorar du också hela ditt försörjningsstöd. Dessutom måste du betala skatt på inkomsten. Sammantaget är alltså marginaleffekten av att börja arbeta över 100 procent, vilket konkret innebär att man förlorar pengar på att gå från bidrag till arbete. Genom att kraftigt höja grundavdraget skulle människor inte behöva betala någon skatt alls förrän först vid förhållandevis höga inkomster, vilket skapar incitament för att gå från bidrag till arbete och eliminerar den del av marginaleffekten som överstiger 100 procent. För att ytterligare sänka marginaleffekten borde en persons försörjningsstöd minskas i lite långsammare takt än vad personens arbetsinkomst ökar. Den som går från 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd till 8 000 kronor/månad i arbetsinkomst borde få behålla en del av sitt försörjningsstöd.

Slutligen så måste den sönderreglerade bostadsmarknaden fixas till. Bostadsmarknaden är i dagsläget knappt värd att kallas marknad, då prissättningen i stor utsträckning är planekonomisk. Det är därför vi haft brist på bostäder i Sveriges större städer de senaste 60 åren. Det politikerna måste göra är mycket enkelt, de ska helt enkelt ge tusan i att försöka bestämma vad en hyresgäst och en hyresvärd får komma överens om för hyra. Om politikerna gör det kan bostadsmarknaden uppnå jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Alltså, för att förbättra den svenska integrationen:

  • Låt invandrare och flyktingar bo där de vill
  • Skapa en kommundatabas som möjliggör individuell rankning av kommuner
  • Vikta nyanländas bidrag efter var de väljer att bosätta sig
  • Avskaffa arbetstillstånden – de som kan och vill ska få arbeta
  • Skrota LAS
  • Inför avtalsfrihet på arbetsmarknad – möjliggör individuell lönesättning
  • Höj grundavdraget
  • Inför successiv nedtrappning av försörjningsstöd
  • Inför marknadshyror

Gästinlägg: Oskar Areskog om att förändra invandringsdebatten

Posted on by
9

”Välkommen till Sverige, här kommer du att få ett bra liv. Vi kommer alla välkomna dig med öppna famnar, och acceptera dig som en av oss. För vi har ju alla samma värde som människor, och vi litar på dig.”

Vad underbart det vore ifall det var så här flyktingar blev mottagna, eller hur?
Och visst hade det varit ännu bättre ifall det vore sant också?  Tyvärr är det ju inte så.

Idag är främlingsfientligheten brett utspridd i Europa. Överallt talas det om den pågående ”Islamiseringen” och ett nalkandes ”Eurabia” som vi måste skydda oss från innan det är för sent. Muslimer vallfärdas hit för att föda barn och leva på våra bidrag, bara för en dag ta över helt och sparka ut den svenske mannen från sitt land.

Lyssnar man till förespråkare från t.ex. Sverigedemokraterna är det mycket väl så här det kan låta. Förflyttar man sig till Ungern kan man höra liknande resonemang från Jobbik, men då riktat mot romerna eller judarna. Och de är inte de enda exemplen vi har på främlingsfientliga partier, både i Frankrike, Italien och Grekland går det väldigt bra för främlingsfientliga krafter.

De här människorna påstår att de som kommer från en viss del av världen och har en annan kultur på grund av detta inte skulle vara kapabla att alls klara sig i vårt samhälle, då de antingen har t.ex. kriminella gener eller bara inte kan anpassa sig. Det är ju helt otroligt hur man ens kan föra sådana argument på allvar.

Argumentationen har blivit snedvriden idag. Istället för att prata om invandringens möjligheter och fördelar diskuteras endast dess nackdelar. Istället för att prata om hur ska kunna öppna vårt samhälle så att alla kan vara en del av det och bidra klagar vi endast på att de immigrerade inte kan anpassa sig och därför segregeras.

Tolka mig rätt nu, jag menar inte att vi ska sluta prata om nackdelarna och blunda bort dem, absolut inte. Det är jätteviktigt att behandla ett mynts båda sidor, men man får inte glömma bort fördelarna! Då blir det ett politiskt klimat som endast gynnar de främlingsfientligas retorik.

Det finns nämligen gott om bra exempel att ta upp. Som t.ex. somalierna i Minnesota där sysselsättningsnivån år 2007 låg på 55-60%, eller irakierna i Järfälla som matchade arbetsmarknadens behov och därför har högst sysselsättning av alla motsvarande invandrargrupper i landet.

