Kategoriarkiv: Integritet

Den liberala makthavarens dilemma

Posted on by
Svara

Det som skiljer liberalismen från andra politiska ideologier är tron på individens förmåga och antagandet att frihet är nödvändigt för att individen skall kunna nå sin fulla potential. Det är insikten att vi alla har olika förutsättningar, egenskaper och mål. Det är vetskapen att förtryck och ofrihet har flera ursprung och yttrar sig på de mest oväntade vis.

På grund av sin ideologi hamnar liberaler i en märklig situation när de ska fatta beslut som berör andra. Hur är det möjligt att fatta ett beslut som direkt berör en annan individ utan att bli en del av det förtryck liberaler vill befria individen från? Hur kan en liberal bestämma över individer han eller hon aldrig träffat utan att avsiktligen eller oavsiktligen begränsa dessa personers frihet?
Detta är liberalismens största praktiska dilemma.

Makt är något som lockar nästan alla och de flesta av oss känner nog någon som fått mer makt än vad han eller hon klarat av att hantera. Det är inte ovanligt att människor med de bästa intentioner i slutändan berusas av makt och fattar beslut han eller hon aldrig ens skulle ha övervägt tidigare.
För socialister, kommunister, konservativa och diverse företrädare för andra ideologier handlar detta dilemma om när det är dags att sluta använda sin makt. För liberaler uppstår  detta dilemma långt tidigare än så. Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt.

En liberal som på allvar tror på individens förmåga och minns att inget liv är det andra likt har i sin roll som makthavare en enda uppgift. Att se till människors frihet.
Att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.

Det är svårt att låta bli att justera, att reglera, att moralisera och att reformera. Det är inte enkelt att komma ihåg hur olika människors liv ser ut. Det är problematiskt att definiera frihet och att bära denna definition med sig som en evig påminnelse vid varje möte, vid varje beslut.

När liberaler misslyckas med att göra just detta har en ytterst obehaglig situation en förmåga att uppstå. Denna situation brukar förklaras med orden ”Du gör som du vill, så länge du gör som jag säger.”.

Så länge individer gör som makthavarna önskar är de fria att själva besluta över sina liv. En illusion av fri vilja och makt över sin egen situation. Skinner måste vara stolt.

Det finns flera exempel på denna logiska kullerbytta, men det absolut tydligaste exemplet är förmodligen Folkpartiets inställning till pappamånader. Partiet gick flera gånger ut med att de stöttade de nuvarande reglerna, men om befolkningen inte blev mer jämställd så skulle en tredje pappamånad införas. Nu öppnar partiet för att göra just det.

Med andra ord: Individer får till en viss gräns bestämma över hur de vill fördela föräldraledigheten, men fördelar de den inte som vi vill att de ska göra kommer vi att frånta dem denna frihet.

Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt. Det liberala dilemmat handlar om att se till människors frihet, att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.
Även när de inte alltid gör som man vill.

Gästinlägg: André Frisk om Folkpartiets oliberala rättspolitik

Posted on by
Svara

Folkpartiet Liberalerna hävdar att deras politik grundas på socialliberalism. Dock verkar vissa företrädare för Folkpartiet ha en väldigt märklig bild av vad socialliberalism innebär. Socialliberalism är inte alls samma sak som socialkonservatism, vilket verkar ha blivit den allmänna inställningen hos just dessa högt uppsatta Folkpartister.

”Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att illegalt vara i Sverige”. Det fick Gonzalo Munoz, född och uppväxt i Sverige, höra när han skulle gå ut genom spärrarna i Stockholms tunnelbanor. Att göra spontana ID-kontroller på människor som har ett så kallat icke-svenskt utseende är inte bara etiskt tveksamt, utan även olagligt.
Dock anser Folkpartiet med Johan Pehrson i spetsen att dessa trakasserier är acceptabla för att få bukt med vad som i vissa debatter framställs som Sveriges största problem; papparslösa flyktingar.

Med tanke på att Folkpartiet inte heller tar täten i vissa andra frågor som liberaler historiskt sett tagit strid för är vi tyvärr inte förvånade. FRA och IPRED försvaras aktivt och man tillåter dessa lagar att få större spelrum än vad som tidigare lovats väljarna. Att staten ska ha rätt att övervaka och spana på alla sina medborgare varken kan eller får bli något som vi liberaler accepterar.

