06.00 Rapport
Nyheter.

06.05 Sportspegeln
Höjdpunkter ur söndagens sportnyheter.

06.25 Gomorron Sverige
Nyheter, och ”tips om mat och resor och recensioner av film och böcker med mera.”

10.00 Melodifestivalen 2013
Repris av Melodifestivalen från i lördags.

10.45 Sverige
Kulturmagasin. ”En överfull tvättstuga och grannens dånande motorgräsklippare förvandlas till konst på Vetlanda museum.”

11.15 Sportspegeln
Repris från igår, som till två tredjedelar visades klockan 06.05.

11.45 The big C
Repris från igår. Amerikansk dramakomediserie från 2012. ”Alla är på plats i Puerto Rico, och samtidigt som Cathy laddar för att lära sig dyka, vilar nu ansvaret tungt på Pauls axlar. Joy är död, och hennes fans väntar sig nu att Paul ska leverera.” Visas även i SVT1 senare inatt

12.15 Skavlan
Repris från i fredags. Visas även i SVT24 senare på dagen, och i SVT1 imorgon (Vilken tur, så kan alla som missade det i fredags, och idag, och idag igen, se det imorgon!).

13.15 Gårdarna runt sjön
”Svenskt drama från 1957. Om kärlek, intriger och svartsjuka på slotten och herresätena runt sjön Åsunden, där släkterna Riddercrona och Stjernudd residerar.”

15.05 Gomorron Sverige
Repriser från morgonens sändning

15.35 Familjehemligheter
Dokumentärserie från 2011. ”Det kan kännas svårt när en släkting dör, men det kan bli riktigt dramatiskt när testamentet öppnas. Vad händer när en helt annan sanning än som tidigare varit känd?” Visas även senare idag i SVT1, och på torsdag i SVT1.

16.30 VM-rally 2013
Höjdpunkterna från Mexiko-rallyt.

17.30 Sverige idag
Nyhetsprogram med det senaste från SVT:s regionala redaktioner. Även i SVT1 inatt (i fredags rapporterades bland annat om hur barn utanför Sala satte ut biholkar, som fågelholkar, fast för bin som är ”lite utrotade”).

17.55 Sportnytt
Sport

18.00 Rapport
Nyheter.

18.10 Regionala Nyheter
Som nyheter, fast regionala.

18.15 Fråga doktorn
Svenskt hälsomagasin.

19.00 Kulturnyheterna
Kulturnyheter

19.15 Regionala Nyheter
Regionala nyheter

19.30 Rapport
Nyheter

20.00 Drömmen om landet
Svensk realityserie från 2013. ”På bondgården på Öland verkar familjen äntligen hitta en lösning på de oinbjudna vildkatterna.”

21.00 Molanders
Svensk dramaserie från 2013. ”Fanny och Farshad går och bowlar, och får sällskap av Olof.”

21.45 Nittiotalisterna: Stå på tå
Svensk dokumentär från 2013. ”En film om tonårens märkliga kombination av gränslös hybris i ena sekunden och bottenlös osäkerhet i den andra.”

22.00 Game of thrones
Amerikansk fantasyserie från 2012.

22.55 Bored to death
Amerikansk komediserie från 2011.

23.20 Rapport
Nyheter

23.25 Familjehemligheter
Repris från 15.35

00.20 Mord i paradiset
Brittisk kriminalserie från 2011.

01.15 Rapport
Nyheter

01.20 Barnläkarna
Repris från igår. ”Kirurgerna pendlar mellan storartade succéer och ödesdigra misstag, hela tiden vägs riskerna mot chanserna.”

02.20 Rapport
Nyheter

02.25 The big C
Repris av reprisen från igår som gick tidigare under dagen

02.55 Bored to death
Repris av programmet som sändes exakt fyra timmar tidigare.

03.20 Minnenas television: Eric Ericson och OD
Repris från 23 februari. En av Orphei Drängars capricer från 1985.

04.50 Sverige idag
Repris från tidigare idag

05.15 Fråga doktorn
Repris från tidigare idag

Vanligtvis avvisar liberaler idén om kvotering med hänvisning till en eller flera av följande saker; kompetens, privat äganderätt och den förolämpning som det innebär att kvoteras. Kompetensargumentet går ut på att den som är mest kompetent ska få ett jobb, ett uppdrag eller en utbildningsplats, oavsett vad hen har för kön, hudfärg eller annan irrelevant egenskap. Privat äganderättargumentet brukar användas när det som debatteras är kvotering till privata positioner, exempelvis bolagsstyrelser. Argumentet bygger på att de som äger företag ska vara fria att själva välja vilka som ska styra det. Förolämpningsargumentet handlar om att det är att förnärma en person att ge henom exempelvis ett jobb på grund av ett irrelevant attribut snarare än för kompetens, eftersom det implicerar att hen inte klarar av att på egna meriter få jobbet.

Samtliga argumenten är bra och riktiga. Jag tänkte emellertid lyfta ett fjärde argument som används alltför sällan, trots att det är minst lika gångbart som något av de tre argument jag nyss tagit upp: kvotering kan långsiktigt skada kampen för jämställdhet.

