Kategoriarkiv: Övrigt

Vi måste ta problemet med ungas psykiska ohälsa på allvar

Posted on by
1

Tre utav fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa.
2006 rapporterades det att andelen unga som lider av psykisk ohälsa tredubblats sedan 80-talet. Idag skriver SvD att hälften av de kuratorer som tillfrågats i samband med en undersökning av Novus har ansvar för fler än 500 elever.
Dessa siffror är ytterst oroväckande.

Vad som också är oroväckande är hur många människor ser på psykisk ohälsa. Nog för att kommentarer skrivna under nyhetsartiklar inte brukar representera de trevligaste eller mest klarsynta delarna av den svenska befolkningen, men de är ovanligt representativa för många av de attityder som märks kring psykisk ohälsa.
Det är inte ovanligt att höra att om unga skärpte till sig och skaffade sig en hobby så skulle alla deras problem försvinna. Det är inte ovanligt att höra att det är Facebooks fel att unga mår dåligt. Det är inte ovanligt att höra att om folk bara åt organiskt så skulle sjukskrivningstalen gå ned ordentligt. Det är inte ovanligt att folk anser att psykisk sjukdom skulle försvinna om den drabbade bara tänkte positivt. Det är inte ovanligt att folk anser att alla upplagor av DSM är fiktiva uppslagsverk författade av läkemedelsbolag. Det är inte ovanligt att folk anklagar människor med psykisk sjukdom för lathet.

Vi accepterar att vår fysiska hälsa inte alltid kommer vara perfekt. Vi har förlikat oss med att vi då och då kommer få maginfluensa, att vi kan få malaria, att vi blir förkylda, att vi kan få en stroke. Det ses som en naturlig, om än tråkig, del av livet att bli sjuk.
Vi försöker inte mörka att en anhörig går bort i cancer. Vi talar inte tyst om hjärtinfarkter. Vi skäms inte för att vi fått operera bort blindtarmen. Vi säger inte åt en person med cancer att deras problem försvinner om de börjar träna. Vi ifrågasätter inte att en person som efter en bilolycka blivit förlamad i underkroppen sitter i rullstol och vi tror definitivt inte de sitter där för att de inte pallar gå.
Det är märkligt att fysisk och psykisk ohälsa betraktas så olika.

Sanningen är den att det finns lika många anledningar till psykisk ohälsa som det finns till fysisk. Det är inte ett problem med en lösning, utan flera problem med en myriad av lösningar.
Precis som fysisk ohälsa inkluderar allt från eksem till diabetes till kolera inkluderar psykisk ohälsa allt från utbrändhet till schizofreni till flygfobi.

Vi kräver inte att en skolsköterska ska kunna hantera alla former av fysisk ohälsa. Att kräva att kuratorer ska kunna hantera allt från missbruk till mobbning till psykossjukdomar är absurt. Att dessutom tro att det är rimligt att en person skall kunna vara ansvarig för 500 andra när psykisk ohälsa är såpass vanligt är orimligt och ignorant.
Kuratorer är varken psykologer eller psykiatriker, det är inte meningen att de ska handskas med de svåraste och mest komplicerade fallen av psykisk ohälsa under någon längre tid.

Vi måste börja ta psykisk ohälsa på allvar.
Vi måste få in fler kuratorer i skolorna.
Vi måste få in adekvat personal för att ta hand om svårare fall av psykisk ohälsa.
Vi måste minska stigmat som gör att unga drar sig för att söka hjälp.
Vi måste sluta håna de unga som vågar erkänna att de mår dåligt.
Vi måste sluta låtsas att något som påverkar tre fjärdedelar av befolkningen inte rör oss.

T-centralen till Bergshamra – en kort studie av tunnelbanereklam

Posted on by
1

Igår, ungefär samtidigt som jag satt på en föreläsning om miljöpolitik i Linköping ihop med ett gäng andra liberaler, publicerades en debattartikel av Grön Ungdoms båda språkrör Björn Lindgren och Rebecka Carlsson, samt Grön Ungdom Stockholmsregionens ena språkrör Hanna Lidström, på DN Debatt. I debattartikeln fördömer de reklamens utbredning i Stockholms kollektivtrafik. Anledningen är att ”reklamen i tunnelbanan gör stor skada på många områden”, och att en kollektivtrafik ”överfylld” med reklam är ”ofrihet”. Reklamen driver på köp-och-släng-samhället och sprider osunda ideal till unga kvinnor, hävdar de också.

Att hävda att Stockholms kollektivtrafik är ”överfylld” med reklam är en klar överdrift. På somliga t-banestationer sitter ett fåtal större affischer längs med spåren, i många rulltrappor sitter annonstavlor, och på tunnelbanetågen sitter i regel fyra annonser i varje ”avdelning” mellan två dörrpar. Och att definiera reklam i tunnelbanan som ”ofrihet” är att förminska verklig ofrihet. Det är respektlöst mot människor som till exempel flyr undan förföljelse eller mobbas i skolan. Att det skulle vara omöjligt att störas av reklamen stämmer knappast heller. Den som likt de flesta på tunnelbanor, tåg och bussar i Stockholmsregionen sitter försjunken i sin telefon eller en bok lägger över huvud taget inte märke till reklamen vågar jag påstå, åtminstone gör inte jag det.

