Kategoriarkiv: Skola och utbildning

Vi måste ta problemet med ungas psykiska ohälsa på allvar

Posted on by
1

Tre utav fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa.
2006 rapporterades det att andelen unga som lider av psykisk ohälsa tredubblats sedan 80-talet. Idag skriver SvD att hälften av de kuratorer som tillfrågats i samband med en undersökning av Novus har ansvar för fler än 500 elever.
Dessa siffror är ytterst oroväckande.

Vad som också är oroväckande är hur många människor ser på psykisk ohälsa. Nog för att kommentarer skrivna under nyhetsartiklar inte brukar representera de trevligaste eller mest klarsynta delarna av den svenska befolkningen, men de är ovanligt representativa för många av de attityder som märks kring psykisk ohälsa.
Det är inte ovanligt att höra att om unga skärpte till sig och skaffade sig en hobby så skulle alla deras problem försvinna. Det är inte ovanligt att höra att det är Facebooks fel att unga mår dåligt. Det är inte ovanligt att höra att om folk bara åt organiskt så skulle sjukskrivningstalen gå ned ordentligt. Det är inte ovanligt att folk anser att psykisk sjukdom skulle försvinna om den drabbade bara tänkte positivt. Det är inte ovanligt att folk anser att alla upplagor av DSM är fiktiva uppslagsverk författade av läkemedelsbolag. Det är inte ovanligt att folk anklagar människor med psykisk sjukdom för lathet.

Vi accepterar att vår fysiska hälsa inte alltid kommer vara perfekt. Vi har förlikat oss med att vi då och då kommer få maginfluensa, att vi kan få malaria, att vi blir förkylda, att vi kan få en stroke. Det ses som en naturlig, om än tråkig, del av livet att bli sjuk.
Vi försöker inte mörka att en anhörig går bort i cancer. Vi talar inte tyst om hjärtinfarkter. Vi skäms inte för att vi fått operera bort blindtarmen. Vi säger inte åt en person med cancer att deras problem försvinner om de börjar träna. Vi ifrågasätter inte att en person som efter en bilolycka blivit förlamad i underkroppen sitter i rullstol och vi tror definitivt inte de sitter där för att de inte pallar gå.
Det är märkligt att fysisk och psykisk ohälsa betraktas så olika.

Sanningen är den att det finns lika många anledningar till psykisk ohälsa som det finns till fysisk. Det är inte ett problem med en lösning, utan flera problem med en myriad av lösningar.
Precis som fysisk ohälsa inkluderar allt från eksem till diabetes till kolera inkluderar psykisk ohälsa allt från utbrändhet till schizofreni till flygfobi.

Vi kräver inte att en skolsköterska ska kunna hantera alla former av fysisk ohälsa. Att kräva att kuratorer ska kunna hantera allt från missbruk till mobbning till psykossjukdomar är absurt. Att dessutom tro att det är rimligt att en person skall kunna vara ansvarig för 500 andra när psykisk ohälsa är såpass vanligt är orimligt och ignorant.
Kuratorer är varken psykologer eller psykiatriker, det är inte meningen att de ska handskas med de svåraste och mest komplicerade fallen av psykisk ohälsa under någon längre tid.

Vi måste börja ta psykisk ohälsa på allvar.
Vi måste få in fler kuratorer i skolorna.
Vi måste få in adekvat personal för att ta hand om svårare fall av psykisk ohälsa.
Vi måste minska stigmat som gör att unga drar sig för att söka hjälp.
Vi måste sluta håna de unga som vågar erkänna att de mår dåligt.
Vi måste sluta låtsas att något som påverkar tre fjärdedelar av befolkningen inte rör oss.

Ändhållsplats för samhällsintresset för högre utbildning

Posted on by
Svara

Intresset för utbildning brukar anses vara tredelat, samhällets arbetsmarknadsintresse, samhällets demokratintresse och individens förkovringsintresse. Att individen vinner på utbildning, det är självklart om än inte ekonomiskt alla gånger. Men utbildning kostar skattepengar och vi bör lägga kraftigt med pengar på utbildning, inte minst ur synvinkeln att det jämnar ut socioekonomiska skillnader. Men hur står sig arbetsmarknadsintresset mot kostnaden för utbildning?

Med så mycket pengar som går till högre utbildning är det viktigt att ställa sig frågan ifall människor skaffar sig en relevant utbildning. Många får idag jobb och ibland kallar vi det även för ett kvalificerat jobb och menar då att det har med utbildningen att göra. Men är det verkligen så enkelt? Det finns tecken på att till vissa yrken anställs människor där kravet förvisso varit en examen och där den som anställs har en sådan examen som efterfrågas men där kunskaperna som förvärvats från universitetet eller högskolan egentligen aldrig används. Det är ett fenomen som är något svårfångat med empiri men som ändå är otroligt viktigt om man vill ha en relevant och effektiv högskolesektor.