Jämställdhet handlar om lika möjligheter, inte lika utfall. I ett jämställt samhälle, ett samhälle där alla människor ges samma möjligheter oavsett kön och etnicitet, tror jag förvisso att skillnader i utfall mellan män och kvinnor skulle komma att utjämnas med tiden. Om män och kvinnor mötte samma möjligheter och förväntningar skulle löneskillnader försvinna, män och kvinnor skulle i genomsnitt ta ut lika stor del av föräldraförsäkringen och göra lika mycket av hushållsarbetet. Fler kvinnor skulle bli bilmekaniker och fler män skulle bli sjuksköterskor, osv. Det innebär dock inte att det jämna utfallet är målet. Målet är att människor utifrån sig själva ska kunna göra vilka val de vill utan att mötas av hånleenden och förminskanden.

Snarare än att göra samhället mer jämställt riskerar alltså kvotering att dölja den ojämställdhet som finns. Om Eva och Anders har olika möjligheter och möter olika förväntningar i sin karriär så hjälps inte Eva av att Yvonne kvoteras in i en bolagsstyrelse. Orättvisan som drabbar Eva består. Skillnaden är bara att den då inte syns lika tydligt.

Kvotering är en kosmetisk åtgärd. Statistiken – de siffror som är symptomet på samhällssjukdomen – blir kanske snyggare om man kvoterar in kvinnor här och män där. Men precis som ett barn med vattkoppor inte blir mindre sjukt för att man sminkar över dess prickar så blir inte samhället mer jämställt för att man skyler över ojämställdheten.

På grund av sin ideologi hamnar liberaler i en märklig situation när de ska fatta beslut som berör andra. Hur är det möjligt att fatta ett beslut som direkt berör en annan individ utan att bli en del av det förtryck liberaler vill befria individen från? Hur kan en liberal bestämma över individer han eller hon aldrig träffat utan att avsiktligen eller oavsiktligen begränsa dessa personers frihet?
Detta är liberalismens största praktiska dilemma.

Makt är något som lockar nästan alla och de flesta av oss känner nog någon som fått mer makt än vad han eller hon klarat av att hantera. Det är inte ovanligt att människor med de bästa intentioner i slutändan berusas av makt och fattar beslut han eller hon aldrig ens skulle ha övervägt tidigare.
För socialister, kommunister, konservativa och diverse företrädare för andra ideologier handlar detta dilemma om när det är dags att sluta använda sin makt. För liberaler uppstår  detta dilemma långt tidigare än så. Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt.

En liberal som på allvar tror på individens förmåga och minns att inget liv är det andra likt har i sin roll som makthavare en enda uppgift. Att se till människors frihet.
Att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.

Det är svårt att låta bli att justera, att reglera, att moralisera och att reformera. Det är inte enkelt att komma ihåg hur olika människors liv ser ut. Det är problematiskt att definiera frihet och att bära denna definition med sig som en evig påminnelse vid varje möte, vid varje beslut.

När liberaler misslyckas med att göra just detta har en ytterst obehaglig situation en förmåga att uppstå. Denna situation brukar förklaras med orden ”Du gör som du vill, så länge du gör som jag säger.”.

Så länge individer gör som makthavarna önskar är de fria att själva besluta över sina liv. En illusion av fri vilja och makt över sin egen situation. Skinner måste vara stolt.

Det finns flera exempel på denna logiska kullerbytta, men det absolut tydligaste exemplet är förmodligen Folkpartiets inställning till pappamånader. Partiet gick flera gånger ut med att de stöttade de nuvarande reglerna, men om befolkningen inte blev mer jämställd så skulle en tredje pappamånad införas. Nu öppnar partiet för att göra just det.

Med andra ord: Individer får till en viss gräns bestämma över hur de vill fördela föräldraledigheten, men fördelar de den inte som vi vill att de ska göra kommer vi att frånta dem denna frihet.

Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt. Det liberala dilemmat handlar om att se till människors frihet, att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.
Även när de inte alltid gör som man vill.

Det främsta exemplet på det är nog den här årsgamla signerade ledaren om ensamstående kvinnors möjlighet till insemination. I den landar Hanne Kjöller i att insemination av ensamstående inte borde tillåtas eftersom insemination inte är någon mänsklig rättighet, ungefär (jag kommenterade det ideologiska haveriet här).

Idag levererar ledarredaktionen på DN ett liknande fall av akut ideologisk bortkommenhet i form av en osignerad ledare med rubriken ”syna individperspektivet”. I texten hyllas Folkpartiet liberalernas traditionellt restriktiva alkoholpolitik, eftersom den inte utgått från ett individperspektiv utan från ett samhällsperspektiv, ett ”von oben”-perspektiv, eller bara ren och skär moralism om man så vill. Den givna utgångspunkten för varje liberalt resonemang är emellertid just individperspektivet. Sen kan man också med med individperspektivet som utgångspunkt landa i att alkoholpolitiken borde vara restriktiv, men ingången är då aldrig att alkoholkonsumtion per se är dåligt. Och har man den ingången så finns tveklöst skäl att ompröva Sveriges restriktiva alkoholpolitik.

