Kategoriarkiv: Mänskliga rättigheter

Den liberala makthavarens dilemma

Posted on by
Svara

Det som skiljer liberalismen från andra politiska ideologier är tron på individens förmåga och antagandet att frihet är nödvändigt för att individen skall kunna nå sin fulla potential. Det är insikten att vi alla har olika förutsättningar, egenskaper och mål. Det är vetskapen att förtryck och ofrihet har flera ursprung och yttrar sig på de mest oväntade vis.

På grund av sin ideologi hamnar liberaler i en märklig situation när de ska fatta beslut som berör andra. Hur är det möjligt att fatta ett beslut som direkt berör en annan individ utan att bli en del av det förtryck liberaler vill befria individen från? Hur kan en liberal bestämma över individer han eller hon aldrig träffat utan att avsiktligen eller oavsiktligen begränsa dessa personers frihet?
Detta är liberalismens största praktiska dilemma.

Makt är något som lockar nästan alla och de flesta av oss känner nog någon som fått mer makt än vad han eller hon klarat av att hantera. Det är inte ovanligt att människor med de bästa intentioner i slutändan berusas av makt och fattar beslut han eller hon aldrig ens skulle ha övervägt tidigare.
För socialister, kommunister, konservativa och diverse företrädare för andra ideologier handlar detta dilemma om när det är dags att sluta använda sin makt. För liberaler uppstår  detta dilemma långt tidigare än så. Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt.

En liberal som på allvar tror på individens förmåga och minns att inget liv är det andra likt har i sin roll som makthavare en enda uppgift. Att se till människors frihet.
Att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.

Det är svårt att låta bli att justera, att reglera, att moralisera och att reformera. Det är inte enkelt att komma ihåg hur olika människors liv ser ut. Det är problematiskt att definiera frihet och att bära denna definition med sig som en evig påminnelse vid varje möte, vid varje beslut.

När liberaler misslyckas med att göra just detta har en ytterst obehaglig situation en förmåga att uppstå. Denna situation brukar förklaras med orden ”Du gör som du vill, så länge du gör som jag säger.”.

Så länge individer gör som makthavarna önskar är de fria att själva besluta över sina liv. En illusion av fri vilja och makt över sin egen situation. Skinner måste vara stolt.

Det finns flera exempel på denna logiska kullerbytta, men det absolut tydligaste exemplet är förmodligen Folkpartiets inställning till pappamånader. Partiet gick flera gånger ut med att de stöttade de nuvarande reglerna, men om befolkningen inte blev mer jämställd så skulle en tredje pappamånad införas. Nu öppnar partiet för att göra just det.

Med andra ord: Individer får till en viss gräns bestämma över hur de vill fördela föräldraledigheten, men fördelar de den inte som vi vill att de ska göra kommer vi att frånta dem denna frihet.

Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt. Det liberala dilemmat handlar om att se till människors frihet, att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.
Även när de inte alltid gör som man vill.

Invandring del 1 av 3: Invandringen behövs inte – men den är rätt!

Posted on by
Svara

I detta första av tre inlägg på temat migration och integration tänker jag gå igenom huruvida Sverige har ett behov av invandring, för att i de två nästkommande inläggen begrunda vilka nya utmaningar svensk integration skulle kunna ställas inför med en liberal invandringspolitik, samt redogöra för vad som behövs i termer av integrationspolitik för att hantera en liberal invandringspolitik.

Behövs verkligen invandringen? Den frågan ställer människor med jämna mellanrum sig själva och sin omgivning. Varje vecka kommer rapporter om låga skolresultat för utlandsfödda, tidningsartiklar om invandrares låga sysselsättningsgrad eller nyhetssändningar om överfulla flyktingförläggningar. I ljuset av det förefaller frågan ”Behövs verkligen invandringen?” vara befogad.

Skälet som brukar anföras för att invandringen faktiskt behövs är Sveriges demografi. Sveriges befolkning blir allt äldre, vilket innebär att antalet gamla och icke förvärvsarbetande kommer att öka i förhållande till den arbetande befolkningen. Försörjningsbördan för den arbetande befolkningen skulle bli alltför stor utan invandring, brukar det hävdas. Det ligger helt klart något i det. I dagsläget arbetar bara 4,6 av Sveriges 9,5 miljoner invånare. Det innebär att varje arbetande person utöver sig själv också försörjer i snitt en extra person. Det är situationen idag, med ett skattetryck på nästan 50 procent. 2060 beräknas antalet invånare över 65 år vara 2,7 miljoner, i runda slängar 65 procent fler än idag.

