Fredrik Reinfeldt skriver tillsammans med utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Karin Enström på Brännpunkt idag med anledning av deras deltagande på Nato-mötet. Enligt Reinfeldt & Co. har ett nytt Nato växt fram, ett Nato som tar allt mer ansvar för fred och stabilitet i världen. Organisationer handlar inte enbart i syfte att säkra sina gränser. Och visst stämmer det, dagens säkerhetspolitiska utmaningar är inte de traditionella hoten  från kalla kriget, säkerhetshoten utvecklas med tiden till att handla om andra problem. Samtidigt ger statsministern inget besked om vad regeringens ställning är i Nato-frågan. Vi vet åtminstone att Moderaterna har ett stämmobeslut på att verka för ett Nato-medlemskap.

Sverige har idag ett tätt samarbete med Nato, bland annat genom Natos partnerskap för fred och genom ett aktivt deltagande i militära fredsoperationer världen över. Fredsoperationer som ibland är under Nato-befäl så som operationen i Libyen eller den pågående Isaf-insatsen i Afghanistan. Vi har alltså en erfarenhet av samarbete med Nato trots (vänster)politiker som talar om svensk neutralitetspolitik och alliansfrihet för väljare. Ytterligare två saker som talar för verkligheten och att Sverige inte längre är alliansfritt är medlemskapet i EU och försvarsklausulen som fastställs i Lissabonfördraget. Sedan 1992  har neutralitetspolitiken som vi känner igen den från ”gamla goda” socialdemokratiska dagar ändrat betydelse och inriktning. Idag sätter vi större tilltro till samarbete och gemenskap med andra länder än någon gång tidigare i svensk modern historia.

Hyckleriet och alliansfriheten som dominerade under kalla kriget är sedan länge död. Tiden då socialdemokrater öppet uttryckte att Sverige ska vara neutralt men i hemlighet hade nära samarbete med Nato är sedan länge över. Det är hög tid för våra politiker att ta ansvar.

En utredning om ett eventuellt Nato-medlemskap borde åtminstone välkomnas av alla riksdagspartier för att reda ut situationen. Det är det minsta man kan göra för att driva debatten om Sveriges försvar och säkerhet framåt.

Oftast glömmer vi att försvar och säkerhet inte bara handlar om nuet utan även om morgondagen. Ett starkt försvar krävs för att möta framtida hot och konflikter, ingen kan ju veta hur världen ser ut imorgon? Nato-motståndarna förstår själva att Sverige inte ensamt kan försvara sig mot framtida hot så som aggressiva stater, terrorism eller naturkatastrofer. Säkerhet skapas genom samarbete och Sverige behöver mer samarbete, inte mindre.

”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Men dessa ord har orsakat mycket större uppståndelse än vad som är rimligt, och tillskrivits en innebörd som inte gärna någon tänkande människa på fullt allvar kan tro att Reinfeldt ville förmedla. Uttalandet har medvetet misstolkats som att Reinfeldt är ett slags överklassrasist som inte tycker att arbetslöshet är ett problem så länge den inte drabbar människor som är vita medelålders svenskar. Jag ogillar skarpt att Reinfeldt kopplar samman begrepp som etnicitet och svenskhet då jag tycker att nationalitet bör vara mer inkluderande än att handla om etnicitet, men den tolkningen är både orimlig och orättvis.

Det Reinfeldt de facto gör, även om han borde ha gjort det med mer omsorgsfullt valda ord, är att han sätter fingret på ett problem. Stora delar av den svenska arbetslösheten beror inte på ett överflöd av arbetskraft eller på dålig matchning på arbetsmarknaden, den är strukturell. Svenskar – det vill säga inte bara etniska svenskar utan också människor som adopterats från andra länder och invandrare som ser sig själva som en naturlig del av det svenska samhället – som befinner sig mitt i livet är arbetslösa i mycket liten grad. Om man rensar arbetslöshetsstatistiken i SCB:s senaste arbetskraftsundersökning från ungdomar i åldersintervallet 15-24 år så sjunker den svenska arbetslösheten från 7,7% till 5,2%. Statistiken särredovisar inte utlandsfödda på samma sätt som den särredovisar ungdomar varför det inte går att på ett smidigt sätt rensa statistiken från dem på samma sätt, men om det gick så skulle man förmodligen se att arbetslösheten sjönk ytterligare.

Vissa mörkar gärna att den svenska arbetslösheten i hög grad är strukturell och drabbar dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det gäller inte minst vänstern som inte vill låtsas om att de turordningsregler de håller så kära drabbar arbetsmarknadens svagaste grupper – ungdomar och invandrare – i form av svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Är det något Reinfeldt i Reinfeldts agerande som är klandervärt så är det inte att han påpekar att svenskar mitt i livet är arbetslösa i mindre utsträckning än andra, utan att han i likhet med de socialdemokratiska regeringar som i huvudsak styrt Sverige de senaste 80 åren vägrar att anpassa den svenska arbetsmarknaden efter andra än etniska svenskar mitt i livet.

En del har höjt rösten mot Reinfeldts uttalande för att det spelar Sverigedemokraterna i händerna, däribland Fredrick Federley och Cherin Awad i dagens Metro. Så vad ska man göra då? Ingenting? Mörka som vänstern gjort i alla år? Det första steget mot att lösa ett problem är att uppmärksamma och erkänna dess existens. Ska vi göra något åt den strukturella arbetslöshet som drabbar Sveriges unga och invandrare måste vi således börja med att erkänna att de i högre utsträckning än andra är arbetslösa. Den som då insinuerar att vi som försöker göra något åt de ungas och invandrades utsatthet är rasister eller liknande gör ungdomarna och invandrarna, inte oss, en stor otjänst. Vi får då ta debatten med dem och på sakligt manér göra tydligt att de borde skämmas för hur de bidrar till ungas och invandrares utsatthet på Sveriges arbetsmarknad.