De senaste 30 åren har Sveriges alkoholpolitik successivt liberaliserats. Med anledning av inträdet i EU 1995 har mängden alkohol man får föra in i Sverige från utlandet (från annat EU-land) nästan trettiofaldigats, Systembolaget har infört lördagsöppet, och krogar och restauranger med utskänkningstillstånd har femdubblats till antalet och har därtill generösare öppettider. Som en konsekvens av liberaliseringarna konsumerar medelsvensson idag 16 procent mer än hen gjorde 1996. Alkoholens skadeverkningar har dock inte ökat, vare sig för alkoholkonsumenter eller för tredje part. Det dödliga våldet med alkoholkoppling har istället minskat, och alkoholrelaterade döds- och sjukdomsfall har legat stilla under hela 1990- och 2000-talen.

Som liberal kan man inte på denna grund förespråka en mer restriktiv alkoholpolitik. Tvärtom så är uppgifterna en bekräftelse på att frihet under ansvar fungerar, och att alkoholpolitiken kan göras mindre restriktiv utan att det behöver få negativa konsekvenser för tredje part.

De federala utgifterna minskas i och med de automatiska nedskärningarna med mindre än 100 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär 2% av de federala utgifterna. Därmed inte sagt att inte vissa av nedskärningarna kan vara dåliga, och att det hellre hade kunnat göras på annat håll.

Utöver hur små de nu aktuella amerikanska nedskärningarna faktiskt är går det att göra flera andra intressanta iakttagelser av bilden ovan. De är måhända mest intressanta i egenskap av kuriosa, men ändå:

• Sedan nedrustningen efter andra världskriget har de federala utgifterna mer än tolvfaldigats.
• Sedan Harry S Trumans presidentskap (1945-1953) har de federala utgifterna i absoluta tal inte minskat under någon enda president. Att de minskade under hans tid som president beror naturligtvis på nedrustningen efter kriget. Även under Ronald Reagans presidentskap, som brukar lyftas som ett föredöme av högern och ett skräckexempel av vänstern, ökade de federala utgifterna markant.
• Om man bortser ifrån de explosionsartade utgiftsökningarna i samband med de båda världskrigen så har USA:s federala utgifter aldrig vuxit så snabbt som under 2000-talet.
• Aldrig har de federala utgifterna ökat så mycket som under George W Bushs presidentskap.

När man betraktar bilden ovan bör man dock komma ihåg att den amerikanska ekonomin också vuxit väsentligt under motsvarande period. Den har inte tolvfaldigats sedan andra världskriget, men väl tredubblats:

De senaste månaderna har det tjatats rätt mycket om centerpartiet. Mediabruset kan, utan allt för stora förenklingar, delas upp i två frekvenser. Den första är ”Centerpartiet kommer gå under för de tappar väljare” och den andra är ”wow, ett idéprogram med massa coola grejer som Sverige inte är moget för, synd att Centerpartiet kommer gå under”.

Antalet skribenter som förutspår Centerpartiets undergång är förvånansvärt stort. Förvånansvärt, eftersom det är extremt ovanligt att ett etablerat parti faktiskt faller ur riksdagen (till och med Kristdemokraterna, som aldrig tilltalat någon större väljargrupp, sitter kvar). Det är lätt att förutspå C:s domedag om man tittar på opinionsmätningarna som en trend för partiets popularitet, de senaste månaderna har det nämligen gått utför. Problemet med dessa förutsägelser är att opinionsmätningarna antagligen inte reflekterar en trend, utan istället handlar om väldigt speciella omständigheter.

Felslutet

Väljare tycker inte om osäkerhet och de tycker inte om konflikter inom partier. Vi såg detta extremt tydligt efter Juholts avgång, då sossarna fortsatte tappa väljarstöd trots att de petat Super Mario. Alla som siktar på att jobba med partistrategi kommer troligtvis se denna effekt (låt oss kalla den ”don’t rock the boat-effekten”) många gånger. Centerpartiet har under det senaste året skakat om sin båt ordentligt två gånger: först valde man en ny partiledare och sedan skrev man ett nytt idéprogramsförslag.

Centerpartiet är ett parti med strukturella problem: man har specialiserat sig på en väljargrupp av stereotypa 70-talsbönder som snart försvunnit helt, man har flörtat så mycket med både höger och vänster att det är svårt att veta var partiet står och man har varit emot Öresundsbron. Det vore galenskap att tro att dessa problem inte ligger bakom Centerpartiets fall från största borgerliga parti till ett av småpartierna som brottas i gruset om resterna från Moderaternas överfyllda bord. Med det sagt så är det ändå för tidigt att börja sörja eller fira Centerpartiets frånfälle. Partiet har nämligen kommit nära att lösa många av sina gamla problem. Både partiledaren och idéprogramet är delar i en process som ska ge partiet en tydlig ideologisk grund och en stark utgångspunkt för att konkurrera med resten av borgerligheten.

