Kategoriarkiv: Rättvisa

Den liberala makthavarens dilemma

Posted on by
Svara

Det som skiljer liberalismen från andra politiska ideologier är tron på individens förmåga och antagandet att frihet är nödvändigt för att individen skall kunna nå sin fulla potential. Det är insikten att vi alla har olika förutsättningar, egenskaper och mål. Det är vetskapen att förtryck och ofrihet har flera ursprung och yttrar sig på de mest oväntade vis.

På grund av sin ideologi hamnar liberaler i en märklig situation när de ska fatta beslut som berör andra. Hur är det möjligt att fatta ett beslut som direkt berör en annan individ utan att bli en del av det förtryck liberaler vill befria individen från? Hur kan en liberal bestämma över individer han eller hon aldrig träffat utan att avsiktligen eller oavsiktligen begränsa dessa personers frihet?
Detta är liberalismens största praktiska dilemma.

Makt är något som lockar nästan alla och de flesta av oss känner nog någon som fått mer makt än vad han eller hon klarat av att hantera. Det är inte ovanligt att människor med de bästa intentioner i slutändan berusas av makt och fattar beslut han eller hon aldrig ens skulle ha övervägt tidigare.
För socialister, kommunister, konservativa och diverse företrädare för andra ideologier handlar detta dilemma om när det är dags att sluta använda sin makt. För liberaler uppstår  detta dilemma långt tidigare än så. Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt.

En liberal som på allvar tror på individens förmåga och minns att inget liv är det andra likt har i sin roll som makthavare en enda uppgift. Att se till människors frihet.
Att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.

Det är svårt att låta bli att justera, att reglera, att moralisera och att reformera. Det är inte enkelt att komma ihåg hur olika människors liv ser ut. Det är problematiskt att definiera frihet och att bära denna definition med sig som en evig påminnelse vid varje möte, vid varje beslut.

När liberaler misslyckas med att göra just detta har en ytterst obehaglig situation en förmåga att uppstå. Denna situation brukar förklaras med orden ”Du gör som du vill, så länge du gör som jag säger.”.

Så länge individer gör som makthavarna önskar är de fria att själva besluta över sina liv. En illusion av fri vilja och makt över sin egen situation. Skinner måste vara stolt.

Det finns flera exempel på denna logiska kullerbytta, men det absolut tydligaste exemplet är förmodligen Folkpartiets inställning till pappamånader. Partiet gick flera gånger ut med att de stöttade de nuvarande reglerna, men om befolkningen inte blev mer jämställd så skulle en tredje pappamånad införas. Nu öppnar partiet för att göra just det.

Med andra ord: Individer får till en viss gräns bestämma över hur de vill fördela föräldraledigheten, men fördelar de den inte som vi vill att de ska göra kommer vi att frånta dem denna frihet.

Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt. Det liberala dilemmat handlar om att se till människors frihet, att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.
Även när de inte alltid gör som man vill.

Att dansa med myndigheter

Posted on by
Svara

I vimlet av offentliga stöd, garantier, inrättningar och regleringar är det en liten konst att navigera sig fram. Det har resulterat i intressanta insikter som att man nästan måste vara frisk för att klara att få sjukvård, eller att man behöver en utbildning i att söka utbildning (något de flesta gymnasier erbjuder medelst studievägledare osv.). Det är helt enkelt krångligt att leva. Krångligare än det borde vara.

Det noteras till och från att det är lite dumt att alla medborgare är skyldiga att lyda lagar som är så krångligt formulerade och undangömda att man behöver vara jurist för att ha skuggan av en chans att tolka dem rätt. Det är ett problem, men i regel finns det enkla genvägar för att undvika att bryta mot lagen – de flesta saker i vårt vardagsliv är trots allt inte förbjudna. Värre blir det när man närmar sig den offentliga sektor som vi alla tar del av.

Snårskogen av bidrag, avdrag, rättigheter och regler fördunklas av en nomenklatur (ett eget ämnesspråk), av olika procedurer och personer att vända sig till och av oväntade sökplatser (att hitta det kommunala badhusets öppettider kan vara svårt, att hitta reglerna kring utbyggnad av en vindsvåning kan vara ett mindre helvete). Bara faktumet att den offentlighet som vi betalar halva vår inkomst till är onödigt otillgänglig borde vara nog för att kräva en rejäl reform och förenkling av allt vad reglering heter, kanske hade vi då sluppit myndigheter som gör reklamfilmer för att får folk att söka bidrag.

Problemet blir tyvärr större än bara en fråga om att många går miste om de rättigheter som de betalat för. Det är nämligen skillnad på människors förmåga att navigera. En student med vana av byråkratspråk eller en tjänsteman som vet hur det brukar går till på myndigheten hen jobbar vid har avsevärt större chanser att hitta än en grovarbetare, som ändå betalar mer till statskassan och inte sällan har större behov (t.ex. av vård pga. belastande arbete). De som har mer förmåga att dra nytta av det offentliga gör det också, de är bättre på att få hjälp och de är bättre på att hitta relevanta avdrag eller bidrag (därför anställer många ett proffs för sin taxering).

Vissa liberaler kanske frågar sig om vi verkligen vill ha en befolkning som är ännu bättre på att dra pengar ur stats- och kommunkassan. Denna oro kan besvaras på flera sätt, det viktigaste svaret är kanske att man ska få det man betalar för. Många betalar pengar som de aldrig listar ut hur de ska få tillbaka, eller ens var de hamnar. Ett annat svar, som kanske inte är lika tillfredställande, handlar om jämlikhet och rättvisa. Om vi alla pytsar in pengar för att finansiera dyr offentlig verksamhet så bör vi alla ha tillgång till den och der är direkt orätt att vissa betalar för sådant som bara nyttjas av en grupp andra ickebehövande.