Självfallet kommer Sverigedemokraterna försöka utnyttja för sina egna främlingsfientliga syften att vi erkänner att invandrare är arbetslösa i högre grad än svenskfödda. Men då får vi helt enkelt ta debatten med dem också, det borde inte vara så förbannat svårt. Om det är något vi borde ha lärt oss av valrörelsen 2010 så är det att det inte fungerar att tiga ihjäl sverigedemokrater. Det enda riktigt goda skälet att inte vilja ta debatten med Sverigedemokraterna är att man helt enkelt inte tror sig kunna vinna mot dem. Och om vi som förespråkar frihet, medmänsklighet och mångfald får för oss att vi inte kan vinna mot Sverigedemokraterna, ja då är vi riktigt illa ute.

Jag hoppas verkligen att vi kan lämna tjatet om rödgrön splittring bakom oss. Den taktiken biter inte. Alliansen kommer inför 2014 att be om väljarnas förtroende för ytterligare fyra år. Det handlar om en tredje mandatperiod. Situationen är inte som den var 2010 – I dag framstår Alliansen som tröttare jämfört med en mer seriös socialdemokratisk partiledning och entusiastisk och hoppfull gräsrotsrörelse. Det bekräftas både genom opinionsundersökningar och samtal med vänner och bekanta. Ja, visst kan man tro att det beror på att Socialdemokraterna ännu inte lagt fram några tydliga förslag och därför njuter av goda opinionssiffror men det ska inte ses som ett förhinder.

Att snacka om oppositionen fungerade en gång i tiden men nu gäller det att byta taktik. För att krossa socialdemokraternas bild av en idélös allianssamarbete gäller det att leverera och lägga fram nya förslag. Det kan gälla allt ifrån en översyn eller reformering av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd, fortsatta reformer som främjar företagande och entreprenörskap och en fortsatt kunskapslinje som grunden i den svenska skolan.

Alliansen är inte idélös men den senaste tidens medieutrymme har gått åt att antingen klaga på att Stefan Löfven inte levererar någon tydlig politik eller att de rödgröna är splittrade. Det ger en bild av en trött och möjligen rädd allians som inte vågar lyfta fram sin politik – det är sorgligt för självfallet är alliansens politik överlägsen de rödgröna partierna. Vi har ju nämligen sett deras förslag: Socialdemokraterna vill se förlängd skolplikt för att trycka ned arbetslöshetssiffrorna bland unga, Vänsterpartiet vill expandera staten kraftigt och chockhöja skatten medan Miljöpartiet vill rensa ut landsbygden.

Alliansen, lyft fram er politik. De rödgröna gör oss redan en tjänst.

Nåväl, kvällens debatt lär åtminstone bli spännande.

Vänsterns försök att utnyttja Breiviks hemska terrordåd för egna syften lever dock inte upp till något av de kraven. Att hävda att Breivik och svensk borgerlighet i förlängningen är samma sak är både uppenbart fel och djupt osmakligt. Till att börja med så är de borgerliga partierna ingen ideologiskt homogen massa på samma sätt som partierna på vänsterkanten. Det går således inte att säga att om man drar ”borgerlig ideologi” till sin spets så får man Breivik – det finns ingen borgerlig ideologi! Borgerligheten är vänsterns term för ”icke-vänstern” och rymmer i Sverige ett numer ideologilöst parti grundat som ett reaktionärt konservativt parti, ett liberalt parti i hög grad sprunget ur rösträtts- och nykterhetsrörelsen, ett annat idag ganska liberalt parti ursprungligen bildat för att verka parlamentariskt för böndernas intressen, och ett värdekonservativt parti vars initiala syfte var att motverka sekulariseringen av det svenska samhället. Det går omöjligen få denna brokiga skara åsiktsströmningar att mynna ut i samma sak oavsett hur långt man drar dem.

Taktiken att försöka sätta Breivik i knät på borgerliga partier blir extra vulgärt då man tar i beaktande att vänstern själv har rejält mycket mer gemensamt med Breivik än vad något av de svenska borgerliga partierna har. Det Breivik och svensk borgerlighet har gemensamt är i stort sett att de båda ogillar marxism. Vänsterns och Breiviks idéer delar däremot samma kärna – kollektivismen, kampen, våldet och hatet.

För både Breivik och vänstern är individen obetydlig. Individen har ett värde endast i en kontext, som del av ett kollektiv. I Breiviks fall är det viktigaste kollektivet en abstrakt kombination av nationen, rasen och folksjälen. I vänsterns fall är det viktigaste kollektivet arbetarklassen.

I Breiviks manifest står att läsa om hur en våldsam kamp måste föras mot ”Eurabia”, islam och mångkulturen. I vänsterns manifest står att läsa hur allt och alla som motsätter sig upprättandet av proletariatets diktatur ska underkuvas med våld. Breiviks våldsideologi tog sig som bekant uttryck i att han kallblodigt och till synes utan någon som helst ånger mördade 77 människor. Vänsterns våldsideologi har genom åren tagit sig uttryck i massmord av aldrig tidigare skådad omfattning och kostat miljontals människor livet. Men den tar sig ständigt också uttryck på mindre extrema sätt, såsom då två liberaler i januari blev påhoppade och misshandlade av vänsterextremister i Eskilstuna, då Vänsterpartiet i Malmö tidigare i veckan tyckte att det vore en kul grej att låta barn slå på pinatãs med bilder av borgerliga politiker, eller bara det faktum att vänstern – även dess mer rumsrena grenar – årligen ägnar sig åt att befolka gator och torg för att med nävarna knutna och höjda i luften sjunga ”upp till kamp”, ”sista striden det är”, och ”vi skjuter våra generaler”.