Folkpartiet väljer även att istället för att värna om människors säkerhet, göra allt för att få ett narkotikafritt samhälle. Samtidigt som detta kan verka som något ärofyllt så har det bara fått en motsatt effekt. Att missbrukare i detta land ses som brottslingar, enbart på grund av deras missbruk är så kontraproduktivt att dess like sällan skådats. Att Folkpartiet, som ofta säger sig basera sin politik på forskning, ignorerar forskningsresultat på just detta område tycker vi är under all kritik.

Folkpartiet har gjort mycket bra i många andra frågor och utmärker sig positivt i exempelvis kampen för HBT-personers rättigheter. Men detta ursäktar inte övrigt beteende.

Integritetskränkande lagstiftning är inte socialliberalism. Att jaga människor i Stockholms tunnelbanor på grund av deras hudfärg är inte socialliberalism. Att föra en narkotikapolitik som ofta utpekas som rent skadlig och kontraproduktiv av forskare är inte speciellt socialliberalt. Socialliberalism sätter människan i fokus, inte staten.
Om partiet vill leva upp till namnet Folkpartiet Liberalerna bör det väldigt noga tänka över sina ställningstaganden i dessa frågor.

Vill KDU göra det brottsligt att ha ett fungerande nervsystem?

Posted on by
Svara

Återigen har diskussionen kring en eventuell civilkuragelag fått nytt liv, denna gång är det rättegången kring en misshandel som skedde inför flera passiva åskådare på offentlig plats. Vad förslaget, som främst KDU vurmar för, handlar om är att det ska bli brottsligt att inte ingripa när man bevittnar ett brott. Ingripandet skall ske efter egen förmåga.
Liknande, för att inte säga identiska, förslag har redan utretts och bedömningen som gjordes var kortfattat att en sådan lag skulle vara ineffektiv. Ändå diskuteras detta vidare.

Det är naturligtvis hemskt att en misshandel kan ske på offentlig plats utan att någon ingriper och varje gång det sker hoppas de flesta av oss att det var den absolut sista gången en sådan incident inträffar.
Varje gång ställs frågan: varför gjorde ingen något?

Att införa en civilkuragelag låter nobelt men är ett oproportionerligt förslag till lösning på ett problem det inte kommer lyckas lösa.

Varför gör ingen något? Varför står folk och tittar på när ett brott begås? Låt oss titta på ett par anledningar till varför människor inte ingriper när de ser ett brott begås.

1. Rädsla
Låt oss ta ett exempel: en grov misshandel sker på en mindre gata i en medelstor stad, det är mitt på eftermiddagen och fullt ljust ute. Fem personer sparkar och slår på en sjätte person som ligger ner på gatan. Du är på väg hem från jobb eller skola och har inte sällskap med någon annan. Om du då får syn på denna misshandel är det troligt att den signal din hjärna sänder till varenda muskel i din kropp består av: Spring!
Om du inte är Chuck Norris kommer din första prioritet med stor sannolikhet vara att sätta dig själv i säkerhet och att när lugnat ner dig tillräckligt mycket ringa polisen.
Det är inte feghet eller brist på civilkurage, det är överlevnadsinstinkt.

2. The Bystander Effect.
Detta är ett psykologiskt fenomen som är lika hemskt som det är väldokumenterat. The Bystander Effect är ingen ursäkt till att inte reagera när vi bevittnar ett brott, men det är en psykologisk förklaring till varför vi inte gör det. Eftersom de flesta av oss är ytterst ovana vid att bevittna våldsamma händelser på offentlig plats vet våra hjärnor inte riktigt vad vi ska göra när något sådant inträffar, vi har helt enkelt ingen handlingsplan inpräntad i systemet.
Vad som då händer är att vi tittar på vad andra gör och härmar deras handlingar, problemet är bara att de med största sannolikhet gör precis samma sak. Det låter märkligt, men anledningen till att ingen gör något är helt enkelt att ingen annan gör något. Om bara en eller ett par personer visar handlingskraft och gör något bryts ganska ofta den kollektiva handlingsförlamningen. Det är ett fenomen som har bevisats gång på gång och det är väldigt ovanligt att någon ”bryter förtrollningen” vid dessa incidenter.

