Vi borde ha lärt oss en läxa, men det verkar inte som om vi gjorde just det.

JAS Gripen är vår tids Vasa.
Inte för att de fallerar redan på sin jungfrufärd (vilket undertecknad ännu inte hört talas om) utan för att de helt enkelt inte lever upp till de lovord vi öst över projektet sedan det startades.
Förutom ekon om den berömda kraschen under en uppvisning 1993 har det varit relativt tyst om JAS 39 de senaste åren. I alla fall fram tills vi insåg att vi var tvungna att försöka sälja de där planen vi byggt och upptäckte att resten av världen hade förstått att JAS Gripen helt enkelt inte var värt det begärda priset. Vi har helt enkelt blivit tvungna att rea ut våra skrytbyggen.
Schweiz är högaktuella som potentiella kunder, dock verkar inte avtalet ännu vara säkrat (vilket ni kan läsa om här )och en möjlig konsekvens av detta är att vi får sälja planen ännu billigare. Om vi nu alls får sälja några plan.

Mitt under en bilfärd genom det snötäckta landskapet tidigare denna vinter nåddes jag av ett radioinslag som jag önskar hade gjort mig förvånad.
Det pågick en militär övning i norra Sverige, en övning under vilken våra JAS Gripen-plan skulle deltaga. Dock kunde planen inte vara med och träna med de andra flygplanen. Vissa instrument gav underliga utslag och för att sammanfatta det hela väldigt kort fungerade planen helt enkelt inte.
Anledningen? Vädert.
Vi har med andra ord ett skandinaviskt plan som inte klarar av vinterväder. Det är ungefär som att bygga ett skepp som inte klarar av att färdas på vatten.

Alla människor har nämligen inte den simpla, och för oss så självklara, rätten att få älska vem man vill. Denna rättighet är under reglering eller helt av otillgänglig för vissa människor. På en dag som denna är det ett ypperligt tillfälle att ta upp detta.

Hur skulle du må om du inte fick träffa din kärlek? Om du inte fick umgås med den du gillar? Hur skulle du må om du anklagas för att vara något oönskat? Jag skulle må mycket dåligt och det skulle säkerligen du också, kära läsare.

I Iran finns speciella “poliser” som iakttar och spionerar på ungdomar. Om man är av två olika kön får man inte gå på gatan hand i hand, om du då inte kan bevisa att ni är släkt. I den teokratiska diktaturen är kärleken reglerad, staten förhindrar människor från att umgås. Det är en djup frihetsinskränkning som tvingat ungdomar att umgås i hemlighet. Det är mycket sorgligt. Denna situation existerar i många andra ofria länder, styrda av verklighetsfrånvända regimer.

Homosexualitet förbjuds och homosexuella förföljs i ofria länder. I andra länder tilldelas det dessutom dödsstraff om man är homosexuell. I Saudiarabien, likväl Iran, är det här vardag. Men även i västvärlden ser vi antihomosexuella krafter. I USA arbetar extremhögern ständigt för att bland annat få ett tillägg i konstitutionen som definerar äktenskap mellan en man och en kvinna. Det finns mycket kvar att även göra i vårt moderna samhälle. Fortsatt arbete mot diskriminering och intolerans bland annat. Kärleken är fri – individen har rätten att bli kär i vem man vill.

Men vi har ytterligare en kärleksinskränkning som frodas bland oss. I Sverige riskeras uppemot 70 000 ungdomar att giftas bort mot sin vilja. Människor som förbjuds att få välja sin egna väg och sin egna kärlek och istället paras ihop av släkten. Det är också en djup frihetsinskränkning som måste upphöra. Även här har vi saker att göra i vårt moderna samhälle. Bland annat så måste Sverige skärpa lagstiftningen för att förhindra barnäktenskap. Men dessa arrangemang är ju givetvis även närvarande och även vanligt förekommande i andra delar av världen. Unicef bedriver ett arbete för att vända på detta och det finns mycket kvar att göra. Den främsta medicinen är helt klart: utbildning, utbildning och utbildning!

Så, på denna kommersiella dag finns även en möjlighet att luta sig tillbaka och faktiskt inse hur bra man faktiskt har det och hur lyckligt lottad man är. Att få älska vem man vill är en solklar rättighet som måste värnas och försvaras – för alla i vår runda värld. Fira kärleken för de som inte får.

“Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Det är en föreställningsvärd han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasist­iska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just ­Genusnytt, Axess och Timbro. I varierande grad.”

Ovanstående text är skriven av Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Jag vet inte vad ni får för föreställning av texten, kära läsare, men i mina ögon kopplar textförfattaren an terroristen Breivik och hans avskyvärda handlingar med en liberal tankesmedja som Timbro. Eller överreagerar jag bara? Överreagerar andra liberaler och borgare också?