Ibland talar man om signalvärde, att studier vid högskola eller universitet visar att man är mer relevant att anställa än sin konkurrent som inte har det. I förlängningen innebär det att allt fler måste skaffa sig allt fler högskolepoäng för att vara attraktiv på arbetsmarknaden. Kvalité och prestation sjunker i takt med denna utveckling varför frågan som ställdes ovan gör sig relevant. Lär man sig något vettigt av att läsa vid universitet eller högskola? Eller är det bara en signal till arbetsgivare att man är bättre än sin konkurrent? Och om den tendensen finns, är det inte ett oangenämt slöseri med skattepengar?

Fenomenet verkar finnas och det verkar slå olika mot olika utbildningar, yrkesexamina mindre, generella examina mera, teknik och vård mindre, humaniora och samhällsvetenskap mera ect. För de utbildningar som ändå berörs av att människor anställs på basis av signalvärde är det rimligt att fråga sig ifall det är rimligt att så mycket skattepengar används. Behöver vi utbilda en social-antropolog som tar jobb som utredare när vi kunde ha utbildat en utredare för en mindre peng (på kortare tid)? Kan dessa utbildningar göras mer relevanta för arbetsgivarna eller rent av flyttas till utbildningsområden där utbildningen är mer relevant för samma jobb?

Samtidigt finns det förstås ett annat intresse, att människor har höga kunskaper är på flera sätt bra för ett samhälle även bortom det professionella. En framgångsrik högre utbildning måste lyckas kombinera ett arbetsmarknadsintresse som utbildar efter arbetsmarknadens behov och inte mer med ett kunskapsintresse (eller demokratiintresse) som ger tillräckligt många så pass djupa kunskaper att det utvecklar både demokratin och samhället i stort.

Ett sätt att lyckas med dessa båda är att låta de båda intressena få separata utbildningsformer där man effektivt når sitt syfte snarare än försöker pricka in två som ibland går åt två helt skilda håll.

Gästinlägg: Teodor Stig-Matz om Folkpartiets skola som liberal idé

Posted on by
Svara

Ibland händer det att någon frågar mig hur jag kan vara både liberal och folkpartist – då Folkpartiets kanske främsta fråga är en mer disciplinerad, lärarledd och återförstatligad skola. Det är en fråga jag själv ställt mig många gånger, disciplin i sig är knappast särskilt liberalt – en skulle till och med kunna argumentera att disciplin och auktoritet är motsatsen till frihet. Att förstatliga saker, och flytta makten längre från folket, det går inte heller hand i hand med våra andra idéer.
Så varför vill då Folkpartiet, och jag själv, egentligen ha den här typen av skola? På Folkpartiets hemsida kan man under fliken ’’Skola och utbildning’’ läsa att det beror på att man vill ha en bättre skola, vilket i sin tur kommer leda till välstånd, guld, och gröna skogar – och det låter ju bra. Men det finns ett annat skäl, som för mig och många andra är minst lika viktigt – det faktum att en lärarledd, mer disciplinerad, och förstatligad skola leder till att alla som växer upp i det här landet får så bra möjlighet det går att förverkliga sig själva och nå sin fulla potential.

Med den skolpolitik som Socialdemokraterna förde fick vi en skola där barn från icke-akademiska hem fick mycket sämre möjligheter än de från akademiska hem. Barn från akademiska hem kommer naturligtvis alltid ha bättre möjligheter att lyckas med sina studier, det går inte att komma från – men i den skola Socialdemokraterna skapade ökades klyftan ytterligare. Det säger liksom sig självt att en skola där eleverna i mångt och mycket blir tillsagda att söka upp information och arbeta på egen hand gynnar dem som har föräldrar som kan hjälpa dem med detta. I en skola där grupparbeten och uppsatsskrivningar i tidig ålder premieras framför traditionell katederundervisning kommer de elever som inte har med sig kunskap från hemmet lämnas bakom, då de ofta växt upp utan att samtala med sina föräldrar om de saker de ska lära sig i skolan.

I princip all Folkpartiets skolpolitik idag hjälper till att lösa det här problemet – ett återförstatligande av skolan och en förbättrad lärarutbildning kommer till exempel leda till att skolan blir mer likartad och därmed kvalitetssäkrad i hela landet. Den kommer på sikt leda till ett Sverige där klassresor förenklas och alla får bättre möjligheter. Och att alla ska ha så bra möjligheter som möjligt, det är en idé som i mina ögon är mycket liberal. Därför är det tråkigt att den delen av politiken inte lyfts fram mer. Jan Björklund har förvisso nämnt det i ett par intervjuer, men på valaffischerna från 2010 och på hemsidan är det enda som lyfts fram att skolan är viktig, något jag tror att alla, från höger till vänster, håller med om. Folkpartiet måste bli bättre på att lyfta fram att en mindre flummig skola är den mest liberala idén som finns.

”Nästa Einstein har just lärt sig läsa”

Posted on by
Svara

På Facebook har många av mina folkpartistiska vänner delat en länk som statuerar att ”Nästa Einstein har just lärt sig läsa”. Jag hoppas de har rätt, men om jag ska vara helt ärlig är det osannolikt att en nu levande person som skulle ha kunnat axla Einsteins mantel just lärt sig läsa. Det är ganska troligt att många av de som skulle ha kunnat bli vår generations Einstein aldrig får lära sig att läsa.