De exemplen lyfter inte bara fram något positivt med invandringen utan flyttar även fokus från gruppen till samhället. Alla invandrare som kommer är olika individer med olika erfarenheter och förutsättningar, och bör därför inte behandlas som en homogen grupp. Att sen påstå att den ”homogena” gruppen inte är kapabel att anpassa sig till samhället är bara naivt och smaklöst. Det är inte en chans att några större mänger kommer kunna anpassa sig till samhället ifall inte samhället gör sig anpassningsbart. Det hänger så mycket på omgivningen!

En annan sak som lätt händer är att man låter debatten bli alldeles för ekonomiskt orienterad. Både motståndare och förespråkare älskar att dra en massa ekonomiska argument, både för och emot. Visst finns det en viss anledning att göra det också, men man ska inte låta debatten kretsa helt kring det. Personligen handlar det inte om hur mycket pengar vi kan tjäna respektive förlora på flyktinginvandringen utan hur många människor vi kan hjälpa till ett bättre liv. Det är ren medmänsklighet!

Tänk på det, det är jätteviktigt hur debatten ser ut. Låt inte motståndarna ta debatten till sin hemmaplan utan ta kontroll över den, lyft fram det positiva och ge lösningar på det negativa. Det är så vi vinner debatter, det är så vi vinner röster och det är så vi vinner frihet!

Konflikträdsla äventyrar demokratin

Posted on by
Svara

Både student- och ungdomsförbund har problem med att hitta naturliga forum för att sprida sin politik. Skolor vill inte ha in SD och utvisar således hela den politiska skalan för att inte ta partipolitisk ställning. Något liknande kan ses på lärosätena där bara kårpartierna eller ingen från partipolitiken släpps in. Denna gång för att man vill hålla lärosäte och kår apolitiska. Dessa två skilda anledningar är intressanta eller inte anledningarna i sig utan att de är två skilda anledningar för att försvara samma respons på två i övrigt väldigt lika platser. Det är intressant därför att det pekar på att det finns en generell skepcism mot partipolitiken och det rimmar väl med det låga förtroende som partierna har i Sverige.

Att det låga förtroendet för partierna i Sverige inte analyseras mera är synd, i synnerhet sedan allt fler unga håller med om åsikter som att ”det vore bra med en stark och auktoritär ledare” eller att valdeltagandet bland utrikesfödda nådde allvarliga nivåer för ett antal år sedan för att sedan sjunka. Jag vill mena att skepcismen mot partipolitiken och att en generation unga/en migrationsvåg håller på att gå förlorad hör ihop. Det här är inte menat som en bortförklaring för att rädda partierna som många gånger håller låg kvalitet utan snarare ett försök att förklara varför.

För när partierna inte får tillfälle att visa sin olikheter, eller på ren svenska, bråka med varandra då uppstår inte heller politiska förebilder med karisma som får människor att gå med i partier. Notera skillnaden mellan att gå med i partier och engagera sig politiskt. Människor engagerar sig fortfarande politiskt men man väljer att göra det i biståndsorganisationer eller i intresseorganisationer. Oavsett hur det politiska engagemanget kanaliseras sker det inte genom partier som får allt färre medlemmar. Effekten i sin tur blir förstås att det blir färre politiska förebilder att hushålla med för att sedan utvecklas till en allmän bild av att bara konstiga människor engagerar sig i partipolitiken. Och någonstans där är vi idag. Politiska förebilder saknas, politiskt ledarskap kostar för mycket och partierna förvandlas mest till en plats för karriärister snarare än idealister. Folkrörelsetiden är förbi och de som är kvar är äldre partimedlemmar, några få visionärer och massor av människor som vill göra karriär var som helst och det finns alltid uppdrag som ska tillsättas.

Med detta sagt måste man fråga sig vad som kom först av hönan och ägget. Har samhället blivit konfliktskrämda som en följd av att partipolitiken blivit skrämmande eller har partipolitiken blivit skrämmande för att det funnits en vilja att inte beröra partipolitiken? Om partipolitiken inte var skrämmande skulle den förmodligen aldrig frysas ut så orsaken tycks vara partierna tappat fäste.