65 procent fler pensionärer skulle naturligtvis – allt annat lika – innebära en kännbar ökning av försörjningsbördan för de förvärvsarbetande. Nyckelorden i föregående mening är dock ”allt annat lika”, och inte mycket talar för att allt annat kommer att vara lika om nästan 50 år. Att av prognoserna för Sveriges demografiska utveckling dra slutsatsen att vi behöver invandring är därför inte rimligt. Den andel av befolkningen som är i åldersgruppen 20-64 – d v s arbetsför ålder – förväntas förvisso minska, men svenskarna blir ju inte bara äldre utan faktiskt friskare också. Således är det inte omöjligt att arbetsför ålder 2060 räknas som 20-69, eller kanske rentav 20-74. Kombinerat med att barn och unga förväntas minska både som andel av befolkningen och i absoluta tal till 2060 innebär det att Sveriges framtida demografi ur ett samhällsekonomiskt perspektiv kanske inte är så negativ som den ofta framställs. Kanske är den t o m mer fördelaktig än dagens demografiska sammansättning.

Det är också möjligt – även om det inte är särskilt troligt – att Sverige innan 2060 infört ett vettigt pensionssystem. Det vill säga ett pensionssystem där varje arbetstagare under sina yrkesverksamma år betalar in sin egen framtida pension. Det vore både mer rättvist och mer hållbart än dagens system som bygger på ”solidaritet mellan generationerna”. Det går ut på att dagens pensionärer brände sina pengar på annat när de arbetade så nu får dagens arbetstagare betala deras pensioner. Solidariskt. Med ett s k ”fully funded-system” skulle de demografiska utmaningarna i princip dock elimineras. Om så 90 procent av befolkningen var pensionärer så skulle den offentliga ekonomin gå runt utan problem eftersom de 90 procenten själva tjänat ihop sin pension under tiden de arbetade.

Något annat som sällan beaktas är att svenska statens och svenska kommuners utgifter mycket väl kan – och i mitt tycke borde – förändras. Den demografiska förändringen fram till 2060 kommer att öka utgifterna för vård och omsorg, som är del av vad som brukar kallas för ”välfärdens kärna”. Men stat och kommun betalar också för sådant som – med god marginal – ligger utanför välfärdens kärna. Välfärdens fruktkött, om man så vill. Slipstensmuseer, operor, obskyra myndigheter som inte behövs, barnbidrag åt höginkomsttagarfamiljer, osv. Man kan tycka att de här sakerna är bra eller dåliga, men om man kapade bort lite av detta välfärdens fruktkött så skulle kostnaderna för själva kärnan kunna öka ordentligt och arbetstagare och skattebetalare skulle ändå kunna glädjas åt en minskad skattebörda.

Sedan så finns såklart alltid alternativet höjd skatt, även om det för en liberal aldrig är något attraktivt alternativ. Som jag redan varit inne på så innebär en åldrande befolkning dock bara att kostnaderna för välfärdens kärna ökar. Att antalet 65+:are stiger med 65 procent innebär följaktligen inte att skattetrycket stiger med 65 procent. Om pensionsåldern förblir 65, ingenting görs åt pensionssystemet och stat och kommun fortsätter finansiera välfärdens fruktkött i samma omfattning som idag är en rimligare prognos antagligen att skattetrycket stiger med 5 procent. Sannolikt är även det i överkant.

Således, den demografiska utmaningen duger inte som argument för att vi behöver invandringen. Därmed inte sagt att invandring inte underlättar, men nödvändig kan man inte säga att den är.

Trots detta är invandring för mig en självklarhet. Och inte bara invandring i någon form, utan fri invandring. Varför? I grund och botten så handlar det om att alla människor i världen är lika mycket värda och åtnjuter samma okränkbara universella fri- och rättigheter. En sådan rättighet bör vara att leva sitt liv som man själv behagar så länge man inte kränker någon annans fri- eller rättigheter. Med andra ord, om jag vill flytta till Bangladesh ska ingen stat ha rätt att hindra mig med hänvisning till ett streck i backen som en politiker, kung eller diktator godtyckligt dragit där. Självfallet gäller även det omvända – om någon i Bangladesh vill flytta till Sverige så har den svenska staten ingen rätt att hejda honom eller henne. Om Lao från Kina vill ta sig till Erik i Sverige – må det vara för att de älskar varandra och vill leva ihop, för att Erik har ett företag som Lao vill jobba i, eller för att de bara vill ta en öl ihop – så har ingen stat, ingen politiker och inget fackförbund rätt att hindra honom.

Invandring är ibland ekonomiskt gynnsam, ibland inte. Men det är ingen fråga om nytta, det är en fråga om principer. Att hindra en människa från att röra sig fritt i världen är per definition fel, precis som det per definition är fel att mörda, ty det är en kränkning av hennes fri- och rättigheter.

”Nästa Einstein har just lärt sig läsa”

Posted on by
Svara

På Facebook har många av mina folkpartistiska vänner delat en länk som statuerar att ”Nästa Einstein har just lärt sig läsa”. Jag hoppas de har rätt, men om jag ska vara helt ärlig är det osannolikt att en nu levande person som skulle ha kunnat axla Einsteins mantel just lärt sig läsa. Det är ganska troligt att många av de som skulle ha kunnat bli vår generations Einstein aldrig får lära sig att läsa.