Märk väl att jag inte på något sätt menar att Breiviks ideologi och vänsterns ideologi är en och samma. Inte heller påstår jag att man får Breiviks ideologi om man drar vänsterns ideologi till sin spets. Det finns stora skillnader mellan de två. Men likheterna däremellan är större än de är mellan Breiviks ideologi och den ”borgerliga ideologi” som den svenska skrivbordsvänstern menar existerar. Det borde de tänka på nästa gång de vill smeta Breivik i ansiktet på första bästa person som inte tycker att höga skatter är ett självändamål.

Socialdemokraterna, eller i alla fall Ingvar Carlsson, har uppenbart inte fattat någonting. Den akuta krisen för Socialdemokraterna må vara över, men om de uppfattningar och synsätt som Carlsson ger uttryck för i SvD-intervjun är någorlunda representativa för den svenska socialdemokratin – och det finns sånt som pekar åt det hållet – så kommer det i takt med att valet 2014 närmar sig att bli allt tydligare att den mer djupgående krisen – den som handlar om att socialdemokratins verklighetskontakt inte är vad den en gång var och att socialdemokraterna inte vet riktigt vilken roll de har att fylla i den moderna politiken – ännu är olöst.

Intervjun vittnar om en så total frånvaro av verklighetsförankring och självkännedom från Carlssons sida att det är svårt att avgöra huruvida han ”bara” är oärlig och lögnaktig eller om han faktiskt är, tja, dum, i brist på ett mer träffande ord. Det gör att jag när jag läser den inte kan låta bli att på samma gång känna ett slags desperat bestörtning, skadeglädje och medlidande. Vad annat kan man göra när Carlsson säger:

”Blockpolitik gynnar de stora partierna och leder i sin förlängning till majoritetsval.”

Vart har han varit de senaste två åren? Är han helt omedveten om att Socialdemokraterna, Sveriges största parti sedan 1921 och ett parti han själv varit ordförande för, 2010 gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, och att de sedan dess varit nere på nivåer kring 25% i opinionsmätningarna? Är han också helt omedveten om att Miljöpartiet på blott 4 år gick från att vara Sveriges minsta parti till att vara Sveriges tredje största parti och att de sedan dess fortsatt växa i opinionsmätningarna, eller att Sverigedemokraterna under samma tidsperiod fördubblade sina röster och tog plats i riksdagen? Om man fokuserar enbart på alliansen kan det förefalla som om Carlsson har rätt, men då glömmer man bort flera viktiga aspekter. För det första så har Centerpartiet minskat stadigt under nästan 40 års tid. För det andra så var Folkpartiets valresultat 2002 ”onaturligt bra” med anledning av moderaternas fiasko i samma val varför jämförelser med det resultatet blir missvisande. För det tredje så var Folkpartiets valresultat 2006 ”onaturligt dåligt” på grund av dataskandalen och stödröstande på Kristdemokraterna varför jämförelser med det resultatet också blir missvisande. För det fjärde så var Folkpartiets valresultat från 2010 förmodligen också ”onaturligt dåligt” på grund av stödröstande på Kristdemokraterna och möjligen också Centerpartiet. För det femte så har antalet partier i riksdagen ökat från sju till åtta, och för det sjätte så har allianssamarbetet inneburit för de små allianspartierna att de ställts i Moderaternas skugga. Att sedan säga att blockpolitik leder till majoritetsval är rena dumheter. I själva verket tror jag att Carlsson menar att blockpolitik leder till tvåpartisystem vilket möjligen är en rimligare förutsägelse (den är dock med största sannolikhet fortfarande fel), men det är något helt annat, skillnaden mellan majoritetsval och tvåpartisystem är dock inget jag ämnar gå in på här.

Hur snedvriden och pervers Ingvar Carlssons verklighetsuppfattning är blir allra tydligast då han talar om de 24 år som föregick valet 2006, den marknadsliberalism som enligt honom präglade eran, och de reformer alliansen genomfört därefter. Han menar att en ”nyliberal offensiv” anförd av Milton Friedman, Margaret Thatcher och Ronald Reagan, inleddes i början av 80-talet. ”- Redan 1979 drog Svenska Arbetsgivareföreningen igång en kampanj med slagordet ”satsa på dig själv’”, säger han som om det skulle vara något fruktansvärt, ett kvitto på den sjukdomsartade tidsandan. Uttalandet tycker jag är ett kvitto på den sjukdomsartade anda som socialdemokratin i alla år försökt förankra på samhällets alla nivåer: jantelagen. ”satsa inte på dig själv”, ”ansträng dig inte”, ”tro inte att du är någon”, osv. Carlsson beklagar sig vidare:

”Under de tjugofyra åren 1982 till 2006 så regerade vi socialdemokrater under tjugoett år. Men under hela den här perioden så var tidsandan marknadsliberal, bland ekonomer, i medierna och borgerliga partier.”

I enlighet med god vänstersed så gör Carlsson allt för att måla upp verkligheten som en konspiratorisk sammansvärjning mot vänstern, och det faktum att socialdemokraterna styrde Sverige 21 av de 24 åren under perioden tycker jag talar sitt tydliga språk. De borgerliga partierna får man väl förutsätta var marknadsliberala i någon mån, det hör ju liksom till om man är borgerlig. Vad gäller medierna är jag dock tämligen skeptisk, då det är ett välkänt faktum att svensk media är kraftigt vänsterlutande och så har varit under lång tid (64% av journalistkåren sympatiserade mest med något av vänsterpartierna 1989). Empirisk ekonomisk forskning har genom åren visat mycket tydligt att marknadsliberalism är det bästa sättet för att långsiktigt främja tillväxt, utveckling och fattigdomsbekämpning, varför det är troligt att en stor del av den tidens ekonomer var marknadsliberala. 70- och 80-talen var dock den tid då den så kallade beroendeskolan utvecklades och var framträdande, varför jag inte tror att dåtidens ekonomer var lika marknadsliberala som dagens.