Men svaret från skolor, lärosäten med mera är knappast att visa mindre av partipolitiken. Partierna behöva rekrytera, inte bara för sin egen skull utan för demokratins skull. Annars blir partierna mer som företag som försöka locka kunder och drivs, inte av medlemmar, utan av en kundtjänst.

Lämna Zlatan utanför debatten

Posted on by
1

Sent i fredags kväll landade jag på Arlanda efter en kort visit i Bryssel. Jag var bara bortrest i tre dagar, men under de tre dagarna hann mycket att hända. Expressen avslöjade i onsdags tidigare okända delar av ett sedan tidigare känt bråk mellan å ena sidan Sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling och å andra sidan bland andra Soran Ismail. I det videoklipp Expressen kommit över beter sig Almqvist, Ekeroth och Westling hotfullt, beväpnar sig med järnrör i förberedelse för slagsmål samt uttrycker sig extremt rasistiskt och sexistiskt. Samma kväll besegrade Sverige England i en fotbollslandskamp tack vare inte mindre än fyra mål av Zlatan Ibrahimovic.

Inte helt oväntat har Zlatan sedan dess förekommit som slagträ i migrations- och integrationsdebatten som aldrig förr. Det är väldigt trist. Missförstå mig inte, Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare och ett kvitto på att framgång inte handlar om miljö eller bakgrund utan om talang och hårt arbete. Men något gott försvar av svensk invandring är han ändå inte.

Ett försvar av svensk invandring som bygger på att det främsta invandringen gett oss är en framstående fotbollsspelare gör mer skada än nytta. Den logiska följden av att invandring är bra eftersom att en person som är invandrare gör något bra är ju att invandring är dåligt om en person som är invandrare gör något dåligt. Med andra ord, det är i grund och botten samma argument Sverigedemokraterna brukar använda, fast i andra riktningen. Det må vara ett mer sympatiskt argument i den riktningen, men ett felaktigt resonemang blir inte mer rätt för att det är sympatiskt. Lika lite som invandring blir något dåligt för att Mohammed snor din telefon, lika lite blir det något bra för att Zlatan gör mål mot England.

Bättre exempel på vad invandringen gett Sverige är de hundratusentals människor som varje morgon kliver upp och går till jobbet och som betalar skatt precis som du och jag. De har slitit lika mycket som vem som helst av oss för att betala min utbildning, din vård och våra mor- och farföräldrars omsorg. Men det bästa med invandringen är kanske ändå inte vad den gett oss, utan vad den möjliggjort för oss att behålla: vår medmänsklighet och vår mänskliga värdighet. För när krig eller katastrof drabbar vår omvärld och människor i desperation knackar på dörren in i Sverige, då är det ovärdigt att inte öppna.

(För övrigt, på tal om videoklippet med Almqvist, Ekeroth och Westling, läs gärna Jenny Madestams intressanta tankegångar kring hur det läckt till Expressen.)

Det här är mitt land.

Posted on by
11

Ingen har nog missat Expressens avslöjande om SD-toppen Erik Almqvists rasistiska attacker under valrörelsen 2010. Nyheten i sig kanske inte är så ny, redan i september 2010 kunde vi läsa om när Soran Ismail och Almqvist & Co hetsiga diskussion. Men idag har vi fått hela sanningen berättad för oss. Jag skäms över att vi har parlamentsledamöter som betett sig så som Erik Almqvist och Kent Ekeroth. Men framför allt är jag förbannad, rent ut sagt, av vad Almqvist sa och de åsikter som frodas inom partiet. ”Det här är mitt land” säger Almqvist och menar att Soran Ismail inte har något att göra här. Du är inte svensk, du beter dig inte som svensk fortsätter Almqvist medan Soran Ismail lugnt försvarar sig.

Om Soran Ismail, en person som jag ser upp till, inte anses vara svensk av högt uppsatta sverigedemokrater så betyder det att jag inte heller anses vara svensk av de som nu följer nyheterna på SD:s partikansli. Det är självklart inga nyheter med tanke på partiets historia och återkommande problem, men det bekräftas gång på gång på gång. Det gör mig förbannad, för sverigedemokraterna har ingen som helst rätt att definiera vad som anses vara svenskhet och utifrån det stämpla människor i olika kategorier.