 

Dessa två anledningar är förmodligen de två vanligaste anledningarna till att folk inte agerar när de bevittnar ett våldsbrott. Dessa anledningar är i själva verket en form av överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift, de är inget som en lagstiftning kommer radera ut. Att införa en lag som gör det olagligt att bli förlamad av rädsla är en väldigt märklig idé.
Den är märklig för att den inte kommer få fler att ingripa vid brott, inte heller kommer den få oss att trotsa våra de psykologiska mekanismer som finns till för att skydda vårt liv. Denna lag skulle med andra ord göra det brottsligt att ha ett fungerande sympatiskt nervsystem om du skulle råka bevittna ett brott.
Det är med andra ord inte överhuvudtaget rimligt att införa en sådan lag.

Gästinlägg: Linda Nordlund skriver om liberala utmaningar för Sverige

Posted on by
Svara

I förra veckan skrev Benny Lindholm, en av Liberala Ungdomsförbundets två ordförandekandidater, ett gästinlägg här på Frihetligt. Den här veckan skriver Linda Nordlund, förbundets andra ordförandekandidat och för närvarande 1:e vice förbundsordförande, ett gästinlägg på samma tema; liberalismens utmaningar:

Finns det några begränsningar för politiken? Om man läser den nyutkomna boken S-koden – Den socialdemokratiska utmaningen av Carl Hamilton kan man lätt få intrycket att svaret är nej. Där människor själva brister menar Hamilton att staten ska komma ridande på en vit springare för att rädda dem. Det är en socialdemokratisk syn på samhället, och genom ideologins starka fäste i Sverige har den präglat fler än Hamilton.

Vår grundlag, även om den inte är lika omfattande som exempelvis USA:s, är tänkt att skydda oss just från en alltför långt gången politik. Ändå ser vi det ena lagförslaget som är märkligare än det andra. Nyligen diskuterades exempelvis förbud mot att bygga balkonger till privata lägenheter i vissa delar av Stockholm, inte av säkerhetsskäl utan av estetiska skäl. Ska politiker verkligen bestämma vad som är vackert?

Än allvarligare konsekvenser får långtgående politiska interventioner i människors liv såsom FRA-lagen och datalagringsdirektivet. När dessa klubbades igenom blev det dessutom tydligt hur liten makt enskilda ledamöter i riksdagen faktiskt har. Det var EU:s makt över Sverige som medförde att vi mer eller mindre tvingades att införa datalagringsdirektivet. EU är i grunden gott, och som fredsprojekt har unionen varit enastående framgångsrik. Genom EU har de europeiska folken kommit närmare varandra med större frihet för alla unionens medborgare som följd, inte minst därför att EU använt sin mjuka makt för att leda de post-kommunistiska länderna mot demokrati. Den nuvarande krisen till trots har den ökade handeln och kunskapsutbytet har skapat välstånd för fler att ta del av. Men när EU sviker de grundläggande värderingar som unionen skapades kring – mänskliga rättigheter, demokrati och fri rörlighet – måste liberaler sätta ned foten.

För oss liberaler är sannolikt den värsta frihetsinskränkningen som EU bidrar till murarna utåt. Inom unionen är rörligheten fri men utåt är murarna höga, såväl mot människor som mot varor. Det är de fattigaste länderna som detta slår hårdast mot, och för deras varor är tullarna högst. Jordbrukspolitiken måste avskaffas, och tullmurarna rivas ned. Flyktingar måste garanteras en rättssäker prövning – oavsett i vilket europeiskt land man sätter första foten i. Sverige bör genast upphöra att med hänvisning till Dublinförordningen skicka tillbaka flyktingar till länder som inte klarar sina åtaganden, som Grekland och Italien. I skuggan av den ekonomiska krisen skärps tonen mot minoriteter och få står upp för solidariteten. Ungern är det mest alarmerande exemplet på den nationalistiska sjuka som sprids över vår kontinent. De höga krav som ställs för att få bli medlem i EU måste kontinuerligt utvärderas med konsekvenser även för befintliga medlemsstater som inte håller måttet.