Vad tusan är det som händer då?

Om man köper att interna stridigheter och stora förändringar håller borta väljare så bör Centerpartiets nuvarande ”kris” tolkas som en investering. Det är fullt möjligt för partiet att återvinna bortskrämda väljare och komma ur stridsdammet med färre problem än det gick in med. Antingen det eller så fortsätter de bråka till sin död, man kan nämligen aldrig sluta förvånas över politikers stora svårigheter med att bete sig som vuxna, förnuftiga, människor.

”Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att illegalt vara i Sverige”. Det fick Gonzalo Munoz, född och uppväxt i Sverige, höra när han skulle gå ut genom spärrarna i Stockholms tunnelbanor. Att göra spontana ID-kontroller på människor som har ett så kallat icke-svenskt utseende är inte bara etiskt tveksamt, utan även olagligt.
Dock anser Folkpartiet med Johan Pehrson i spetsen att dessa trakasserier är acceptabla för att få bukt med vad som i vissa debatter framställs som Sveriges största problem; papparslösa flyktingar.

Med tanke på att Folkpartiet inte heller tar täten i vissa andra frågor som liberaler historiskt sett tagit strid för är vi tyvärr inte förvånade. FRA och IPRED försvaras aktivt och man tillåter dessa lagar att få större spelrum än vad som tidigare lovats väljarna. Att staten ska ha rätt att övervaka och spana på alla sina medborgare varken kan eller får bli något som vi liberaler accepterar.

Folkpartiet väljer även att istället för att värna om människors säkerhet, göra allt för att få ett narkotikafritt samhälle. Samtidigt som detta kan verka som något ärofyllt så har det bara fått en motsatt effekt. Att missbrukare i detta land ses som brottslingar, enbart på grund av deras missbruk är så kontraproduktivt att dess like sällan skådats. Att Folkpartiet, som ofta säger sig basera sin politik på forskning, ignorerar forskningsresultat på just detta område tycker vi är under all kritik.

Folkpartiet har gjort mycket bra i många andra frågor och utmärker sig positivt i exempelvis kampen för HBT-personers rättigheter. Men detta ursäktar inte övrigt beteende.

Integritetskränkande lagstiftning är inte socialliberalism. Att jaga människor i Stockholms tunnelbanor på grund av deras hudfärg är inte socialliberalism. Att föra en narkotikapolitik som ofta utpekas som rent skadlig och kontraproduktiv av forskare är inte speciellt socialliberalt. Socialliberalism sätter människan i fokus, inte staten.
Om partiet vill leva upp till namnet Folkpartiet Liberalerna bör det väldigt noga tänka över sina ställningstaganden i dessa frågor.

Bilden som ges i rapporten är inte felaktig, den är emellertid väldigt selektiv, varför jag vill försöka nyansera den en smula. Först och främst vill jag belysa tre metodologiska grepp i rapporten som ger en missvisande bild. Det första är att LO i jämförelsen mellan makteliten och den genomsnittlige industriarbetaren inte jämför de bådas lön eller de bådas inkomst, utan de jämför maktelitens inkomster med industriarbetarens lön. Rimligen bör man för att ge en rättvisande bild undvika att jämföra äpplen med päron, vilket är det LO gör i rapporten. LO:s motivering till varför man valt att jämföra maktelitens inkomst med industriarbetarens lön är att den totala inkomsten ”ger en bättre bild av den faktiska ekonomiska standard som positionen ger än vad själva lönen gör”. Det ligger något i det, vill man jämföra faktiskt ekonomisk standard borde man rimligen jämföra inkomster snarare än löner. LO är dock inte konsekventa i detta resonemang, vilket leder oss in på metodologiskt grepp nummer två.

Dels så handlar det naturligtvis om att LO borde jämföra inkomst med inkomst och inte inkomst med lön. Framförallt så handlar det emellertid om att LO – om de vill jämföra faktiskt ekonomisk standard – borde jämföra inkomster efter skatt, och inte inkomster före skatt som är det de gör. En persons ekonomiska standard avgörs ju av personens disponibla inkomst, det vill säga inkomst efter skatter och transfereringar, inte av personens inkomst före skatt.

Det tredje metodologiska greppet LO tar till för att ge en skev bild av inkomstskillnaderna i Sverige är att de använder sig av ett mycket begränsat statistiskt underlag. I rapportens bilaga 1 skriver LO att de satt ett inkomsttak på 200 industriarbetarlöner för den ekonomiska eliten ”för att inte dessa extrema inkomster ska få ett orimligt stort genomslag”. Men genom det statistiska underlaget – 50 av Sveriges bäst betalda verkställande direktörer – har de redan garanterat att extrema inkomster får ett orimligt stort genomslag. Det statistiska underlaget kan ifrågasättas också av andra skäl, då vissa av de verkställande direktörerna i rapporten – exempelvis LKAB:s och IKEA AB:s VD:ar – enligt de uppgifter LO själva presenterar i sitt material har högre lön än total inkomst. Jag har inte granskat de uppgifterna närmare, men vid en första anblick ter det sig orimligt.