För, det här kanske gör ont i vissa sverigedemokraters ögon, det här är mitt land. Sverige är mitt land. Stockholm är min huvudstad. Svenska är mitt modersmål. Falukorven och köttbullar är vanliga rätter på mitt köksbord. Kalle Anka är min jultradition. Midsommarstången är ett måste under midsommar. Valborg i Lund är fantastiskt. Jag betalar skatt. Mina föräldrar gör detsamma och bidrar till samhället. Min bästa vän arbetar och betalar skatt. Jag är mer svensk än vad Jimmie Åkesson mixad med resten av Sverigedemokraterna någonsin kommer att bli.

För det finns värderingar som Sverigedemokraterna förkastar som är grunden för vår svenskhet. Öppenhet. Solidaritet. Omtanke. Förståelse. Frihet. Respekt. Insikten om att det är vart man är på väg som spelar roll, inte var du kommer ifrån. Värderingar som vägleder mig och många andra svenskar. Värderingar som inte spelar någon som helst roll för sverigedemokrater.

Vår svenskhet definieras inte utifrån utseende eller bakgrund. Vår svenskhet definieras inte av ledande sverigedemokrater. Vi får aldrig låta dem kidnappa svenskheten.

Jimmie Åkesson & Co har försökt att ge en annan bild av partiet. Man talar om öppen svenskhet. Om du definierar dig som svensk, och andra definierar dig som svensk – så är du svensk brukar man höra från Åkesson. Men samtidigt går partiföreträdare ut och skriker: Du är inte svensk! Du är inte svensk! Men det är ju klart, man vill spä på motsättningar. Man vill ha svenskar och icke-svenskar. Man vill inte att alla ska uppfatta sig som svenskar, då försvinner en del av partiets egenvärde. Och det, kära läsare, är sorgligt. Partiet som säger sig föra en politik för att lösa problemen vill inte lösa problemen.

Vi har stora problem med integrationen idag. Sverigedemokraterna kommer aldrig att kunna bidra eller lösa de utmaningar vi står inför. Ja, det beror på att de helst vill stänga gränserna. Ja, det beror på att deras definition av svenskhet är främmande för oss. Ja, det beror på att de inte har några som helst lösningar för de problem vi står inför. Men till skillnad från Sverigedemokraterna, kommer vi att kunna lösa dem.

Soran Ismail är svensk, och likaså är jag. För Almqvist & Co är vi kanske bara en ”babbe”. Men vad gör det när vi alla är babbar idag.

Det förbannade folkhemmet och vad som hände sedan

Posted on by
1

Vilka ord ska man välja som sina första som ny skribent på en blogg med flera duktiga skribenter? Frågan är helt lätt, det känns som ett speciellt ögonblick som man måste fånga. Nu har jag tittat på en tom sida i några minuter utan att komma till skott så jag har bestämt mig. Det är jättesvårt, jag erkänner.

Jag borde förstås uttrycka min tacksamhet för att få vara en skribenterna på Frihetligt. Det är jag, jag känner mig redan som en bluff som ska upptäckas. Jag borde förstås också berätta vad mina inlägg i framtiden kommer att handla om. Det kan jag avslöja är integrationspolitiken och högre utbildning. En egendomligt kombination men med den röda linjen att det är i dessa båda områden som lika förutsättningar aktualiseras som mest. Jag kommer inleda med ett inlägg om integrationspolitiken, alla intresserade av högre utbildning kommer snart att bli tillfredsställda om än inte idag.

Detta första inlägg kommer ta sitt avstamp i en föreläsning under Almedalen 2010. Föredraget ägde rum hos LO, på deras balkong och skulle handla om socialt utanförskap. Det gjorde det på sätt och vis också men på ett sätt som var helt överraskande. Mannen som höll föredraget pratade om bristen på social gemenskap hos den nya generationen av ”arbetarklassens ungar”. Med mycket nostalgi diskuterade han sedan hur en tillbakagång till eldig klasskamp inte bara var rätt för klasskampen i sig utan för att det inkluderar människor i ett sammanhang. Sammanhang som idag saknas.

Per Albin Hansson har vid något tillfälle efter kritik mot folkhemmet gjort skillnad på folkhemsideologin och klasskampsideologin där skillnaden så som han såg den från innan han lanserade folkhemmet tills efter var att klasskampsideologin till sin natur var begränsad till att gälla arbetarklassen. Han sökte istället en socialdemokrati för hela Sverige (som en kort period i början på 30-talet kallades nationell socialism, som sedan fick byta namn av uppenbara skäl). Med den bakgrunden lanserade Per Albin Hansson folkhemmet. En socialdemokrati för hela Sverige som skulle verka enande. Att detta senare innebar sterilisering av vissa grupper och att Sverigedemokraterna har gillat denna idé hos P A Hansson är något jag kommer skjuta på till ett senare inlägg.