Ju mindre ansvarsutkrävning som finns av den politiska makten desto mindre makt bör politikerna ha, men i dag ser vi en motsatt utveckling. När något anses farligt är den politiska reflexen att förbjuda det, av försiktighetsskäl. När ett visst beteende inte anses önskvärt används lagen som medel för att få människor att inte bete sig på detta sätt. Godtyckliga förbud blir följden. I Mattias Svensson bok Glädjedödarna exemplifieras hur försiktighetsprincipen bland annat har lett till förbud av gungor av bildäck i Kalmar då barn riskerar att bita i dessa och därigenom eventuellt få i sig gifter. Svensson visar hur säkerheten alltid befinns väga tungt, och människors frihet, glädje, njutning och integritet lätt i politikers och byråkraters ögon.

Det svenska samhället är uppbyggt kring en modell präglad av en stark individualism kombinerad med en stark koppling mellan individ och stat. När vi stöter på samhällsproblem är det sällan vår reflex att försöka fixa dem, i stället frågar vi oss vem inom det offentliga som är ansvarig. Detta bör vi liberaler ha i åtanke, för även om vi begränsar statens inflytande och makt måste vi fortfarande ta ansvar för varandra.

Den socialdemokratiska modellen präglar i hög utsträckning fortfarande människors tänkande i Sverige. Men allting kan inte lösas genom politik. Vänta dig inte att politiker ska ta hänsyn till det och självmant stå tillbaka. I public choice-modellen förklaras hur politiker drivs av att införa mer politik i syfte att fortsätta fylla en funktion liksom att öka sin egen makt. I dag har vi tillgång till mer information än någonsin men står samtidigt oerhört långt ifrån den faktiska makten. Liberala värderingar är däför viktigare än någonsin för att förhindra en alltför omfattande politisk makt. Den vakthunden vill jag att Liberala ungdomsförbundet ska vara.

Linda Nordlund

Vad utgör egentligen ett hot mot demokratin?

Posted on by
Svara

För ett år sedan valde en man att spränga och skjuta de som han ansåg stod för fel åsikter. Han ansåg att ta deras liv var nödvändigt i sin kamp mot det mångkulturella, demokratiska och öppna samhället. När extremismens och främlingsfientlighetens brutala våld försatte ett helt land i sorg var det dock inte rädsla och tal om högre säkerhet som präglade den politiska diskussionen. Istället cirkulerade ord så som:

”Om en man kan visa så mycket hat,
tänk hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans”.

Det var vackert. Vidare utmärkte Jens Stoltenberg sig särskilt som en ledare som inte talade om hårdare tag, utan vikten av att stå fast vid sina värderingar:

”Vårt svar på våldet är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet.”

Massmordet på Utøya verkade som en enande kraft, en händelse som fick inte bara norrmän utan också många andra att ställa sig bakom premissen att demokratin och dess värderingar är starkare än rädslan och våldet. Ändå höjs allt fler röster idag för stängda gränser, mer övervakning och hårdare straff. Främlingsfientliga partier tar allt större plats i Europa ända från Ungern i öst till Frankrike i väst. I Sverige ligger Sverigedemokraterna orubbligt över riksdagsspärren i opinionsmätningarna. Invandring diskuteras idag som om det i grunden är ett problem istället för att man talar om dess möjligheter. Överallt talar man om människor som kostnader istället för tillgångar. Man tycker synd om alla flyktingar istället för att tala om hur man kan ge dem ett nytt liv där man själv bor. Ständigt diskuteras problem istället för att söka lösningar.

Världen ser annorlunda ut idag. De stormakter som för femtio år sedan satt med varsin hand på kärnvapenknappen sitter idag och diskuterar över ett förhandlingsbord. Allt färre dör i slagfälten och ledarna möts istället i politiska samtal. På så vis har vi sett att det är i det demokratiska forumet, i det politiska samtalet, som vi får världen att må bättre. Vi är därför, med all rätta, oerhört rädda om demokratin. Men denna rädsla att förlora demokratin har fått allt fler att nagga densamma i kanterna. Bara i Sverige är förkortningar som FRA, IPRED, DLD och IFAU exempel på detta. Regeringen har valt säkerheten framför individens integritet i första hand utan större reflektion. Idag lagras våra samtal, sms och mejl i över sex månader. Man gör sökningar på våra kablar för att upptäcka eventuell brottslighet. Trots detta fortsätter vi ändå vara rädda för terrorismen, extremismen, främlingsfientligheten. Det som hotar vår demokrati. När det i själva verket är vår rädsla som utgör det största hotet.

