Kategoriarkiv: Utrikespolitik

What the hell are you smokin’ Dog(ge)?!

Posted on by
1

Douglas ”Dogge Doggelito” Léon skrev igår på SVT Debatt om Olof Palmes politiska arv. Jag kan helt uppriktigt säga att hans debattartikel gjorde mig fullkomligt mållös. Slutsatsen Dogge drar efter att ytligt och mycket selektivt ha summerat Palmes politiska gärning är att Sverige borde införa en nationell minnesdag till hans ära. Tillåt mig att gestikulera vilt och skrika som en tok.

Palme var säkert en trevlig prick. Jag tror att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bli partiledare för ett folkrörelseparti -  som Socialdemokraterna var på 60- och 70-talen – och bli vald till statsminister om man inte åtminstone är en trevlig prick. Men Palmes politiska arv handlar inte om huruvida han var en trevlig prick eller ej. Det handlar om politik. Och det finns få svenskar – om ens någon enda – under Sveriges tid som demokrati vars politiska gärning jag hyser sådan avsky för som Olof Palme.

Olof Palme var en extrem kollektivist. Palme talade ofta och mycket om självbestämmande, frigörelse och oberoende. Men allt som oftast så pratade han inte om självbestämmande, frigörelse och oberoende för den enskilda individen och den lilla människan, utan för stater och folk. I utrikespolitiken hade Palme föga till övers för den lilla människan. Under en resa till Kuba 1975 undertecknade Palme tillsammans med den kommunistiske diktatorn Fidel Castro en kommuniké i vilken han kallade de Röda Khmerernas blodiga maktövertagande i Kambodja för:

”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde.”

Märk väl, ”folkens” rätt, inte folkets. Det vill säga, svenskarna, kubanerna eller vietnameserna äger rätt att bestämma sitt eget öde. Huruvida detsamma gäller för svensken, kubanen och vietnamesen låter Palme dock vara osagt. Det som för Palme var en stor seger blev för Kambodjas folk ett fyraårigt terrorvälde under vilket en och en halv miljon människor – nära en fjärdedel av Kambodjas befolkning – miste livet till följd av undernäring, överarbete som slavar i kollektivets tjänst och hänsynslösa massavrättningar.

Under samma resa till Kuba sade Palme också att:

”I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för… …en strävan till ekonomisk frigörelse.”

Ett land som Kuba, vars medborgare förvägrades (och ännu idag i stor utsträckning förvägras) de mest grundläggande ekonomiska friheterna så som att kunna starta ett företag, få skörda frukterna av sin egen ansträngning eller ha möjlighet att välja bland olika arbetsgivare, menade Palme alltså var ett exempel på ett föregångsland i strävan efter ekonomisk frigörelse. Ytterligare ett exempel på att de som Palme ansåg skulle var fria inte var människor, utan stater och regeringar.

Inte heller hemma i Sverige var Olof Palme någon vän av vare sig enskilda individer eller ekonomisk frihet. Till exempel sade Palme:

”Det är ju inte så att man ska hålla på med ‘mina barn’ och ‘dina barn’ i ett slags individualkapitalistiskt betraktelsesätt, utan det är ju fråga om våra gemensamma barn, alla barn.”

Den förälder som satte ”sina barn” i främsta rummet begick således, enligt Palmes sätt att resonera, en omoralisk handling.

Det talas ofta om ”det svenska tillväxtundret”, och inte sällan hör man talas om hur Sverige tillsammans med Japan hade världens högsta tillväxt mellan åren 1870-1970. Men varför stannar man alltid vid just året 1970? Varför inte 1870-1976, då Sverige fick en borgerlig regering för första gången på drygt 40 år, eller 1870-1990 så man fick med hela perioden fram till 90-talskrisen? Jo, för att med 70-talet kom Palme (Palme blev statsminister i oktober 1969), och han sköt det svenska tillväxtundret i sank. Marginalskatterna höjdes så att det inte längre lönade sig att arbeta i samma utsträckning som tidigare och arbetsgivaravgifterna höjdes med närmare 140 procent. I synnerhet det sistnämnda innebar stora kostnadsökningar för den svenska exportindustrin som fick svårt att klara den internationella konkurrensen. Resultatet blev att tiotusentals arbetstillfällen slogs ut.