Det är dock sant att stora liberaliseringar genomfördes under den här tiden – de allra flesta utav socialdemokraterna. Carlsson får det att låta som att socialdemokraterna genomförde dessa liberaliseringar med kniven mot strupen. De hade helst avstått, men starka marknadsliberala krafter tvingade dem. Kanske var det också så, men var det så fel som Carlsson vill göra gällande då? Hur hade verkligheten sett ut om de ondskefulla marknadsliberala intressena inte tvingat socialdemokraterna till avregleringar och liberaliseringar? Jo, Sverige hade fortfarande haft två TV-kanaler, fyra radiokanaler, ett flygbolag, ett telekomföretag, och de högsta marginalskatterna hade legat på närmare 90%. Är det verkligen något att längta tillbaka till? Om det nu var så att de marknadsliberala krafterna tvingade socialdemokraterna till de reformer som gjorde ett annat Sverige än det som beskrivs ovan så tycker jag att de förtjänar tack och hyllningar, inte förakt och hån.

”Dessutom hade vi en svår ekonomisk kris att bemästra.”

Fortsätter Ingvar Carlsson sorgset. Han glömmer dock – lämpligt nog – att nämna att det var socialdemokraterna själva, med Olof Palme och Kjell-Olof Feldt i spetsen, som skapade krisen. Det Fredrik Reinfeldt ägnat sig åt sedan 2006 har enligt Carlsson varit att montera ned Tage Erlanders livsverk ”utan sakskäl och på grund av nyliberal ideologi.” Så Fredrik Reinfeldt, statsminister i ett land med nära 50% skattetryck och ovillig att sänka skatter, är alltså nyliberal? Snacka om skev verklighetsbild. Man kan ju också fråga sig när Erlanders livsverk försvann? Var det när en sjuksköterska fick 1 500 kronor mer i plånboken varje månad? Var det när 300 000 fler människor kom i arbete? Eller kanske när köerna i vården försvann? Var det när homosexuella fick tillåtelse att gifta sig? Eller var det när det gjordes lättare för arbetarklassen i fattiga länder att ta sig till Sverige och arbeta och tjäna mer pengar än de någonsin kunnat drömma om att tjäna i sitt hemland? Det är svårt att säga när Erlanders livsverk försvann, men oavsett när det var så är jag glad att det är borta.

Det finns många hot mot de individuella friheter som vi så gärna vill försvara och efterleva. Hederskulturen är ett sådant hot. Enligt Ungdomsstyrelsen beräknas runt 70.000 ungdomar leva med vetskapen om att de kan bli tvångsgifta. Det är 70.000 ungdomar för mycket. Alla människor har rätten att välja sin partner. Alla människor har rätten att bli kär i vem som helst. Det får inte regleras av hedersnormer.

På ett sätt har Sverige faktiskt tagit ett steg i rätt riktning i arbetet att främja allas lika värde och bekämpa hedersnormerna. För många år sedan hade begreppet hedersvåld klassats som rasism av framträdande personer. De som relativiserar hederskulturen är nog inte lika framträdande som då, idag kanske som mest företrädda av Feministiskt Initiativ. Gudrun Schyman har kallat begreppet hederskultur för något rasistiskt. Partiets nya ledning vill inte använda begreppet.

Hederskulturen yttrar sig givetvis inte bara i form av våld. Att som exempelvis Feministiskt Initiativ enbart tala om våldet mot kvinnor är inte samma sak. Hederskulturen handlar också om kollektiva vanföreställningar och påtryckningar från släkten och familjen. Så är inte fallet i vanliga kvinnomisshandel – de förkastas av omgivningen. Unga tjejer och pojkar måste leva under strikta regler och kontroller – släktens heder får inte befläckas till vilket pris som helst.

Många tjänstemän, politiker och skolpersonal har utbildats i frågan. Kunskapen finns att ta del av. Nu gäller det att även ta fram andra åtgärder. För ett år sedan skrev jämställdhetsminister Nyamko Sabuni om ”specialpoliser” som skulle kunna ingripa i fall som tvångsgifte. Förslaget var inspirerat av den brittiska ”Forced Marriage Unit” – det låter som ett klokt förslag värt att pröva även i Sverige. Bara under år 2009 hjälpte den brittiska enheten 1682 människor och 2011 var siffran 1468 personer. Det handlar bland annat om att ge råd, stöd samt att hjälpa människor som förts utomlands. Sverige bör följa det brittiska exemplet.

Vidare måste vi även bredda jämställdhet- och genusundervisningen i SFI och samhällsorienteringen för nyanlända. Vi måste vara tydliga med vilka rättigheter och skyldigheter som råder i Sverige och vilka konsekvenserna blir om man bryter mot lagen. Det faller även på plats att fullt ut kriminalisera barnäktenskap – en lagstiftning som många debattörer på detta område föreslagit. Äktenskap under 18 år ska inte vara lagligt och undantag ska inte få göras. Regeringen har tillsatt en utredning om barnäktenskap och det pekar mot att en kriminalisering blir verklighet.

Handlingsplaner har tagits fram på lokala nivåer och det är viktigt att slå ett slag för de frivilliga och civila organisationer som länge arbetat med hedersproblematiken. Föreningar som ”Glöm aldrig Pela och Fadime” eller ”Tänk om” är kunskaps- och erfarenhetsrika parter som bör få en större roll i arbetet.

Hedersnormerna får inte förslava friheten. Dess värsta konsekvens har vi fått uppleva flera gånger. Samhället får inte svika de människor som lever under denna ofrihet. Kampen fortsätter.

Media: Sakine Madon i EXP, SMP, DN, AB

”Telia Sonera är minoritetsägare i Turkcell, och har dessutom en ägarkonflikt med en annan ägare i Turkcell vilket innebär att de har ingen möjlighet alls att påverka just nu. Turkcell i sin tur äger operatörer i flera diktaturer, bland dem Vitryssland. Telia Sonera äger en mycket liten andel av dessa operatörer. Svenska staten är minoritetsägare i Telia Sonera. Detta innebär att staten inte har något makt över Telia Sonera, som i sin tur inte har makt över Turkcell, och ännu mindre makt över de operatörer som finns bl.a. i Vitryssland.