Enligt SIDA fanns det år 2009 inte mindre än 775 miljoner vuxna analfabeter i världen. År 2010 fanns det enligt samma artikel ungefär 61 miljoner barn som aldrig fått börja i skolan. Långt fler går aldrig i skolan tillräckligt länge för att hinna lära sig läsa.
Visst vore det fantastiskt om vi hade ett antal genier som just nu gick i svensk skola, men förmodligen finns det betydligt fler genier bland de 61 miljoner barn som aldrig får gå i skolan än bland våra relativt få lågstadieelever i Sverige.

775 miljoner vuxna analfabeter. 61 miljoner barn som inte får börja skolan.
Vi kommer antagligen aldrig få veta hur mycket mänskligheten gått miste om. Vi kan bara se till att vi inte går miste om ännu mer. Förmodligen har vi helt enkelt missat flera potentiella genier för att de helt enkelt aldrig får chansen att utvecklas.
Kanske kommer en dag då även jag kan dela den där länken med gott samvete. Men den dagen är verkligen inte idag.

SIDA:
http://www.sida.se/Svenska/Bistand–utveckling/Globala-utmaningar/Visste-du-detta-om-laskunnighet/

Det här är mitt land.

Posted on by
11

Ingen har nog missat Expressens avslöjande om SD-toppen Erik Almqvists rasistiska attacker under valrörelsen 2010. Nyheten i sig kanske inte är så ny, redan i september 2010 kunde vi läsa om när Soran Ismail och Almqvist & Co hetsiga diskussion. Men idag har vi fått hela sanningen berättad för oss. Jag skäms över att vi har parlamentsledamöter som betett sig så som Erik Almqvist och Kent Ekeroth. Men framför allt är jag förbannad, rent ut sagt, av vad Almqvist sa och de åsikter som frodas inom partiet. ”Det här är mitt land” säger Almqvist och menar att Soran Ismail inte har något att göra här. Du är inte svensk, du beter dig inte som svensk fortsätter Almqvist medan Soran Ismail lugnt försvarar sig.

Om Soran Ismail, en person som jag ser upp till, inte anses vara svensk av högt uppsatta sverigedemokrater så betyder det att jag inte heller anses vara svensk av de som nu följer nyheterna på SD:s partikansli. Det är självklart inga nyheter med tanke på partiets historia och återkommande problem, men det bekräftas gång på gång på gång. Det gör mig förbannad, för sverigedemokraterna har ingen som helst rätt att definiera vad som anses vara svenskhet och utifrån det stämpla människor i olika kategorier.

För, det här kanske gör ont i vissa sverigedemokraters ögon, det här är mitt land. Sverige är mitt land. Stockholm är min huvudstad. Svenska är mitt modersmål. Falukorven och köttbullar är vanliga rätter på mitt köksbord. Kalle Anka är min jultradition. Midsommarstången är ett måste under midsommar. Valborg i Lund är fantastiskt. Jag betalar skatt. Mina föräldrar gör detsamma och bidrar till samhället. Min bästa vän arbetar och betalar skatt. Jag är mer svensk än vad Jimmie Åkesson mixad med resten av Sverigedemokraterna någonsin kommer att bli.

För det finns värderingar som Sverigedemokraterna förkastar som är grunden för vår svenskhet. Öppenhet. Solidaritet. Omtanke. Förståelse. Frihet. Respekt. Insikten om att det är vart man är på väg som spelar roll, inte var du kommer ifrån. Värderingar som vägleder mig och många andra svenskar. Värderingar som inte spelar någon som helst roll för sverigedemokrater.

Vår svenskhet definieras inte utifrån utseende eller bakgrund. Vår svenskhet definieras inte av ledande sverigedemokrater. Vi får aldrig låta dem kidnappa svenskheten.

Jimmie Åkesson & Co har försökt att ge en annan bild av partiet. Man talar om öppen svenskhet. Om du definierar dig som svensk, och andra definierar dig som svensk – så är du svensk brukar man höra från Åkesson. Men samtidigt går partiföreträdare ut och skriker: Du är inte svensk! Du är inte svensk! Men det är ju klart, man vill spä på motsättningar. Man vill ha svenskar och icke-svenskar. Man vill inte att alla ska uppfatta sig som svenskar, då försvinner en del av partiets egenvärde. Och det, kära läsare, är sorgligt. Partiet som säger sig föra en politik för att lösa problemen vill inte lösa problemen.

Vi har stora problem med integrationen idag. Sverigedemokraterna kommer aldrig att kunna bidra eller lösa de utmaningar vi står inför. Ja, det beror på att de helst vill stänga gränserna. Ja, det beror på att deras definition av svenskhet är främmande för oss. Ja, det beror på att de inte har några som helst lösningar för de problem vi står inför. Men till skillnad från Sverigedemokraterna, kommer vi att kunna lösa dem.

Soran Ismail är svensk, och likaså är jag. För Almqvist & Co är vi kanske bara en ”babbe”. Men vad gör det när vi alla är babbar idag.

Torsdagskrönikan: Jag är glad att jag växt upp i Sverige

Posted on by
1

Från och med nu kommer Frihetligt-skribenten Bawar Ismail skriva torsdagskrönikor om allt mellan himmel och jord här på Frihetligt. Läs och följ gärna framtida texter, kära läsare.  Trevlig läsning!