Om man utifrån de uppgifter som LO redovisar i rapporten jämför den ekonomiska elitens genomsnittliga lön (ännu bättre hade naturligtvis varit att jämföra inkomster, men LO presenterar dessvärre inga uppgifter om vad en genomsnittlig industriarbetarinkomst är) med den genomsnittliga industriarbetarlönen så blir resultatet ett helt annat. Då kommer man istället fram till att den ekonomiska elitens genomsnittslön ”bara” är knappt 23 gånger så hög som den genomsnittliga industriarbetarens:

Den ”ekonomiska eliten”:
Genomsnittlig ”ekonomisk elitlön”:                                                    12 296 650 kr/år
Kommunalskatt (31,50% av lönen minus grundavdraget):                 – 3 869 384 kr
Statlig inkomstskatt (20% av (lönen minus 383 000 kr*)):                  – 2 380 152 kr
Värnskatt (5 % av (lönen minus 548 300 kr*)):                                   – 586 773 kr
Jobbskatteavdrag:                                                                               21 900 kr

Nettolön:                                                                                             5 482 241 kr
Betald skatt (betald skatt minus jobbskatteavdrag):                          6 792 509 kr
Procent av inkomst betald i skatt:                                                      55,2 %

Industriarbetaren:
Genomsnittlig industriarbetarlön:                                                       316 000 kr/år
Kommunalskatt (31,50% av lönen minus grundavdraget):                 94 511 kr
Statlig inkomstskatt: (20% av (lönen minus 383 000 kr*)):                 – 0 kr
Värnskatt (5% av (lönen minus 548 300 kr*)):                                    – 0 kr
Jobbskatteavdrag:                                                                               20 592 kr

Nettolön:                                                                                              242 081 kr
Betald skatt (betald skatt minus jobbskatteavdrag):                           73 919 kr
Procent av inkomst betald i skatt:                                                       30,5 %

Så mycket högre lön än industriarbetaren
har den ekonomiska eliten: 22,6
Så mycket mer skatt än industriarbetaren
betalar den ekonomiska eliten: 91,9

*För den som undrar över de låga brytpunkterna för den statliga inkomstskatten och värnskatten så är det skiktgränserna som gällde 2011 (då LO:s uppgifter samlades in)

Som sagt, den bild LO förmedlar är inte nödvändigtvis fel, men den är – som synes – väldigt manipulerad för att passa LO:s syften. Den som vill ha en mer verklighetsnära uppfattning om vad svenska verkställande direktörer tjänar kan med fördel läsa Svenskt Näringslivs-rapporten VD-löner 2010, av vilken det framgår att medianlönen för en svensk VD är 960 000 kronor/år (att jämföra med 840 000 kronor/MÅNAD för de 50 bäst betalda enligt LO-rapporten).

Till att börja med, låt oss göra klart vad integration handlar om, för det är ofta oklart. Vad som tycks vara klart och vad de flesta tycks skriva under på är att integration handlar om språk och jobb. Det upprepas likt ett mantra från alla håll i integrationsdebatten. Vad som däremot är oklart är huruvida språk och jobb leder till integration, eller om det är så att den som kan språket och har jobb är integrerad. För mig handlar den politiska diskussionen om det sistnämnda. Om människor inte kan göra sig förstådda i samhället de lever i, eller fastnar i passiviserande bidragssystem och försörjs av andra så har vi ett problem som är politiskt. Följaktligen krävs då politiska lösningar. Sedan finns också en annan form av integration, den som handlar om en djupare form av delaktighet och gemenskap. Den är integrerad enligt den här synen som känner samhörighet med andra i samhället, den som upplever att man är en del av samhället och som delar grundläggande värderingar med de flesta andra i samhället. Språk och jobb är antagligen viktiga nycklar till, men inte fullgoda kriterier för, den här sortens integration. Den här djupare formen av integration är också viktig. En person som inte är integrerad enligt den senare definitionen är emellertid inte ett politiskt problem på samma sätt som någon som inte är integrerad enligt den förra definitionen. Då den senare formen av integration handlar om abstrakta ting som värderingar, kultur och gemenskap, så är det ingenting som politiker vare sig kan eller bör lägga sig i på politisk väg. Staten ska inte försöka pådyvla medborgare vissa värderingar, och politiker kan inte tvinga två personer att känna gemenskap bara för att det vore önskvärt. Med tiden utvecklas värderingar, kultur och gemenskaper på naturlig väg, och den utvecklingen är ingenting som politiker ska ställa sig i vägen för m h a statens våldsmonopol.

Den mer ytliga formen av integration är emellertid, som sagt, något som är angeläget för politiken. Och det finns mycket som politiken kan och bör göra för att förbättra den idag minst sagt bristfälliga integrationsprocessen.