Palmes Sverige var ett Sverige där alla kände sig hemma, skriver Dogge Doggelito. Det var inte sant då, och skulle vara det ännu mindre idag. De svenskar som längtar tillbaka till ett Sverige där det inte gick att köpa huvudvärkstabletter efter kl 18 på kvällen, eller det Sverige där det bara fanns en TV-kanal och tre radiokanaler, eller det Sverige vars statsminister reste jorden runt och myste med olika diktatorer är lyckligtvis lätträknade. Dogge frågar sig i sin debattartikel om Palme hade tillåtit den privata vården. Svaret är säkerligen nej, och den vetskapen kombinerad med det faktum att tusentals svenskar värdesätter möjligheten att själv få välja vårdgivare högt är mer än tillräckligt för att konstatera att Palmes Sverige inte är något att längta tillbaka till.

Avslutningsvis så skriver Dogge att ”ungdomar vet inte riktigt vem Olof Palme var, eller vad han gjorde för vårt land.” I det tror jag att han har rätt, och det är problematiskt. Vi måste ständigt påminna om Palme, hans politiska arv och hur det drabbat människor i Sverige och utomlands. Det bör varje svensk liberal se som sin plikt.

Oroväckande utveckling i Rumänien

Posted on by
1

I veckan släppte EU-kommissionen en rapport om läget i medlemsländerna Rumänien och Bulgarien – två länder som blev EU-medlemmar 2007 trots utbredd korruption och brister i rättsordningen, vilket förklarar varför EU-kommissionen ständigt granskar utvecklingen i de två länderna.

Rumänien får hård kritik, inte minst för den senaste tidens utveckling och politiska konflikter som drabbat landet. Regeringen i Bukarest bedriver ett korståg mot sina motståndare. Victor Ponta, premiärminister i den socialdemokratiska och liberala regeringskoalitionen, försöker bli av med landets president, den konservative Traian Basescu. Presidenten avsattes tidigare i vår och regeringen vill ställa honom inför krigsrätt. Men det är inte bara presidenten som hotas av regeringen; man vill begränsa författningsdomstolens befogenheter och har redan lyckats göra det genom regeringsdekret, talmännen i både senaten och underhuset har ersatts med regeringstrogna och medborgarombudsmannen har fått sparken.

Enligt Victor Ponta är den här utvecklingen nödvändig för att bekämpa korruptionen i landet. Tidigare regeringar, bland annat Basecus förra konservativa regering, har anklagats för att ha gjort samma sak som Ponta. Ponta själv menar att den förra regeringen tillsatte flera höga positioner på politiska grunder, en sak han tänker ta itu med. Presidenten Basescu menar däremot att det här är tydliga signaler på att regeringen är maktgirig och endast vill få full kontroll över landets myndigheter och rättsväsende. Nästa helg kommer en folkomröstning anordnas för att avgöra om presidenten ska ställas inför krigsträtt.

Det är en oroande utveckling som pågår i Rumänien, och oavsett regeringens syfte så är det en oacceptabel situation. EU-kommissionen riktar skarp kritik mot Rumänien och det är förståeligt. De hårdaste kritikerna mot utvecklingen i landet har däremot inte varit den liberala gruppen i Europaparlamentet, utan från de konservativa i EPP. Det är synd, med tanke på att vi liberaler står främst i ledet för demokrati och en fungerande rättsstat. I fallet Ungern var liberaler snabba på att kritisera den fascistiska utvecklingen, likaså måste vi vara främst i ledet och kritisera den illiberala utvecklingen i Rumänien – annars blir vi inte trovärdiga i vår kritik av andra länder.

EU måste fortsätta trycka på regeringen i Bukarest. Det spelar ingen roll vilken politisk färg man har, när man försöker böja rättsväsendet till sin sida har man förlorat spelet.