”Du ska vara djupt tacksam för att du lever i Sverige.” brukade jag alltid få berättat för mig under min uppväxt. Mina föräldrar var ständigt noga med att lyfta upp vilken tur jag haft som fått växa upp i ett tryggt och demokratiskt land som Sverige. För det finns tyvärr de som inte har eller haft den turen alls.

Saddam Hussein var en vidrig diktator. Det politiska förtrycket av befolkningen var inte nog för regimen i Bagdad. Saddam Hussein var fast benägen att förgöra allt som inte passade honom i smaken. Baathregimens folkmord på kurder nådde sin absoluta höjd när man slaktade tusentals oskyldiga människor i staden Halabja med kemiska stridsvapen. Året var 1988. Det fick jag alltid berättat för mig under min uppväxt.

Min far kom till Sverige under 80-talet. Han flydde en blodig regim som avskydde frihet – demokratiska som kulturella. Min mor växte upp i ett Iran både före och efter islamisternas maktövertagande. Hon såg Iran förvandlas till den grymma diktatur vi ser idag. Mina föräldrar hade inget annat val än att söka sig till trygghet och frihet här i Sverige. De fick chansen att bygga ett nytt liv här och hade det inte skett så hade jag säkert inte skrivit den här texten.

Mina föräldrars bakgrund och erfarenheter av ofrihetens grymheter har format mig till den liberal jag är idag. Jag tror på demokratiska, mänskliga rättigheter och på fri rörlighet.

Att Sverigedemokraterna vill minska invandringen är inget nytt, och särskilt inte att man vill minska asyl- och anhöringsinvandringen med 90%. Det är procentsatsen man bestämt sig för. Många människor som söker efter trygghet och frihet kommer alltså få kalla handen om Jimmie Åkesson fått igenom sin politik idag.

Samtidigt som människor flyr ofrihet i sina hemländer så organiserar sig sverigedemokrater för att strypa den fria rörligheten här på hemmaplan. Det är sorgligt. Det får en att undra – hade mina föräldrar levt ett tryggt liv i Sverige om Åkesson och gänget fått igenom sin politik under 80-talet? Förmodligen inte.

Det har jag mycket att tacka för. När man var liten tänkte man givetvis inte på hur bra man har det här. Men ju äldre man blir, desto mer tacksam blir jag över att jag föddes i Lycksele uppe i kalla, norra Sverige. Här i den svenska demokratin åtnjuter jag friheter och rättigheter som saknas i många delar av vår värld. Rättigheter som människor ständigt kämpar för och strävar efter. I deras väg står auktoritära eller totalitära regimer som inte räds att bruka våld.

Jag vill inte se Sverige stänga dörren för flyktingar och människor som flytt ofrihet och förtryck. För mig är det självklart att vår dörr ska vara öppen för våra medmänniskor som söker efter trygghet och frihet. ”Migration är äldre än nationen” som en känd, före detta förbundsordförande för LUF brukade säga. Och visst stämmer det.

+ Nya Bondrullen ”Skyfall”. Daniel Craig är återigen awesome som Bond och skurken ger mig Jokern-vibbar.

- Disney köper LucasFilms och ska släppa nya Star Wars-filmer. End of message.

What the hell are you smokin’ Dog(ge)?!

Posted on by
1

Douglas ”Dogge Doggelito” Léon skrev igår på SVT Debatt om Olof Palmes politiska arv. Jag kan helt uppriktigt säga att hans debattartikel gjorde mig fullkomligt mållös. Slutsatsen Dogge drar efter att ytligt och mycket selektivt ha summerat Palmes politiska gärning är att Sverige borde införa en nationell minnesdag till hans ära. Tillåt mig att gestikulera vilt och skrika som en tok.

Palme var säkert en trevlig prick. Jag tror att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bli partiledare för ett folkrörelseparti -  som Socialdemokraterna var på 60- och 70-talen – och bli vald till statsminister om man inte åtminstone är en trevlig prick. Men Palmes politiska arv handlar inte om huruvida han var en trevlig prick eller ej. Det handlar om politik. Och det finns få svenskar – om ens någon enda – under Sveriges tid som demokrati vars politiska gärning jag hyser sådan avsky för som Olof Palme.

Olof Palme var en extrem kollektivist. Palme talade ofta och mycket om självbestämmande, frigörelse och oberoende. Men allt som oftast så pratade han inte om självbestämmande, frigörelse och oberoende för den enskilda individen och den lilla människan, utan för stater och folk. I utrikespolitiken hade Palme föga till övers för den lilla människan. Under en resa till Kuba 1975 undertecknade Palme tillsammans med den kommunistiske diktatorn Fidel Castro en kommuniké i vilken han kallade de Röda Khmerernas blodiga maktövertagande i Kambodja för:

”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde.”