Så vad ska Telia göra? Ska de bryta avtalet med den Vitryska regeringen och avsäga sig sin licens, och därmed förlora många många miljoner? (Vilket de inte ens kan göra, då Telia Sonera är MINORITETSÄGARE av dessa företag.) Detta är extra dåligt då första, andra och fjärde AP-fonderna (utöver de 37% som svenska staten äger) alla äger delar av Telia Sonera. (Vilket de Ska de vägra övervaka mobilnätet och på så sätt bryta mot lagen och då riskera att de anställda hamnar i fängelse? (Vilket också är svårt att göra, samma skäl som ovan.)”

Låt mig först kommentera TeliaSoneras andelar i Turkcell. Ja, när det kommer till direkta andelar i TurkCell har TeliaSonera en minoritetsandel på runt 13%. Tvisten som Nordström nämner utspelar sig i majoritetsägaren av Turkcell, nämligen Turkcell Holding. Där ska TeliaSonera egentligen inneha 64% men då medägaren Çukurova ännu inte överlämnat sina aktier har affären ej genomförts vilket dragit tvisten till domstol där det 2009 dömdes till TeliaSoneras fördel. Innan affären med Çukurova innehade TeliaSonera 37% av aktierna i Turkcell Holding. Tvisten är ännu inte löst men bevisar ändå att Telia inte innehar något betydligt små andelar av Turkcell och har således större möjligheter att påverka än Nordström ger bild av.

Den svenska staten har ägoandelar i TeliaSonera, måhända innehar man en minoritetsandel på 37% men det betyder absolut inte att man saknar verktyg för att påverka. Med 37% i ryggen har regeringen ändå rätt så mycket att säga till om på TeliaSoneras bolagstämmor. Om vår finansmarknadsminister gick upp i talarstolen och talade om TeliaSoneras verksamhet i dessa auktoritära eller illiberala samhällen så hade en stor andel av aktieägarna mycket väl kunnat påverkats i en annan riktning.

Man måste inte äga en majoritet för att ha något inflytande. Det gäller såväl TeliaSoneras ägoandelar i Turkcell som svenska statens andelar i TeliaSonera.

Hur som haver, min kritik grundar sig helt i våra statliga andelar i TeliaSonera och hyckleriet som uppstår. Nordström tar även upp Ericssons affärer med Vitryssland och där är jag inte lika hård i min kritik på grund av den enkla anledningen att Ericsson är ett privat företag. TeliaSonera har statliga kopplingar och därmed uppstår hyckleri. Varför?

Jo, Sverige har positionerat sig internationellt som ett land som främjar demokrati och mänskliga rättigheter. När ett företag med statliga kopplingar etablerar sig i icke-demokratier och går regimernas ärenden för att hjälpa dem slå ned bråkstakar, ja, då hycklar man. All retorik om demokratifrämjande förlorar helt enkelt sin effekt. Det är där problemet ligger – att företag försöker vinna mark på nya marknader och därmed måste ingå avtal med antidemokratiska regimer är en sak, att företag med statliga kopplingar gör det är en helt annan femma. Då handlar det om dubbelmoral och hyckleri och svenska staten blir indirekt ansvarig för de dåd som utförs av säkerhetstjänster med information från dotterbolagen i respektive land där man är verksam.

I slutändan handlar det helt enkelt om att den svenska staten ska stå upp för demokratiska värderingar. Vi kan inte ställa sådana krav på privata företag (såvida vi inte har specifika sanktioner mot ett visst land, exempelvis Iran och Syrien). Det är därför jag ställer mig kritisk till TeliaSonera och deras direkta eller indirekta verksamheter i auktoritära och odemokratiska stater.

Media: DI, SvD1, SvD2, AB

Det absolut viktigaste med det svenska systemet för studiemedel menar jag är att det möjliggör för alla som vill att studera vidare efter gymnasiet, högre utbildning ska inte vara ett privilegium förunnat bara de med välbärgade föräldrar eller ett långt yrkesliv i bagaget under vilket de sparat ihop tillräckligt med pengar för att betala för en högre utbildning. Något annat som är enormt viktigt är att systemet inte begränsar människor, till exempel genom att som idag sker sätta ett tak för hur mycket man får tjäna samtidigt som man tar emot studiemedel. De allra flesta instämmer i den första av ambitionerna ovan, och väldigt många även om det andra. Frågan är således, går det att utforma ett system för tilldelning av studiemedel som har båda ovanstående egenskaper, och hur görs det i så fall bäst?

Merparten av dem som på ett eller annat sätt är engagerade i debatten kring högre studier i Sverige förefaller ha kapitulerat för den första frågeställning och vara av åsikten att det inte går. Jag är dock inte en av dem. Det är en utmaning, men jag är övertygad om att det går. Ett led i att åstadkomma det systemskiftet är att avskaffa fribeloppet, och det var på det som fokus låg i min Brännpunktartikel i helgen. De potentiella problem som finns med ett avskaffande av fribeloppet är huvudsakligen två, finansieringsfrågan (att avskaffa fribeloppet kostar pengar och måste således finansieras) och det moraliska problemet med att staten kan komma att ge pengar (bidragsdelen av studiemedlen) till människor som tjänar hundratusentals kronor om året.