Vad skulle då vara slutsatsen av allt detta? Att det måste bli lättare att vara i kontakt med offentliga myndigheter (mycket görs redan här och bra service finns, om man vet vart man ska vända sig…). Förenklingar i fackspråk och tillvägagångssätt behövs, liksom en större kunskap hos medborgarna om hur man dansar med en myndighet. Det kanske kan passa in i hemkunskapen.

There is such a thing as a free(-riding) lunch

Posted on by
Svara

”There is no such thing as a free lunch” är ett citat som (tolkar jag) innebär att allt har en kostnad och att det alltid finns någon som måste bära denna kostnad. Citatet används ofta om statliga insatser – marknadsförda som gåvor från en välvillig regering, men alltid betalda av samma skattebetalare som står som mottagare. Att allt har en kostnad är inget oväntat, vill man bråka om det så kan man som mest komma fram till att mervärdet av gåvan kan motivera, men inte eliminera, kostnaden.

Trots detta så är vi omgivna av till synes gratis luncher: gåvor vi får som vi aldrig förväntas betala tillbaka. En vän berättade nyligen en anekdot om handelshögskolan i Stockholm, där en elev rebelliskt hävdat att det visst fanns en ”free lunch” och att den kallades ”företagspresentation”.
Som politiker får jag ofta liknande erbjudande. Intressegrupper vill bjuda på en lunch utan att kräva motprestation. Visst hoppas de att jag skall tycka bättre om dem, men om jag blott snyltar och sedan går så finns det inget de kan göra. Uppenbarligen finns det någon som betalar denna lunch och pengarna kunde kanske ha använts bättre, därför kan vi inte kalla det en ”free lunch”, mer träffsäkert vore ”free-riding lunch” (mest träffsäkert vore nog ”snyltande”).

”Free-riding” handlar om att dra nytta av andras arbete, utan att hjälpa till eller delta. Exempelvis genom att låtsas vara sjuk under gårdsstädningen eller genom att insistera att det är frugan som skall stå för hemmaarbetet. Utan vidare tjafs kommer här ett antal exempel på de som snyltlunchar på allas vår bekostnad. Notera att detta ej är en kritik mot bidrag till de behövande, man kan argumentera för att dessa människor faktiskt förtjänar att få stöd. Istället skall vi titta på de som äter sig feta på ett par av de över hundra dagar som vi Svenskar arbetar åt statskassan:

Enklast är att börja med kulturstöd och idrottssatsningar. Samtidigt som musik, spel och massa folkkultur får småpengar eller väntas bära sina kostnader själva så läggs mångmiljonbelopp på opera och liknande kulturnöjen som må vara intressanta, men ändå bara gynnar en liten grupp som sällan hör till samhällets mest utblottade. Samma sak gäller för dyra ishallar, fotbollsarenor och sådana projekt som gör att hemmalaget får finare läktare samtidigt som knattespelarna i förorterna ränner runt på en grusplan. Själv är jag kampsportare, trots att vi hetsklättrar rankingarna som mest populära sport så är det vi medlemmar som betalar hyror för nergångna industrilokaler. Jag är stolt över att ej idrotta på kommunens bidrag, men det gör det inte mindre upprörande när ytterligare en inomhusarena rustas upp för hundratusentals skattekronor. Jag misstänker att många som utövar ridsport känner samma ilska.

Barnbidraget är ett annat exempel. Det finns de som behöver stöd för att ha råd att leva drägligt med sin familj, men för många (antagligen de flesta) är detta bidrag en skitsumma som läggs undan på något bankkonto för att delfinansiera en framtida bil eller lägenhet. Pengar som antingen kunde göra gott för de fattiga eller behållas av de som faktiskt tjänat in dem får cirkulera ett varv genom statsbyråkratin för att sedan betalas ut som gratisluncher för att köpa folkets tacksamhet. En stor grupp ungdomar åker snålskjuts (free-riding) på skattepengar som företag betalat för vinster och momsskatten som även den fattigaste av oss betalar när hen köper kläder.

Givetvis finns det många fler exempel, men jag vill avsluta med ett exempel som lyfts fram av mitt eget ungdomsförbund (CUF) i svar på de senaste skandalerna kring myndighetsslöseri. Våra myndigheter är inte effektiva och vissa myndigheter behövs kanske inte alls. Johan Norberg har kritiserat varför vi har ett tillväxtverk som inte ger tillväxt   och CUF frågar retoriskt ”Slutar jorden snurra om rymdstyrelsen försvinner?”. Rymdstyrelsen beskriver sig som ”[…] central förvaltningsmyndighet under Utbildningsdepartementet med ansvar för all statligt finansierad nationell och internationell rymdverksamhet i Sverige vad gäller forskning och utveckling. Rymdstyrelsen är kontaktorgan för internationellt rymdsamarbete.” och det är legitimt att fråga om det verkligen behövs en särskild myndighet med 17 anställda och egna lokaler. Våra skattepengar ger både jobb och luncher åt dessa myndigheter och deras personal, som vi kanske inte ens behöver…

CUF kallar sin kampanj ”#vemägerdig” och det är en relevant fråga. När varje arbetsdag fram till mitten av juli arbetas åt det offentliga så liknar de dagar man arbetar för skrytprojekt och slöseri livegenskap snarare än solidaritet. Free-riding är ett problem djupt inbäddat i vårt samhälle och trots att en ”free-riding lunch” verkligen finns så står visdomen kvar – någon måste alltid betala.

Vill KDU göra det brottsligt att ha ett fungerande nervsystem?