Märk väl, ”folkens” rätt, inte folkets. Det vill säga, svenskarna, kubanerna eller vietnameserna äger rätt att bestämma sitt eget öde. Huruvida detsamma gäller för svensken, kubanen och vietnamesen låter Palme dock vara osagt. Det som för Palme var en stor seger blev för Kambodjas folk ett fyraårigt terrorvälde under vilket en och en halv miljon människor – nära en fjärdedel av Kambodjas befolkning – miste livet till följd av undernäring, överarbete som slavar i kollektivets tjänst och hänsynslösa massavrättningar.

Under samma resa till Kuba sade Palme också att:

”I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för… …en strävan till ekonomisk frigörelse.”

Ett land som Kuba, vars medborgare förvägrades (och ännu idag i stor utsträckning förvägras) de mest grundläggande ekonomiska friheterna så som att kunna starta ett företag, få skörda frukterna av sin egen ansträngning eller ha möjlighet att välja bland olika arbetsgivare, menade Palme alltså var ett exempel på ett föregångsland i strävan efter ekonomisk frigörelse. Ytterligare ett exempel på att de som Palme ansåg skulle var fria inte var människor, utan stater och regeringar.

Inte heller hemma i Sverige var Olof Palme någon vän av vare sig enskilda individer eller ekonomisk frihet. Till exempel sade Palme:

”Det är ju inte så att man ska hålla på med ‘mina barn’ och ‘dina barn’ i ett slags individualkapitalistiskt betraktelsesätt, utan det är ju fråga om våra gemensamma barn, alla barn.”

Den förälder som satte ”sina barn” i främsta rummet begick således, enligt Palmes sätt att resonera, en omoralisk handling.

Det talas ofta om ”det svenska tillväxtundret”, och inte sällan hör man talas om hur Sverige tillsammans med Japan hade världens högsta tillväxt mellan åren 1870-1970. Men varför stannar man alltid vid just året 1970? Varför inte 1870-1976, då Sverige fick en borgerlig regering för första gången på drygt 40 år, eller 1870-1990 så man fick med hela perioden fram till 90-talskrisen? Jo, för att med 70-talet kom Palme (Palme blev statsminister i oktober 1969), och han sköt det svenska tillväxtundret i sank. Marginalskatterna höjdes så att det inte längre lönade sig att arbeta i samma utsträckning som tidigare och arbetsgivaravgifterna höjdes med närmare 140 procent. I synnerhet det sistnämnda innebar stora kostnadsökningar för den svenska exportindustrin som fick svårt att klara den internationella konkurrensen. Resultatet blev att tiotusentals arbetstillfällen slogs ut.

Palmes Sverige var ett Sverige där alla kände sig hemma, skriver Dogge Doggelito. Det var inte sant då, och skulle vara det ännu mindre idag. De svenskar som längtar tillbaka till ett Sverige där det inte gick att köpa huvudvärkstabletter efter kl 18 på kvällen, eller det Sverige där det bara fanns en TV-kanal och tre radiokanaler, eller det Sverige vars statsminister reste jorden runt och myste med olika diktatorer är lyckligtvis lätträknade. Dogge frågar sig i sin debattartikel om Palme hade tillåtit den privata vården. Svaret är säkerligen nej, och den vetskapen kombinerad med det faktum att tusentals svenskar värdesätter möjligheten att själv få välja vårdgivare högt är mer än tillräckligt för att konstatera att Palmes Sverige inte är något att längta tillbaka till.

Avslutningsvis så skriver Dogge att ”ungdomar vet inte riktigt vem Olof Palme var, eller vad han gjorde för vårt land.” I det tror jag att han har rätt, och det är problematiskt. Vi måste ständigt påminna om Palme, hans politiska arv och hur det drabbat människor i Sverige och utomlands. Det bör varje svensk liberal se som sin plikt.

Om Jimmie Åkesson, rasism och en svartvit debattartikel

Posted on by
Svara

På SvD Brännpunkt den 4/9 skriver Jimmie Åkesson om situationen i Forserum. Han beskriver sin syn på den mediala och politiska diskussionen kring trakasserierna som pågår mot somalier i den småländska orten och på allt för många andra platser i Sverige. Åkesson menar att debatten har gått överstyr och att det i nuläget förmedlas en svartvit bild av läget som inte överensstämmer med verkligheten. Bilden är långt ifrån svartvit och debatten som hålls nu, med fokus på rasism, är avgörande för ett mer tolerant Sverige. 

I sin inledning skriver Åkesson att han vill vara tydlig med att varken enskilda människor eller grupper förtjänar att utsättas för hot, våld eller trakasserier på grund av deras ursprung. Jag ska vara lika tydlig som Åkesson; det räcker inte att som politiker uttrycka en värdering för att den ska gälla. En politiker måste också tro på det den säger – och föra sin politik därefter. 

Det är inte gångbart att direkt jämföra trakasserier i allmänhet med trakasserier på grund av en människas etnicitet. Det är att bagatellisera rasistiska handlingar och därmed försvåra att komma till roten med problemen. Om vi duckar för attityder i vårt samhälle som gör att utsatta människor tvingas utstå att få slöjan avsliten eller bli kallad för ”jävla neger” förminskas dessa gärningar och dess grunder. Det är en svartvit bild av verkligheten, när Åkesson inte säger sig kännas vid den så tydliga rasismen.