Ett Europa i kris.

Posted on by
Svara

Det är svåra tider i Europa, både för folket och regionen.
Den ekonomiska krisen tär på välviljan, energin och, självfallet, de ekonomiska reserverna. Irritationen är påtaglig och tålamodet är på väg att ta slut, särskilt eftersom Italien och Spanien börjat svaja. Även för oss som vurmar för ett enat och stabilt Europa är det svårt att inte tvivla.

Under de senaste hundra åren har fyra krig utspelats på europeisk mark, svåra ekonomiska kriser har tvingat många att gå på knäna och vi ser hur vår konkurrenskraft försvagas mot länder med plötslig och beundransvärd socioekonomisk utveckling. Det är inte konstigt att bitterheten och missnöjet sprider sig över kontinenten. I flera länder ökar de populistiska missnöjespartiernas inflytande mer och mer. Den enighet och optimism som förenade Europa när nazismen föll, den vilja och kämparglöd som ledde till skapandet av den Europeiska Unionen och Förenta Nationerna… Löftet om ”aldrig mer” låter inte fullt så självsäkert längre.

 

Det var en kombination av debatten kring en exitstrategi för Grekland (med inlägg av exempelvis Cwejman), konstaterandet att en tvångsutslutning ur EMU är en juridisk omöjlighet och den oroande utvecklingen i Ungern (Haglund) som fick tankarna att snurra.

Den Europeiska Unionen är ett av världens mest lyckade demokratiprojekt och kraven för medlemskap är höga. Problemet är dock att det ägnats lite tid åt att konstruera planer och strategier för vad som händer när ett medlemsland inte längre uppfyller dessa krav.

Vad gör unionen om ett medlemsland överger demokratin? Vad gör vi om förföljelsen av romer eskalerar till något mycket obehagligt? Vad gör vi om vi inte lyckas förhindra ett krig mellan två medlemsländer?

Förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. Förhoppningsvis.
Samtidigt är det svårt att undvika en känsla av deja vú när grekiska riksdagsledamöter går runt och heilar (Karlsten).

Kanske är det dags att tillämpa talesättet ”hoppas på det bästa, vänta dig det värsta”.

Sverige behöver mer samarbete

Posted on by
Svara

Nu i veckan pågår ett stort Nato-möte i Chicago där organisationens samarbetspartners även är välkomna. Fokus ligger på Afghanistan och det militära tillbakadragandet 2014 (vad jag tycker om det kan du läsa här). På SvD Brännpunkt efterlyser Centerpartiet en debatt om Nato-medlemskap då man inte vill ”smyga sig in i” Nato. Det är en välkommen diskussion som behövs för Sveriges framtid och säkerhet.

Fredrik Reinfeldt skriver tillsammans med utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Karin Enström på Brännpunkt idag med anledning av deras deltagande på Nato-mötet. Enligt Reinfeldt & Co. har ett nytt Nato växt fram, ett Nato som tar allt mer ansvar för fred och stabilitet i världen. Organisationer handlar inte enbart i syfte att säkra sina gränser. Och visst stämmer det, dagens säkerhetspolitiska utmaningar är inte de traditionella hoten  från kalla kriget, säkerhetshoten utvecklas med tiden till att handla om andra problem. Samtidigt ger statsministern inget besked om vad regeringens ställning är i Nato-frågan. Vi vet åtminstone att Moderaterna har ett stämmobeslut på att verka för ett Nato-medlemskap.

Sverige har idag ett tätt samarbete med Nato, bland annat genom Natos partnerskap för fred och genom ett aktivt deltagande i militära fredsoperationer världen över. Fredsoperationer som ibland är under Nato-befäl så som operationen i Libyen eller den pågående Isaf-insatsen i Afghanistan. Vi har alltså en erfarenhet av samarbete med Nato trots (vänster)politiker som talar om svensk neutralitetspolitik och alliansfrihet för väljare. Ytterligare två saker som talar för verkligheten och att Sverige inte längre är alliansfritt är medlemskapet i EU och försvarsklausulen som fastställs i Lissabonfördraget. Sedan 1992  har neutralitetspolitiken som vi känner igen den från ”gamla goda” socialdemokratiska dagar ändrat betydelse och inriktning. Idag sätter vi större tilltro till samarbete och gemenskap med andra länder än någon gång tidigare i svensk modern historia.