Det är verkligen synd att en terrorist och massmördare skall användas som politisk slägga i ett försök att vinna billiga politiska poänger – poänger som inte ens tilldelas Aftonbladets ledarredaktion. Timbro är en liberal tankesmedja som samarbetat och samarbetar med ett flertalet olika frihetliga och liberala tänkare och tyckare – att ens kunna koppla an tankesmedjan med en person som Breivik är otroligt lågt och förstör den ack så viktiga och öppna debatten.

Vidare gäller även Genusnytt och Axess. Att Genusnytt är kritisk mot feminism är inte samma sak som att hata, och särskilt inte i samma starka utsträckning som Anders Behring Breivik. Det kan vem som helst inse och förstå. Det slår mig även att Lindberg med denna argumentation på något sätt förespråkar en form av censur. Ska man inte inte få kritisera feminism på grund utav att en terrorist hyser ett hat mot kvinnokampen? Det är en självcensur utan dess like. Lindberg fortsätter även gällande “brutaliseringen av åsiktsklimatet”:

“Därför kan SVT:s Aktuellt ställa frågan ”Har invandringen gått för långt?” på bästa sändningstid. Och låta Annie Lööf (C) och Jimmie Åkesson (SD) diskutera saken.

Anständighetens gräns har flyttats. Starka krafter försöker nu flytta den ännu längre bort.”

Ska samhället inte få diskutera invandring? Man kan ha olika åsikter om SVT:s val av rubriksättning men det är diskussionen och det öppna samtalet som ska vara det centrala. En mörkläggning eller rädsla för att diskutera frågan gynnar bara invandrings- eller invandrarkritiska krafter – för då har myten om det politiskt korrekta samhället och dess nedtoning av en viss fråga bekräftats. I ett liberalt samhälle måste man kunna diskutera frågor öppet. Ja, Timbro släppte en rapport om “Integration eller assimilation” men inget hat á la Breivik kommer till uttryck och inte heller brutaliseras debattklimatet. Anklagelserna saknar alltså helt och hållet några grunder. Följde ens Aftonbladets ledarredaktion Timbros diskussioner kring rapporten? Tror inte det. Trots det slänger vänstern ifrån sig Breivik-jämförelser om att Timbro delar uppfattningar med Breivik, det är beklagligt och otroligt lågt. Det hela är egentligen skrattretande och man undrar om det inte är Aftonbladets ledarredaktion som egentligen bidrar till ett mindre sansat debattklimat?

Frågan är om vänstern gör detta i en situation där de förlorar greppet om samhället? Socialdemokraternas rygg är bruten, facken förlorar medlemmar och folk har börjat vänja sig med skattesänkningar. Är det här ett sista desperat försök från deras sida att klänga sig fast vid något? Det måste göra ont att se ett borgerligt styrt samhälle. Fredrik Segerfeldt uttrycker det hela mycket bättre:

“Jag tror att det här med mitten är centralt. Var den politiska och ideologiska normen finns i samhällsdebatten avgör dess tyngdpunkt, dess fokus. Och svensk vänster – såväl den partipolitiska som den bredare, intellektuella – har i decennier varit van vid att utgöra debattens mittfåra, diskussionens givna utgångspunkt. Det som alla andra måste förhålla sig till. Det har skapat en grandios självbild.”

Det ligger något i det där. Samhället har förändrats och vänstern har inte följt med. Dessa debattörer kan dock göra bättre av sig  - vi väntar på ett öppet och sansat debattklimat, för samhällets bästa. Ryck upp er, vänsterskribenter.

Läs gärna: Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar, Johan Lundberg, Maria Sveland, Martin Marmgren, Markus Uvell

Det känns väldigt passande att avsluta det här inlägget med att citera 80-talsgruppen Beastie Boys:

“You gotta fight for your right to party!”

På många sätt är frågor som denna, om krogars öppettider, perifera icke-frågor: den rör ett fåtal personer, den ekonomiska vinst eller förlust som står på spel är liten också ur ett snävt Göteborgsperspektiv, och inte ens de som berörs kommer att påverkas i någon enorm utsträckning. Men på ett annat mycket mer grundläggande sätt är frågor som denna enormt viktiga. En persons hållning i såna här frågor avslöjar så mycket mer än hur länge han eller hon tycker att krogar och klubbar borde vara öppna. Den avslöjar också vilken syn personen i fråga har på individen och individens förhållande till politiken. Är individen och individens val något som faktiskt är värt något, eller är individen bara en betydelselös del av det hela vilkens val och önskemål inte är värt något så länge inte de flesta andra tycker likadant?