Åkesson nämner aldrig denna rasism, det är inte konstigt. När ett parti göds och växer av Sveriges smygrasism går det inte att offentliggöra den och ställa främlingsfientligheten mot väggen. Debatten mot fördomarna som gömmer sig i de små blickarna, de invanda begreppen och de reflexmässiga reaktionerna har ett eget värde. Den smygande rasismen är lika farlig som den extrema rasismen som tydligt syns. Diskussioner om attityder behöver tas hela tiden. De behöver tas för att ingen identifierar sig med begrepp som ”främlingsfientlig” eller ”rasist” och vidare arbetar med sina fördomar – om vi inte synliggör dem. Jag tänker ännu en gång vara tydlig; det är först när vi talar om rasismen, sätter den i ljuset, som vi också tillsammans kan motverka den. Det går inte att bryta strukturer som inte är kända för ögat.

För att citera Åkesson ska vi ”komma ihåg att somalierna i Forserum faktiskt fått hjälp med försörjning, husrum, utbildning och till och med fått möjligheten att ha en egen samlingslokal.” Åkesson antyder alltså att trakasserier av en folkgrupp är mindre illa om de redan har fått stöd från staten. Går resten av samhället således fria från ansvar? Ska vi inte bemöta och åtgärda ett oacceptabelt beteende från medborgare som skadar andra människor fysiskt och psykiskt på grund av färgen på deras hud? 

En individ ska varken överväga eller tvingas flytta på grund av sin hudfärg och sin rädsla för andra människor. Att lyfta den eskalerade situationen med rasism och främlingsfientlighet i Forserum är det minsta vi kan göra för ett mer tolerant Sverige. En tredje och sista gång ska jag vara tydlig gentemot Åkesson: detta är inte att låta debatten fullständigt gå överstyr.

Avloppssex – en del av människans natur?

Posted on by
2

Sverigedemokraternas ordförande i Härryda kommun, Willy Kristiansson, tog i förra veckan en fjortonårig skolelev som blivit underkänd i biologi då hon kallat homosexualitet för onaturligt i försvar, och kallade sex mellan samkönade för ”avloppssex”. Som reaktion på underkännandet av eleven kritiserar Kristiansson hårt den svenska läroplanen då den säger att homosexualitet inte är onaturligt.

Kristiansson vill förändra läroplanen så att den gör gällande att homosexualitet minsann är onaturligt. En sådan utveckling vore väldigt olycklig. Inte för att det är en universell och okränkbar sanning att homosexualitet är naturligt, utan tvärtom för att det aldrig går att säga att ett visst sätt att leva är naturligt eller onaturligt.

Kristianssons bländande argumentation för att homosexualitet är onaturligt bygger på att ”avloppssex” som han kallar det – man får förmoda att han menar analsex – aldrig kan ge upphov till en graviditet, eller ett ”havandeskap” som han själv lite mer konservativt uttrycker det. Kristiansson har på den punkten otvivelaktigt rätt, det blir inte många barn gjorda genom analsex. Men det betyder knappast att homosexualitet är onaturligt. För det första så är ju Kristianssons ”kritik” riktad mot analsex som handling snarare än homosexualitet som sätt att vara och leva, varför homosexualitet inte är bevisat onaturligt ens om analsex blir det. För det andra så finns ju en uppsjö av amorösa aktiviteter som kan utövas i såväl homo- som heterosexuella sammanhang som omöjligen kan leda till graviditet; kyssar, smekningar, avsugningar, cunnilingus, osv. Såvida Kristiansson inte i konsekvensens namn vidhåller att kyssar är onaturliga så är analsexets bristande förmåga att framkalla graviditet således inte något tillfredsställande bevis för att vare sig analsex eller homosexualitet är onaturligt.

Ett annat argument för att homosexualitet är onaturligt som ofta framförs är att det är ett mänskligt påfund som inte återfinns i naturen. Inte heller det argumentet håller. Dels så torde frånvaron av en företeelse i djurriket knappast bevisa att den inte heller är en del i den mänskliga naturen, och dels – och antagligen viktigare i en debatt – så stämmer det inte. Homosexualitet är frekvent förekommande i djurvärlden – det har påvisats hos fler än 1500 djurarter, företrädesvis arter vi brukar räkna som intelligenta djur såsom schimpanser, delfiner, valar och andra däggdjur – och är en viktig del i många arters samlevnad.

Något som för mig är svårförståeligt med hela ”homosexdebatten” är varför homosexualitetens och homosexets naturlighet eller onaturlighet över huvud taget tillmäts någon vikt, när vi i så få andra sammanhang bryr oss om huruvida saker och ting är naturliga eller ej. Vi bor i uppvärmda hus, vi förflyttar oss i hundratals och till och med tusentals kilometer i timmen, vi tämjer naturen och utnyttjar den energi som finns i sol, vind och vatten för att driva allt från tandborstar till partikelacceleratorer. Vi bär allt från glasögon till tatueringar och silikonbröst för att korrigera sådant vi upplever som brister hos oss själva.