Kärnan av denna bakgrund är att det fanns ett starkt fokus från politiskt håll att allmänintresset skulle försvaras och framför allt i det här sammanhanget att social inklusion var något viktigt. Därefter kom sedan folkhemmet, ingen vet riktigt när Sverige var folkhemmet men det fanns förmodligen mer eller mindre. Effekterna blev starka, ehuru svårt att plocka fram vad som följde genomförandet av denna idé. I mångt och mycket uppnådde man dock social inklusion i någon mening.

Youtube-klippet längst ner innehåller bilder från 1961 när ”Sverige sörjer” Dag Hammarskjölds död. 2,30 in i klippet syns bilder på hur man överallt i Stockholm har en tyst minut. Bilarna slutar köra och man kan tappa en knappnål på Stockholm C och höra den falla. Vid tiden finns det nationella symboler varav Hammarskjöld är en och som alla står bakom och tycker är viktiga.

Problematiken med det och varför det inte går att uppnå på samma sätt igen är även det något jag får skjuta framför mig. Många inlägg ska det bli på Frihetligt. Men faktum är att det som händer i klippet skulle aldrig hända idag och det får också konsekvenser i linje med vad killen på LO i Almedalen 2010 vittnar om. Folkhemmet i den här meningen dog ut och följdes inte av något alls! Det är i det här perspektivet som man borde förstå integrationsproblematiken. Det finns inte längre ett ”sammanhållande kitt” som inkluderar människor socialt och då är det plötsligt väldigt svårt att komma in i det svenska samhället, troligen svårare än den svenska arbetsmarknaden.

Frihetligt-skribent i debattfinal!

Posted on by
Svara

Idag inleds finalen av Sveriges Resursers debattävling på temat integration. Bland de sex finalisterna finns till Frihetligts stora glädje frihetligtskribenten Joakim Holmertz!

Sveriges Resurser har tagit emot debattartiklar ända sedan i våras, och under den gångna veckan plockat ut sex finalbidrag. Nu är det upp till Sveriges Resursers läsare att rösta fram ett vinnande bidrag. Röstningen är öppen fram till den 17 december. Vi på Frihetligt uppmanar såklart våra läsare att besöka Sveriges Resurser och rösta på Joakims bidrag!

Joakims bidrag hittar du här.

Om Jimmie Åkesson, rasism och en svartvit debattartikel

Posted on by
Svara

På SvD Brännpunkt den 4/9 skriver Jimmie Åkesson om situationen i Forserum. Han beskriver sin syn på den mediala och politiska diskussionen kring trakasserierna som pågår mot somalier i den småländska orten och på allt för många andra platser i Sverige. Åkesson menar att debatten har gått överstyr och att det i nuläget förmedlas en svartvit bild av läget som inte överensstämmer med verkligheten. Bilden är långt ifrån svartvit och debatten som hålls nu, med fokus på rasism, är avgörande för ett mer tolerant Sverige. 

I sin inledning skriver Åkesson att han vill vara tydlig med att varken enskilda människor eller grupper förtjänar att utsättas för hot, våld eller trakasserier på grund av deras ursprung. Jag ska vara lika tydlig som Åkesson; det räcker inte att som politiker uttrycka en värdering för att den ska gälla. En politiker måste också tro på det den säger – och föra sin politik därefter. 

Det är inte gångbart att direkt jämföra trakasserier i allmänhet med trakasserier på grund av en människas etnicitet. Det är att bagatellisera rasistiska handlingar och därmed försvåra att komma till roten med problemen. Om vi duckar för attityder i vårt samhälle som gör att utsatta människor tvingas utstå att få slöjan avsliten eller bli kallad för ”jävla neger” förminskas dessa gärningar och dess grunder. Det är en svartvit bild av verkligheten, när Åkesson inte säger sig kännas vid den så tydliga rasismen.