Om man lutar åt det andra alternativet ser man säkert inga problem med socialresursnämndens beslut i Göteborg tidigare idag. De som vill vara ute och klubba längre än till klockan tre, de kan väl inte vara så många, och branschen kommer ju inte dö direkt, så då gör det väl inte så mycket att de här människorna inte får göra som de vill, eller?

Jo, faktum är att det gör det, åtminstone för dem som liksom jag är liberaler och faktiskt tycker att individer och deras frihet att välja själva har ett värde. Politiken och det offentliga ska utgöra medborgarnas tjänare, inte medborgarnas herrar. Det offentliga ska således anpassa sig efter människorna, inte tvärtom. Om det är så att tillräckligt många människor vill vara ute och dansa klockan halv fem på morgonkvisten, så kommer det också att vara så att någon genom den fria marknaden gör det möjligt för dem att vara ute och dansa klockan halv fem på morgonkvisten. Så länge inte någons frihet kränks av det är det något som politikerna i sitt uppdrag ska förhålla sig till, inte ifrågasätta och försöka ändra.

Det offentliga har vissa åtaganden gentemot medborgarna, ett sådant är att garantera alla människors frihet och säkerhet. Från kränkningar från varandra, från främmande makt, och från offentligheten själv. Dagens beslut i sociala resursnämnden i Göteborg motiverades med att nattlivet i staden ger upphov till bråk och stök, med andra ord, det offentliga klarar inte av sitt åtagande att försvara alla medborgare ifrån övergrepp från andra medborgare. Lösningen då är inte som majoritetspolitikerna i Göteborg föreslår, en ytterligare frihetskränkning – av samtliga medborgare dessutom – genom att hårdare reglera krogars och klubbars öppettider (i synnerhet inte då problemet med stor sannolikhet skulle bli värre av att tvinga samtliga krogar att stänga tre), utan att se till att polisen klarar av sitt uppdrag bättre. Det kan ske genom bättre utbildning, bättre rutiner, eller mer resurser.

Utgångspunkten för all politik bör alltid vara att människor är fria att göra som de vill såvida det inte finns mycket goda skäl för att hindra dem från att göra det. I många sammanhang i dagens Sverige är det dock precis tvärtom. Till exempel så finns det inte dansförbud för de tillfällen då det är olämpligt att dansa som det borde vara, istället krävs alltid ett danstillstånd för de tillfällen då människor vill dansa. Det är orimligt, och bör förändras.

Festen är slut i Göteborg…

Thatcher kunde och borde ha gjort mer för att motarbeta den rasistiska och odemokratiska regimen i Sydafrika, därom råder ingen tvekan. Det gör det inte heller om att Thatcher landade fel i frågan om dödsstraff, som är en förlegad och omänsklig form av bestraffning. Vad beträffar vänskapen med Pinochet låter det sig lätt konstateras att dennes gärningar under tiden som diktator var så grymma och fruktansvärda att de omöjligen kunde ursäktas av den hjälpande hand han utsträckte till Storbritannien under Falklandskriget som Thatcher sökte göra gällande i slutet på 90-talet. Därutöver borde Thatchers och Pinochets vänskap få förbli en privatsak dem emellan, betraktad med insikten om att två personer kan vara vänner trots fundamentalt olika politiska uppfattningar. Möjligen har Hägg själv inga oliktänkande vänner och bekanta, det vet jag inget om, men om så är fallet kan jag själv – som har goda vänner såväl långt till vänster som långt till höger – intyga att det är möjligt för vänskap att överbrygga åsiktsmässiga klyftor. För att sammanfatta så var Thatchers politiska gärning, alldeles oavsett vad man må tycka om hennes inrikespolitiska bedrifter och i likhet med de flesta andra politikers, inte helt fläckfri.

Med det fastslaget tycker jag att det kan vara på sin plats att utvärdera i vilken position Carina Hägg faktiskt är att med ett högt tonläge ställa krav på Annie Lööf att ta avstånd från Margaret Thatcher. Är det underlag från vilket hon riktar sina krav verkligen så klanderfritt och obefläckat som man kan anta med tanke på kraven hon ställer på andra? Det låter sig snart och utan något omfattande grävande konstateras att så inte är fallet.