Därför bestämde jag mig tidigare idag, när jag efter att ha kommit med tåg från Linköping stod och väntade på min tunnelbana på T-centralen, för att kolla vad exakt det är för reklam som hänger i tunnelbanan. På T-centralen hängde Situation Stockholms annonser med hemlösas livsöden i form av CV:n mitt framför ögonen på mig. På tåget hängde en annons från Sjöhistoriska muséet – som tydligen har en utställning om ”havets skrock och hemligheter” i dagarna – rakt framför mig. På fönstret till höger om mig hängde reklam från Sefina, ett företag jag aldrig hört talas om tidigare, men som tydligen erbjuder lån mot pant. I den ”avdelning” (utrymmet mellan två dörrpar) av tunnelbanan jag satt hängde dessutom en affisch om att lära sig dansa på Mälarsalen, de skulle snart ha öppet hus så man kunde prova på gratis, och en reklam från Svensk Hypotekspension som erbjuder lån mot försäkring som jag förstod det. Svensk Hypotekspensions reklam var riktad specifikt mot folk över 60.

När jag klev av tunnelbanan i Bergshamra hängde tre reklamer i annonstavlor på väggarna längs med rulltrapporna från spårområdet upp till spärrhallen. Den första var från pantamera.nu, de upplyser om att pantade flaskor blir till nya flaskor. Den andra var om att TV-programmet Sveriges mästerkock börjar på måndag. Den sista reklamen var reklam för TV-programmet gladiatorerna. Väl uppe i spärrhallen gick jag runt och kollade på de reklamskyltar som fanns där. 118 800 och Barncancerfonden hade varsin stor elektronisk reklamskylt, postkodlotteriet hade två. Dessutom finns på tunnelbanestationen i Bergshamra ett par mindre och icke-elektroniska reklamskyltar. De innehöll idag reklam från Forum för levande historia, Nationalmuséum, Unga – musik på slottet, Dramaten och Medeltidsmuséet. I den korta rulltrappan från spärrhallen upp till markytan hängde barnboksreklam från Adlibris och telefonabbonemangsreklam från Telenor.

Sammanlagt passerade jag jag alltså reklam från 18 avsändare. Jag upplevde inte att någon av dem gjorde mig särskilt ofri. Ingen av dem var heller av sådan art att de kan anses ha försökt påtvinga någon något slags osunda ideal. Det skulle möjligen vara reklamen för TV-programmet gladiatorerna då, med tre övertränade personer i dramatisk pose på affsicherna. Att försöka kombinera tillräckligt med träning för att erhålla en sådan kropp med ett normalt liv kan inte vara sunt, det måste vara oerhört stressigt. Men jag tror inte att TV4 hade för avsikt att påtvinga mig och mina resenärer en uppfattning om att vi måste skaffa oss kroppar som de på affischen. Jag tror bara de vill att vi ska titta på programmet. I övrigt vet jag inte vilka osunda ideal Grön Ungdom är rädda för att Situation Stockholm, Barncancerfonden och Dramaten ska tvinga på kollektivtrafikresenärerna.

För den som mot förmodan ändå störs av reklamen kan jag rekommendera att titta på något annat än just reklamaffischerna. Själv brukar jag sysselsätta mig med telefonen när jag åker tunnelbana, pröva det. Annars finns Metro gratis de flesta dagar i veckan, det kan också vara värt ett försök. Någon av de lösningarna tycker jag vore mycket bättre än att vi andra resenärer ska tvinga betala över 80 miljoner extra per år i biljettpriser.

Ständigt denna Lucia.

Posted on by
Svara

Vi har en väldigt märklig tradition i Sverige, varje år när det börjar närma sig mitten av december skapar vi en metadebatt.
Det började med ”Måste Lucia vara blond om hon nu kommer från Italien?”, därefter har vi favoriten ”Om en kille vinner omröstningen till Årets Lucia, kan vi då komma undan med att ändå kröna en tjej?”, följt av årets ”Är pepparkaksgubbar något vi ska hissa eller dissa?”.
För att vara en tradition som går ut på att ställa sig och sjunga om ”julefrid” och någon som sprider godhet, så kan man ju undra var det blev fel någonstans.

När det gäller pepparkaksdebatten är det flera saker som ter sig ganska tragikomiska i detta sammanhang. Vilket är mest upprörande; att pepparkaksgubbar kan tolkas som ”mörkhyade karaktärer” vid en sammankomst eller att dessa ”mörkhyade karaktärer” stängs ute från en otroligt ”vit” sammankomst?
”Mörkhyade karaktärer” är för övrigt inget citat, utan är satt inom parantes för att ”möjliga representanter av personer med ursprung i delar av världen där den vanligaste hudfärgen är något mörkare än den vanligaste hudfärgen i Skandinavien” är både långt, omständligt och opraktiskt.

Egentligen är det tragikomiska att de flesta barn verkar vara mycket mer avslappnade, toleranta, praktiska, kloka och förståndiga än de flesta vuxna. Vad barn förstår är att ibland är saker precis vad de utger sig för att vara. Pepparkaksgubbar är inget annat än människor som klär ut sig till vandrande kakor. Tomtegubbar, tomtegummor och tomtenissar är inte gamla män och kvinnor utan klasskompisar i varma kostymer. Stjärngossar har varken dumstrut eller KKK-uniform, utan en strut med stjärnor på och en blomsterpinne med en stjärna i billigt papp, kombinerat med ett väldigt långt nattlinne. Tjejen eller killen som bär en krona med tända ljus i och får stearin i ögonen är inte ett italienskt helgon, utan helt enkelt en tjej eller kille som får gå först i tåget men som får kämpa för att få rent håret längst av alla. ”Midnatt råder” handlar inte om inbrottstjuvar som på grund av sitt DNA inte blir lika långa som de flesta människor. Rydbergs berömda dikt handlar inte om en man med sömnproblem utan om en hustomte.
Barn är betydligt smartare än vi ibland verkar tro.