Enligt SIDA fanns det år 2009 inte mindre än 775 miljoner vuxna analfabeter i världen. År 2010 fanns det enligt samma artikel ungefär 61 miljoner barn som aldrig fått börja i skolan. Långt fler går aldrig i skolan tillräckligt länge för att hinna lära sig läsa.
Visst vore det fantastiskt om vi hade ett antal genier som just nu gick i svensk skola, men förmodligen finns det betydligt fler genier bland de 61 miljoner barn som aldrig får gå i skolan än bland våra relativt få lågstadieelever i Sverige.

775 miljoner vuxna analfabeter. 61 miljoner barn som inte får börja skolan.
Vi kommer antagligen aldrig få veta hur mycket mänskligheten gått miste om. Vi kan bara se till att vi inte går miste om ännu mer. Förmodligen har vi helt enkelt missat flera potentiella genier för att de helt enkelt aldrig får chansen att utvecklas.
Kanske kommer en dag då även jag kan dela den där länken med gott samvete. Men den dagen är verkligen inte idag.

SIDA:
http://www.sida.se/Svenska/Bistand–utveckling/Globala-utmaningar/Visste-du-detta-om-laskunnighet/

Vad innebär en expansiv politik för högre utbildning?

Posted on by
Svara

Allt fler väljer att läsa högre utbildning och med det ökar kraven på arbetsmarknadsanknytning för att bevara lönsamheten i att läsa vid högskolor eller universitet. Idag befinner sig flera utbildningar inom ett livslöns-spann där lönsamheten rent ekonomiskt för individen är tveksamt. Delvis därför att arbetsmarknaden har vissa matchningsproblem men även hela yrkeskategorier där studenter går direkt från examen till kvalificerat arbete har en så låg livslön (exempelvis lärare).

Linjen bland flera debattörer är att arbetsmarknadsanknytningen måste förbättras och gärna genom att arbetsgivarna får mer inflytande i utbildningsinnehållet. Motdebattörerna hävdar å sin sida att sådana resonemang slutar i ett system där forskningsanknytningen istället är det som får stryka på foten och därmed även den nytta som högre utbildning för med sig i form av kritiskt tänkande medborgare och livslångt lärande. Visst vore det synd om dessa två viktiga uppdrag skulle konkurrera med varandra, i synnerhet sedan forskningsanknytningen redan tycks har fått stryka på foten. Klarar verkligen högskolesektorn av att nå båda dessa mål med den storlek som den har idag?

Ju större utbildningsverksamheten tillåts bli, ju färre lärare bedriver egen forskning av den enkla anledningen att forskningsanslagen inte är oändligt stora. Om forskningens medel ska expandera i samma takt som utbildningen möter man snart ett statsfinansiellt mycket oansvarigt läge.

Den naturliga lösningen att låta högskolesektorn krympa är minst lika problematiskt som problemet det är satt att lösa. Det är problematiskt eftersom det spär på den redan allvarliga snedrekryteringen till högre utbildning. Återigen står politiken för ett dilemma, att antingen låta högskolesektorn krympa till förmån för hög kvalité (definierat kanske slarvigt som forskningsanknytning) eller bevara expansionen från 90-talet till förmån för en mer rättvis tillgång till utbildning. Vore det inte, återigen, synd om vi var tvungna att låta det ena stryka på foten?

Men dilemmat finns enbart om man använder en ganska smal definition på högre utbildning. Idag inkluderar det enbart utbildningar vid högskolor och universitet. Är det kanske mer rimligt att istället definiera högre utbildning så att även den icke-forskningsanknytna post-gymnasiala utbildningen inkluderas. Jag tänker då på yrkeshögskolans utbildningar. Här finns utrymme att låta utbildningssektorn expandera utan att öka anslagen till forskningen eller låta den akademiska kvalitén minska. Är det en rimlig ståndpunkt ur arbetsmarknadsperspektiv?

Jag tror man måste definiera vad det är som efterfrågas, är det forskningsanknytningen i utbildningen som efterfrågas eller är det något annat. Så som jag förstod en tidigare rapport från Almega är det vad de kallar ”initiativförmågor” som efterfrågas mer än något annat, i alla fall från dem. Bör detta föras in i högre utbildning? Återigen tror jag att uppdraget blir för stort för att hantera för landets universitet och högskolor. Samtidigt tror jag att det finns en oupptäckt potential i yrkeshögskolan eller andra utbildningsformer inom vuxenutbildningen. Här finns inget element av att ligga nära forskningen utan snarare att i sin renaste form producera vad arbetsmarknaden behöver. Dessa utbildningsformer kan och är till stor del utbildningsfabriker på ett sätt som universitet och högskolor inte kan och inte heller bör vara.

Ständigt denna Lucia.

Posted on by
Svara

Vi har en väldigt märklig tradition i Sverige, varje år när det börjar närma sig mitten av december skapar vi en metadebatt.
Det började med ”Måste Lucia vara blond om hon nu kommer från Italien?”, därefter har vi favoriten ”Om en kille vinner omröstningen till Årets Lucia, kan vi då komma undan med att ändå kröna en tjej?”, följt av årets ”Är pepparkaksgubbar något vi ska hissa eller dissa?”.
För att vara en tradition som går ut på att ställa sig och sjunga om ”julefrid” och någon som sprider godhet, så kan man ju undra var det blev fel någonstans.