De krav Hägg ställer på Lööf handlar om att hon bör ta avstånd ifrån en person från ett annat land och ur ett annat parti eftersom den berörda personens idéer rimmar dåligt med moderna demokratiska värderingar. I Häggs fall behöver man dock inte ens gå utanför hennes eget parti för att hitta personer vars värderingar är långt ifrån moderna och demokratiska. Socialdemokraterna, som Hägg ju företräder, har inte bara i sina partiled utan faktiskt också i sina regeringar inhyst personer som förfäktat idéer som är tydligt besläktade med de idéer som framfördes av en liten man med fyrkantig mustasch i 30-talets Tyskland. Jag åsyftar naturligtvis Alva och Gunnar Myrdal, som förordade social ingenjörskonst i dess värsta form. Det som skulle omdanas var enligt makarna Myrdal inte bara samhället, utan också själva medborgarna. Man ville ha ”skärpta kvalitetskrav” gällande det så kallade ”folkmaterialet”. I boken Kris i befolkningsfrågan skriver de:

”Det kan knappast från någon synpunkt försvaras, att barn få födas och växa upp hos sinnesslöa föräldrar… …Ett ytterligare skäl för ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande har man i det av forskarna framdragna förhållandet, att just de ärftliga fallen av sinnesslöhet oftast torde finnas, ej bland idioterna och de svårast imbecilla, utan bland dem som befinna sig utanför anstalterna och därför nu ha en av varken förnuftet eller samhället reglerad fortplantingsdrift.”

Makarna Myrdals idé var att de icke önskvärda folkelementen genom omfattande tvångssteriliseringsprogram skulle förhindras att sprida sina samhällsvådliga gener vidare till nästa generation. Jag hävdar inte att Alva och Gunnar Myrdals idéer är närbesläktade med de fruktansvärda illdåd som begicks i Tyskland under 30- och 40-talet, absolut inte, ty steget mellan tvångssterilisering och massmord är ohyggligt långt. Men de är besläktade, grundprincipen bakom dem är samma, människor som delar en viss egenskap de omöjligen kan rå för kränks på ett oförsvarligt sätt i folkflertalets namn. Vissa söker ursäkta makarna Myrdals osmakliga idéer på 30-talet med att den sortens idéer ”låg i tiden”. Det är förstås sant, men en anskrämlig idé blir inte mindre anskrämlig för att den delas av många, och paret Myrdals tankar ursäktas således inte av det förhållandet. Lika lite som Pinochets avskyvärda illgärningar ursäktades av att han varit Storbritannien behjälplig i att försvara sig mot Argentina under Falklandskriget.

Men inte ens om man med hänvisning till att ”det låg i tiden” väljer att bortse från den bruna fläck delar av Alva och Gunnar Myrdals arv utgör i den socialdemokratiska historien och istället undersöker Carina Häggs parti mer i Thatchers samtid är det några problem att finna uttryck för omoderna och ickedemokratiska värderingar. En ymnig källa till sådana värderingar i Thatchers samtid var Olof Palme. Olof Palme tog förvisso kraftigt avstånd från Apartheid, men istället kallade han Röda Khmerernas blodiga maktövertagande i Kambodja för:

”En stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde.”

Det som för Palme var ”en stor seger” var dock för kambodjanerna inledningen på ett skräckvälde vars like världen aldrig tidigare (lyckligtvis inte heller senare) skådat, under vilket fler än 3 miljoner människor dog till följd av avrättningar, svält, och överarbete under slaveriliknande förhållanden. Och Palme var förvisso inte vän med diktatorn Pinochet, men föreföll stå på mycket god fot med diktatorn Fidel Castro, vars regim var (är) än mer förtryckande än Pinochets. Om den teokratiska diktaturen Iran sade Palme att:

”De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.”

Det som vi i våra dagar känner som religiöst förtryck av värsta sort, där kvinnor stenas till döds som straff för otrohet och där demonstranter blir brutalt misshandlade när de protesterar mot regimen, det hävdade Palme var pedantisk noggrannhet för demokratiska ändamål.

Jag hävdar självfallet inte att paret Myrdals idéer om befolkningsförädling och Olof Palmes ständiga diktaturflirtar är något som den moderna socialdemokratin står för, att påstå något sådant hade varit absurt. Däremot så uppfattas Palme än idag som en förebild av många inom socialdemokratin. Inte på grund av det diktaturkramande som var en ständigt närvarande del i hans politiska gärning får man anta, utan av andra skäl. På samma sätt är det med Thatcher, hon hade fel i ett flertal frågor, viktiga frågor därtill, men det är inte det som hon idag koms ihåg och beundras för. Sanningen är nog den att det inte finns några politiska partier, åtminstone inte något svenskt parti med rötter i förkrigstiden, som helt saknar skelett i sin garderob. Vill Carina Hägg i det läget ändå företräda något slags högre moral och klanka ned på alla som inte lever upp till den så är det givetvis bra och hon förtjänar all heder för det, men hon gör rätt i att i det läget sopa rent framför sin egen dörr innan hon kritiserar andra för att de inte håller rent framför sin.