Posted on by
Svara

Återigen har diskussionen kring en eventuell civilkuragelag fått nytt liv, denna gång är det rättegången kring en misshandel som skedde inför flera passiva åskådare på offentlig plats. Vad förslaget, som främst KDU vurmar för, handlar om är att det ska bli brottsligt att inte ingripa när man bevittnar ett brott. Ingripandet skall ske efter egen förmåga.
Liknande, för att inte säga identiska, förslag har redan utretts och bedömningen som gjordes var kortfattat att en sådan lag skulle vara ineffektiv. Ändå diskuteras detta vidare.

Det är naturligtvis hemskt att en misshandel kan ske på offentlig plats utan att någon ingriper och varje gång det sker hoppas de flesta av oss att det var den absolut sista gången en sådan incident inträffar.
Varje gång ställs frågan: varför gjorde ingen något?

Att införa en civilkuragelag låter nobelt men är ett oproportionerligt förslag till lösning på ett problem det inte kommer lyckas lösa.

Varför gör ingen något? Varför står folk och tittar på när ett brott begås? Låt oss titta på ett par anledningar till varför människor inte ingriper när de ser ett brott begås.

1. Rädsla
Låt oss ta ett exempel: en grov misshandel sker på en mindre gata i en medelstor stad, det är mitt på eftermiddagen och fullt ljust ute. Fem personer sparkar och slår på en sjätte person som ligger ner på gatan. Du är på väg hem från jobb eller skola och har inte sällskap med någon annan. Om du då får syn på denna misshandel är det troligt att den signal din hjärna sänder till varenda muskel i din kropp består av: Spring!
Om du inte är Chuck Norris kommer din första prioritet med stor sannolikhet vara att sätta dig själv i säkerhet och att när lugnat ner dig tillräckligt mycket ringa polisen.
Det är inte feghet eller brist på civilkurage, det är överlevnadsinstinkt.

2. The Bystander Effect.
Detta är ett psykologiskt fenomen som är lika hemskt som det är väldokumenterat. The Bystander Effect är ingen ursäkt till att inte reagera när vi bevittnar ett brott, men det är en psykologisk förklaring till varför vi inte gör det. Eftersom de flesta av oss är ytterst ovana vid att bevittna våldsamma händelser på offentlig plats vet våra hjärnor inte riktigt vad vi ska göra när något sådant inträffar, vi har helt enkelt ingen handlingsplan inpräntad i systemet.
Vad som då händer är att vi tittar på vad andra gör och härmar deras handlingar, problemet är bara att de med största sannolikhet gör precis samma sak. Det låter märkligt, men anledningen till att ingen gör något är helt enkelt att ingen annan gör något. Om bara en eller ett par personer visar handlingskraft och gör något bryts ganska ofta den kollektiva handlingsförlamningen. Det är ett fenomen som har bevisats gång på gång och det är väldigt ovanligt att någon ”bryter förtrollningen” vid dessa incidenter.

 

Dessa två anledningar är förmodligen de två vanligaste anledningarna till att folk inte agerar när de bevittnar ett våldsbrott. Dessa anledningar är i själva verket en form av överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift, de är inget som en lagstiftning kommer radera ut. Att införa en lag som gör det olagligt att bli förlamad av rädsla är en väldigt märklig idé.
Den är märklig för att den inte kommer få fler att ingripa vid brott, inte heller kommer den få oss att trotsa våra de psykologiska mekanismer som finns till för att skydda vårt liv. Denna lag skulle med andra ord göra det brottsligt att ha ett fungerande sympatiskt nervsystem om du skulle råka bevittna ett brott.
Det är med andra ord inte överhuvudtaget rimligt att införa en sådan lag.

A-kassan – orättvis och omoralisk

Posted on by
Svara

Sedan 1930-talet finns i Sverige en offentligfinansierad arbetslöshetsförsäkring, a-kassan, för att människor som förlorar sitt arbete inte ska ställas på bar backe. Ambitionen att människor som blir av med jobbet inte ska skickas ut på gatan är god. Rättvisa innebär att människor ges så lika möjligheter och förutsättningar som möjligt, och en ekonomisk grundtrygghet för alla människor är en viktig del i att ge alla möjlighet till självförverkligande och förutsättningar för att kunna leva ett drägligt liv. Den svenska offentliga arbetslöshetsförsäkringen lämnar dock mycket i övrigt att önska: den är både orättvis och omoralisk.

Den är orättvis då två personer som är medlemmar i samma a-kassa och betalar lika stor avgift till densamma kan ha radikalt olika nytta av sitt medlemskap om de blir arbetslösa. Den är omoralisk eftersom alla som arbetar tvingas vara med och betala för den, medan bara vissa av dem som arbetar får ersättning från den om de blir arbetslösa och eftersom den bidrar till den insider-outsider-problematik som finns på svensk arbetsmarknad och i svenska offentliga trygghetssystem.

Många tror dessvärre, som följd av framgångsrik facklig mytbildning får man förmoda, att a-kassan är en försäkring som vilken som helst: försäkringstagare betalar in försäkringspremier till en gemensam kassa och om olyckan är framme – i det här fallet blir arbetslösa – så får de ersättning ur den gemensamma kassan. Så är dock inte fallet. Det är förvisso sant att a-kassans medlemmar betalar en avgift för sitt medlemskap vilken möjligen skulle kunna jämställas med en försäkringspremie. Men medlemmarnas avgifter täcker bara en tredjedel av kostnaderna för de ersättningar a-kassan betalar ut till sina arbetslösa medlemmar. Resterande två tredjedelar finansieras med skattemedel. Alla svenska löntagare tvingas således att betala för a-kassan, men det är bara de som gjort det aktiva valet att gå med i a-kassan som har någon nytta av det, och inte ens alla de har någon nytta av det.