När det gäller pepparkaksdebatten är det flera saker som ter sig ganska tragikomiska i detta sammanhang. Vilket är mest upprörande; att pepparkaksgubbar kan tolkas som ”mörkhyade karaktärer” vid en sammankomst eller att dessa ”mörkhyade karaktärer” stängs ute från en otroligt ”vit” sammankomst?
”Mörkhyade karaktärer” är för övrigt inget citat, utan är satt inom parantes för att ”möjliga representanter av personer med ursprung i delar av världen där den vanligaste hudfärgen är något mörkare än den vanligaste hudfärgen i Skandinavien” är både långt, omständligt och opraktiskt.

Egentligen är det tragikomiska att de flesta barn verkar vara mycket mer avslappnade, toleranta, praktiska, kloka och förståndiga än de flesta vuxna. Vad barn förstår är att ibland är saker precis vad de utger sig för att vara. Pepparkaksgubbar är inget annat än människor som klär ut sig till vandrande kakor. Tomtegubbar, tomtegummor och tomtenissar är inte gamla män och kvinnor utan klasskompisar i varma kostymer. Stjärngossar har varken dumstrut eller KKK-uniform, utan en strut med stjärnor på och en blomsterpinne med en stjärna i billigt papp, kombinerat med ett väldigt långt nattlinne. Tjejen eller killen som bär en krona med tända ljus i och får stearin i ögonen är inte ett italienskt helgon, utan helt enkelt en tjej eller kille som får gå först i tåget men som får kämpa för att få rent håret längst av alla. ”Midnatt råder” handlar inte om inbrottstjuvar som på grund av sitt DNA inte blir lika långa som de flesta människor. Rydbergs berömda dikt handlar inte om en man med sömnproblem utan om en hustomte.
Barn är betydligt smartare än vi ibland verkar tro.

Traditionen med märkliga debatter i mitten av december är varken trevlig, givande eller ens särskilt underhållande. Jag tycker det är dags att avveckla den traditionen och jag har istället ett ganska radikalt förslag.
Låt barnen välja själva.

Alla barn vill inte vara med i luciatåget. Kanske har något barn scenskräck, kanske tycker någon att det är tråkigt, kanske vill de inte riskera att tända eld på en klasskamrat, kanske vill de inte fira lucia. Fråga barnen om de vill vara med, vill de inte vara med så tvinga dem inte.
Många barn vill vara med i luciatåget. Anta inte att ett barn inte vill vara med bara för att han eller hon kommer från ett annat land, inte är kristen, hatar att sjunga eller är blyg. Fråga alla barn om de vill vara med, om de vill vara med så låt dem vara med.
Passa också på att fråga dem vad de vill vara. Anta inte att alla tjejer drömmer om att vara lucia eller att alla killar vill vara tomtar. Moralisera inte över deras val, världen går inte under ifall en tjej väljer att byta ut glittret mot en strut eller om en kille tycker det vore fantastiskt att få ha krona. Insistera inte på att en mörkhyad elev ska vara pepparkaksgubbe för att det är ”gulligt”, men säg inte heller till en mörkhyad elev att han eller hon inte får vara pepparkaka. Insistera inte på att någon elev, oavsett kön, hudfärg eller annat, ska spela en viss roll. Insistera inte heller på att någon elev inte ska ha en viss roll.
Vill barnen ha med något roligt i Luciatåget? Låt klassen komma på en kul förslag och sedan rösta fram ett ”vinnande bidrag”. Har någon elev sett Sunes Jul med ett äldre syskon och har ett förslag involverande en gummistövel? Vill någon vara renen Rudolf?
Låt barnen välja. De är ändå de som ska stå framför alla, iklädda märkliga kostymer, och sjunga. Slappna av.
Fokusera istället på att få dem att ha roligt, kolla så att de lär sig texterna, försök undvika att någon tärna svimmar av syrebrist och se framför allt till att ingen tänder fyr på någon annan.

Varför jag ogillar genusutbildningar som del av andra utbildningar

Posted on by
Svara

Låt mig börja med att säga att jag är emot alla former av diskriminering. Kön, sexualitet, ålder, hudfärg, religion, fysisk hälsa, psykisk hälsa, dialekt, socioekonomiskt, etc. Jag är, precis som de flesta människor, emot alla former av diskriminering. Det kan verka självklart, men det är viktigt att påpeka detta då det även är det primära skälet till att jag motsätter mig genuskurser.
Även om många av oss principiellt sett är emot alla former av diskriminering så är det två typer av diskriminering som oftast uppmärksammas, nämligen de som rör kön och etniskt ursprung. Låt oss filosofera kring en specifik utbildning som har en genuskurs och försöka hitta argument som går att applicera på fler utbildningar.