Åkesson nämner aldrig denna rasism, det är inte konstigt. När ett parti göds och växer av Sveriges smygrasism går det inte att offentliggöra den och ställa främlingsfientligheten mot väggen. Debatten mot fördomarna som gömmer sig i de små blickarna, de invanda begreppen och de reflexmässiga reaktionerna har ett eget värde. Den smygande rasismen är lika farlig som den extrema rasismen som tydligt syns. Diskussioner om attityder behöver tas hela tiden. De behöver tas för att ingen identifierar sig med begrepp som ”främlingsfientlig” eller ”rasist” och vidare arbetar med sina fördomar – om vi inte synliggör dem. Jag tänker ännu en gång vara tydlig; det är först när vi talar om rasismen, sätter den i ljuset, som vi också tillsammans kan motverka den. Det går inte att bryta strukturer som inte är kända för ögat.

För att citera Åkesson ska vi ”komma ihåg att somalierna i Forserum faktiskt fått hjälp med försörjning, husrum, utbildning och till och med fått möjligheten att ha en egen samlingslokal.” Åkesson antyder alltså att trakasserier av en folkgrupp är mindre illa om de redan har fått stöd från staten. Går resten av samhället således fria från ansvar? Ska vi inte bemöta och åtgärda ett oacceptabelt beteende från medborgare som skadar andra människor fysiskt och psykiskt på grund av färgen på deras hud? 

En individ ska varken överväga eller tvingas flytta på grund av sin hudfärg och sin rädsla för andra människor. Att lyfta den eskalerade situationen med rasism och främlingsfientlighet i Forserum är det minsta vi kan göra för ett mer tolerant Sverige. En tredje och sista gång ska jag vara tydlig gentemot Åkesson: detta är inte att låta debatten fullständigt gå överstyr.

Medborgarskapet ska riva hinder för människor, inte resa dem

Posted on by
1

I tisdags kritiserade jag Folkpartiets förslag om att införa ett språkkrav för medborgarskap här på Frihetligt. Under gårdagen invände min medskribent Bawar Ismail mot min argumentation och försvarade idén om språk-/medborgarskapstest för att erhålla medborgarskap. Jag vill gärna kommentera Bawars invändningar och försvara min ståndpunkt.

Mitt främsta argument mot medborgarskapstest av det slag Folkpartiet föreslår är att det skulle innebära att många människor särbehandlades på ett godtyckligt och enligt mig orättvist sätt. Bawars huvudsakliga argument mot min hållning är att vi redan idag särbehandlar människor genom att på godtycklig grund ställa olika krav på dem. Det argumentet tycker jag varken är ett legitimt argument mot min ståndpunkt eller för hans. Att vi redan idag gör skillnad på folk och folk är i mitt tycke inget argument för att göra det ännu mer, snarare tvärtom. Enligt samma resonemang torde det vara okej för mig att misshandla en människa jag träffar nere på stan, förutsatt att någon annan misshandlat personen i fråga först, det tycker jag är en märklig hållning. Fel blir inte rätt för att man gör lite mer fel.

Bawar menar dock att det som redan är fel när det gäller processen att bli svensk medborgare, till exempel att det finns godtyckligt satta tidsgränser för hur länge man måste ha bott i Sverige för att kunna ansöka om medborgarskap, tidsgränser som dessutom är olika för olika människor beroende på vad för slags medborgarskap de har sedan tidigare, kan tas bort genom införandet av ett medborgarskapstest för medborgarskap. Därmed ändrar Bawar premisserna för diskussionen. Mitt ursprungliga inlägg var en kritik av Folkpartiets förslag om införande av språktest, och i det förslaget ingår inget slopande av tidsgränser, ingen ”uppvärdering” – som Bawar med fler kallar det – av medborgarskapet, och inga slopade skötsamhetskrav. Således har jag svårt att tolka Bawars invändningar mot min kritik av Folkpartiets förslag som ett försvar av Folkpartiet, jag hoppas att Bawar i ett senare inlägg förtydligar vad han anser om Folkpartiets språktestsförslag.