Hyckleriet och alliansfriheten som dominerade under kalla kriget är sedan länge död. Tiden då socialdemokrater öppet uttryckte att Sverige ska vara neutralt men i hemlighet hade nära samarbete med Nato är sedan länge över. Det är hög tid för våra politiker att ta ansvar.

En utredning om ett eventuellt Nato-medlemskap borde åtminstone välkomnas av alla riksdagspartier för att reda ut situationen. Det är det minsta man kan göra för att driva debatten om Sveriges försvar och säkerhet framåt.

Oftast glömmer vi att försvar och säkerhet inte bara handlar om nuet utan även om morgondagen. Ett starkt försvar krävs för att möta framtida hot och konflikter, ingen kan ju veta hur världen ser ut imorgon? Nato-motståndarna förstår själva att Sverige inte ensamt kan försvara sig mot framtida hot så som aggressiva stater, terrorism eller naturkatastrofer. Säkerhet skapas genom samarbete och Sverige behöver mer samarbete, inte mindre.

Hyckleri och värderingar – Replik på ”Telia, Vitryssland och svensk okunnighet”

Posted on by
Svara

Ville Nordström skriver på Frihetssmedjan om den senaste rapporteringen kring Telias verksamhet i Belarus och menar att vi som kritiserat verksamheten bör fokusera på annat. Från texten;

”Telia Sonera är minoritetsägare i Turkcell, och har dessutom en ägarkonflikt med en annan ägare i Turkcell vilket innebär att de har ingen möjlighet alls att påverka just nu. Turkcell i sin tur äger operatörer i flera diktaturer, bland dem Vitryssland. Telia Sonera äger en mycket liten andel av dessa operatörer. Svenska staten är minoritetsägare i Telia Sonera. Detta innebär att staten inte har något makt över Telia Sonera, som i sin tur inte har makt över Turkcell, och ännu mindre makt över de operatörer som finns bl.a. i Vitryssland.

Så vad ska Telia göra? Ska de bryta avtalet med den Vitryska regeringen och avsäga sig sin licens, och därmed förlora många många miljoner? (Vilket de inte ens kan göra, då Telia Sonera är MINORITETSÄGARE av dessa företag.) Detta är extra dåligt då första, andra och fjärde AP-fonderna (utöver de 37% som svenska staten äger) alla äger delar av Telia Sonera. (Vilket de Ska de vägra övervaka mobilnätet och på så sätt bryta mot lagen och då riskera att de anställda hamnar i fängelse? (Vilket också är svårt att göra, samma skäl som ovan.)”

Låt mig först kommentera TeliaSoneras andelar i Turkcell. Ja, när det kommer till direkta andelar i TurkCell har TeliaSonera en minoritetsandel på runt 13%. Tvisten som Nordström nämner utspelar sig i majoritetsägaren av Turkcell, nämligen Turkcell Holding. Där ska TeliaSonera egentligen inneha 64% men då medägaren Çukurova ännu inte överlämnat sina aktier har affären ej genomförts vilket dragit tvisten till domstol där det 2009 dömdes till TeliaSoneras fördel. Innan affären med Çukurova innehade TeliaSonera 37% av aktierna i Turkcell Holding. Tvisten är ännu inte löst men bevisar ändå att Telia inte innehar något betydligt små andelar av Turkcell och har således större möjligheter att påverka än Nordström ger bild av.