För ett tag sedan berättade en bekant till mig att det i hans utbildning ingår en kurs om genus. Jag frågade varför. Han sa, mer eller mindre, att det var för att ”de skulle uppmärksamma hur de talade med det motsatta könet för att det fanns en risk att de annars omedvetet skulle förtrycka dessa”. Då kan man ju fråga sig varför det skulle finnas ett behov av en sådan kurs. Läser min bekant en utbildning som skulle resultera i ett jobb där han jobbar mycket med väldigt utsatta personer och varje del i kommunikationen var livsnödvändig? Ett väldigt mansdominerat område där sexuella trakasserier och diskriminering är otroligt vanligt?
Min bekant läser till tandläkare.

Till detta har jag ett par kommentarer och frågor.
1. Kommunicerar vi så pass mycket med våra tandläkare att det finns en uttalad risk att de generella skillnaderna i manlig/kvinnlig kommunikation skulle utgöra ett problem? Knappast. Jag träffar min tandläkare högst en gång per år och jag skulle tro att detta är ganska vanligt. Vid de tillfällen jag träffar min tandläkare brukar vi inte prata såvärst mycket, av flera anledningar. Dels brukar jag tillbringa en stor del av dessa tillfällen med att ha en massa konstiga verktyg  i munnen som gör det svårt att säga något annat än ”uuurrrrgh eeeerhmaahgh aaah”, vilket gör det lite problematiskt att föra en konversation. Dels har vi inte såvärst mycket att snacka om. ”Borstar du ordentligt?” ”Ja.”. ”Du har ett litet hål vi behöver laga, men annars ser det bra ut. Vi hinner fixa det idag, vill du ha bedövning?” ”Vill? Jag ska!”.

2. Är kön den viktigaste faktorn att ta hänsyn till när en tandläkare kommunicerar med sin patient?
Nej, det är en liten faktor bland många andra. Jag skulle vilja påstå att det är viktigare att en tandläkare vet hur de ska hantera exempelvis tandläkarskräck, bristande kunskaper i svenska eller personer som på grund av medicinska skäl kan ha svårt att förstå vad som pågår om du misslyckas med att kommunicera på lämpligt vis. Hur kommunicerar du med en person som är livrädd för dig? Hur vet du att du använder en lämplig svårighetsnivå istället för att anta att din patient talar flytande svenska eller väldigt dålig svenska? Hur hanterar du en patient som är dement, blind, döv, har någon form av funktionsnedsättning/förståndshandikapp som gör det svårt att kommunicera?
Är inte dessa faktorer betydligt viktigare än din patients kön? Är det inte troligare att dessa situationer/faktorer kommer resultera i problem i en tandläkares yrkesliv? Jo, det vågar jag nog påstå.

3. Är det inte ganska förnedrande att anta att tandläkarstudenter inte fattar att det är bra att behandla både kvinnor och män med respekt? Är det inte ganska förolämpande att anta att dessa studenter inte begriper att både män och kvinnor är individer och ska behandlas som individer?
Jag skulle vilja påstå att det är ganska dumt att anta dessa saker om folk. Därmed inte sagt att det inte finns tandläkarstudenter som har fördomar mot personer av ett visst kön, för det finns det. Du kommer hitta tandläkare som är sexsiter, rasister, homofober, etc. Fördomar finns bland alla människor, de blir först ett problem när de påverkar hur personen för sig i sin yrkesroll. Men att anta att problemet med just sexism är såpass utbrett bland tandläkarstudenter att det behövs en speciell, obligatorisk kurs för att åtgärda det är mycket märkligt.

Vad föreslår jag då istället?
Satsa på kurser i patientkommunikation eller individuell/patientpsykologi och gör genus till en DEL i detta. Du täcker in fler ”problemområden” och har större chans att komma åt de problem som kan uppstå i kommunikationen mellan tandläkare och patient, oavsett varför de inträffar. Att ha en särskild kurs i genus är inget annat än overkill.

Gäller detta endast den där tandläkarutbildningen?
Nej, jag skulle påstå att argumenten är likartade när det gäller de flesta utbildningar. Visst kan det finnas skillnader, men jag anser fortfarande att argumenten täcker in de flesta utbildningar och genuskurser.

 

En liten parantes såhär på slutet.
Tycker ni, på fullt allvar, att jag (och alla andra kvinnor) på grund av mitt kön, kommunicerar på ett så unikt och udda vis att det krävs en universitetskurs för att kunna prata med mig?
Om du anser detta så tycker jag du ska ta och fundera över vem det egentligen är som är sexist.

Avskaffat fribelopp, rättvisare utbildningsväsende, bättre grundskola och sänkt skatt med 40 miljarder

Posted on by
4

I helgen skrev jag i egenskap av medlem i Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm på Svenska Dagbladets debattsida brännpunkt om att jag tycker att det så kallade fribeloppet – taket för hur mycket man som student med studiemedel får tjäna varje termin – borde avskaffas. Eftersom man på 4000 tecken inte får sagt riktigt så mycket som man skulle vilja och jag fått en hel del respons i form av både frågor och såväl positiva som negativa kommentarer så tänkte jag utveckla och förtydliga hur jag tycker att det svenska studiemedelssystemet borde se ut.