Traditionen med märkliga debatter i mitten av december är varken trevlig, givande eller ens särskilt underhållande. Jag tycker det är dags att avveckla den traditionen och jag har istället ett ganska radikalt förslag.
Låt barnen välja själva.

Alla barn vill inte vara med i luciatåget. Kanske har något barn scenskräck, kanske tycker någon att det är tråkigt, kanske vill de inte riskera att tända eld på en klasskamrat, kanske vill de inte fira lucia. Fråga barnen om de vill vara med, vill de inte vara med så tvinga dem inte.
Många barn vill vara med i luciatåget. Anta inte att ett barn inte vill vara med bara för att han eller hon kommer från ett annat land, inte är kristen, hatar att sjunga eller är blyg. Fråga alla barn om de vill vara med, om de vill vara med så låt dem vara med.
Passa också på att fråga dem vad de vill vara. Anta inte att alla tjejer drömmer om att vara lucia eller att alla killar vill vara tomtar. Moralisera inte över deras val, världen går inte under ifall en tjej väljer att byta ut glittret mot en strut eller om en kille tycker det vore fantastiskt att få ha krona. Insistera inte på att en mörkhyad elev ska vara pepparkaksgubbe för att det är ”gulligt”, men säg inte heller till en mörkhyad elev att han eller hon inte får vara pepparkaka. Insistera inte på att någon elev, oavsett kön, hudfärg eller annat, ska spela en viss roll. Insistera inte heller på att någon elev inte ska ha en viss roll.
Vill barnen ha med något roligt i Luciatåget? Låt klassen komma på en kul förslag och sedan rösta fram ett ”vinnande bidrag”. Har någon elev sett Sunes Jul med ett äldre syskon och har ett förslag involverande en gummistövel? Vill någon vara renen Rudolf?
Låt barnen välja. De är ändå de som ska stå framför alla, iklädda märkliga kostymer, och sjunga. Slappna av.
Fokusera istället på att få dem att ha roligt, kolla så att de lär sig texterna, försök undvika att någon tärna svimmar av syrebrist och se framför allt till att ingen tänder fyr på någon annan.

Förhoppning & Farhåga

Posted on by
Svara

Det finns något jag ofta drömmer om.
Jag hoppas det kommer en dag i mitt liv när jag får tillfälle att kommunicera med de som föddes flera decennier efter mig själv. Att jag får sitta där, med vitt hår och en ansenlig samling rynkor, och prata med de unga som då precis börjat intressera sig för politik.

Anledningen till att jag drömmer om en sådan konversation är mycket enkel. Det finns något jag kommer kunna säga dem med stolthet i blicken. En väldigt kort och enkel fras.
”Det var värre förr.”

Jag hoppas kunna berätta att vi förr hade världens högsta skatter, att medborgare skrevs in i religiösa samfund vid födseln, att vuxna människor inte fick gifta sig med vem de ville, och att de som önskade genomgå en könskorrigering tvingades sterilisera sig. Jag vill berätta om en tid då riksdagskandidater en sommarnatt beväpnade sig med järnrör och att de fick behålla sina riksdagsplatser även när folket ett par år därefter fick veta vad de gjort. Jag vill kunna säga att Europa vacklade när jag var ung, att det fortfarande fanns totalitära stater, att konflikten mellan israeler och palestinier ännu inte var löst, och att människor i många länder avrättades på grund av sin religion, politiska ideologi, och sexualitet.

Jag önskar att de där ungdomarna då tittar på mig med den där mycket speciella minen vi alla får när vi tror vi lyssnar på en gammal människas överdrifter. Jag vill att de ska tycka tanken på att vi en gång utvisade människor till tortyr och dödsstraff är lika vedervärdig och främmande som tanken på slaveri är för oss idag. Tanken på att de skulle tvingas anstränga sig för att förstå att det när jag var ung fanns människor som med stolthet i rösten kallade sig kommunister eller nazister, och att dessa ungdomar skulle bli chockade av att höra att jag inte var förvånad över att ideologier som resulterat i miljontals människors död fortfarande fanns kvar.

Problemet är bara att jag misstänker att dessa ungdomar kommer se denna information som självklar.
Det jag fruktar mest av allt är att jag kommer få inleda konversationen med en annan fras:
”Det var bättre förr.”

Det här är mitt land.

Posted on by
11

Ingen har nog missat Expressens avslöjande om SD-toppen Erik Almqvists rasistiska attacker under valrörelsen 2010. Nyheten i sig kanske inte är så ny, redan i september 2010 kunde vi läsa om när Soran Ismail och Almqvist & Co hetsiga diskussion. Men idag har vi fått hela sanningen berättad för oss. Jag skäms över att vi har parlamentsledamöter som betett sig så som Erik Almqvist och Kent Ekeroth. Men framför allt är jag förbannad, rent ut sagt, av vad Almqvist sa och de åsikter som frodas inom partiet. ”Det här är mitt land” säger Almqvist och menar att Soran Ismail inte har något att göra här. Du är inte svensk, du beter dig inte som svensk fortsätter Almqvist medan Soran Ismail lugnt försvarar sig.