För att få inkomstrelaterad ersättning från sin a-kassa så räcker det inte med att man är betalande medlem, man måste dessutom ta sig över en tidströskel om 12 månader. Om man varit medlem i a-kassan i 10 månader och blir arbetslös har man alltså ingen glädje av sitt medlemskap, man får ändå ingen inkomstrelaterad ersättning. Man kan förvisso få ersättning med det så kallade grundbeloppet, men det motsvarar bara ungefär 4 800 kronor i månaden efter skatt. Trots att man är medlem i a-kassan som ju ska vara en försäkring mot inkomstbortfall i händelse av arbetslöshet är man alltså hänvisad till att leva på socialbidrag. Det blir ett slags omvänd stupstock, för er som minns sjukförsäkringsdebatten som rasade 2009-2010.

Trots att många människor – företrädesvis de som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden – inte får ut någonting av den offentliga arbetslöshetsförsäkring de är med och betalar för om de blir arbetslösa så är den vanligaste och mest högljudda kritiken mot a-kassan att den inte är tillräckligt generös mot de som är väletablerade på arbetsmarknaden och har höga löner. Den kritiken framförde bland annat LO, TCO och Saco i Almedalen tidigare i sommar. De uppmanade tillsammans regeringen att höja inkomsttaket i a-kassan från dagens 18 700 kronor till 34 000 kronor. Mer krasst uttryckt så uppmanade de regeringen att se till att de som lever gott på höga löner ska kunna leva gott på höga bidrag om de blir arbetslösa.

Få bryr sig dock om de stora systemfel som finns inbyggda i a-kassan. De enda som alls lyft frågan de senaste åren är såvitt jag kan dra mig till minnes Folkpartiet, som vill göra a-kassan obligatorisk. I mitt tycke vore det egentligen ett steg i fel riktning, men det vore trots det en förbättring jämfört med dagens system.  Ibland är ett steg i fel riktning helt enkelt bättre än att stå still. Genom Folkpartiets förslag skulle man i alla fall komma bort från den värsta orättvisan med dagens system – att alla tvingas vara med och betala för en försäkring som inte kommer dem själva till del om de blir arbetslösa.

Som du nog redan gissat vid det här laget skulle jag dock föredra att man gick åt rakt motsatt håll. Istället för att lappa och laga dagens omoderna arbetslöshetsförsäkring skulle jag vilja se en stor och övergripande ekonomisk trygghetsreform. Jag menar att a-kassan, sjukförsäkringssystemet, försörjningsstödet och liknande ersättningssystem som garanterar människor som inte försörjer sig genom arbete en inkomst bör ersättas med ett enda ersättningssystem. Avskaffa tidströsklar, stupstockar, arbetsvillkor och liknande och ersätt inkomstbortfallsprincipen med en grundtrygghetsprincip. I korthet så skulle mitt förslag innebära att samhället slår fast att varje invånare har rätt till en viss ekonomisk grundtrygghet som motsvaras av X kronor i månaden. Blir du av med arbetet eller skadar dig så att du inte kan arbeta under en längre tid så erhåller du X kronor i månaden av stat och/eller kommun. Vill du ha mer pengar att röra dig med i händelse av att du blir arbetslös eller sjuk så får du antingen lägga undan delar av din lön för det ändamålet eller teckna en privat inkomstbortfallsförsäkring.

Systemet skulle behöva kompletteras med vissa tillägg, exempelvis ett barntillägg för dem som har barn att försörja, ett ”särskilda behovtillägg” för dem som har särskilda behov i form av till exempel en dyr medicin eller ett handikapp, och möjligen ett sjuktillägg för dem som är sjuka.

Genom att ersätta dagens olika ersättningssystem byggt på inkomstbortfallsprincipen med ett enda ersättningssystem byggd på grundtrygghetsprincipen skulle vi få ett mer enhetligt och lättöverskådligt ersättningssystem som dessutom är mer rättvist än dagens där alla tvingas betala för försäkringar som bara vissa kan nyttja och där låginkomsttagare i inkomstbortfallsprincipens namn tvingas betala generösa bidrag till f d höginkomsttagare. Det system jag föreslår skulle dessutom antagligen bli billigare än dagens, och framförallt sänka arbetslösheten.

Allemansrätt, strandskydd och nördliberalism

Posted on by
13

Om du någonsin flugit över Sverige har du antagligen slagits av två saker: 1. Det är ganska tråkigt att flyga och 2. Sverige är en enorm skog. Denna enorma skog med alla sina sjöar och naturupplevelser är skälet till att många turister från omgivande länder liksom från städerna kommer hit. Genom strandskyddet och allemansrätten är turism och friluftsliv i denna enorma skog enkelt och väldigt fritt – människor kan vandra och campa var de vill så länge de följer ganska simpla regler. Det finns dock en annan sida av myntet – tusentals markägare drivs till vansinne av svampplockare och badgäster som verkar tro att badbryggan är ett typiskt svenskt naturfenomen. Den som äger strandnära mark kommer också märka att ”äga” kan bli ett väldigt relativt begrepp.

Konflikten mellan ägandet av mark och allas tillträde till den blev nyss aktuellt när Aftonbladet skrev om det därför kommer jag gräva djupare i den ur ett liberalt perspektiv. Kanske har jag som är scout och mångårig friluftslivsnörd en del bias i frågan, men det har ni säkert överseende med.

I en värld utan allemansrätt där alla äger sin mark på samma sätt som man äger sin tomt (rekommenderad läsning) skulle intrång på andras mark vara förbjudet och kunna polisanmälas. Även om de flesta markägare inte skulle driva frågorna hårt så skulle många människor plötsligt förlora all möjlighet att röra sig i skog och mark i Sverige, på samma sätt som det redan ser ut i Tyskland och i andra länder på kontinenten. Man skulle vara hänvisad till offentliga skogar, parker och naturskyddsområden där exempelvis tältning, grillning och bad lär vara begränsat av andra skäl (exempelvis för att skydda djur eller eftersom det helt enkelt är för många människor på för lite plats).