Att ha ett jobb att gå till är betydligt bättre än att leva på försörjningsstöd – det borde vara en självklarhet för alla, men så är inte fallet. Ung Vänsters förbundsordförande, Stefan Lindborg, klagar på förslagen om ungdomslöner. Vi talar om 12 000 kronor före skatt. Lindborg menar att en ungdom inte kan leva på sådana kostnader om det inte följs utav lägre hyror och priser i butikerna.

Vilket får mig att undra – hur klarar då en student att under en månad leva på de cirka 9 000 kronor med lån och bidrag som man får från CSN under sina studier? Jag klarar mig på denna summa och skall göra det i några år framöver – varför kan då inte en arbetslös ungdom göra det under ett år?

Vänstern verkar missförstå dessa förslag (ibland undrar jag om de gör det medvetet) men ungdomslöner gäller inte alla och ska inte heller gälla livet ut för den som anställs med sådana villkor. Det är ju en självklarhet som helt förbises av vänsterdebattörer. Jag tycker att det är klokt och naturligt att en arbetsgivare ska kunna anställa en ungdom för en lägre lön under en period då den anställde utbildas och förbereds i sitt yrke.

Ibland undrar jag om vänstern satt sig in i verkligheten – de ungdomar jag talat med är givetvis inte glada över att anställas med lägre lön men förstår det nödvändiga. “Hellre att jag jobbar än lever på bidrag liksom”.

Det bör givetvis även sägas att man inte ska nöja sig med dessa åtgärder – arbetsmarknaden måste reformeras och göras mer flexibel, samtidigt som man även underlättar för företag att anställa och växa. I vår stelbenta arbetsmarknad är människor fastlåsta vid sina jobb medan ungdomar och nysvenskar är utlåsta från arbetsmarknaden. Det här problemet måste åtgärdas med bland annat en reformering av LAS. Modellen som är värd att studeras är “flexicurity” – ett system där en rörlig arbetsmarknad kombineras med en generös arbetslöshetsförsäkring.

Det är dags att vi tar itu med ungdomsarbetslösheten. Sollentuna tar täten i denna kamp och arbetsmarknadens parter bör följa dem.

Läs mer: Svenskt Näringsliv, Dagens Nyheter

Det kan förvisso upplevas som positivt att statens intäkter, vilka används för att finansiera den offentliga välfärden, ökas med hjälp av ett statligt spelbolag. Men ökade statliga intäkter räcker inte för att motivera att staten ställer sig i vägen för människor som vill starta och driva företag i en viss bransch, eller för människor som vill köpa en viss vara eller tjänst som inte tillhandahålls av monopolet men skulle ha funnits att köpa på en marknad med fria aktörer. Än mindre för att motivera att staten skadar människor genom att försätta dem i missbruk av spelande.

Ofta anförs folkhälsoskäl som anledningar för att upprätthålla ett statligt spelmonopol.De som värnar monopolet hävdar att det är bra med ett monopol eftersom spelande är något som människor kan bli beroende av. Det är förstås sant, men skulle ett spelberoende vara mindre problematiskt för att det är staten som tillhandahåller tärningarna, spelmarkerna, lotterna eller vad det nu må vara man är beroende av? Av någon anledning har jag svårt att tro det. En monopolkramare skulle sannolikt bemöta den här kritiken med att poängen med monopolet inte är att de spel monopolet tillhandahåller är mindre farliga än spel som tillhandahålls av privata företag, utan att genom ett monopol kan man på politisk väg begränsa tillgången på hasardspel, samt att monopolets intäkter används till att behandla spelmissbrukare. Det argumentet faller dock platt till marken då man tar i beaktande att Svenska spel “begränsar tillgången” på hasardspel genom att årligen spendera en dryg miljard på att marknadsföra nyss nämnda hasardspel och därtill ständigt lanserar nya internet- och mobilapplikationer för att göra dem tillgängliga överallt dygnet runt, och att de inte spenderar mer än ca 26 miljoner kronor årligen på behandling av spelmissbruk. Det motsvarar ungefär en halv procent av monopolets årliga vinst efter skatt, alternativt ungefär lika mycket som årligen utbetalas i Trissvinster.

För att illustrera effekterna av Svenska spels ansträngningar för att “begränsa tillgången” på och minska skadeverkningarna till följd av hasardspel kan nämnas att Svenska spel lanserade en sajt för nätpoker den 30 mars 2006 (svenskarna hade redan tidigare haft möjlighet att spela nätpoker på utländska sajter, men Svenska spel kände sig nödgade att starta upp en egen sajt för att ge svenskarna möjlighet att “spela tryggt”). I september 2007 redovisade Dr Kalle Tryggvesson i en rapport författad åt Folkhälsoinstitutet att en betydande andel av svenska spelare började få spelrelaterade problem med nätpoker. Kort därefter meddelade Svenska spel stolt att man nu hade över 110 000 nätpokerspelare på sin sajt.