Ett år efter Utøyamassakern och bombningarna i Oslo som skördade allt för många liv med syftet att motverka demokratin och det öppna samhället vill jag slå ett slag för mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Det gäller att påminna oss om att det är inte när vi begränsar vår frihet till förmån för säkerhet som vi vinner mot de odemokratiska röster, rörelser och organisationer som försöker göra sig hörda med våld och terror. Tvärtom vore det att kasta in handduken. Det är när vi visar att vår tilltro till demokratins styrka inte kan brytas ner, att öppenhet och humanitet är starkare än rädsla och våld, som förlusten blir deras. Vill vi bevara vår demokrati, vår frihet och vår öppenhet måste vi agera därefter och skydda dessa. Det gör vi inte genom att prata om öppna gränser som ett problem, låta staten inskränka på medborgarnas fria kommunikation och tala om människor som siffror i en budget istället för en del av vårt samhälle.

Efter Utøya sade Jens Stoltenberg något som många då ansåg vara självklart, att vårt svar på våldet är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Nu har vi en gemensam utmaning att också handla därefter.

Gästinlägg: Benny Lindholm om den samtida liberalismens utmaningar

Posted on by
Svara

Benny Lindholm är en av två kandidater till att senare i sommar bli ny förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet. Idag skriver han ett gästinlägg på Frihetligt om de av den samtida liberalismens utmaningar han ser som de främsta:

Liberalismen är inte bekväm. Vårt uppdrag är att vara i opposition mot de ofriheter som för stunden finns i samhället. Det är så liberaler har bidragit till att göra Sverige till ett ekonomiskt friare, mer upplyst och demokratiskt land. Idag begränsas friheten av en groende nationalism och ett bristande skydd för liberala principer som rättssäkerhet och personlig integritet.

Den liberala historien är lång och mångfacetterad. Under Karl Staaff, den förste liberale statsministern, kämpade liberaler för demokrati, rättssäkerhet och liberal jämlikhet. Då var det en kamp för en underklass som saknade rösträtt och som levde under omänskliga villkor. När den socialdemokratiska dominansen blev ett faktum skiftade vi sedan fokus. De offentliga monopolen innebar ofrihet. Därför har vi de senaste decennierna kämpat för mer makt över den egna plånboken, avregleringar och valmöjligheter inom välfärden.

Nu är det dags för en ny analys. Idag begränsas inte individers frihet av den socialdemokratiska staten utan av en gryende polisstat. Sedan den elfte september monteras tidigare liberala skyddsprinciper ned. Övervakningen ökar, polisens befogenheter växer och statens trygghet är viktigare än individens frihet.

Ungern är ett exempel på hur snabbt liberalismen marginaliseras. Där trampar nyfascister runt på gatorna samtidigt som det stora konservativa partiet skjuter ner liberala principer en efter en. Man har antagit yttrandefrihetsbegränsade medialagar, avskedat hundratals domare och instiftat flera lagar som gör att Ungern allt mer börjar likna en polisstat. Detta i ett land som ligger på kortare avstånd från Malmö än Sundsvall.

Här hemma antas integritetskränkande lagstiftning till höger och vänster. Polisen får samtidigt befogenheter som den bara kunde drömma om för ett par decennier sedan och tillgången till rättvis domstolsprövning begränsas med långa handläggningstider och prövningstillstånd i allt fler typer av mål.

Ett exempel på hur vårt rättssamhälle nedmonteras är hur polisen använder övervakningen som riksdagen har beslutat om. Som i Göteborg där polisen begärde in en mängd trafikdata från en telefonmast i syfte att jaga terrorister. Den insatsen slutade med att grovt beväpnade och maskerade poliser stormade in och grep en helt oskyldig människa framför ögonen på hans gråtande barn.