Det första problemet är enligt mig inget stort problem. 2009 föreslog Studiesociala kommittén i sitt betänkande Stärkt stöd för studier – tryggt, enkelt och flexibelt (SoU 2009:28) att fribeloppsgränsen skulle höjas med 30 000 kronor per år, från 107 000 kronor per år till 137 000 kronor per år. De beräknade att en höjning i den omfattningen skulle kosta ungefär 50 miljoner (märk väl, miljoner, inte miljarder!) kronor (omräknat i dagens penningvärde är det 51,5 miljoner kronor, Sveriges inflation har varit tämligen låg de senaste tre åren). Summor i storleksordningen 50 miljoner kronor är aldrig struntsummor, men de är i sammanhanget tämligen små. Fribeloppsgränsen har dessutom den egenheten att ju högre det blir, desto färre omfattas av den, varmed kostnaden för att höja det avtar ju högre gränsen blir. Således skulle en höjning av den med ytterligare 30 000 kronor, efter den första som skulle ha kostat 50 miljoner kronor, ha kostat en bra bit mindre än 50 miljoner kronor, och en ytterligare höjning med 30 000 kronor efter det skulle ha kostat en bra bit mindre än vad den senaste höjningen kostade. Ett avskaffande av fribeloppet skulle i praktiken innebära just detta, att fribeloppet höjdes till en såpass hög nivå att ingen längre omfattades av det. Exakt hur mycket det skulle kosta att avskaffa fribeloppet är svårt att säga utan att ha tillgång till statistik som är framtagen särskilt för ändamålet att räkna ut det, men jag vågar ändå påstå att kostnaden skulle bli lägre än 300 miljoner kronor. Man måste komma ihåg att ett avskaffat fribelopp inte bara skulle leda till att fler tog studiemedel, utan också att studenter då skulle komma att arbeta mer, varmed statens – och även kommuners och landstings – skatteintäkter skulle komma att öka. I somras presenterade StudentConsulting en rapport framtagen av Nima och Tino Sanandaji i vilken det uppgavs att den direkta kostnaden för att avskaffa fribeloppet skulle landa kring en halv miljard, och att den totala kostnaden, medräknat de ökade skatteintäkter reformen skulle generera, skulle bli ungefär hälften. Alltså i linje med min gissning, och då tror jag ändå att både min gissning och bröderna Sanandajis prediktion är i överkant.

Oavsett om det är i överkant eller ej så ryms dock avskaffandet av fribeloppet med lätthet i det reformutrymme som ges av Sveriges ekonomiska tillväxt. Det trots att tillväxten för 2012 förutspås bli mycket låg, bara ca 0,4%. Att avskaffa fribeloppet skulle således inte kosta något i termer av höjda skatter eller nedskärningar i andra offentliga utgifter, även om det såklart skulle finnas en alternativkostnad – pengarna skulle kunna användas till något annat, t ex sänkta skatter eller en satsning av något slag i statlig verksamhet. Men jag tror att det finns få, om några, andra så bra sätt att använda så ”lite” pengar som mindre än en halv miljard kronor än att avskaffa fribeloppet. Att avskaffa fribeloppet skulle innebära att tusentals studenter fick behålla ungefär sex gånger så mycket av de pengar de själva tjänat ihop som idag (delen av sin lön de får behålla efter skatter och återbetalningskrav skulle stiga från 9% till 57%), och ytterligare tusentals studenter skulle kunna unna sig den grundläggande trygghet det innebär att kunna få studiemedel. Annat man skulle kunna göra för knappt en halv miljard kronor är att sänka skatten för alla löntagare med ca 10 kronor per månad, eller köpa in ett halvt JAS-plan till Försvarsmakten.

Det andra problemet – att staten skulle kunna komma att ge bort pengar till höginkomsttagare – är svårare att lösa inom ramarna för dagens studiemedelssystem. Av den anledningen menar jag att vi inte bör hålla oss inom dessa ramar, utan istället bör sätta upp helt nya. Många av dem som kritiserat mig efter min debattartikel i lördags har menat att det är omoraliskt av staten att via staten omfördela resurser från de breda befolkningslagren till höginkomsttagare, det är en uppfattning som jag delar till 100%. Det är dock just vad som sker i dagens studiemedelssystem, varför jag menar att det borde stöpas om i grunden.

35% av dem som idag är inskrivna som studenter vid svenska lärosäten har högutbildade föräldrar och kommer således ifrån så kallade ”studiestarka hem” enligt Högskoleverkets årsrapport 2011. Vid vissa enskilda högskolor är den siffran markant högre, såsom vid Handelshögskolan där den är 68%, eller Kungliga Tekniska Högskolan och Lunds Universitet där den är 50%. Med andra ord så är barn från studiestarka och generellt sett mer välbärgade hem kraftigt överrepresenterade på svenska universitet och högskolor då bara 20% av befolkningen mellan 25-64 år är högutbildade enligt SCB. Viktigare är dock att merparten av dem som utbildar sig vid universitet och högskolor i Sverige är framtida hög- eller övre medelinkomsttagare. Således bidrar i stort alla Sveriges invånare (åtminstone alla som någon gång köper något och därmed betalar moms), inklusive de allra fattigaste, till att finansiera utbildningen för människor som huvudsakligen är framtida hög- och övre medelinkomsttagare, som dessutom i större utsträckning än vad som är representativt kommer från studiestarka hem. I praktiken omfördelas resurser från låg- och medelinkomsttagare till framtidens höginkomsttagare.

Det menar jag är fel och bör upphöra. Istället tycker jag att den som skaffar sig en högre utbildning själv bör få bekosta den. Kom ihåg att jag sade att det viktigaste med studiemedelssystemet var att alla som ville skaffa sig en högre utbildning skulle ges möjlighet att göra det, således tycker jag inte att stora utbildningsavgifter som betalas i klump vid början av varje läsår eller termin – som är det sätt de flesta då får för sig att jag vill finansiera den högre utbildningen på – är någon god idé. Istället tycker jag att bidragsdelen av studiemedlet bör tas bort då det är den som svarar för den största delen av omfördelning av resurser från låg- och medelinkomsttagare till hög- och övre medelklass. Därtill bör räntan på studielånen – som idag är subventionerad och således också den bidrar till en moraliskt förkastlig omfördelning – höjas till en marknadsmässig nollvinstnivå. Istället bör lånedelen utvidgas kraftigt, inte bara tillräckligt för att täcka upp för den avskaffade bidragsdelen, utan så pass mycket att studiemedlet som helhet gör det möjligt för studenten att utöver sina boendekostnader – som är allt hen behöver tänka på att bekosta idag – också räcker till för att bekosta själva utbildningen. Precis som hyran, telefonräkningen, eller hemförsäkringen, ser jag framför mig ett scenario där universiteten fakturerar sina studenter månatligen för deras utbildning.