Nial O’Connor som skriver för bettingmarket.com skriver följande om Sveriges spellagstiftning: “Enligt den perversa logik som ligger till grund för Sveriges spelpolitik kan man konstatera att de (de svenska spelarna, min anm) åtminstone blir beroende av nätpoker som tillhandahålls av den svenska staten. Svenska spels alldeles egna självuppfödda spelmissbrukare.”

Det O’Connor pricksäkert träffar i citatet ovan är att Sveriges spelpolitik präglas av allvarliga inneboende motsättningar. Å ena sidan vill svenska politiker ha ett statligt spelmonopol för att värna folkhälsan. Å andra sidan vill samma politiker att det statliga monopolet ska dra in så mycket pengar som möjligt till statskassan så att man kan utfärda och finansiera storslagna och dyra löften till väljarna. Missbruk och beroende är alltid beklämmande, oavsett vem som drabbas och vem som tillhandahåller det som framkallar beroendet. Men det är ett synnerligen allvarligt problem när det är staten som orsakar det. Statens oomtvistligt viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare, från varandra, från främmande makter, och från staten. Vissa skulle lägga till “från sig själva” och med det motivera spelmonopolet. Problemet med det resonemanget i det här sammanhanget är bara att det inte är sant. Staten skyddar inte människor från sig själva genom monopolet, tvärtom. Staten är den som leende stoppar tärningarna i handen på spelmissbrukaren. Det är djupt omoraliskt och något som måste upphöra snarast.

Det omoraliska agerandet från statens sida hade möjligen kunnat motiveras om det trots allt inneburit att färre människor än vad som annars varit fallet ägnat sig åt hasardspel och – viktigare, då hasardspel i sig inte är något fel – hamnat i spelmissbruk. Så är med stor sannolikhet dock inte fallet. Studier visar att i Storbritannien, där man sedan 40 år har en avreglerad spelmarknad, ägnar sig 73% av den vuxna befolkningen åt någon form av spel om pengar, och 0,9% av den vuxna befolkningen uppges vara “problem gamblers”. I Sverige ägnar sig 70% av den vuxna befolkningen åt någon form av spel om pengar (alltså en försumbart lägre andel än i Storbritannien) men hela 2% av den vuxna befolkningen är problem gamblers (Det vill säga en mer än dubbelt så stor andel som i Storbritannien). Intressant är för övrigt att i Storbritannien så har de här siffrorna varit ganska stabila under lång tid, medan andelen av befolkningen som ägnar sig åt spel om pengar i Sverige under de senaste 10 åren – alltså ungefär samma period som Internet möjliggjort för svenska spelare att spela hos utländska företag – minskat med 18%. Jag påstår inte att det finns ett kausalt samband, det vet jag på tok för lite för att påstå, men korrelationen antyder att det kan finnas ett samband mellan ökad konkurrens, alternativt minskad marknadsandel för monopolaktören, och mindre spelande.

Anledningen till att Storbritannien som inte anammar “socialt ansvarstagande” i samma grad som Sverige vad gäller hasardspelande ändå presterar bättre när det gäller att motverka spelmissbruk tror jag är att staten där inte har något intresse av att människor spelar. Staten kan tidigt sätta in resurser för att behandla människor som börjat få problem med sitt spelande (det kan man såklart i Sverige också, men jag tror inte att det görs, dels eftersom staten har ett intresse av att Svensson spelar bort sina pengar på Svenska spels hemsidor, och dels eftersom Svensson tror att det inte är någon fara för att bli beroende när självaste staten stämplat spelandet som säkert) och noggrant granska och övervaka spelföretagens verksamhet (det tror jag inte görs på tillbörligt sätt i Sverige idag, eftersom monopolföretaget är statligt, och övrigt spelande inte övervakas alls).

Istället för dagens monopolsystem borde staten utfärda licenser till aktörer som uppfyller tydliga verksamhetskrav för att minimera risken för att människor blir spelmissbrukare samt säkerställa att de som ändå blir det tidigt uppmärksammas och får hjälp. Det skulle gagna nästan alla. Det totala överskottet till såväl konsumenter som producenter skulle bli större (då en marknad alltid är effektivare än en statlig verksamhet), konsumenterna skulle dessutom få ett bättre och marknadsenligt utbud av speltjänster, och missbrukarna skulle bli färre och få hjälp fortare. De enda förlorarna skulle vara Anders Borg och hans finansdepartement som sannolikt skulle få lite mindre pengar att bolla med. På sikt handlar det dock inte om någon stor förlust för de offentliga finanserna om man tar med i beräkningen att avskaffandet av monopolet skulle leda till en större och effektivare spelmarknad vilken fortsatt skulle generera statliga intäkter i form av skatter och licensavgifter. Dessutom skulle summorna det offentliga lägger på vård och behandling av spelmissbrukare minska drastiskt.