I en värld utan strandskydd skulle markägare kunna bygga inpå stränder och vid vattendrag och kunna bo med fantastiska utsikter. Precis som scenariot utan allemansrätt är många rädda att vi plötsligt skulle få en väldig brist på obebyggda stränder och kuststräckor vilket vore trist för andra människor och farligt för flera djurarter. Här tänker jag dock gå diskussionen i förväg och hävda att det i Sverige finns så mycket strand i förhållande till antal människor att denna risk nog är kraftigt överdriven.

Att Svenskarna skulle förvandlas från en skock vilsna vardagszombies till en svärm ilskna getingar i samma stund som allemansrätten hotades tvivlar nog ingen på, men om människor skall ha en okränkbar eller stark äganderätt så kanske man får skita i det till förmån för markägares rätt till sin mark. Så vad innebär egentligen äganderätten till mark?

En kort sammanfattning av en stark position för äganderätt för en liberal är att den som genom ett rättvist förvärv (när den som ger något till en annan går med på det av fri vilja) fått något äger det och har rätt att använda det som denne vill. Dit hör också rätten att bestämma vilka andra som får använda det och ställa villkor för när och hur de får göra det (t.ex. genom att ta ut avgifter). Denna idé är urgammal och dateras tillbaka till Locke och har förtydligats av bl.a. Nozick. Bägge dessa filosofer uppmärksammar dock ett intressant problem: när man tar något som tidigare inte ägdes av någon så fungerar inte principen så bra. Rättigheten att peka på ett stycke oägd mark och säga ”pix pax, den är min” är ytterst problematisk.

En lösning på problemet med att förvärva oägda objekt var enligt min fria tolkning av Locke att man kunde göra dem till sina genom att 1. Inte ta mer än att andra också kunde använda resursen på något vis och 2. Att på något vis förädla den med sitt eget arbete. När man tar hänsyn till det så är det fortfarande väldigt svårt att tala om total äganderätt till mark. Jag äger min dator, för den består av en myriad råvaror som andra förädlat och som jag har tillgång till eftersom jag utför ett jobb som ger mig kapacitet att byta till mig den, bägge kriterierna är uppfyllda i någon utsträckning.  Väldigt mycket mark i Sverige har dock aldrig förädlats (dessutom är det som förädlar den för vissa, t.ex. plantering, något som snarare fördärvar den enligt andra) och om man vägrar andra tillträde till den så har de de facto ingen möjlighet att själva nyttja den ändliga resursen som mark utgör.

Den mesta mark som ägs i Sverige har förvärvats genom att någons farfars far, eller än äldre släkting, sagt ”pix pax, den är min” och eventuellt slagit någon i huvudet med en yxa om denne klagat. Människor har oligopoliserat mer mark än de någonsin kunnat använda och sedan låtit den ärvas vidare. Om man jobbar med Lockes gamla idéer om rättvisa förvärv (i min fritolkade form) och inte tycker att jag resonerar uppåt väggarna korkat så är det ursprungliga förvärvet av nästan all mark i Sverige faktiskt orätt.

Ur det skulle vi kunna sluta oss till att nästan ingen svensk har rätt till all sin mark, men att frånta alla sin mark vore nog hopplöst och dessutom har många faktiskt förädlat sin mark och i alla fall gjort en del rättvisa anspråk på den. Vad vi behöver är kanske inte en gigantisk landreform utan snarare en form av kompensation till alla oss som inte var först ute i rovdriften på den mark som fanns kvar. En rimlig kompensation kan vara att låta andra människor ha någon tillgång till den mark som en gång i tiden lades beslag på. Ett slags allemansrätt alltså.

Mot det kan man ställa en möjlig modell för att kunna dumpa allemansrätten ändå. Ni får sitta och suga på vilket som passar bäst med er ingång på äganderätt. Tänk er att vissa markägare gör sin mark tillgänglig för friluftsliv osv. Plötsligt har folk faktiskt tillgång till marken och därmed har resursen inte fullständigt uttömts. Att dessa människor tar betalt för inträde på marken kanske inte gör något, i Sverige har alla människor möjlighet att spara upp pengar nog till vissa nöjen – det finns t.o.m. poster i försörjningsstödet för det. Om man dessutom antar att själva skyddet från att marken bebyggs eller fördärvas av andra räknas som en förädling så skulle bägge Lockes krav i någon mening vara tillfredställda. Man skulle kunna ersätta allemansrätten med tillgång till friluftsmark mot ersättning.

Betyder detta att allemansrätten är perfekt eller fördärvlig? Och vad tusan hände med strandskyddet som jag började skriva om? Vi kan börja med strandskyddet så att vi blir klara med det. I Sverige lider vi ingen större brist på stränder och vattendrag, faktum är att vi har en enorm mängd av dem. Att man vill hindra människor från att lägga beslag på en resurs så att ingen annan kan nyttja den leder inte till att man måste hindra dem från att lägga beslag på den när den finns i överflöd. En mer liberal version av strandskydd som både garanterar att människor får tillgång till stränder och kust, men också låter de flesta behålla sitt ägande över den mark de köpt eller ärvt och vårdat är att bara upprätthålla ett strandskydd för de områdena där det finns förhållandevis lite strand jämfört med befolkning. Att man skyddar stränderna i mälaren där en miljon Stockholmare vill bada, men inte i Värmland där hela sjöns myggor blir till sig i trasorna när en ensam badgäst äntligen dyker upp.