Vad gäller de godtyckliga tidsgränserna för att bli svensk medborgare så har Bawar förstås rätt i att de skulle kunna avskaffas i kombination med ett införande av språk- eller medborgarskapstester. Jag har dock svårt att se varför de inte skulle kunna avskaffas, eller åtminstone göras mer rättvisa, utan att man för den skull inför orättvisa och odemokratiska språktester. Det är ingen dikotomi, det finns inget antingen eller. Om jag ska haka på Bawar och bortse från vad Folkpartiet faktiskt föreslagit så kan jag till att börja med konstatera att jag – i likhet med Bawar – tycker att det är väldigt orättvist att vissa, till exempel danskar, bara måste vara bosatta i Sverige i två år för att få bli svenska medborgare, medan andra, till exempel armenier, måste vara bosatta i Sverige i fem år för att få bli svenska medborgare. Den skillnaden, som grundar sig i den flummiga och sverigedemokratnära uppfattningen att vissa kulturer är mer kompatibla med den svenska än andra, borde tas bort.

Det centrala för när medborgarskap ska beviljas anser jag bör vara de eventuella framtida medborgarnas viljor. Det är det i viss mån redan idag, ingen icke-svensk medborgare bosatt i Sverige blir lyckligtvis påtvingad svenskt medborgarskap. Men utöver viljan att bli svensk medborgare tycker jag inte att det finns något större behov av ytterligare krav. Man brukar skilja på två principer för hur medborgarskap ”delas ut”; jus soli som är latin för jordens rätt och jus sanguinis som är latin för blodets rätt. Jus soli innebär kort att den som föds i en stat erhåller medborgarskap i den staten oberoende av föräldrarnas medborgarskap. Jus sanguinis innebär på motsvarande sätt att oberoende av i vilken stat en person föds så blir hen medborgare i den stat/de stater där föräldrarna är medborgare. Jag tycker att man kan tillämpa en kombination av de två principerna, det vill säga alla som föds i Sverige blir oberoende av föräldrarnas medborgarskap svenska medborgare om föräldrarna så vill, och alla barn till svenska medborgare som föds utomlands blir svenska medborgare om föräldrarna så vill.

För människor som inte föds av svenska föräldrar eller på svenskt territorium – som ju är dem som diskussionen om språk- och medborgarskapstest berör – utan invandrar till Sverige så tycker jag som jag redan varit inne på att det borde vara en enkel och kravlös procedur att bli svensk medborgare, så när som på två förbehåll. För det första så tycker jag att icke-svenska medborgare utan kopplingar till Sverige bör vara bosatta i Sverige för att beviljas svenska medborgarskap. För det andra så tycker jag att det bör finnas ett tidskrav av det slag som finns idag, den bör dock vara rättvis (samma för alla) och markant kortare än den är idag. En rimlig gräns tycker jag skulle vara 6-12 månader. Anledningen till det är att den viktigaste politiska rättigheten man får genom ett svenskt medborgarskap är rätten att rösta i svenska riksdagsval, och den rätten bör vara förbehållen dem som bor i Sverige eftersom de är dem som kommer att påverkas av de beslut som riksdagen fattar. Faran med att ha enbart önskemål om medborgarskap som enda krav för medborgarskap är att det öppnar upp för Vänsterpartiets socialistpolare på Kuba, Kristdemokraternas aborthatarpolare i Portugal och Italien, och Sverigedemokraternas Dansk Folkepartipolare i Danmark att rösta i de svenska riksdagsvalen, vilket jag inte tror vore någon bra idé.

Medborgarskap är per definition en uppdelning av människor i vi och dem, en uppdelning som jag dock tror är nödvändig att göra i en demokrati, av praktiska skäl. Medborgarskapet bör emellertid finnas till av just praktiska skäl, som ett verktyg för att till exempel bestämma vilka ”folket”, de som all offentlig makt i Sverige utgår från, är. Därför är det viktigt att medborgarskapet är öppet, tillgängligt och inkluderande, och det blir det genom att hindren för att bli svensk medborgare i så hög grad som möjligt avskaffas. Ett språk- eller medborgarskapstest river inga hinder, det reser dem.

Språktest för medborgarskap är odemokratiska och löser inga integrationsproblem

Posted on by
3

Så var debatten som alltid följer i spåren av folkpartikrav på språktest för medborgarskap åter här. Och som vanligt så handlar den väldigt lite om språktest och huruvida det vore en bra idé eller inte, och väldigt mycket om folkpartiet och huruvida de är rasister eller inte. Svaret på den senare frågan torde vara tämligen uppenbart för alla som bemödat sig med att läsa hela den debattartikel som i morse publicerades på DN debatt och som givit upphov till den här diskussionen än en gång. Långt innan språkkrav ens nämnts i artikeln står bland annat att ”Sverige bör välkomna invandring av flera skäl.”, ”Sverige, och andra demokratiska länder, har [också] ett medmänskligt ansvar att ge människor som flyr undan förföljelse en fristad.”, ”Sverige ska vara ett öppet och tolerant land.”, och ”I ett Europa som sluter sig… …måste vi stå upp för att vi välkomnar invandring och globalisering.”. Att folkpartiet skulle vara sverigedemokrater i smyg förefaller således vara en synnerligen obegåvad slutsats, som icke desto mindre dras av många – mer eller mindre seriösa – debattörer.