Problemet med mitt förslag är uppenbart: om alla som skaffade sig en eftergymnasial utbildning helt plötsligt blev tvungna att betala för den skulle det löna sig sämre att utbilda sig och färre skulle finna det mödan värt att göra det. Därför kan inte en reform av det slag jag föreslår genomföras över en natt. Den skulle behöva genomföras successivt över en längre tidsperiod – jag tror att 16 år, fyra mandatperioder – vore en rimlig tidsrymd. Tiden skulle ge marknadskrafterna möjlighet att verka: den ökade kostnaden för att utbilda sig skulle göra att efterfrågan på att utbilda sig – och därmed utbudet av högutbildad arbetskraft – går ned, men efterfrågan på högutbildad arbetskraft skulle inte försvinna, tvärtom kommer den att öka i framtiden, varför lönerna i högutbildade branscher skulle komma att stiga, och i takt med att lönerna stiger kommer också efterfrågan på att utbilda sig åter att stiga till en balanserad nivå. För att slippa kaos på marknaderna för högutbildad arbetskraft är det dock viktigt att reformen genomförs successivt och stegvis. Det är också viktigt att en reform av det här slaget blir blocköverskridande (den delen av förslaget är förmodligen den mest bekymmersamma), så att den som funderar på att skaffa sig en högre utbildning lätt kan förutse vilka kostnader respektive vinster det kommer att generera i framtiden, och inte behöver oroa sig för .

Jag tror dock inte att en stegvis övergång är tillräcklig. Därutöver skulle en utbildningspolitisk reform av det slag jag föreslår behöva kompletteras av utbildningsvänliga skattereformer, reformer som med fördel skulle kunna finansieras med hjälp av de pengar som tidigare användes för att finansiera högre utbildning. Till att börja med bör värnskatten – som huvudsakligen är en skatt på utbildning – avskaffas. Detta skulle enligt bilaga 12 till långtidsutredningen 2011, Skattepolitik och sysselsättning: Hur väl fungerar det svenska systemet? (LU2011) inte innebära någon kostnad för det offentliga, utan det skulle snarare öka statens skatteintäkter. Det skulle återbörda i runda slängar 5 miljarder kronor till skattebetalarna, utan att det kostar det offentliga ett öre. Drygt 12 miljarder kronor är idag kostnaden för de studiemedel som betalas ut av staten, dessa tycker jag bör användas för att väsentligt sänka den statliga inkomstskatten, också den huvudsakligen en skatt på utbildning. Jag har dessvärre inga tillförlitliga uppgifter på hur stor sänkning av den statliga inkomstskatten 12 miljarder räcker till, men jag skulle gissa att det är ungefär tillräckligt för att sänka skattesatsen från nuvarande 20% till ca 12-13%. Därutöver lade staten 2011 enligt Högskoleverkets årsrapport ungefär 22,3 miljarder kronor på högre utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Dessa skulle, om huvudregeln var att varje student finansierar sin egen utbildning, kunna spenderas bättre. 17 av dessa miljarder, dvs lika mycket pengar som jag tidigare argumenterat för borde användas för att avskaffa värnskatten och sänka den statliga inkomstskatten, tycker jag borde användas för att finansiera ytterligare ett jobbskatteavdrag. Anledningarna till det är främst tre. Först och främst så är jobbskatteavdragen en jobbskapande åtgärd som har långsiktiga och märkbara effekter på arbetslösheten. För det andra så sade jag ju tidigare att själva huvudproblemet med dagens studiemedelssystem var att de breda folklagren, också de med lägst inkomster, tvingades att betala framtida höginkomsttagares utbildning. Självfallet bör då även de breda folklagren få vara med och ta del av den vinst samhället gör genom att låta studenter betala för sin egen utbildning. För det tredje så finns det yrkesgrupper som trots hög utbildning ofta inte omfattas av vare sig värnskatt eller statlig inkomstskatt och således inte tjänar något på de två första skattesänkningarna. Utslaget jämnt över hela den arbetande befolkningen skulle ett ytterligare jobbskatteavdrag om 17 miljarder kronor innebära en skattesänkning med ungefär 280 kronor varje månad. Sedan hur det fördelas exakt beror lite på hur jobbskatteavdraget utformas. En miljard skulle jag vilja se utvecklades till en ”betygsmiljard”. Betygsmiljarden skulle då högstadieskolor runt om i landet få konkurrera om genom att minska antalet elever som går ur grundskolan med ofullständiga betyg, liksom ”kömiljarden” inom vården använts för att korta vårdköerna. De återstående 4,3 miljarderna skulle jag därefter vilja se användes för att instifta ett stipendieprogram från vilket studenter som studerar till ”samhällsnyttiga” yrken men som ofta har låg avkastning, företrädesvis kvinnodominerade välfärdsyrken (det är åtminstone de yrkesgrupper jag spontant kommer att tänka på) såsom sjuksköterskor och lärare, kan söka stipendier. Därmed skulle studenter som pluggar till exempelvis sjuksköterskor inte behöva ta lika mycket studielån som någon vars utbildning är lika dyr men vars lönsamhet är bättre. I och med att den offentliga finansieringen av högre utbildning avskaffas så är jag övertygad om att också dessa yrkesgruppers löner kommer att stiga kraftigt, men jag tror inte det i reala termer kommer att påverka lönsamheten särskilt mycket.