Det absolut viktigaste med det svenska systemet för studiemedel menar jag är att det möjliggör för alla som vill att studera vidare efter gymnasiet, högre utbildning ska inte vara ett privilegium förunnat bara de med välbärgade föräldrar eller ett långt yrkesliv i bagaget under vilket de sparat ihop tillräckligt med pengar för att betala för en högre utbildning. Något annat som är enormt viktigt är att systemet inte begränsar människor, till exempel genom att som idag sker sätta ett tak för hur mycket man får tjäna samtidigt som man tar emot studiemedel. De allra flesta instämmer i den första av ambitionerna ovan, och väldigt många även om det andra. Frågan är således, går det att utforma ett system för tilldelning av studiemedel som har båda ovanstående egenskaper, och hur görs det i så fall bäst?

Merparten av dem som på ett eller annat sätt är engagerade i debatten kring högre studier i Sverige förefaller ha kapitulerat för den första frågeställning och vara av åsikten att det inte går. Jag är dock inte en av dem. Det är en utmaning, men jag är övertygad om att det går. Ett led i att åstadkomma det systemskiftet är att avskaffa fribeloppet, och det var på det som fokus låg i min Brännpunktartikel i helgen. De potentiella problem som finns med ett avskaffande av fribeloppet är huvudsakligen två, finansieringsfrågan (att avskaffa fribeloppet kostar pengar och måste således finansieras) och det moraliska problemet med att staten kan komma att ge pengar (bidragsdelen av studiemedlen) till människor som tjänar hundratusentals kronor om året.

Det första problemet är enligt mig inget stort problem. 2009 föreslog Studiesociala kommittén i sitt betänkande Stärkt stöd för studier – tryggt, enkelt och flexibelt (SoU 2009:28) att fribeloppsgränsen skulle höjas med 30 000 kronor per år, från 107 000 kronor per år till 137 000 kronor per år. De beräknade att en höjning i den omfattningen skulle kosta ungefär 50 miljoner (märk väl, miljoner, inte miljarder!) kronor (omräknat i dagens penningvärde är det 51,5 miljoner kronor, Sveriges inflation har varit tämligen låg de senaste tre åren). Summor i storleksordningen 50 miljoner kronor är aldrig struntsummor, men de är i sammanhanget tämligen små. Fribeloppsgränsen har dessutom den egenheten att ju högre det blir, desto färre omfattas av den, varmed kostnaden för att höja det avtar ju högre gränsen blir. Således skulle en höjning av den med ytterligare 30 000 kronor, efter den första som skulle ha kostat 50 miljoner kronor, ha kostat en bra bit mindre än 50 miljoner kronor, och en ytterligare höjning med 30 000 kronor efter det skulle ha kostat en bra bit mindre än vad den senaste höjningen kostade. Ett avskaffande av fribeloppet skulle i praktiken innebära just detta, att fribeloppet höjdes till en såpass hög nivå att ingen längre omfattades av det. Exakt hur mycket det skulle kosta att avskaffa fribeloppet är svårt att säga utan att ha tillgång till statistik som är framtagen särskilt för ändamålet att räkna ut det, men jag vågar ändå påstå att kostnaden skulle bli lägre än 300 miljoner kronor. Man måste komma ihåg att ett avskaffat fribelopp inte bara skulle leda till att fler tog studiemedel, utan också att studenter då skulle komma att arbeta mer, varmed statens – och även kommuners och landstings – skatteintäkter skulle komma att öka. I somras presenterade StudentConsulting en rapport framtagen av Nima och Tino Sanandaji i vilken det uppgavs att den direkta kostnaden för att avskaffa fribeloppet skulle landa kring en halv miljard, och att den totala kostnaden, medräknat de ökade skatteintäkter reformen skulle generera, skulle bli ungefär hälften. Alltså i linje med min gissning, och då tror jag ändå att både min gissning och bröderna Sanandajis prediktion är i överkant.

Oavsett om det är i överkant eller ej så ryms dock avskaffandet av fribeloppet med lätthet i det reformutrymme som ges av Sveriges ekonomiska tillväxt. Det trots att tillväxten för 2012 förutspås bli mycket låg, bara ca 0,4%. Att avskaffa fribeloppet skulle således inte kosta något i termer av höjda skatter eller nedskärningar i andra offentliga utgifter, även om det såklart skulle finnas en alternativkostnad – pengarna skulle kunna användas till något annat, t ex sänkta skatter eller en satsning av något slag i statlig verksamhet. Men jag tror att det finns få, om några, andra så bra sätt att använda så ”lite” pengar som mindre än en halv miljard kronor än att avskaffa fribeloppet. Att avskaffa fribeloppet skulle innebära att tusentals studenter fick behålla ungefär sex gånger så mycket av de pengar de själva tjänat ihop som idag (delen av sin lön de får behålla efter skatter och återbetalningskrav skulle stiga från 9% till 57%), och ytterligare tusentals studenter skulle kunna unna sig den grundläggande trygghet det innebär att kunna få studiemedel. Annat man skulle kunna göra för knappt en halv miljard kronor är att sänka skatten för alla löntagare med ca 10 kronor per månad, eller köpa in ett halvt JAS-plan till Försvarsmakten.