Ett annat exempel är de tiotusentals människor som inte i tid får tillgång till domstolsprövning av sina lagstadgade rättigheter. Får någon idag avslag på sin sjukpenning kan det ta mer än två år innan en domstol hinner pröva det. Då hade inte Anne Wibbles ”årslön på banken” räckt.

Parallellt med nedmonteringen av rättssäkerheten är den svenska migrationspolitiken allt annat än liberal. Den politiska debatten flyttas just nu från migrationens möjligheter till invandringens problem.

Detta i en värld där nästan 43 miljoner människor befinner sig på flykt och där migranter skickar tillbaka miljarder dollar till sina ursprungsländer. Den svenska invandringsdebatten måste därför förändras. Vi tar inte emot flyktingar och andra skyddsbehövande därför att det är synd om dem. Att vara liberal handlar om att våga stå upp för en bättre värld och våga utvidga våra rättigheter till andra. Det är liberal solidaritet.

I ett Sverige där tiotusentals människor lever gömda och där papperslösa barn inte har en rätt att gå i skolan eller får tillgång till vård när de är sjuka måste liberaler reagera*. Jag har själv arbetat med den svenska migrationspolitiken. Det var ingen vacker syn att se psykiskt sjuka och livrädda människor utvisas till potentiell tortyr och dödsstraff.

Efter den ekonomiska liberalismens segertåg behöver vi liberaler nu formulera ett nytt uppdrag. Denna tredje vågens liberalism måste handla om kampen mot det samhälle där statens effektivitet blivit viktigare än individens friheter. Där vi i samhällsdebatten har glömt bort att människor är människor med rättigheter oavsett var de föds. Det är därför som jag i min kandidatur pekade ut framför allt två områden som vi måste fokusera på: människans rätt att röra sig fritt och att leva i ett rättssäkert samhälle.

Vår ideologi handlar framför allt om att kritiskt analysera maktkoncentrationer som begränsar individens frihet på olika sätt. Restriktiv migrationspolitik är inget annat än ett uttryck för att vi i Sverige anser att vårt välstånd ska begränsas till vissa människor. Främlingsfientligheten är på så sätt ett uttryck för rädslan för det okända. Den liberala analysen ser igenom detta och inser att individers frihet är viktigare än Sveriges gränser. Vår politik bygger på att se alla människor som individer med samma värde.

Polisiära befogenheter och övervakningssamhället är på samma sätt inget annat än ett uttryck för att statens intresse av skydd och kontroll över samhället är viktigare än individens frihet och rättvisa. Vårt liberala svar är att trygghet förutsätter frihet.

Sverige och Europa håller på att förlora sina starka rättssamhällen och gräva ner sig i nationalism. Polisens befogenheter ökar dramatiskt och statens övervakning når rekordnivåer. Samtidigt medför globaliseringen att allt fler känner otrygghet när jobben hotas, invandringen ökar och kraven höjs. Utanför våra gränser monteras demokratin ned i Ungern, nynazistiska partier växer och beslut flyttas till anonyma byråkrater i EU. Detta måste vi bekämpa. Vi måste våga vara liberaler.

 

*Benny Lindholm skrev det här inlägget för Frihetligts räkning i samma veva som regeringen och Miljöpartiet presenterade sin överenskommelse om att ge papperslösa i Sverige rätt till vård. När det skrevs var konstaterandet att papperslösa inte får vård när de blir sjuka således ännu korrekt och aktuellt.

Hyckleri och värderingar – Replik på ”Telia, Vitryssland och svensk okunnighet”

Posted on by
Svara

Ville Nordström skriver på Frihetssmedjan om den senaste rapporteringen kring Telias verksamhet i Belarus och menar att vi som kritiserat verksamheten bör fokusera på annat. Från texten;

”Telia Sonera är minoritetsägare i Turkcell, och har dessutom en ägarkonflikt med en annan ägare i Turkcell vilket innebär att de har ingen möjlighet alls att påverka just nu. Turkcell i sin tur äger operatörer i flera diktaturer, bland dem Vitryssland. Telia Sonera äger en mycket liten andel av dessa operatörer. Svenska staten är minoritetsägare i Telia Sonera. Detta innebär att staten inte har något makt över Telia Sonera, som i sin tur inte har makt över Turkcell, och ännu mindre makt över de operatörer som finns bl.a. i Vitryssland.