Till att börja med borde samtliga svenska kommuner vara tvungna att ta emot de invandrare och flyktingar som vill till kommunen. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd har man möjlighet att bosätta sig vart som helst i landet, den möjligheten borde alla. Därmed inte sagt att staten ska tvinga alla kommuner att inrätta flyktingförläggningar, det bör vara upp till kommunerna själva, men om jag som invandrare eller flykting utan permanent uppehållstillstånd vill flytta till Vellinge så borde jag ha alla möjligheter att göra det.

När väl den möjligheten etablerats så borde ekonomiska incitament börja utnyttjas i större utsträckning i integrationspolitiken. Med hjälp av statistik från Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle en databas över Sveriges kommuner kunna tas fram. Genom denna skulle en ranking för varje enskild nyanländ person kunna utarbetas, efter hur goda möjligheter personen ifråga har att snabbt lära sig svenska och snabbt få ett arbete i respektive kommun. Den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är goda får ett högre bidrag, den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är sämre får ett lägre bidrag. Att kommunrankingen som tas fram är individuell och inte generell kan inte nog poängteras, detta eftersom de optimala förutsättningarna för integration är radikalt annorlunda för exempelvis en iransk läkare, en afghansk analfabet och en brasiliansk sockerarbetare.

Det var två reformer. Reform nummer tre som Sverige borde genomföra är att avskaffa arbetstillståndet. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd kan man söka jobb och arbeta som man behagar. Så är dock inte fallet för andra som invandrat till Sverige. De måste ansöka om tillstånd att få arbeta. Och då får de inte tillstånd att arbeta generellt, utan tillstånd söks och beviljas bara för en viss typ av arbete för en viss arbetsgivare, och maximalt för två års tid. Eftersom arbetstillstånden måste vara så specifika krävs i praktiken att den som ansöker om det redan har ett jobb garanterat av en arbetsgivare, och att garanteras ett arbete är mycket svårt för den som inte har arbetstillstånd. Det är rena galenskapen. Den som vill och kan arbeta måste givetvis få göra det. Att å ena sidan beklaga sig över att invandrare inte integreras och jobbar i mindre utsträckning än infödda svenskar, och å andra sidan förhindra invandrare från att arbeta genom att kräva arbetstillstånd är rena dårskapen.

En fjärde reform borde vara att liberalisera arbetsmarknaden. Det skulle antagligen vara den viktigaste av alla reformer som skulle kunna genomföras, och inte bara av integrationsskäl. Det skulle också drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet, göra det lättare för grupper långt från arbetsmarknaden att komma i arbete och öka lönespridningen. Sist men definitivt inte minst så vore det etiskt rätt.

Många tror antagligen att jag med ”liberalisera arbetsmarknaden” menar skrota LAS. Det gör jag också, men bara som en förändring bland många andra. Det finns ännu viktigare saker som behöver göras. Som jag skrev ovan så skulle den liberalisering av arbetsmarknaden jag har i åtanke drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet. LAS stärker insiders – de som har fasta anställningar sedan länge – position på arbetsmarknaden på bekostnad av outsiders – de som står långt ifrån arbetsmarknaden eller bara fått in en fot. Att skrota LAS skulle utjämna styrkeskillnaderna mellan starka och svaga på arbetsmarknaden, det skulle dock inte åstadkomma någon generell sänkning av arbetslösheten. Arbetslösheten skulle bara omfördelas, från att nu vara särskilt koncentrerad till svaga grupper till att bli mer jämlik mellan svaga och starka grupper. En långt viktigare förändring, som skulle möjliggöras men inte garanteras av avskaffandet av LAS, vore att införa avtalsfrihet på arbetsmarknaden. Det skulle möjliggöra för mig som arbetstagare att komma överens med min arbetsgivare om vilken lön och vilka andra förmåner jag ska ha. I många branscher och på många arbetsplatser har idag de som utför ett sämre arbete samma lön som dem som utför ett bättre arbete. I praktiken så innebär det att de som utför ett arbete som är bättre en genomsnittet avstår en del av sin lön till dem som utför ett arbete som är sämre än genomsnittet. Det är varken effektivt eller rättvist.

Men låt oss återvända till liberalisering av arbetsmarknaden ur ett integrationsperspektiv. Att skrota LAS vore bra eftersom invandrare överlag (enskilda undantag finns självfallet) är en svag grupp på den svenska arbetsmarknaden, och som jag redan varit inne på skulle avskaffandet av LAS stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Avtalsfrihet och individuell lönesättning vore bra eftersom många människor idag hindras från att arbeta av alltför höga trösklar i form av minimilöner som sätts upp av fackförbund i löneförhandlingar. En minimilön på 20 000 kronor/månad är ett effektivt sätt att garantera att de som inte kan producera ett värde av 20 000 kronor/månad blir arbetslösa. En ungdom utan tidigare arbetslivserfarenhet eller en invandrare med dåliga språkkunskaper kan i många fall inte producera ett lika stort värde som någon mer erfaren/kunnig. När de inte kan konkurrera med erfarenhet och kunskap så har de ett konkurrensmedel kvar, priset på sitt arbete. Idag kan de inte utnyttja det konkurrensmedlet.