Allemansrätten blir enligt mitt första resonemang en viktig del i ett liberalt samhälle, men behöver ta mer hänsyn till sådan mark som folk förvärvat rättvist och förädlat. Personligen föredrar jag detta resonemang eftersom det inte innebär att andra tillåts göra vinst på orättvisa förvärv. Mitt andra resonemang har flera svagheter och det skulle behöva utvecklas en hel del innan jag blir nöjd med det, men det är en uppgift jag med förtroende lämnar till er läsare. Lämna gärna en kommentar med just Din uppfattning och dina resonemang och kom ihåg Cthulhu eats trolls.

Medborgarskapet ska riva hinder för människor, inte resa dem

Posted on by
1

I tisdags kritiserade jag Folkpartiets förslag om att införa ett språkkrav för medborgarskap här på Frihetligt. Under gårdagen invände min medskribent Bawar Ismail mot min argumentation och försvarade idén om språk-/medborgarskapstest för att erhålla medborgarskap. Jag vill gärna kommentera Bawars invändningar och försvara min ståndpunkt.

Mitt främsta argument mot medborgarskapstest av det slag Folkpartiet föreslår är att det skulle innebära att många människor särbehandlades på ett godtyckligt och enligt mig orättvist sätt. Bawars huvudsakliga argument mot min hållning är att vi redan idag särbehandlar människor genom att på godtycklig grund ställa olika krav på dem. Det argumentet tycker jag varken är ett legitimt argument mot min ståndpunkt eller för hans. Att vi redan idag gör skillnad på folk och folk är i mitt tycke inget argument för att göra det ännu mer, snarare tvärtom. Enligt samma resonemang torde det vara okej för mig att misshandla en människa jag träffar nere på stan, förutsatt att någon annan misshandlat personen i fråga först, det tycker jag är en märklig hållning. Fel blir inte rätt för att man gör lite mer fel.

Bawar menar dock att det som redan är fel när det gäller processen att bli svensk medborgare, till exempel att det finns godtyckligt satta tidsgränser för hur länge man måste ha bott i Sverige för att kunna ansöka om medborgarskap, tidsgränser som dessutom är olika för olika människor beroende på vad för slags medborgarskap de har sedan tidigare, kan tas bort genom införandet av ett medborgarskapstest för medborgarskap. Därmed ändrar Bawar premisserna för diskussionen. Mitt ursprungliga inlägg var en kritik av Folkpartiets förslag om införande av språktest, och i det förslaget ingår inget slopande av tidsgränser, ingen ”uppvärdering” – som Bawar med fler kallar det – av medborgarskapet, och inga slopade skötsamhetskrav. Således har jag svårt att tolka Bawars invändningar mot min kritik av Folkpartiets förslag som ett försvar av Folkpartiet, jag hoppas att Bawar i ett senare inlägg förtydligar vad han anser om Folkpartiets språktestsförslag.

Vad gäller de godtyckliga tidsgränserna för att bli svensk medborgare så har Bawar förstås rätt i att de skulle kunna avskaffas i kombination med ett införande av språk- eller medborgarskapstester. Jag har dock svårt att se varför de inte skulle kunna avskaffas, eller åtminstone göras mer rättvisa, utan att man för den skull inför orättvisa och odemokratiska språktester. Det är ingen dikotomi, det finns inget antingen eller. Om jag ska haka på Bawar och bortse från vad Folkpartiet faktiskt föreslagit så kan jag till att börja med konstatera att jag – i likhet med Bawar – tycker att det är väldigt orättvist att vissa, till exempel danskar, bara måste vara bosatta i Sverige i två år för att få bli svenska medborgare, medan andra, till exempel armenier, måste vara bosatta i Sverige i fem år för att få bli svenska medborgare. Den skillnaden, som grundar sig i den flummiga och sverigedemokratnära uppfattningen att vissa kulturer är mer kompatibla med den svenska än andra, borde tas bort.

Det centrala för när medborgarskap ska beviljas anser jag bör vara de eventuella framtida medborgarnas viljor. Det är det i viss mån redan idag, ingen icke-svensk medborgare bosatt i Sverige blir lyckligtvis påtvingad svenskt medborgarskap. Men utöver viljan att bli svensk medborgare tycker jag inte att det finns något större behov av ytterligare krav. Man brukar skilja på två principer för hur medborgarskap ”delas ut”; jus soli som är latin för jordens rätt och jus sanguinis som är latin för blodets rätt. Jus soli innebär kort att den som föds i en stat erhåller medborgarskap i den staten oberoende av föräldrarnas medborgarskap. Jus sanguinis innebär på motsvarande sätt att oberoende av i vilken stat en person föds så blir hen medborgare i den stat/de stater där föräldrarna är medborgare. Jag tycker att man kan tillämpa en kombination av de två principerna, det vill säga alla som föds i Sverige blir oberoende av föräldrarnas medborgarskap svenska medborgare om föräldrarna så vill, och alla barn till svenska medborgare som föds utomlands blir svenska medborgare om föräldrarna så vill.

För människor som inte föds av svenska föräldrar eller på svenskt territorium – som ju är dem som diskussionen om språk- och medborgarskapstest berör – utan invandrar till Sverige så tycker jag som jag redan varit inne på att det borde vara en enkel och kravlös procedur att bli svensk medborgare, så när som på två förbehåll. För det första så tycker jag att icke-svenska medborgare utan kopplingar till Sverige bör vara bosatta i Sverige för att beviljas svenska medborgarskap. För det andra så tycker jag att det bör finnas ett tidskrav av det slag som finns idag, den bör dock vara rättvis (samma för alla) och markant kortare än den är idag. En rimlig gräns tycker jag skulle vara 6-12 månader. Anledningen till det är att den viktigaste politiska rättigheten man får genom ett svenskt medborgarskap är rätten att rösta i svenska riksdagsval, och den rätten bör vara förbehållen dem som bor i Sverige eftersom de är dem som kommer att påverkas av de beslut som riksdagen fattar. Faran med att ha enbart önskemål om medborgarskap som enda krav för medborgarskap är att det öppnar upp för Vänsterpartiets socialistpolare på Kuba, Kristdemokraternas aborthatarpolare i Portugal och Italien, och Sverigedemokraternas Dansk Folkepartipolare i Danmark att rösta i de svenska riksdagsvalen, vilket jag inte tror vore någon bra idé.