Så vad ska Telia göra? Ska de bryta avtalet med den Vitryska regeringen och avsäga sig sin licens, och därmed förlora många många miljoner? (Vilket de inte ens kan göra, då Telia Sonera är MINORITETSÄGARE av dessa företag.) Detta är extra dåligt då första, andra och fjärde AP-fonderna (utöver de 37% som svenska staten äger) alla äger delar av Telia Sonera. (Vilket de Ska de vägra övervaka mobilnätet och på så sätt bryta mot lagen och då riskera att de anställda hamnar i fängelse? (Vilket också är svårt att göra, samma skäl som ovan.)”

Låt mig först kommentera TeliaSoneras andelar i Turkcell. Ja, när det kommer till direkta andelar i TurkCell har TeliaSonera en minoritetsandel på runt 13%. Tvisten som Nordström nämner utspelar sig i majoritetsägaren av Turkcell, nämligen Turkcell Holding. Där ska TeliaSonera egentligen inneha 64% men då medägaren Çukurova ännu inte överlämnat sina aktier har affären ej genomförts vilket dragit tvisten till domstol där det 2009 dömdes till TeliaSoneras fördel. Innan affären med Çukurova innehade TeliaSonera 37% av aktierna i Turkcell Holding. Tvisten är ännu inte löst men bevisar ändå att Telia inte innehar något betydligt små andelar av Turkcell och har således större möjligheter att påverka än Nordström ger bild av.

Den svenska staten har ägoandelar i TeliaSonera, måhända innehar man en minoritetsandel på 37% men det betyder absolut inte att man saknar verktyg för att påverka. Med 37% i ryggen har regeringen ändå rätt så mycket att säga till om på TeliaSoneras bolagstämmor. Om vår finansmarknadsminister gick upp i talarstolen och talade om TeliaSoneras verksamhet i dessa auktoritära eller illiberala samhällen så hade en stor andel av aktieägarna mycket väl kunnat påverkats i en annan riktning.

Man måste inte äga en majoritet för att ha något inflytande. Det gäller såväl TeliaSoneras ägoandelar i Turkcell som svenska statens andelar i TeliaSonera.

Hur som haver, min kritik grundar sig helt i våra statliga andelar i TeliaSonera och hyckleriet som uppstår. Nordström tar även upp Ericssons affärer med Vitryssland och där är jag inte lika hård i min kritik på grund av den enkla anledningen att Ericsson är ett privat företag. TeliaSonera har statliga kopplingar och därmed uppstår hyckleri. Varför?

Jo, Sverige har positionerat sig internationellt som ett land som främjar demokrati och mänskliga rättigheter. När ett företag med statliga kopplingar etablerar sig i icke-demokratier och går regimernas ärenden för att hjälpa dem slå ned bråkstakar, ja, då hycklar man. All retorik om demokratifrämjande förlorar helt enkelt sin effekt. Det är där problemet ligger – att företag försöker vinna mark på nya marknader och därmed måste ingå avtal med antidemokratiska regimer är en sak, att företag med statliga kopplingar gör det är en helt annan femma. Då handlar det om dubbelmoral och hyckleri och svenska staten blir indirekt ansvarig för de dåd som utförs av säkerhetstjänster med information från dotterbolagen i respektive land där man är verksam.

I slutändan handlar det helt enkelt om att den svenska staten ska stå upp för demokratiska värderingar. Vi kan inte ställa sådana krav på privata företag (såvida vi inte har specifika sanktioner mot ett visst land, exempelvis Iran och Syrien). Det är därför jag ställer mig kritisk till TeliaSonera och deras direkta eller indirekta verksamheter i auktoritära och odemokratiska stater.

Media: DI, SvD1, SvD2, AB

Datalagringsdirektivet: Ineffektivt overkill

Posted on by
1

Det är ingen hemlighet att datalagringsdirektivet har upprört liberaler (med flera) i Europa.
Inte heller är det särskilt konstigt att så är fallet.