Så, med den detaljen ur världen, låt oss fokusera på huvudfrågan; bör det finnas ett språkkrav för medborgarskap? Mitt svar på frågan är: i dagens läge, nej. Jag har ingenting principiellt emot idén om språkkrav som sådan, inte heller idén om andra former av kunskapskrav för medborgarskap, något som ofta diskuteras i samband med språkkrav. Tvärtom är det kanske i grund och botten ingen dum idé att man ska besitta vissa grundläggande kunskaper för att erhålla medborgarskap och därmed rösträtt, eftersom rösträtt i praktiken innebär makt (inte enväldig, men ändock) att bestämma vilka lagar och regler dina landsmän och landsmanninor ska behöva förhålla sig till. Däremot så har jag väldigt mycket emot att människor på godtycklig grund behandlas olika, vilket folkpartiets förslag i praktiken skulle innebära.

Är man född i Sverige så ges man utan några som helst krav på motpresentation förtroendet att vara med och bestämma hur alla andra människor i landet ska leva, men är man född utomlands så ska man enligt förslaget från folkpartiet behöva förtjäna samma förtroende genom att klara av någon form av test. Den typen av godtycklig särbehandling av människor hör inte hemma i en demokrati och rättsstat. Vissa kommer säkerligen hävda att det inte handlar om särbehandling, det är dock fel.

Argumentet för att språktest eller liknande inte är särbehandling av utlandsfödda brukar lyda att de som föds i Sverige måste gå i svensk grundskola och där lär sig det man måste kunna som svensk medborgare, och att språktest för medborgarskap ska kompensera för utlandsföddas avsaknad av svensk grundskoleutbildning. Resonemanget haltar dock på otaliga sätt. För det första så är medborgarskapet något man som svenskfödd erhåller från den dag man föds, inte från den dag man slutar grundskolan. För det andra så blir man som svenskfödd inte fråntagen sitt medborgarskap om man inte klarar av grundskolan. För det tredje så blir man som svenskfödd inte heller av med sitt medborgarskap om man redan som liten flyttar utomlands och går i grundskola i ett annat land. För det fjärde så får man inte automatiskt svenskt medborgarskap i samband med att man slutar grundskolan om man flyttar till Sverige som liten och går hela grundskolan i Sverige.

För att summera så har jag all respekt för förslag om att införa språk- eller medborgarskapstest för att erhålla medborgarskap, men kraven bör i så fall vara generella och omfatta alla, inte bara de som föds med ett annat medborgarskap än det svenska.

Sist men inte minst så skulle jag vilja belysa något som jag ser som både anmärkningsvärt och problematiskt med diskussionen om tester av olika slag för att erhålla medborgarskap, nämligen att de betraktas som viktiga integrationspolitiska åtgärder. Av de flesta människor i världen krävs att de varit bosatta i Sverige i minst fem års tid innan de ens kan ansöka om medborgarskap och något eventuellt test kan komma att bli aktuellt. Efter att ha vistats så länge i Sverige tycker jag att målet måste vara att människor ska vara långt gångna i integrationsprocessen. Efter fem år i Sverige bör man ha lärt sig att prata, skriva och läsa svenska samt skaffat ett första jobb eller påbörjat studier av något slag. Det kommer antagligen aldrig kunna bli verklighet för alla som kommer till Sverige, men att det blir utfallet för så många som möjligt bör i alla fall vara politikens ambition. Att tycka att processer som sätts igång tidigast flera år efter det att människor anlänt till Sverige ska spela en nyckelroll i integrationen av människor i det svenska samhället är att ha bedrövligt låga ambitioner för integrationspolitiken och skamligt dålig tilltro till förmågan hos de människor som invandrar till Sverige, och det tjänar ingen – allra minst de tusentals människor som varje år kommer till Sverige i hopp om ett bättre liv – på.