Överlag så tycker jag att olika former av stipendiefinansiering bör uppmuntras, också från andra håll än staten. Exempelvis från det privata näringslivet, från det civila samhället, och från kommuner och landsting. Ett exempel på ett utbildningsområde där jag tycker att någon form av stipendiefinansiering bör instiftas av det civila samhället och/eller storstadskommunerna och de regioner/landsting som de hör till är operautbildning. Opera är Sveriges i särklass dyraste offentligt finansierade utbildning på grundnivå eller avancerad nivå. Varje operastudent kostar varje år 462 252 kronor, nära en halv miljon kronor. Som jämförelse kan nämnas att en juriststudent årligen kostar 40 586 eller att en lärarstudent årligen kostar 75 027 kronor. Det samtidigt som Opera är ett extremt litet särintresse som bara finns tillgängligt för en tämligen liten minoritet av Sveriges befolkning. Mot bakgrund av det så tycker jag att det är fullständigt orimligt att skattebetalare i Sölvesborg, Dorotea, och Ekshärad ska behöva vara med och finansiera sådana utbildningar. De bör finansieras av studenten själv, och av stipendier från operorna i Stockholm och Göteborg (finns det fler operor i Sverige?) eller någon operaförening om någon av dessa verksamheter är villiga att stödja utbildningen på så vis.

Jag är självfallet medveten om att förslaget ovan är högst skissartat, men jag tror att det vore en bra grund för ett bättre och framförallt rättvisare högre utbildningsväsende såväl som skattesystem. Säkerligen finns brister jag inte tagit i beaktning, påtala dem gärna i kommentarsfältet nedan.

Sverige har positionerat sig på den internationella arenan som en röst för fred och mänskliga rättigheter. Det är därför oacceptabelt att vi exporterar vapen till människorättskränkande länder som Saudiarabien, ett land som inte bara förtrycker sin egen befolkning utan även kväser folkliga uppror i grannlandet Bahrain. Hur ska Sverige ha någon trovärdighet när vi säger oss främja mänskliga rättigheter samtidigt som vi hjälper regimer att förslava sin befolkning?

Ett demokratikriterium måste införas i den svenska vapenexporten. Riksdagen har beslutat om att låta frågan utredas. Så långt är det en bra utveckling men ett demokratikriterium kan förbli en overklighet så länge Socialdemokraterna och Moderaterna får stå oemotsagda.

Fredrik Reinfeldt har ställt svenska jobb mot ett demokratikriterium och Stefan Löfven har inte avfärdat vapenexport till diktaturer på grund utav säkerhetspolitiska skäl. I riksdagsdebatten om Saudiaffären sade socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin att man kunde tänka sig ”försvåra” vapenexporten till icke-demokratier. Detta är bevis nog – Riksdagens två största partier vill inte se något demokratikriterium. De värderar människoliv olika – svenska jobb inom vapenindustrin väger tyngre än de människor som lever under förtryck med hjälp av svenska vapen.

Vilket leder oss till Folkpartiet och partiets mångåriga arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är hög tid för Folkpartiet att stå upp för sin politik och söka stöd bland övriga partier i Riksdagen. Det innebär att partiet går emot sin regeringskollega Moderaterna men i viktiga principiella frågor som ställer människoliv mot fortsatt vapenexport måste man driva på en människorättslinje.

Socialdemokraterna och Moderaterna har egen majoritet i frågan om det skulle bli en riksdagsvotering. Det bör dock inte avskräcka övriga partier från att ta striden, skulle förslaget röstas ned så förtydligas bara Socialdemokraternas och Moderaternas ställning i frågan. Sedan får de försvara sin människorättskränkande ställning gentemot svenska folket. Det gäller att stå upp och kämpa för sina principer och Folkpartiet bör ta initiativet och sträcka ut sin hand till övriga partier för att markera mot de krafter som inte ser problemet i att svenska vapen används för att förtrycka oskyldiga människor i vår omvärld.

Nu är det inte tid för protektionism, regeringslojalitet eller pajkastning – nu är det dags att stå upp för de oskyldiga människor som hålls i styr av regimer beväpnade med svenska vapen.

DLD innebär en möjlighet att kränka en individs privatliv utan att denne ens blir delgiven misstanke om brott eller att det ens finns skäl att misstänka personen från första början. Bara detta är ett vettigt skäl till att bli upprörd.
I både Tyskland och Rumänien har DLD i författningsdomstolen respektive högsta domstolen bedömts vara så kränkande att de stoppat införandet av DLD med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Det är inte så att DLD skulle användas endast vid de absolut grövsta brotten. Vi pratar inte bara om terrordåd och hardcore internationell organiserad brottslighet.
Följande textutdrag kommer från en riksdagsmotion skriven av miljöpartister (Ferm, Ceballos, Kaplan, Nordin & Holm) oktober 2011:
”P3 Nyheter uppmärksammar den 27 oktober 2010 att en promemoria från Justitiedepartementet föreslår att polisen ska kunna begära ut abonnemangsuppgifter inte bara för grova brott, utan även för bötesbrott som gromning, fildelning och sexuellt ofredande.”
Med risk att låta som en fjortonåring: Fildelning? Seriöst.

Det som DLD kräver ska registreras är trafikuppgifter. Vem som kommunicerade med vem, när det gjordes och var det gjordes, etc. Det positiva med detta är att själva innehållet inte sparas. Det negativa är att helt oskyldiga människor lättare dras in i härvan för att de smsat, ringt eller mailat en person som sedan granskas.

Detta är bara några av alla problem som finns med DLD och det finns många som skrivit om dessa.
Egentligen finns det en större elefant i rummet.

Kära EU och ledamöter av Sveriges riksdag,
vad sjutton har ni tänkt datalagringsdirektivet ska tjäna till när brottslingar inser att de helt enkelt kan skicka brev istället?