Om Soran Ismail, en person som jag ser upp till, inte anses vara svensk av högt uppsatta sverigedemokrater så betyder det att jag inte heller anses vara svensk av de som nu följer nyheterna på SD:s partikansli. Det är självklart inga nyheter med tanke på partiets historia och återkommande problem, men det bekräftas gång på gång på gång. Det gör mig förbannad, för sverigedemokraterna har ingen som helst rätt att definiera vad som anses vara svenskhet och utifrån det stämpla människor i olika kategorier.

För, det här kanske gör ont i vissa sverigedemokraters ögon, det här är mitt land. Sverige är mitt land. Stockholm är min huvudstad. Svenska är mitt modersmål. Falukorven och köttbullar är vanliga rätter på mitt köksbord. Kalle Anka är min jultradition. Midsommarstången är ett måste under midsommar. Valborg i Lund är fantastiskt. Jag betalar skatt. Mina föräldrar gör detsamma och bidrar till samhället. Min bästa vän arbetar och betalar skatt. Jag är mer svensk än vad Jimmie Åkesson mixad med resten av Sverigedemokraterna någonsin kommer att bli.

För det finns värderingar som Sverigedemokraterna förkastar som är grunden för vår svenskhet. Öppenhet. Solidaritet. Omtanke. Förståelse. Frihet. Respekt. Insikten om att det är vart man är på väg som spelar roll, inte var du kommer ifrån. Värderingar som vägleder mig och många andra svenskar. Värderingar som inte spelar någon som helst roll för sverigedemokrater.

Vår svenskhet definieras inte utifrån utseende eller bakgrund. Vår svenskhet definieras inte av ledande sverigedemokrater. Vi får aldrig låta dem kidnappa svenskheten.

Jimmie Åkesson & Co har försökt att ge en annan bild av partiet. Man talar om öppen svenskhet. Om du definierar dig som svensk, och andra definierar dig som svensk – så är du svensk brukar man höra från Åkesson. Men samtidigt går partiföreträdare ut och skriker: Du är inte svensk! Du är inte svensk! Men det är ju klart, man vill spä på motsättningar. Man vill ha svenskar och icke-svenskar. Man vill inte att alla ska uppfatta sig som svenskar, då försvinner en del av partiets egenvärde. Och det, kära läsare, är sorgligt. Partiet som säger sig föra en politik för att lösa problemen vill inte lösa problemen.

Vi har stora problem med integrationen idag. Sverigedemokraterna kommer aldrig att kunna bidra eller lösa de utmaningar vi står inför. Ja, det beror på att de helst vill stänga gränserna. Ja, det beror på att deras definition av svenskhet är främmande för oss. Ja, det beror på att de inte har några som helst lösningar för de problem vi står inför. Men till skillnad från Sverigedemokraterna, kommer vi att kunna lösa dem.

Soran Ismail är svensk, och likaså är jag. För Almqvist & Co är vi kanske bara en ”babbe”. Men vad gör det när vi alla är babbar idag.

Varför jag ogillar genusutbildningar som del av andra utbildningar

Posted on by
Svara

Låt mig börja med att säga att jag är emot alla former av diskriminering. Kön, sexualitet, ålder, hudfärg, religion, fysisk hälsa, psykisk hälsa, dialekt, socioekonomiskt, etc. Jag är, precis som de flesta människor, emot alla former av diskriminering. Det kan verka självklart, men det är viktigt att påpeka detta då det även är det primära skälet till att jag motsätter mig genuskurser.
Även om många av oss principiellt sett är emot alla former av diskriminering så är det två typer av diskriminering som oftast uppmärksammas, nämligen de som rör kön och etniskt ursprung. Låt oss filosofera kring en specifik utbildning som har en genuskurs och försöka hitta argument som går att applicera på fler utbildningar.

För ett tag sedan berättade en bekant till mig att det i hans utbildning ingår en kurs om genus. Jag frågade varför. Han sa, mer eller mindre, att det var för att ”de skulle uppmärksamma hur de talade med det motsatta könet för att det fanns en risk att de annars omedvetet skulle förtrycka dessa”. Då kan man ju fråga sig varför det skulle finnas ett behov av en sådan kurs. Läser min bekant en utbildning som skulle resultera i ett jobb där han jobbar mycket med väldigt utsatta personer och varje del i kommunikationen var livsnödvändig? Ett väldigt mansdominerat område där sexuella trakasserier och diskriminering är otroligt vanligt?
Min bekant läser till tandläkare.

Till detta har jag ett par kommentarer och frågor.
1. Kommunicerar vi så pass mycket med våra tandläkare att det finns en uttalad risk att de generella skillnaderna i manlig/kvinnlig kommunikation skulle utgöra ett problem? Knappast. Jag träffar min tandläkare högst en gång per år och jag skulle tro att detta är ganska vanligt. Vid de tillfällen jag träffar min tandläkare brukar vi inte prata såvärst mycket, av flera anledningar. Dels brukar jag tillbringa en stor del av dessa tillfällen med att ha en massa konstiga verktyg  i munnen som gör det svårt att säga något annat än ”uuurrrrgh eeeerhmaahgh aaah”, vilket gör det lite problematiskt att föra en konversation. Dels har vi inte såvärst mycket att snacka om. ”Borstar du ordentligt?” ”Ja.”. ”Du har ett litet hål vi behöver laga, men annars ser det bra ut. Vi hinner fixa det idag, vill du ha bedövning?” ”Vill? Jag ska!”.