Från vänsterhåll finns en elitism och ett förakt för låglöneyrken, varför man sökt driva upp minimilönerna så långt att det blir olönsamt att anställa folk för att utföra dessa yrken. Vissa jobb är helt enkelt inte tillräckligt fina för att få finnas i ett rikt välfärdsland enligt vänstern. Praktexempel på detta är hur vänstern sparkar bakut över RUT- men inte ROT-avdraget, eftersom det förra åter möjliggör vita jobb som städare, fönsterputsare, barnvakt, etc. Av vänstern kallade ”pigjobb”. Genom att låta de som vill komma överens med arbetsgivare om löner som är lägre än dagens minimilöner skulle helt nya segment av den svenska arbetsmarknaden kunna öppnas, med jobb som knappt existerar idag. Ett exempel på ett sådant jobb som skulle kunna ”återuppstå” är som packbiträde i livsmedelsbutiker. Inom traditionell tillverkningsindustri, handel och säkerligen också flera andra branscher finns antagligen dussintals olika slags yrken som skulle kunna uppstå eller återuppstå om det bara tilläts. Tanken med de här jobben är givetvis inte att de ska vara särskilda lågbetalda ”ungdoms- och invandrarjobb” som det ibland utmålas av vänstern, utan att det ska vara arbeten som erbjuder en väg in på arbetsmarknaden. Man tar ett sånt här jobb när man är ny i Sverige, eller när man just avslutat skolan, eller liknande, har det en tid innan man går vidare till något mer välbetalt. Ibland hävdas att (åter)införandet av låglöneyrken riskerar att göra så att människor tar jobb som är så dåligt betalda att det inte går att leva på lönen. Det är fel. För det första så skulle ingen ta ett jobb med en så låg lön att den inte går att leva på, för det andra så finns även utan minimilöner som stadgas i lagar eller kollektivavtal ett slag naturlig minimilön. Den är lite olika i olika kommuner, men ligger runt 7 500 – 9 000 kronor/månad. Det är så mycket man får ut i försörjningsstöd.

Den som oroar sig för att de svenska fackföreningarna skulle försvinna behöver inte göra det. Fackföreningarna skulle fortsatt ha en roll att spela, skillnaden mot idag skulle vara att föreningsfriheten skulle gälla i båda riktningar, och inte som idag, bara i en riktning. Föreningsfrihet innebär frihet att bilda och gå med i föreningar man sympatiserar med, men också frihet att stå utanför föreningar vars mål eller metoder man inte sympatiserar med. I dag uppfylls det första, men inte det andra, på svensk arbetsmarknad. Det är upp till var och en om man vill vara med i en fackförening, men man kan inte välja att inte omfattas av fackföreningarnas förhandlingar med arbetsgivaren vid exempelvis uppsägningar och löneförhandlingar. På en liberal arbetsmarknad skulle facken fortsatt spela rollen som motpart mot arbetsgivare i samband med förhandlingar av olika slag. De skulle dock bara representera de som bett om att bli representerade, sina medlemmar. Övriga arbetstagare skulle själva få bestämma om de vill representera sig själva, representeras av facket, eller om de vill hyra in någon för att förhandla åt sig.

En femte respektive sjätte reform för att förbättra integrationen är en höjning av grundavdraget och en successiv nedtrappning av försörjningsstödet. Ponera att du får 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd. Om du i det läget börjar arbeta och tjäna 8 000 kronor/månad så förlorar du också hela ditt försörjningsstöd. Dessutom måste du betala skatt på inkomsten. Sammantaget är alltså marginaleffekten av att börja arbeta över 100 procent, vilket konkret innebär att man förlorar pengar på att gå från bidrag till arbete. Genom att kraftigt höja grundavdraget skulle människor inte behöva betala någon skatt alls förrän först vid förhållandevis höga inkomster, vilket skapar incitament för att gå från bidrag till arbete och eliminerar den del av marginaleffekten som överstiger 100 procent. För att ytterligare sänka marginaleffekten borde en persons försörjningsstöd minskas i lite långsammare takt än vad personens arbetsinkomst ökar. Den som går från 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd till 8 000 kronor/månad i arbetsinkomst borde få behålla en del av sitt försörjningsstöd.

Slutligen så måste den sönderreglerade bostadsmarknaden fixas till. Bostadsmarknaden är i dagsläget knappt värd att kallas marknad, då prissättningen i stor utsträckning är planekonomisk. Det är därför vi haft brist på bostäder i Sveriges större städer de senaste 60 åren. Det politikerna måste göra är mycket enkelt, de ska helt enkelt ge tusan i att försöka bestämma vad en hyresgäst och en hyresvärd får komma överens om för hyra. Om politikerna gör det kan bostadsmarknaden uppnå jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Alltså, för att förbättra den svenska integrationen:

• Låt invandrare och flyktingar bo där de vill
• Skapa en kommundatabas som möjliggör individuell rankning av kommuner
• Vikta nyanländas bidrag efter var de väljer att bosätta sig
• Avskaffa arbetstillstånden – de som kan och vill ska få arbeta
• Skrota LAS
• Inför avtalsfrihet på arbetsmarknad – möjliggör individuell lönesättning
• Höj grundavdraget
• Inför successiv nedtrappning av försörjningsstöd
• Inför marknadshyror