Vad av detta är naturligt? Inget? Man skulle kunna framhärda det; hade det ”varit meningen” att vi skulle förflytta oss i hundratals kilometer i timmen så hade vi haft strömlinjeformade kroppar med vingar, hade det ”varit meningen” att vi skulle se på TV så hade vi fötts med en i magen, hade det ”varit meningen” att våra kroppar skulle prydas med konst så hade vår hud varit en enda stor elastisk etch-a-sketch, osv. Det är ett sätt att se på saken. Ett annat sätt att se på saken, det som jag själv föredrar, är att människan inte är menad eller förutbestämd för någonting, och därmed fri att gå sin egen väg. Det är människans sanna natur. Jetflygplan, glasögon och syntetiska partikelkollisioner är således den av ingen förutsedda eller förutbestämda produkten av många människors individuella strävan framåt på sin egen väg.

Längs den egna vägen ligger man med dem man önskar och man älskar dem man vill. Så kommer det att vara, så måste det få vara. Det är inte politikens sak att bygga upp hinder och stänga grindar längs de vägar människor vill ta genom livet. Det är liberalers sak att stå i vägen när den ändå försöker.

Gästinlägg: Linda Nordlund skriver om liberala utmaningar för Sverige

Posted on by
Svara

I förra veckan skrev Benny Lindholm, en av Liberala Ungdomsförbundets två ordförandekandidater, ett gästinlägg här på Frihetligt. Den här veckan skriver Linda Nordlund, förbundets andra ordförandekandidat och för närvarande 1:e vice förbundsordförande, ett gästinlägg på samma tema; liberalismens utmaningar:

Finns det några begränsningar för politiken? Om man läser den nyutkomna boken S-koden – Den socialdemokratiska utmaningen av Carl Hamilton kan man lätt få intrycket att svaret är nej. Där människor själva brister menar Hamilton att staten ska komma ridande på en vit springare för att rädda dem. Det är en socialdemokratisk syn på samhället, och genom ideologins starka fäste i Sverige har den präglat fler än Hamilton.

Vår grundlag, även om den inte är lika omfattande som exempelvis USA:s, är tänkt att skydda oss just från en alltför långt gången politik. Ändå ser vi det ena lagförslaget som är märkligare än det andra. Nyligen diskuterades exempelvis förbud mot att bygga balkonger till privata lägenheter i vissa delar av Stockholm, inte av säkerhetsskäl utan av estetiska skäl. Ska politiker verkligen bestämma vad som är vackert?

Än allvarligare konsekvenser får långtgående politiska interventioner i människors liv såsom FRA-lagen och datalagringsdirektivet. När dessa klubbades igenom blev det dessutom tydligt hur liten makt enskilda ledamöter i riksdagen faktiskt har. Det var EU:s makt över Sverige som medförde att vi mer eller mindre tvingades att införa datalagringsdirektivet. EU är i grunden gott, och som fredsprojekt har unionen varit enastående framgångsrik. Genom EU har de europeiska folken kommit närmare varandra med större frihet för alla unionens medborgare som följd, inte minst därför att EU använt sin mjuka makt för att leda de post-kommunistiska länderna mot demokrati. Den nuvarande krisen till trots har den ökade handeln och kunskapsutbytet har skapat välstånd för fler att ta del av. Men när EU sviker de grundläggande värderingar som unionen skapades kring – mänskliga rättigheter, demokrati och fri rörlighet – måste liberaler sätta ned foten.

För oss liberaler är sannolikt den värsta frihetsinskränkningen som EU bidrar till murarna utåt. Inom unionen är rörligheten fri men utåt är murarna höga, såväl mot människor som mot varor. Det är de fattigaste länderna som detta slår hårdast mot, och för deras varor är tullarna högst. Jordbrukspolitiken måste avskaffas, och tullmurarna rivas ned. Flyktingar måste garanteras en rättssäker prövning – oavsett i vilket europeiskt land man sätter första foten i. Sverige bör genast upphöra att med hänvisning till Dublinförordningen skicka tillbaka flyktingar till länder som inte klarar sina åtaganden, som Grekland och Italien. I skuggan av den ekonomiska krisen skärps tonen mot minoriteter och få står upp för solidariteten. Ungern är det mest alarmerande exemplet på den nationalistiska sjuka som sprids över vår kontinent. De höga krav som ställs för att få bli medlem i EU måste kontinuerligt utvärderas med konsekvenser även för befintliga medlemsstater som inte håller måttet.

Ju mindre ansvarsutkrävning som finns av den politiska makten desto mindre makt bör politikerna ha, men i dag ser vi en motsatt utveckling. När något anses farligt är den politiska reflexen att förbjuda det, av försiktighetsskäl. När ett visst beteende inte anses önskvärt används lagen som medel för att få människor att inte bete sig på detta sätt. Godtyckliga förbud blir följden. I Mattias Svensson bok Glädjedödarna exemplifieras hur försiktighetsprincipen bland annat har lett till förbud av gungor av bildäck i Kalmar då barn riskerar att bita i dessa och därigenom eventuellt få i sig gifter. Svensson visar hur säkerheten alltid befinns väga tungt, och människors frihet, glädje, njutning och integritet lätt i politikers och byråkraters ögon.