Båda artiklarna är mycket läsvärda och anmärkningsvärt pricksäker kritik av den svenska kulturvänstern. Man behöver inte läsa många ord i kultursidorna för att bli plågsamt medveten om den åsiktsmässiga konformitet som råder i kultursverige. Ohlssons uppmärksammade artikel i början av januari har givit liv åt två sorters diskussioner. Dels en diskussion som egentligen inte är en diskussion utan snarare den enade kulturvänsterns ramaskri mot att 1) Ohlsson luftar tankar som strider mot kultursveriges gängse uppfattning och 2) att Ohlsson hävdar att den toleranta kultureliten inte tolererar att människor i de egna leden sticker ut ur den politiska kongruensen.

Otaliga är de företrädare för kulturvänstern som sökt tillrättavisa Ohlsson och de som delar hans uppfattning av nyss nämnda kulturvänster. Samtliga har de misslyckats kapitalt, ty den bild av verkligheten de försöker etablera och upprätthålla är bara just det, en bild, en illusion. De har alla fallit på eget grepp då de i ena sekunden talat sig varma för tolerans och mångfald, och i nästa kräver rättning i leden och unisont går på storoffensiv mot oliktänkande. Bland det mest intressanta med protesterna mot Ohlssons artiklar är att vänsterprofil efter vänsterprofil stigit fram och bedyrat hur fel Ohlsson har om kulturens vänsterkonformitet, medan företrädare för en eventuell “kulturhöger” alltjämt lyst med sin frånvaro. Jag tänker att om det nu är så att Ohlsson faktiskt har fel, och det faktiskt inte förekommer någon politisk likriktning i kulturvärlden, så borde det i rimlighetens namn finnas en kulturhöger också, och det torde i så fall ligga i deras intresse att kliva fram och offentliggöra sin existens. Men icke. Så har inte skett.

Den andra sortens diskussion som Ohlssons utspel givit upphov till, är den – enligt mig – betydligt intressantare diskussionen om varför det faktiskt är så att kulturen i så hög utsträckning är vänster. De som presenterat sina teorier om anledningarna utgör en brokig skara människor från såväl höger som vänster; Erik Helmerson, Sven Wollter, Adam Cwejman, och Bengt Berg är bara några. Möjligen är någon eller några av dem sanningen på spåren. Jag kan för lite om kulturvärlden för att definitivt uttala mig om vilka förklaringar som är rätt (jag tänker dock våga mig på en gissning längre ned), däremot har jag hyfsat goda kunskaper om världen utanför kulturvärlden, och med de kunskaperna kan jag i alla fall slå fast att vissa av de förklaringar som föreslagits med all säkerhet är fel.

Ett av de mer anmärkningsvärda misslyckandena med att förklara kulturens vänstervridning svarar Dan Jönsson för. Han frågar sig på DN Kultur hur det kan uppfattas som modigt att vända kappan efter vinden, som han menar att Ohlsson gör. Enligt Jönsson så vänder Ohlsson kappan efter vinden, alternativt “sjunger opportunismens höga visa”, då han kritiserar vänstern samtidigt som “den ideologiska maktbalansen förskjutits så totalt att liberala och konservativa värderingar numera genomsyrar inte bara ekonomin, som de alltid gjort, utan även politik och medier.”. För det första så kan man i ljuset av vad Ohlsson fått utstå konstatera att han ingalunda vänt kappan efter vinden. Snarare än en vind har han drabbats av en vildsint skitstorm, och kappan hans har blåst all världens väg. För det andra så kan man dra slutsatsen att Jönssons kontakt med verkligheten måste vara mycket liten. Med att “liberala och konservativa värderingar numera genomsyrar… …även politik och medier” syftar Jönsson såklart på att en borgerlig regering för första gången i Sveriges historia blivit omvald och på att det socialdemokratiska partiet befinner sig i kristillstånd, men det är likväl ett befängt påstående. Den borgerliga regeringens omval och det socialdemokratiska partiets kris är förvisso sanningar som inte går att ifrågasätta, men den borgerliga regeringen vann valet för att den framstod som duktigare socialdemokrater än socialdemokraterna själva, och socialdemokraterna befinner sig i kris på grund av idétorka och icke-behovet av ett socialdemokratiskt parti när en borgerlig allians är duktigare socialdemokrater. Konservativa värderingar spelar en ytterst marginaliserad roll i såväl politik som media i Sverige, och att påstå att någotdera genomsyras av liberala värderingar är minst sagt magstarkt då till och med de påstått liberala partierna motsätter sig marknadshyror samt vurmar för skyhöga marginalskatter. och det är ett välkänt och välbelagt faktum att de som skriver i media är mer vänster än samhället i övrigt.