2. Är kön den viktigaste faktorn att ta hänsyn till när en tandläkare kommunicerar med sin patient?
Nej, det är en liten faktor bland många andra. Jag skulle vilja påstå att det är viktigare att en tandläkare vet hur de ska hantera exempelvis tandläkarskräck, bristande kunskaper i svenska eller personer som på grund av medicinska skäl kan ha svårt att förstå vad som pågår om du misslyckas med att kommunicera på lämpligt vis. Hur kommunicerar du med en person som är livrädd för dig? Hur vet du att du använder en lämplig svårighetsnivå istället för att anta att din patient talar flytande svenska eller väldigt dålig svenska? Hur hanterar du en patient som är dement, blind, döv, har någon form av funktionsnedsättning/förståndshandikapp som gör det svårt att kommunicera?
Är inte dessa faktorer betydligt viktigare än din patients kön? Är det inte troligare att dessa situationer/faktorer kommer resultera i problem i en tandläkares yrkesliv? Jo, det vågar jag nog påstå.

3. Är det inte ganska förnedrande att anta att tandläkarstudenter inte fattar att det är bra att behandla både kvinnor och män med respekt? Är det inte ganska förolämpande att anta att dessa studenter inte begriper att både män och kvinnor är individer och ska behandlas som individer?
Jag skulle vilja påstå att det är ganska dumt att anta dessa saker om folk. Därmed inte sagt att det inte finns tandläkarstudenter som har fördomar mot personer av ett visst kön, för det finns det. Du kommer hitta tandläkare som är sexsiter, rasister, homofober, etc. Fördomar finns bland alla människor, de blir först ett problem när de påverkar hur personen för sig i sin yrkesroll. Men att anta att problemet med just sexism är såpass utbrett bland tandläkarstudenter att det behövs en speciell, obligatorisk kurs för att åtgärda det är mycket märkligt.

Vad föreslår jag då istället?
Satsa på kurser i patientkommunikation eller individuell/patientpsykologi och gör genus till en DEL i detta. Du täcker in fler ”problemområden” och har större chans att komma åt de problem som kan uppstå i kommunikationen mellan tandläkare och patient, oavsett varför de inträffar. Att ha en särskild kurs i genus är inget annat än overkill.

Gäller detta endast den där tandläkarutbildningen?
Nej, jag skulle påstå att argumenten är likartade när det gäller de flesta utbildningar. Visst kan det finnas skillnader, men jag anser fortfarande att argumenten täcker in de flesta utbildningar och genuskurser.

 

En liten parantes såhär på slutet.
Tycker ni, på fullt allvar, att jag (och alla andra kvinnor) på grund av mitt kön, kommunicerar på ett så unikt och udda vis att det krävs en universitetskurs för att kunna prata med mig?
Om du anser detta så tycker jag du ska ta och fundera över vem det egentligen är som är sexist.

Torsdagskrönikan: ”Republikanerna hänger inte med i utvecklingen”

Posted on by
Svara

Det är ingen hemlighet att ett av mina nörderier omfattar amerikansk politik. I tisdags var det presidentval och den sittande presidenten Barack Obama blev omvald. Republikanen Mitt Romney, som i åratal kämpat för att bli president, gick hederligt ut och erkände sig besegrad.

Republikanerna längtade efter att ta tillbaka Vita Huset. Men USA har förändrats de senaste åren, samtidigt som partiet haft svårt att hänga med i svängarna. I tisdags lyckades Obama inte bara vinna ett stort stöd bland landets kvinnor, utan även bland minoritetsgrupper som afroamerikaner och den växande gruppen latinoamerikaner. Ska republikanerna återigen kunna inta Vita Huset måste man kunna bredda sig och omfamna fler grupper i det amerikanska samhället.

Under de senaste åren har allt fler republikanska företrädare valt att lyfta fram moraliska och värdebaserade frågor på den politiska dagordningen. Somliga vill förbjuda aborter och flera republikanska kandidater har uttalat sig klumpigt och provocerande om ämnet. Flera av dessa förlorade under tisdagens val, bland annat Todd Akin och Richard Mourdock. Förutom abortfrågan har även rätten till preventivmedel kritiserats av republikaner.

Det republikanska partiet är i kris. Nu påbörjas en intern maktstrid mellan de olika falangerna. Men om partiet vill ha någon som helst chans att åter ta makten i Washington D.C. gäller det att den mittenorienterade falangen vinner. Partiet har ingen framtid att hämta bland partiets mer moralkonservativa gruppering.

Dessutom agerar partiet kompromisslöst i kongressen och sätter hellre käppar i hjulet för Obama, än att samarbeta för att ta USA ur krisen. Förvisso har Obama själv inte varit bra på att nå över partigränserna men ansvaret ligger på bägge parter. När Bill Clinton var president ställdes han mot en ”republikansk revolution” 1996 när republikanerna tog makten i kongressen. Det ledde bland annat till att Clinton gick åt höger och att de två partierna nådde flera överenskommelser de kommande åren. Vad USA behöver nu är att återgå till samarbetet. Republikaner och demokrater måste arbeta tillsammans. Förhoppningsvis blir Obamas kommande fyra år bättre och mer vågat, då presidenten inte behöver oroa sig över att bli omvald. Och under tiden bör republikanerna ta en ordentlig debatt om partiets framtid.

”If Obama wins, let me tell you what, it’s the end of: the Republican Party.” sa den konservative radioprogramledaren Rush Limbaugh för ett tag sedan. Och kanske har Limbaugh rätt. Antingen fortsätter partiet på den väg man nu går och blir marginaliserade i ett amerikanskt samhälle som förändras, eller så börjar man om från början.