Det svenska samhället är uppbyggt kring en modell präglad av en stark individualism kombinerad med en stark koppling mellan individ och stat. När vi stöter på samhällsproblem är det sällan vår reflex att försöka fixa dem, i stället frågar vi oss vem inom det offentliga som är ansvarig. Detta bör vi liberaler ha i åtanke, för även om vi begränsar statens inflytande och makt måste vi fortfarande ta ansvar för varandra.

Den socialdemokratiska modellen präglar i hög utsträckning fortfarande människors tänkande i Sverige. Men allting kan inte lösas genom politik. Vänta dig inte att politiker ska ta hänsyn till det och självmant stå tillbaka. I public choice-modellen förklaras hur politiker drivs av att införa mer politik i syfte att fortsätta fylla en funktion liksom att öka sin egen makt. I dag har vi tillgång till mer information än någonsin men står samtidigt oerhört långt ifrån den faktiska makten. Liberala värderingar är däför viktigare än någonsin för att förhindra en alltför omfattande politisk makt. Den vakthunden vill jag att Liberala ungdomsförbundet ska vara.

Linda Nordlund

Vad utgör egentligen ett hot mot demokratin?

Posted on by
Svara

För ett år sedan valde en man att spränga och skjuta de som han ansåg stod för fel åsikter. Han ansåg att ta deras liv var nödvändigt i sin kamp mot det mångkulturella, demokratiska och öppna samhället. När extremismens och främlingsfientlighetens brutala våld försatte ett helt land i sorg var det dock inte rädsla och tal om högre säkerhet som präglade den politiska diskussionen. Istället cirkulerade ord så som:

”Om en man kan visa så mycket hat,
tänk hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans”.

Det var vackert. Vidare utmärkte Jens Stoltenberg sig särskilt som en ledare som inte talade om hårdare tag, utan vikten av att stå fast vid sina värderingar:

”Vårt svar på våldet är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet.”

Massmordet på Utøya verkade som en enande kraft, en händelse som fick inte bara norrmän utan också många andra att ställa sig bakom premissen att demokratin och dess värderingar är starkare än rädslan och våldet. Ändå höjs allt fler röster idag för stängda gränser, mer övervakning och hårdare straff. Främlingsfientliga partier tar allt större plats i Europa ända från Ungern i öst till Frankrike i väst. I Sverige ligger Sverigedemokraterna orubbligt över riksdagsspärren i opinionsmätningarna. Invandring diskuteras idag som om det i grunden är ett problem istället för att man talar om dess möjligheter. Överallt talar man om människor som kostnader istället för tillgångar. Man tycker synd om alla flyktingar istället för att tala om hur man kan ge dem ett nytt liv där man själv bor. Ständigt diskuteras problem istället för att söka lösningar.

Världen ser annorlunda ut idag. De stormakter som för femtio år sedan satt med varsin hand på kärnvapenknappen sitter idag och diskuterar över ett förhandlingsbord. Allt färre dör i slagfälten och ledarna möts istället i politiska samtal. På så vis har vi sett att det är i det demokratiska forumet, i det politiska samtalet, som vi får världen att må bättre. Vi är därför, med all rätta, oerhört rädda om demokratin. Men denna rädsla att förlora demokratin har fått allt fler att nagga densamma i kanterna. Bara i Sverige är förkortningar som FRA, IPRED, DLD och IFAU exempel på detta. Regeringen har valt säkerheten framför individens integritet i första hand utan större reflektion. Idag lagras våra samtal, sms och mejl i över sex månader. Man gör sökningar på våra kablar för att upptäcka eventuell brottslighet. Trots detta fortsätter vi ändå vara rädda för terrorismen, extremismen, främlingsfientligheten. Det som hotar vår demokrati. När det i själva verket är vår rädsla som utgör det största hotet.

Ett år efter Utøyamassakern och bombningarna i Oslo som skördade allt för många liv med syftet att motverka demokratin och det öppna samhället vill jag slå ett slag för mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Det gäller att påminna oss om att det är inte när vi begränsar vår frihet till förmån för säkerhet som vi vinner mot de odemokratiska röster, rörelser och organisationer som försöker göra sig hörda med våld och terror. Tvärtom vore det att kasta in handduken. Det är när vi visar att vår tilltro till demokratins styrka inte kan brytas ner, att öppenhet och humanitet är starkare än rädsla och våld, som förlusten blir deras. Vill vi bevara vår demokrati, vår frihet och vår öppenhet måste vi agera därefter och skydda dessa. Det gör vi inte genom att prata om öppna gränser som ett problem, låta staten inskränka på medborgarnas fria kommunikation och tala om människor som siffror i en budget istället för en del av vårt samhälle.

Efter Utøya sade Jens Stoltenberg något som många då ansåg vara självklart, att vårt svar på våldet är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Nu har vi en gemensam utmaning att också handla därefter.