Den svenska staten har ägoandelar i TeliaSonera, måhända innehar man en minoritetsandel på 37% men det betyder absolut inte att man saknar verktyg för att påverka. Med 37% i ryggen har regeringen ändå rätt så mycket att säga till om på TeliaSoneras bolagstämmor. Om vår finansmarknadsminister gick upp i talarstolen och talade om TeliaSoneras verksamhet i dessa auktoritära eller illiberala samhällen så hade en stor andel av aktieägarna mycket väl kunnat påverkats i en annan riktning.

Man måste inte äga en majoritet för att ha något inflytande. Det gäller såväl TeliaSoneras ägoandelar i Turkcell som svenska statens andelar i TeliaSonera.

Hur som haver, min kritik grundar sig helt i våra statliga andelar i TeliaSonera och hyckleriet som uppstår. Nordström tar även upp Ericssons affärer med Vitryssland och där är jag inte lika hård i min kritik på grund av den enkla anledningen att Ericsson är ett privat företag. TeliaSonera har statliga kopplingar och därmed uppstår hyckleri. Varför?

Jo, Sverige har positionerat sig internationellt som ett land som främjar demokrati och mänskliga rättigheter. När ett företag med statliga kopplingar etablerar sig i icke-demokratier och går regimernas ärenden för att hjälpa dem slå ned bråkstakar, ja, då hycklar man. All retorik om demokratifrämjande förlorar helt enkelt sin effekt. Det är där problemet ligger – att företag försöker vinna mark på nya marknader och därmed måste ingå avtal med antidemokratiska regimer är en sak, att företag med statliga kopplingar gör det är en helt annan femma. Då handlar det om dubbelmoral och hyckleri och svenska staten blir indirekt ansvarig för de dåd som utförs av säkerhetstjänster med information från dotterbolagen i respektive land där man är verksam.

I slutändan handlar det helt enkelt om att den svenska staten ska stå upp för demokratiska värderingar. Vi kan inte ställa sådana krav på privata företag (såvida vi inte har specifika sanktioner mot ett visst land, exempelvis Iran och Syrien). Det är därför jag ställer mig kritisk till TeliaSonera och deras direkta eller indirekta verksamheter i auktoritära och odemokratiska stater.

Media: DI, SvD1, SvD2, AB

Dags att stå upp mot Moderaterna och Socialdemokraterna!

Posted on by
Svara

Den senaste tidens rapportering om vapenhandeln till Saudiarabien har väckt en mycket viktig och principiell diskussion. Flera partier i Riksdagen är för ett demokratikriterium för vapenexporten men tack vare Moderaterna och Socialdemokraterna lär förslaget aldrig bli en verklighet. Det är hög tid för de partier som driver en människorättslinje i diskussionen om vapenexporten att söka stöd över blockgränserna för att införa förbud mot vapenexport till förtryckande diktaturer.

Sverige har positionerat sig på den internationella arenan som en röst för fred och mänskliga rättigheter. Det är därför oacceptabelt att vi exporterar vapen till människorättskränkande länder som Saudiarabien, ett land som inte bara förtrycker sin egen befolkning utan även kväser folkliga uppror i grannlandet Bahrain. Hur ska Sverige ha någon trovärdighet när vi säger oss främja mänskliga rättigheter samtidigt som vi hjälper regimer att förslava sin befolkning?

Ett demokratikriterium måste införas i den svenska vapenexporten. Riksdagen har beslutat om att låta frågan utredas. Så långt är det en bra utveckling men ett demokratikriterium kan förbli en overklighet så länge Socialdemokraterna och Moderaterna får stå oemotsagda.

Fredrik Reinfeldt har ställt svenska jobb mot ett demokratikriterium och Stefan Löfven har inte avfärdat vapenexport till diktaturer på grund utav säkerhetspolitiska skäl. I riksdagsdebatten om Saudiaffären sade socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin att man kunde tänka sig ”försvåra” vapenexporten till icke-demokratier. Detta är bevis nog – Riksdagens två största partier vill inte se något demokratikriterium. De värderar människoliv olika – svenska jobb inom vapenindustrin väger tyngre än de människor som lever under förtryck med hjälp av svenska vapen.