Det andra problemet – att staten skulle kunna komma att ge bort pengar till höginkomsttagare – är svårare att lösa inom ramarna för dagens studiemedelssystem. Av den anledningen menar jag att vi inte bör hålla oss inom dessa ramar, utan istället bör sätta upp helt nya. Många av dem som kritiserat mig efter min debattartikel i lördags har menat att det är omoraliskt av staten att via staten omfördela resurser från de breda befolkningslagren till höginkomsttagare, det är en uppfattning som jag delar till 100%. Det är dock just vad som sker i dagens studiemedelssystem, varför jag menar att det borde stöpas om i grunden.

35% av dem som idag är inskrivna som studenter vid svenska lärosäten har högutbildade föräldrar och kommer således ifrån så kallade ”studiestarka hem” enligt Högskoleverkets årsrapport 2011. Vid vissa enskilda högskolor är den siffran markant högre, såsom vid Handelshögskolan där den är 68%, eller Kungliga Tekniska Högskolan och Lunds Universitet där den är 50%. Med andra ord så är barn från studiestarka och generellt sett mer välbärgade hem kraftigt överrepresenterade på svenska universitet och högskolor då bara 20% av befolkningen mellan 25-64 år är högutbildade enligt SCB. Viktigare är dock att merparten av dem som utbildar sig vid universitet och högskolor i Sverige är framtida hög- eller övre medelinkomsttagare. Således bidrar i stort alla Sveriges invånare (åtminstone alla som någon gång köper något och därmed betalar moms), inklusive de allra fattigaste, till att finansiera utbildningen för människor som huvudsakligen är framtida hög- och övre medelinkomsttagare, som dessutom i större utsträckning än vad som är representativt kommer från studiestarka hem. I praktiken omfördelas resurser från låg- och medelinkomsttagare till framtidens höginkomsttagare.

Det menar jag är fel och bör upphöra. Istället tycker jag att den som skaffar sig en högre utbildning själv bör få bekosta den. Kom ihåg att jag sade att det viktigaste med studiemedelssystemet var att alla som ville skaffa sig en högre utbildning skulle ges möjlighet att göra det, således tycker jag inte att stora utbildningsavgifter som betalas i klump vid början av varje läsår eller termin – som är det sätt de flesta då får för sig att jag vill finansiera den högre utbildningen på – är någon god idé. Istället tycker jag att bidragsdelen av studiemedlet bör tas bort då det är den som svarar för den största delen av omfördelning av resurser från låg- och medelinkomsttagare till hög- och övre medelklass. Därtill bör räntan på studielånen – som idag är subventionerad och således också den bidrar till en moraliskt förkastlig omfördelning – höjas till en marknadsmässig nollvinstnivå. Istället bör lånedelen utvidgas kraftigt, inte bara tillräckligt för att täcka upp för den avskaffade bidragsdelen, utan så pass mycket att studiemedlet som helhet gör det möjligt för studenten att utöver sina boendekostnader – som är allt hen behöver tänka på att bekosta idag – också räcker till för att bekosta själva utbildningen. Precis som hyran, telefonräkningen, eller hemförsäkringen, ser jag framför mig ett scenario där universiteten fakturerar sina studenter månatligen för deras utbildning.

Problemet med mitt förslag är uppenbart: om alla som skaffade sig en eftergymnasial utbildning helt plötsligt blev tvungna att betala för den skulle det löna sig sämre att utbilda sig och färre skulle finna det mödan värt att göra det. Därför kan inte en reform av det slag jag föreslår genomföras över en natt. Den skulle behöva genomföras successivt över en längre tidsperiod – jag tror att 16 år, fyra mandatperioder – vore en rimlig tidsrymd. Tiden skulle ge marknadskrafterna möjlighet att verka: den ökade kostnaden för att utbilda sig skulle göra att efterfrågan på att utbilda sig – och därmed utbudet av högutbildad arbetskraft – går ned, men efterfrågan på högutbildad arbetskraft skulle inte försvinna, tvärtom kommer den att öka i framtiden, varför lönerna i högutbildade branscher skulle komma att stiga, och i takt med att lönerna stiger kommer också efterfrågan på att utbilda sig åter att stiga till en balanserad nivå. För att slippa kaos på marknaderna för högutbildad arbetskraft är det dock viktigt att reformen genomförs successivt och stegvis. Det är också viktigt att en reform av det här slaget blir blocköverskridande (den delen av förslaget är förmodligen den mest bekymmersamma), så att den som funderar på att skaffa sig en högre utbildning lätt kan förutse vilka kostnader respektive vinster det kommer att generera i framtiden, och inte behöver oroa sig för .