DLD innebär en möjlighet att kränka en individs privatliv utan att denne ens blir delgiven misstanke om brott eller att det ens finns skäl att misstänka personen från första början. Bara detta är ett vettigt skäl till att bli upprörd.
I både Tyskland och Rumänien har DLD i författningsdomstolen respektive högsta domstolen bedömts vara så kränkande att de stoppat införandet av DLD med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Det är inte så att DLD skulle användas endast vid de absolut grövsta brotten. Vi pratar inte bara om terrordåd och hardcore internationell organiserad brottslighet.
Följande textutdrag kommer från en riksdagsmotion skriven av miljöpartister (Ferm, Ceballos, Kaplan, Nordin & Holm) oktober 2011:
”P3 Nyheter uppmärksammar den 27 oktober 2010 att en promemoria från Justitiedepartementet föreslår att polisen ska kunna begära ut abonnemangsuppgifter inte bara för grova brott, utan även för bötesbrott som gromning, fildelning och sexuellt ofredande.”
Med risk att låta som en fjortonåring: Fildelning? Seriöst.

Det som DLD kräver ska registreras är trafikuppgifter. Vem som kommunicerade med vem, när det gjordes och var det gjordes, etc. Det positiva med detta är att själva innehållet inte sparas. Det negativa är att helt oskyldiga människor lättare dras in i härvan för att de smsat, ringt eller mailat en person som sedan granskas.

Detta är bara några av alla problem som finns med DLD och det finns många som skrivit om dessa.
Egentligen finns det en större elefant i rummet.

Kära EU och ledamöter av Sveriges riksdag,
vad sjutton har ni tänkt datalagringsdirektivet ska tjäna till när brottslingar inser att de helt enkelt kan skicka brev istället?

Från absurt aprilskämt till vansinnig verklighet på under två år

Posted on by
Svara

Den 1 april 2010 var Dagens Nyheters aprilskämt, som då föreföll vara helt absurt, att FN skulle inrätta ett nytt organ för att ”övervaka och begränsa användningen av nätet”. Jag tyckte då att det var ett ganska roligt aprilskämt eftersom det var ett slags satirisk parodi på de integritetsfrågor som då var aktuella i Sverige men samtidigt verkade så avlägset och osannolikt. Jag hade förmodligen inte tyckt det varit lika roligt om jag känt till att delegater från hela världen idag, mindre än två år senare, skulle träffas för att göra verklighet av idén.

Förhandlingar om att upprätta ett avtal för en omfattande reglering av Internet inleddes tidigare idag mellan företrädare för Förenta Nationernas 193 medlemsstater. Några av syftena med det tänkta avtalet uppges vara att ställa nätsäkerhet och integritet under internationell kontroll, införa massiva ekonomiska regleringar på nättrafik och möjliggöra för tele- och nätoperatörer att ta betalt för internationell nättrafik. Jag har ärligt talat svårt att föreställa mig en reglering som skulle kunna få värre konsekvenser för yttrandefriheten och demokratin i världen. Särskilt med tanke på att de länder som hårdast driver på för att få ett reglerande avtal på plats är Kina och Ryssland.

Internet är det största som hänt inom mänsklig kommunikation åtminstone sedan telefonen uppfanns, förmodligen sedan ännu längre tillbaka. Anledningen till att det så snabbt blivit en sån revolutionerande succé är just frånvaron av regleringar. Internet och dess innehåll har skapats underifrån, av människor och företag. Det har bidragit till att sprida demokrati och kunskap och skapa ekonomiskt välstånd. Den fortsatta utvecklingen skulle med stor sannolikhet hämmas något oerhört om politiker ger sig in och börjar peta i den, i synnerhet om det är FN – själva definitionen av ett politiskt misslyckande – som ska vara där och peta. Efter att ha satt Libyen (under Muammar Khadaffis ledning), Bahrain och Kuba att garantera att de mänskliga rättigheterna vore det ju just snyggt att låta Kina och Ryssland utforma reglerna för att tillgodose alla människors nätsäkerhet och integritet.

Nätsäkerhet i Kinas värld är att vara säker på att ingen konspirerar mot staten på nätet, och integritet är ett ord som inte finns i Vladimir Putins vokabulär. Läs gärna Robert M. McDowell i Wall Street Journal för en mer utförlig bild av vad konsekvenserna kan komma att bli av de omfattande Internetregleringar som Kina och Ryssland efterlyser, och gör framförallt vad du kan för att sprida informationen vidare.