Vilket leder oss till Folkpartiet och partiets mångåriga arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är hög tid för Folkpartiet att stå upp för sin politik och söka stöd bland övriga partier i Riksdagen. Det innebär att partiet går emot sin regeringskollega Moderaterna men i viktiga principiella frågor som ställer människoliv mot fortsatt vapenexport måste man driva på en människorättslinje.

Socialdemokraterna och Moderaterna har egen majoritet i frågan om det skulle bli en riksdagsvotering. Det bör dock inte avskräcka övriga partier från att ta striden, skulle förslaget röstas ned så förtydligas bara Socialdemokraternas och Moderaternas ställning i frågan. Sedan får de försvara sin människorättskränkande ställning gentemot svenska folket. Det gäller att stå upp och kämpa för sina principer och Folkpartiet bör ta initiativet och sträcka ut sin hand till övriga partier för att markera mot de krafter som inte ser problemet i att svenska vapen används för att förtrycka oskyldiga människor i vår omvärld.

Nu är det inte tid för protektionism, regeringslojalitet eller pajkastning – nu är det dags att stå upp för de oskyldiga människor som hålls i styr av regimer beväpnade med svenska vapen.

Kony 2012

Posted on by
1

30 000.

Det är antalet barn som i Uganda förts bort från sina familjer på order av Joseph Kony.

Joseph Kony leder Lord’s Resistance Army, en rebellgrupp ursprungligen från Uganda som idag är verksam i flera afrikanska länder. Sedan 2005 är Kony efterlyst av the International Criminal Court och rankas som världens värsta brottsling.

Mer än ett barn om dagen stjäls för att göras till soldat eller sexslav. Bara den senaste månaden rapporterar Invisible Children Inc. att 50 kidnappningar genomförts. Kony berättar för sina följare att han får sina order direkt från gud. Order om att mörda, våldta och kidnappa. Barn som lyckats rymma från LRA berättar att många tvingats mörda sina egna föräldrar, att de tvingats vanställa människors ansikten och hur de som försöker fly men inte lyckades avrättas.

Upprepade gånger har regeringen i Uganda försökt förhandla fram ett fredsavtal med Kony, varje gång har LRA utnyttjat tillfället till att samla sina styrkor för att sedan attackera igen och därmed systematiskt avbrutit varje förhandling. Efter det senaste försöket att få fram ett avtal 2006 letade sig gruppen utanför Uganda till de närliggande länderna Sydsudan, Centralafrikanska republiken och Kongo.

Ännu har inte Kony arresterats och de fåtal amerikanska soldater som jobbar tillsammans med den lokala militären riskerar att dras tillbaka om framsteg inte görs snart. Risken för att sökandet avbryts ökar om omvärlden vänder bort ögonen från de djungler Kony uppges gömma sig i.
Därför har organisationen Invisible Children Inc. dragit igång en världsomspännande kampanj för att uppmärksamma och utbilda världens folk om Kony.
Detta är deras video.

Se den och sprid.

Fel att inte intervenera i Syrien

Posted on by
Svara

I och med den arabiska våren och de auktoritära ledarnas respons på demonstrationerna har åter igen frågan om folkrätt kontra mänskliga rättigheter dykt upp på dagordningen. Två jurister tillika debattörer i folkrättsfrågor menar att det är fel att intervenera i Syrien.

Debattörerna hänvisar givetvis till FN-stadgans talan om att medlemsländerna ska avstå från hot och våld samt non-intervention i medlemsländernas interna affärer. Säkerhetsrådet kan bara intervenera för att säkra internationell fred och säkerhet. Vidare menar debattörerna att den syriska oppositionen är splittrad och de tar upp tidiga rapporter från Arabförbundet för att påvisa att oppositionen för beväpnad kamp mot regimen. Debattörerna tycker även att Kina och Rysslands veto i Säkerhetsrådet räddade den rådande normen om icke-intervention.

Givetvis håller jag inte med debattörerna i frågan: Det är fel att inte intervenera i Syrien, inte tvärtom.