Jag tror dock inte att en stegvis övergång är tillräcklig. Därutöver skulle en utbildningspolitisk reform av det slag jag föreslår behöva kompletteras av utbildningsvänliga skattereformer, reformer som med fördel skulle kunna finansieras med hjälp av de pengar som tidigare användes för att finansiera högre utbildning. Till att börja med bör värnskatten – som huvudsakligen är en skatt på utbildning – avskaffas. Detta skulle enligt bilaga 12 till långtidsutredningen 2011, Skattepolitik och sysselsättning: Hur väl fungerar det svenska systemet? (LU2011) inte innebära någon kostnad för det offentliga, utan det skulle snarare öka statens skatteintäkter. Det skulle återbörda i runda slängar 5 miljarder kronor till skattebetalarna, utan att det kostar det offentliga ett öre. Drygt 12 miljarder kronor är idag kostnaden för de studiemedel som betalas ut av staten, dessa tycker jag bör användas för att väsentligt sänka den statliga inkomstskatten, också den huvudsakligen en skatt på utbildning. Jag har dessvärre inga tillförlitliga uppgifter på hur stor sänkning av den statliga inkomstskatten 12 miljarder räcker till, men jag skulle gissa att det är ungefär tillräckligt för att sänka skattesatsen från nuvarande 20% till ca 12-13%. Därutöver lade staten 2011 enligt Högskoleverkets årsrapport ungefär 22,3 miljarder kronor på högre utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Dessa skulle, om huvudregeln var att varje student finansierar sin egen utbildning, kunna spenderas bättre. 17 av dessa miljarder, dvs lika mycket pengar som jag tidigare argumenterat för borde användas för att avskaffa värnskatten och sänka den statliga inkomstskatten, tycker jag borde användas för att finansiera ytterligare ett jobbskatteavdrag. Anledningarna till det är främst tre. Först och främst så är jobbskatteavdragen en jobbskapande åtgärd som har långsiktiga och märkbara effekter på arbetslösheten. För det andra så sade jag ju tidigare att själva huvudproblemet med dagens studiemedelssystem var att de breda folklagren, också de med lägst inkomster, tvingades att betala framtida höginkomsttagares utbildning. Självfallet bör då även de breda folklagren få vara med och ta del av den vinst samhället gör genom att låta studenter betala för sin egen utbildning. För det tredje så finns det yrkesgrupper som trots hög utbildning ofta inte omfattas av vare sig värnskatt eller statlig inkomstskatt och således inte tjänar något på de två första skattesänkningarna. Utslaget jämnt över hela den arbetande befolkningen skulle ett ytterligare jobbskatteavdrag om 17 miljarder kronor innebära en skattesänkning med ungefär 280 kronor varje månad. Sedan hur det fördelas exakt beror lite på hur jobbskatteavdraget utformas. En miljard skulle jag vilja se utvecklades till en ”betygsmiljard”. Betygsmiljarden skulle då högstadieskolor runt om i landet få konkurrera om genom att minska antalet elever som går ur grundskolan med ofullständiga betyg, liksom ”kömiljarden” inom vården använts för att korta vårdköerna. De återstående 4,3 miljarderna skulle jag därefter vilja se användes för att instifta ett stipendieprogram från vilket studenter som studerar till ”samhällsnyttiga” yrken men som ofta har låg avkastning, företrädesvis kvinnodominerade välfärdsyrken (det är åtminstone de yrkesgrupper jag spontant kommer att tänka på) såsom sjuksköterskor och lärare, kan söka stipendier. Därmed skulle studenter som pluggar till exempelvis sjuksköterskor inte behöva ta lika mycket studielån som någon vars utbildning är lika dyr men vars lönsamhet är bättre. I och med att den offentliga finansieringen av högre utbildning avskaffas så är jag övertygad om att också dessa yrkesgruppers löner kommer att stiga kraftigt, men jag tror inte det i reala termer kommer att påverka lönsamheten särskilt mycket.

Överlag så tycker jag att olika former av stipendiefinansiering bör uppmuntras, också från andra håll än staten. Exempelvis från det privata näringslivet, från det civila samhället, och från kommuner och landsting. Ett exempel på ett utbildningsområde där jag tycker att någon form av stipendiefinansiering bör instiftas av det civila samhället och/eller storstadskommunerna och de regioner/landsting som de hör till är operautbildning. Opera är Sveriges i särklass dyraste offentligt finansierade utbildning på grundnivå eller avancerad nivå. Varje operastudent kostar varje år 462 252 kronor, nära en halv miljon kronor. Som jämförelse kan nämnas att en juriststudent årligen kostar 40 586 eller att en lärarstudent årligen kostar 75 027 kronor. Det samtidigt som Opera är ett extremt litet särintresse som bara finns tillgängligt för en tämligen liten minoritet av Sveriges befolkning. Mot bakgrund av det så tycker jag att det är fullständigt orimligt att skattebetalare i Sölvesborg, Dorotea, och Ekshärad ska behöva vara med och finansiera sådana utbildningar. De bör finansieras av studenten själv, och av stipendier från operorna i Stockholm och Göteborg (finns det fler operor i Sverige?) eller någon operaförening om någon av dessa verksamheter är villiga att stödja utbildningen på så vis.

Jag är självfallet medveten om att förslaget ovan är högst skissartat, men jag tror att det vore en bra grund för ett bättre och framförallt rättvisare högre utbildningsväsende såväl som skattesystem. Säkerligen finns brister jag inte tagit i beaktning, påtala dem gärna i kommentarsfältet nedan.