Därför Romney

Posted on by
2

Till min egen stora förvåning så kom jag för en tid sedan fram till att jag ”stödjer” (hejar på är antagligen en mer korrekt term) den republikanske kandidaten Mitt Romney i det amerikanska presidentvalet. Det är naturligtvis något som får folk att lyfta på ögonbrynen här i Sverige, där bara 4 procent av befolkningen föredrar Romney framför Obama. Emellanåt ger det också upphov till ganska så hätska reaktioner, vid flera tillfällen har jag fått förklarat för mig att man omöjligen kan vara liberal om man stödjer Romney (de som påstår detta har dock oftast få eller inga goda argument för varför det inte går). Därför tänkte jag kort förklara varför jag tycker att det är både möjligt och rimligt att som svensk liberal stödja Romney.

Till att börja med så måste man konstatera att det amerikanska valsystemet är väldigt annorlunda det svenska. I amerikanska val står personer, inte partier, i centrum: personer kandiderar, personer är vad väljarna röstar på och personer är de som sedan tillträder förtroendeämbeten som president, guvernör, senator, etc. Det här har två viktiga implikationer. För det första så är amerikanska politiker bara ansvariga inför sina väljare, de har så gott som inget ansvar inför sina partier. För det andra så hyser de amerikanska partierna en mycket större åsiktsbredd än svenska. I svenska partier finns givetvis åsiktsskillnader, men på det stora hela så tycker de flesta medlemmarna väldigt likartat i de flesta frågor. Så är det inte i de amerikanska partierna. Republikanernas medlemmar sträcker sig till exempel från klassiska liberaler som vill avskaffa hela staten så när som på försvars- och ordningsmakt, till högerkristna moralkonservativa stollar som vill kriminalisera homosexualitet. På motsvarande vis sträcker sig demokraternas medlemsbas från ett slags moralkonservativa socialdemokrater till vänsterliberaler. I Sverige får man ofta höra att den amerikanska vänstern står till höger om den svenska högern. Det är bara delvis sant, och den uppfattningen är en konsekvens av att de amerikanska partierna är så breda. Den gemensamma nämnaren för medlemmarna inom respektive parti skulle jag säga huvudsakligen är att republikanerna vill ha en förhållandevis smal stat, medan demokraterna vill ha en förhållandevis bred stat. För republikanerna står dessutom negativa rättigheter mer i centrum än för demokraterna, som gärna lyfter även positiva rättigheter.

I Sverige är människor vana vid att ta ställning för eller emot ett parti, eftersom det är exakt vad vi gör när vi röstar var fjärde år. Många använder sedan sin uppfattning av politiska partier för att ta ställning till huruvida enskilda politiker är bra eller dåliga. När man utan vidare tillämpar samma tänk på amerikansk politik blir det därför fel. Det finns tveklöst åsiktsströmningar som är dominerande inom demokraterna och andra åsiktsströmmar som är dominerande inom republikanerna, och det är fullt naturligt att en person uppfattar att man ligger närmare endera av åsiktsströmningarna. Det går dock inte nödvändigtvis att säga ”eftersom jag sympatiserar med demokraterna så sympatiserar jag även med demokraternas presidentkandidat”. Så är fallet för mig. Generellt sympatiserar jag tveklöst mer med demokraterna än med republikanerna, men eftersom de amerikanska partierna är så breda innebär det inte per definition att jag i varje givet läge stödjer en demokratisk president-, guvernörs-, eller borgmästarkandidat. För mig personligen så är därtill omständigheterna för ett val väldigt avgörande för vem jag stödjer. Det är något jag konstaterat under den här presidentvalrörelsen.

Så för att på ett konstruktivt sätt bilda sig en uppfattning om vilken kandidat som är bäst måste man börja med att se bortom nidbilden av republikanska kandidater och deras väljare. Republikanska politiker framställs i svensk media, även i påstått neutral och objektiv media, ofta på ett väldigt negativt sätt. Republikanska politiker framställs som korkade, inkompetenta, ibland förment onda, impopulär politik som drivits igenom av demokrater skylls på republikaner, och demokrater presenteras utifrån politiska meriter medan republikaner presenteras utifrån politiska ställningstaganden. För mer precisa exempel hänvisar jag till Amerikanska Nyhetsanalyser som regelbundet lyfter fall där svensk media förvrängt eller vinklat verkligheten i sin nyhetsrapportering. Här är 14 exempel.

Istället för att argumentera utifrån de nidbilder svensk media dessvärre ofta målar upp, och istället för att argumentera utifrån vilket parti en kandidat företräder, så menar jag att man bör argumentera utifrån den politik en kandidat söker förtroende för att genomföra.

Notera att jag skriver den politik en kandidat söker förtroende för att genomföra, och inte den politik en kandidat tror på eller tycker är bra. Det är ett misstag jag upplever att många svenskar gör när de argumenterar för Obama och mot Romney. Säkert gäller också det omvända, det är dock inte så många svenskar som argumenterar för Romney och mot Obama. Ett bra exempel är hur Obama i våras uttalade sitt stöd för samkönade äktenskap – ett väldigt välkommet och väldigt modigt ställningstagande. Trots att jag är helhjärtat för samkönade äktenskap – all kärlek är bra kärlek – tycker jag dock att det är en dålig motivering för en röst på Obama. Anledningen är att frågan om samkönade äktenskap inte ligger på presidentens bord utan på delstaternas. Att rösta på Obama för att han är för samkönade äktenskap är således lite som att rösta på XXX i ett eventuellt framtida EU-presidentval för att hen är för avskaffande av det svenska kravet på danstillstånd. Givetvis har presidenten en utmärkt position att bedriva opinionsbildning från, men jag tycker att presidenten ska väljas utifrån den politik hen går till val på, inte på basis av sin goda vilja.