Medborgarskap är per definition en uppdelning av människor i vi och dem, en uppdelning som jag dock tror är nödvändig att göra i en demokrati, av praktiska skäl. Medborgarskapet bör emellertid finnas till av just praktiska skäl, som ett verktyg för att till exempel bestämma vilka ”folket”, de som all offentlig makt i Sverige utgår från, är. Därför är det viktigt att medborgarskapet är öppet, tillgängligt och inkluderande, och det blir det genom att hindren för att bli svensk medborgare i så hög grad som möjligt avskaffas. Ett språk- eller medborgarskapstest river inga hinder, det reser dem.

Språktest för medborgarskap är odemokratiska och löser inga integrationsproblem

Posted on by
3

Så var debatten som alltid följer i spåren av folkpartikrav på språktest för medborgarskap åter här. Och som vanligt så handlar den väldigt lite om språktest och huruvida det vore en bra idé eller inte, och väldigt mycket om folkpartiet och huruvida de är rasister eller inte. Svaret på den senare frågan torde vara tämligen uppenbart för alla som bemödat sig med att läsa hela den debattartikel som i morse publicerades på DN debatt och som givit upphov till den här diskussionen än en gång. Långt innan språkkrav ens nämnts i artikeln står bland annat att ”Sverige bör välkomna invandring av flera skäl.”, ”Sverige, och andra demokratiska länder, har [också] ett medmänskligt ansvar att ge människor som flyr undan förföljelse en fristad.”, ”Sverige ska vara ett öppet och tolerant land.”, och ”I ett Europa som sluter sig… …måste vi stå upp för att vi välkomnar invandring och globalisering.”. Att folkpartiet skulle vara sverigedemokrater i smyg förefaller således vara en synnerligen obegåvad slutsats, som icke desto mindre dras av många – mer eller mindre seriösa – debattörer.

Så, med den detaljen ur världen, låt oss fokusera på huvudfrågan; bör det finnas ett språkkrav för medborgarskap? Mitt svar på frågan är: i dagens läge, nej. Jag har ingenting principiellt emot idén om språkkrav som sådan, inte heller idén om andra former av kunskapskrav för medborgarskap, något som ofta diskuteras i samband med språkkrav. Tvärtom är det kanske i grund och botten ingen dum idé att man ska besitta vissa grundläggande kunskaper för att erhålla medborgarskap och därmed rösträtt, eftersom rösträtt i praktiken innebär makt (inte enväldig, men ändock) att bestämma vilka lagar och regler dina landsmän och landsmanninor ska behöva förhålla sig till. Däremot så har jag väldigt mycket emot att människor på godtycklig grund behandlas olika, vilket folkpartiets förslag i praktiken skulle innebära.

Är man född i Sverige så ges man utan några som helst krav på motpresentation förtroendet att vara med och bestämma hur alla andra människor i landet ska leva, men är man född utomlands så ska man enligt förslaget från folkpartiet behöva förtjäna samma förtroende genom att klara av någon form av test. Den typen av godtycklig särbehandling av människor hör inte hemma i en demokrati och rättsstat. Vissa kommer säkerligen hävda att det inte handlar om särbehandling, det är dock fel.

Argumentet för att språktest eller liknande inte är särbehandling av utlandsfödda brukar lyda att de som föds i Sverige måste gå i svensk grundskola och där lär sig det man måste kunna som svensk medborgare, och att språktest för medborgarskap ska kompensera för utlandsföddas avsaknad av svensk grundskoleutbildning. Resonemanget haltar dock på otaliga sätt. För det första så är medborgarskapet något man som svenskfödd erhåller från den dag man föds, inte från den dag man slutar grundskolan. För det andra så blir man som svenskfödd inte fråntagen sitt medborgarskap om man inte klarar av grundskolan. För det tredje så blir man som svenskfödd inte heller av med sitt medborgarskap om man redan som liten flyttar utomlands och går i grundskola i ett annat land. För det fjärde så får man inte automatiskt svenskt medborgarskap i samband med att man slutar grundskolan om man flyttar till Sverige som liten och går hela grundskolan i Sverige.

För att summera så har jag all respekt för förslag om att införa språk- eller medborgarskapstest för att erhålla medborgarskap, men kraven bör i så fall vara generella och omfatta alla, inte bara de som föds med ett annat medborgarskap än det svenska.

Sist men inte minst så skulle jag vilja belysa något som jag ser som både anmärkningsvärt och problematiskt med diskussionen om tester av olika slag för att erhålla medborgarskap, nämligen att de betraktas som viktiga integrationspolitiska åtgärder. Av de flesta människor i världen krävs att de varit bosatta i Sverige i minst fem års tid innan de ens kan ansöka om medborgarskap och något eventuellt test kan komma att bli aktuellt. Efter att ha vistats så länge i Sverige tycker jag att målet måste vara att människor ska vara långt gångna i integrationsprocessen. Efter fem år i Sverige bör man ha lärt sig att prata, skriva och läsa svenska samt skaffat ett första jobb eller påbörjat studier av något slag. Det kommer antagligen aldrig kunna bli verklighet för alla som kommer till Sverige, men att det blir utfallet för så många som möjligt bör i alla fall vara politikens ambition. Att tycka att processer som sätts igång tidigast flera år efter det att människor anlänt till Sverige ska spela en nyckelroll i integrationen av människor i det svenska samhället är att ha bedrövligt låga ambitioner för integrationspolitiken och skamligt dålig tilltro till förmågan hos de människor som invandrar till Sverige, och det tjänar ingen – allra minst de tusentals människor som varje år kommer till Sverige i hopp om ett bättre liv – på.