Att principen om staters suveränitet går före universella mänskliga rättigheter – det existerar inte i min värld. Dessa rättigheter är ”universella” dvs. de gäller överallt och står över allt annat. I Syrien kränks inte bara det syriska folkets rätt till frihet utan även deras rätt till liv. Staten har misslyckats fatalt med att skydda medborgarna, istället beskyddar sig staten gentemot medborgarna. Fortsätter våldet att eskalera i Syrien har vi fått oss en regional säkerhetsrisk – flyktingströmmar kommer bland annat drabba Turkiet (därmed deras ständiga vaka över utvecklingen) och i en situation där full inbördeskrig råder kan våldet komma att sprida sig över gränserna. Irak, Libanon, Israel och Turkiet skulle bland annat drabbas. Det ligger därför i omvärldens intresse att få ett slut på oroligheterna.

Man kan vara en varm folkrättskramare och vilja värna ett icke-våldsamt förhandlingssätt i konflikter men sanningen är att verkligheten ibland tvingar oss till att ta nödvändiga våldaktioner. Insatserna i forna Jugoslavien är ett av de främsta exemplen där våld var tvungen att tas för att förhindra fortsatt våld. Om omvärlden istället hade tittat på med hänvisningar till staters suveränitet och rätt att hantera sina egna affärer hade tragedin i Balkan varit ännu värre. Omvärlden har en moralisk plikt att stoppa mördarregimer från att utradera sin befolkning – må det gälla etniska som politiska utrensningar, vi har ingen rätt att stå vid sidan om och göra ingenting. Allt för många gånger har omvärlden haft denna inställning eller blindhet – vi har stått vid sidan och sett när folkmord begicks i Rwanda, när kurder gasades ihjäl i Halabja och nu spelas samma gamla vanliga scenario upp igen. Massmord sker framför ögonen på oss i Syrien och omvärlden agerar inte för att stoppa massakrerna, det är fel av oss att inte intervenera – särskilt när syrier själva ber om hjälp från omvärlden. Allt för många gånger har vi lovat oss själva: aldrig mer – men var gång dessa hemskheter dyker upp backar vi och glömmer vad vi så många gånger lovat varandra som medmänniskor. Det är skamligt och sorgligt.

Den syriska oppositionen må vara splittrad och en fraktion av den må bedriva väpnad kamp men det utgör inget hinder för att ingripa militärt. Det är inte för oppositionens skull man ska intervenera, det är för den vanliga människans skull. För befolkningen som helhet. Operationens främsta syfte ska vara att hjälpa civila, oskyldiga människor. Att en del av oppositionen även tagit till vapen är också en konsekvens av att omvärlden inte hjälper till – de har valt våldets väg för att störta sina förtryckare och för att försvara sig själva. Sådan blir situationen när statens främsta uppgift – att försvara medborgarna – totalt kollapsat.

Avslutligen finns det människor där ute som menar att en intervention inte skulle vara legitimt då Arabförbundet inte stödjer någon sådan aktion. Det är helt fel. Under den senaste tiden har även medlemsländer inom Arabförbundet börjat tala om en intervention i Syrien. Såväl Tunisien som Qatar har förespråkat att en fredsbevarande operation inleds i landet, lägg därtill Saudiarabiens vilja att beväpna den syriska oppositionen och Turkiets uttalanden om att upprätta en säkerhetszon så faller debattörernas påståenden. Man har alltså även inom Arabförbundet och i Turkiet har man börjat diskutera en eventuell intervention – att organisera en fredsbevarande operation skulle därmed säkerligen få gehör bland arabvärlden. Kom ihåg, en intervention betyder inte per automatik en Irak-invasion. Interventioner kan göras genom simpla flygförbudszoner, säkerhetszoner, fredsbevarande operationer och dylikt. Inget säger att man ska göra om Irak 2003, och det har ingen krävt heller.

Vill du läsa mer rekommenderar jag The Economist och deras debatt i frågan.  Läs gärna även Shadi Hamid: ”Why we have a responsibility to protect Syria”