Anledningen till att jag stödjer Romney är så gott som uteslutande den amerikanska ekonomin. Ekonomin går dåligt samtidigt som den amerikanska statsskulden växer i en rasande takt, något måste göras. Obama tog över USA efter i ett enormt svårt läge 2009, den saken råder ingen tvekan om. Men i ett sådant behövs en president som lägger fokus på att skapa jobb och tillväxt. Det har inte Obama gjort. Hans hållning påminner en del om Göran Perssons inför riksdagsvalet 2006. Budskapet är: ”jobben kommer, det ordnar sig.” Under hela valrörelsen har Obama som ett mantra upprepat att antalet jobb vuxit 30 månader i sträck. Det är förvisso sant, men nettot för mandatperioden är likväl negativt. Det Obama på sin kampanjhemsida kallar för jobbtillväxt med 5 miljoner jobb är i själva verket en jobbnedgång med över en miljon jobb, ett resultat som är sämre än för någon annan mandatperiod sedan den stora depressionen. I övrigt listar Obama mest brister i Romneys ekonomiska plan (ofta på felaktiga grunder dessutom), väldigt få förslag på egen politik finns. Ett av Obamas förslag är att ”dubblera amerikansk export och skapa en miljon nya jobb”, exakt hur det ska gå till står det däremot inget om.

Romneys plan är inriktad på jobbtillväxt och Romney har sagt att han ska lägga fram en balanserad federal budget innan nästa presidentval. I grunden tror jag att det är en bra strategi; satsa på att få igång den amerikanska ekonomin ordentligt till en början medan man försöker att begränsa budgetunderskotten. När ekonomin väl kommit igång kan man skifta fokus till att få bort budgetunderskotten helt och hållet och börja betala av på allvar på statsskulden. Romneys plan innehåller dock flera frågetecken, det han hittills presenterat kommer antagligen inte att gå jämnt upp utan öka på budgetunderskotten. Men han går till val på så gott som en enda sak, att fixa den amerikanska ekonomin. Därför blir det i praktiken omöjligt för honom att bli omvald om fyra år ifall han inte gör det. Av den anledningen är jag övertygad om att Romney kommer se till att balansera budgeten, på ett eller annat sätt. Min gissning är att han kommer göra det genom nedskärningar i försvarsbudgeten (Romney går till val på att satsa på försvaret, men glöm inte bort att det är politik vi talar om. Man kan satsa 2 biljoner dollar och skära ned med 4 biljoner på annat håll. I politikens värld har man då genomfört en stor satsning samtidigt som man minskat statens utgifter).

Argumenten mot Romney är av skiftande karaktär. Ofta handlar det om HBT-frågor. Han är till exempel emot samkönade äktenskap hävdar många. Som jag redan varit inne på så är det ett dåligt argument mot Romney eftersom inte heller Obama skulle agera i frågan. Somliga pekar på det positiva Obama har gjort för HBT-personer under den gångna mandatperioden, exempelvis avskaffandet av ”Don’t Ask, Don’t Tell”-policyn i militären. Det håller inte heller. Först och främst för att man inte bör välja någon för framtiden på gamla meriter, men också för att såväl Romney som vice presidentkandidaten Paul Ryan uttalat att de anser frågan vara utagerad och att de inte ämnar återinföra Don’t Ask, Don’t Tell. Just Ryan används ofta som ett slagträ i debatten. Dels med anledning av hans helhjärtade abortmotstånd, och dels med anledning av att han med svenska mått mätt är en ekonomiskpolitisk extremist, som vill se en väldigt liten stat. Ryans och många andra republikaners (och för den delen demokraters, men framförallt republikaners) abortmotstånd är i mitt tycke vedervärdigt, och jag skulle ljuga om jag skrev att det inte tog emot när man förespråkar dem. Men frågan av relevans är återigen inte främst vad Romney, och absolut inte vad Ryan, tycker i frågan. Den är istället vad de ämnar göra i frågan, och vad de kan göra i frågan. I dagsläget kan de inte göra något åt saken. Högsta domstolen i USA har fastslagit att möjlighet till abort är en rättighet, och rättigheter är ingenting som politiker får rösta om i USA. Somliga påpekar gärna att Romney som president visst skulle kunna påverka detta eftersom presidenten utser domarna i högsta domstolen, och en konservativ majoritet skulle kunna ändra domslutet. Men majoriteten är redan konservativ (fem av nio domare är konservativa). Majoriteten har varit konservativ under hela Obamas första mandatperiod, och den kommer att förbli det åtminstone inledningsvis under nästa mandatperiod, förmodligen hela. Oavsett vem som vinner presidentvalet. Dessutom, Romneys vice presidentkandidat är inte ensam om att ha klandervärt politiskt bagage. Vice president Joe Biden har i mitt tycke betydligt värre bagage, han har aktivt och med framgång verkat för att utöka den utsträckning i vilken dödsstraff används. Tidigare kunde dödsstraff, den ultimata rättighetskränkningen, bara utdömas för grova våldsbrott, men sedan den lagändring som bär Bidens namn, The Biden Crime Bill, började gälla på 90-talet kan det även utdömas för narkotika- och traffickingbrott.