Av sitt felaktiga antagande om konservativa och liberala värderingars utbredning i samhället drar Dan Jönsson “rent praktiskt” slutsatsen att kulturen är den plats i samhället där vänstern fortfarande kan få plats. På ett mer teoretiskt plan förklarar Jönsson kulturens vänstervridning med att “varje samhälle har ett behov av systemkritik, av en motoffentlighet som ser på systemet utifrån och sätter själva dess konstruktion under debatt.” Jag tror inte att Jönsson har direkt fel i det påståendet, systemkritik tror jag är både nyttigt och nödvändigt, men det duger inte som förklaring till varför kulturen är vänster. Tvärtom. Om den roll kulturen spelat i samhället varit att “se på systemet utifrån” och vara en “motoffentlighet” borde ju kulturen enligt varje logiskt resonemang vara höger. Tänk efter, Sverige har världens högsta skattetryck, staten har monopol på både alkohol och spel om pengar, äger stora andelar i banker, telekombolag, skogsbolag och elbolag, samt reglerar sönder vissa marknader såsom exempelvis bostadsmarknaden. Därtill så är det staten, landstingen, och kommunerna, det vill säga det offentliga, som finansierar en ansenlig del av den kultur som Jönsson menar ska fungera som systemkritik och en motoffentlighet. Med andra ord så befinner sig kulturen i ett beroendeförhållande till staten och offentligheten. Och just här tror jag att anledningen ligger till att kulturen är vänster.

Kulturarbetare är människor som utvecklat kreativitet inom ett område som andra människor inte värdesätter lika mycket som kreativitet inom andra områden. Någon kom på mobiltelefonen och började tillverka och sälja sådana, något den personen kunde göra eftersom andra människor tyckte att mobiltelefonen var en schysst grej värd att betala för. Någon annan kom på flygplanet och började tillverka och sälja sådana, något den personen kunde göra eftersom andra människor tyckte att flygplanet var en schysst grej värd att betala för. Ytterligare någon annan kom på Spotify och började sälja rättigheter att använda det, något den personen kunde göra eftersom andra människor tyckte att Spotify var en schysst grej värd att betala för. Men utöver alla människor som kommer på varor och tjänster som folk värdesätter och är beredda att betala för så finns också många människor som kommer på och skapar varor och tjänster som folk förvisso kanske i någon mån värdesätter, men inte tillräckligt mycket för att vilja betala för det. Och många av de människorna lockas säkerligen av idéer i stil med att vad som produceras inte ska avgöras av vad människor själva vill ha och kan tänka sig att betala för utan istället av någon annan som vet vad människor faktiskt behöver och bör betala för. Någon som förstår att det skulle vara bra för människor att se min nya pjäs eller lyssna på min nya konsert, även om de inte inser det själva.

Detta är inte något som jag tror gäller uteslutande för kulturarbetare eller kulturbranschen, utan jag tror att människor som vill leva av sådant som andra människor inte värdesätter och är beredda att betala för överlag är mer vänster än andra. Jag rekommenderar dem som inte tror på att så är fallet att kolla på valresultaten i kommuner och valkretsar där det finns stora nedläggningshotade arbetsgivare och jämföra dem med de genomsnittliga valresultaten. Som exempel kan nämnas att i Trollhättan, där varenda kotte vet om att SAAB tillverkar världens bästa bilar men att de korkade bilköparna tyvärr inte inser det, fick Socialdemokraterna egen majoritet i kommunvalet 2010 och i riksdagsvalet blev de mer än 30% större än i riket som helhet. Anledningen till att vi fått en hel bransch som är vänster är att vi sorterar människor med det skattefinansierade kulturstödet. Hade kulturen fått bära sina egna kostnader så hade bara den kultur som människor tycker är så pass bra att de vill betala för den blivit kvar. Många av dem som idag utgör kulturvänstern hade då fått se sig om efter försörjning på annat håll, någon kanske hade utbildat sig till ingenjör, någon annan hade fått jobb inom vården, en tredje hade blivit kassörska på i en ICA-butik osv. En del av dagens kulturvänster hade såklart blivit kvar i kulturbranschen, men de hade då inte varit kulturvänster, utan kort och gott vänster.