Hedern får inte förslava friheten

Posted on by
5

Mordet på Maria har nog inte undgått någon. Även om polisen ännu inte rubricerat det hela som ett hedersrelaterat mord pekar det på att så är fallet. Tyvärr. Det hela är oacceptabelt och ytterst hemskt – Sverige ska vara ett land där alla kan leva i frihet oavsett bakgrund.

Det finns många hot mot de individuella friheter som vi så gärna vill försvara och efterleva. Hederskulturen är ett sådant hot. Enligt Ungdomsstyrelsen beräknas runt 70.000 ungdomar leva med vetskapen om att de kan bli tvångsgifta. Det är 70.000 ungdomar för mycket. Alla människor har rätten att välja sin partner. Alla människor har rätten att bli kär i vem som helst. Det får inte regleras av hedersnormer.

På ett sätt har Sverige faktiskt tagit ett steg i rätt riktning i arbetet att främja allas lika värde och bekämpa hedersnormerna. För många år sedan hade begreppet hedersvåld klassats som rasism av framträdande personer. De som relativiserar hederskulturen är nog inte lika framträdande som då, idag kanske som mest företrädda av Feministiskt Initiativ. Gudrun Schyman har kallat begreppet hederskultur för något rasistiskt. Partiets nya ledning vill inte använda begreppet.

Hederskulturen yttrar sig givetvis inte bara i form av våld. Att som exempelvis Feministiskt Initiativ enbart tala om våldet mot kvinnor är inte samma sak. Hederskulturen handlar också om kollektiva vanföreställningar och påtryckningar från släkten och familjen. Så är inte fallet i vanliga kvinnomisshandel – de förkastas av omgivningen. Unga tjejer och pojkar måste leva under strikta regler och kontroller – släktens heder får inte befläckas till vilket pris som helst.

Många tjänstemän, politiker och skolpersonal har utbildats i frågan. Kunskapen finns att ta del av. Nu gäller det att även ta fram andra åtgärder. För ett år sedan skrev jämställdhetsminister Nyamko Sabuni om ”specialpoliser” som skulle kunna ingripa i fall som tvångsgifte. Förslaget var inspirerat av den brittiska ”Forced Marriage Unit” – det låter som ett klokt förslag värt att pröva även i Sverige. Bara under år 2009 hjälpte den brittiska enheten 1682 människor och 2011 var siffran 1468 personer. Det handlar bland annat om att ge råd, stöd samt att hjälpa människor som förts utomlands. Sverige bör följa det brittiska exemplet.

Vidare måste vi även bredda jämställdhet- och genusundervisningen i SFI och samhällsorienteringen för nyanlända. Vi måste vara tydliga med vilka rättigheter och skyldigheter som råder i Sverige och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot lagen. Det faller även på plats att fullt ut kriminalisera barnäktenskap – en lagstiftning som många debattörer på detta område föreslagit. Äktenskap under 18 år ska inte vara lagligt och undantag ska inte få göras. Regeringen har tillsatt en utredning om barnäktenskap och det pekar mot att en kriminalisering blir verklighet.

Handlingsplaner har tagits fram på lokala nivåer och det är viktigt att slå ett slag för de frivilliga och civila organisationer som länge arbetat med hedersproblematiken. Föreningar som ”Glöm aldrig Pela och Fadime” eller ”Tänk om” är kunskaps- och erfarenhetsrika parter som bör få en större roll i arbetet.

Hedersnormerna får inte förslava friheten. Dess värsta konsekvens har vi fått uppleva flera gånger. Samhället får inte svika de människor som lever under denna ofrihet. Kampen fortsätter.

Media: Sakine Madon i EXP, SMP, DN, AB

Kony 2012

Posted on by
1

30 000.

Det är antalet barn som i Uganda förts bort från sina familjer på order av Joseph Kony.

Joseph Kony leder Lord’s Resistance Army, en rebellgrupp ursprungligen från Uganda som idag är verksam i flera afrikanska länder. Sedan 2005 är Kony efterlyst av the International Criminal Court och rankas som världens värsta brottsling.

Mer än ett barn om dagen stjäls för att göras till soldat eller sexslav. Bara den senaste månaden rapporterar Invisible Children Inc. att 50 kidnappningar genomförts. Kony berättar för sina följare att han får sina order direkt från gud. Order om att mörda, våldta och kidnappa. Barn som lyckats rymma från LRA berättar att många tvingats mörda sina egna föräldrar, att de tvingats vanställa människors ansikten och hur de som försöker fly men inte lyckades avrättas.

Upprepade gånger har regeringen i Uganda försökt förhandla fram ett fredsavtal med Kony, varje gång har LRA utnyttjat tillfället till att samla sina styrkor för att sedan attackera igen och därmed systematiskt avbrutit varje förhandling. Efter det senaste försöket att få fram ett avtal 2006 letade sig gruppen utanför Uganda till de närliggande länderna Sydsudan, Centralafrikanska republiken och Kongo.

Ännu har inte Kony arresterats och de fåtal amerikanska soldater som jobbar tillsammans med den lokala militären riskerar att dras tillbaka om framsteg inte görs snart. Risken för att sökandet avbryts ökar om omvärlden vänder bort ögonen från de djungler Kony uppges gömma sig i.
Därför har organisationen Invisible Children Inc. dragit igång en världsomspännande kampanj för att uppmärksamma och utbilda världens folk om Kony.
Detta är deras video.

Se den och sprid.