Avslutningsvis vill jag bara förtydliga ett par saker. För det första så är jag inte på något sätt någon expert på amerikansk politik eller ens på det aktuella presidentvalet. Jag vågar påstå att jag kan och vet mer än de flesta svenskar om amerikansk politik (vilket dessvärre inte säger så mycket), men jag gör inga anspråk på att veta bäst eller företräda någon sorts definitiv sanning. För det andra så är jag ingen hängiven anhängare av Mitt Romney. Tvärtom så tycker jag att hans politik brister på flera olika håll. Jag tycker dock att han är det klart minst dåliga alternativet i höstens val. För det tredje så är syftet med den här texten bara delvis att promota Romney. Framförallt handlar det om att belysa skillnader mellan svensk och amerikansk politik och hur samma resonemang därför inte nödvändigtvis går att tillämpa på båda, och om att du som läser i ljuset av detta ska göra ett mer upplyst ställningstagande. Och för det fjärde och sista så vill jag poängtera att Frihetligt inte stödjer Romney (eller Obama för den delen), utan det är bara jag som gör.

”Ursäkta röran, vi förnyar oss”

Posted on by
Svara

För en månad sedan presenterade Socialdemokraternas skatteutredare Leif Pagrotsky delar av den utredning han inom kort kommer presentera för partiets ledning. Till min egen förvåning och många socialdemokraters stora förtret förordade Pagrotsky inga massiva skattehöjningar. Nyfiken på vad Pagrotsky med fler kommit fram till i detalj mejlade jag Socialdemokraterna och frågade om det var möjligt att få ta del av utredningen. Svaret, som kom nu i veckan, blev detta:

Hej!

Tack för ditt mejl!

Skatteutredningen blir klar i december. Det Leif Pagrotsky har presenterat är vissa delar om vad vi kanske kommer att komma fram till.

Vänliga hälsningar
Socialdemokraterna

Vissa delar av vad de ”kanske kommer att komma fram till”, alltså. Det är inte lätt det där med politisk förnyelse.

Vad skulle du själv ha gjort?

Posted on by
2

I söndags sände SVT Agenda ett inslag om situationen i Sydafrika sedan 34 strejkande gruvarbetare under tragiska omständigheter skjutits till döds i den lilla gruvstaden Marikana för drygt tre veckor sedan. Just dödsskjutningen, som av vissa kallats för en massaker, var självfallet inslagets fokus. Till skillnad från i alla de andra inslag, artiklar och notiser om händelsen (nåja, åtminstone alla de som jag sett och läst) som synts i svensk media de senaste tre veckorna så kunde man i det här faktiskt skymta en antydan till saklig balans.

Den bild av det inträffade som förmedlats i andra nyhetsinslag och tidningsartiklar jag sett och läst har i stort sett varit att polisen utan vidare öppnat eld mot intet ont anande arbetare medan de demonstrerat lugnt och fredligt. Vid få tillfällen har det i svensk media nämnts att det redan innan den 16 augusti varit oroligt i samband med gruvstrejken och att flera personer, däribland två poliser, dött till följd av oroligheterna. Och ingenstans (!) i svensk media har jag sett, hört eller läst att polisen öppnade eld mot de strejkande arbetarna den 16 augusti eftersom de beväpnade med i huvudsak käppar, spjut och machetes, men också ett fåtal handeldvapen, stormade mot polisen i tusental. Ingenstans har jag innan Agendas inslag i söndags heller sett eller hört något om den hetska stämning som råder bland de strejkande arbetarna. I inslaget filmas hur en av strejkarnas ledare ”förhandlar”. ”Vi vill ha 12 500 och vi tänker inte backa. Vi ska ha pengar, om vi inte får det kommer blod att flyta och människor att dö!” säger han hotfullt till dem han diskuterar med.

Jag försöker naturligtvis inte på något sätt rättfärdiga det som inträffat. När 34 människor skjuts till döds går det omöjligen att säga att saker och ting har gått rätt till, det kan inte beskrivas som något annat än en tragedi. Men det är en grå tragedi, inte en svart-vit, där den ena parten bär all skuld för det inträffade. Att hävda att polisen var de enda som gjorde fel håller inte, det är att säga att ”det började med att polisen sköt tillbaka”. Polisen gjorde tveklöst fel, film och fotografier visar att polisen trängde ihop demonstranterna på en liten yta. De framstormande demonstranterna lyckades bryta igenom två av polisens linjer, vilket inte borde ha kunnat ske. Flera personer sköts dessutom efter det att anstormningen avstannat och de börjat fly tillbaka, bort från polisens position. Men man kan inte bortse från det faktum att demonstranterna var beväpnade och struntade i polisens order om att lägga ned sina vapen. Eller att de hela tiden uppträdde hotfullt och under föregående dagar hade dödat ett flertal poliser och vakter. Och framförallt så kan man inte bortse från att det var demonstranterna som sköt de första skotten. Att ge polisen hela skulden och därigenom försöka plocka någon sorts politiska poäng är ingenting annat än ohederligt, och ett osmakligt sätt att försöka dra nytta av 34 personers tragiska död på.

Utan eftertanke är det lätt att ensidigt fördöma polisen för de tragiska dödsskjutningarna, men sätt dig in i deras situation och fundera över vad du själv skulle ha gjort om tusentals beväpnade män stormat mot dig. Plötsligt känns fördömandet antagligen inte lika enkelt.