Många av dem som idag kommer till Sverige nekas uppehållstillstånd och tvingas återvända till sina hemländer. Med fri invandring skulle de som idag nekas uppehållstillstånd bli kvar i Sverige. Sannolikt skulle därtill fler människor söka sig till Sverige. Hur många fler är svårt att säga. Om Sverige öppnar sina gränser – och därmed garanterar att människor som kommer hit också får stanna här – är det rimligt att anta att fler av dem som idag flyr undan krig, förföljelse och ekonomisk misär skulle vilja ta sig just hit. Det skulle öka antalet invandrare till Sverige. Just för att Sverige blir en mer attraktiv destination för migranter skulle det dock bli dyrare att ta sig hit – högre efterfrågan brukar leda till högre priser. Det är något som skulle dämpa ökningen, vissa skulle avskräckas av det höga priset för att ta sig till Sverige och istället välja att chansa på exempelvis Tyskland, USA eller Storbritannien.

Exakt hur många fler invandrare som skulle komma till Sverige om vi öppnade våra gränser är som sagt svårt att säga. Men vi kan i alla fall försöka att skapa oss en mycket gissningsartad bild av hur många människor som skulle komma. 2009 invandrade ungefär 102 300 personer till Sverige. Av dessa var i runda slängar 18 500 personer återvändande svenskar som tidigare utvandrat. Ca 27 000 av immigranterna kom från ett annat EU-land. Båda dessa grupper tycker jag att vi med gott fog kan anta kommer att förbli hyfsat oförändrade om Sverige inför fri invandring: det blir inte fler svenskar utomlands som kan återvända, och vare sig utlandssvenskars eller EU-medborgares incitament att flytta till Sverige förändras (EU-medborgare har redan alla möjligheter att komma till Sverige). Återstår gör då kategorin invandrare från utanför EU, vilken följaktligen innehåller ca 56 500 personer. Det motsvarar 3,7 procent av alla människor som invandrade till EU 2009. Motsvarande antal människor antar vi skulle fortsätta komma till Sverige med fri invandring. Kvar är emellertid de två svåraste frågorna att besvara i vårt hypotetiska scenario: om Sverige inför fri invandring hur många skulle då migrera till Sverige som i dagens läge inte är migranter över huvud taget, och hur många EU-immigranter som i dagens läge väljer en annan destination än Sverige skulle välja Sverige istället.

Svaret på den första frågan tror jag är ett förhållandevis litet antal människor. Sverige är ett litet land i Europas periferi, utan rykte om sig att vara något välsignat eller förlovat land. Att flytta från säg Bangladesh eller Egypten till Sverige är omvälvande förändring som folk inte väljer lättvindigt. De allra flesta som är tillräckligt missnöjda med sin tillvaro för att överväga att flytta till Europa tror jag redan är på väg, trots att inget land i världen idag tillämpar fri invandring. Att Sverige blir ett nytt 1800-talsamerika tror jag således är mycket osannolikt. Min gissning är att färre än 50 000 personer skulle lämna sina hem utanför EU för att ta sig till Sverige om vi införde fri invandring. 20 000 personer är antagligen närmare sanningen.

Svaret på den andra frågan tror jag är ett större men ändå inte enormt antal människor. Ca 1,5 miljoner människor invandrade till EU 2009. Av de som invandrar till EU tror jag att benägenheten att ändra destination till ett annat EU-land för att de infört fri invandring skiljer sig åt enormt från person till person. De allra flesta som migrerar till Portugal, Spanien, Italien, Malta och Grekland gör det för att det är deras enda möjlighet. De har inte råd att anlita flyktingsmugglare landvägen eller åka till EU som turister och sen söka uppehållstillstånd. Deras enda val är att åka båt över medelhavet. De här människorna blir antagligen inte mer benägna att fly till Sverige istället, helt enkelt därför att de inte kan ens om de vill. Om vi räknar bort den utomeuropeiska (jag skriver slarvigt utomeuropeiska, men jag menar från utanför EU) invandringen till Portugal, Spanien, Italien, Malta och Grekland från den totala utomeuropeiska invandringen till EU så återstår drygt 800 000 personer. Av dessa tror jag det är rimligt att anta att mellan en femtedel och en fjärdedel skulle byta sin destination mot Sverige. Man får inte glömma som jag sade inledningsvis att Sverige antagligen skulle bli en dyrare destination än många andra länder då det skulle vara mer efterfrågat att ta sig hit. Därtill så har många av dem som flyr till ett EU-land anhöriga som de vill till, och den som har anhöriga i Frankrike väljer såklart inte att ta sig till Sverige istället för att man där garanteras uppehållstillstånd. Många migrerar också till ett land där man känner igen sig i språket, det politiska systemet, och liknande. Därför migrerar många algerier till Frankrike, många angolaner till Portugal och många gambier till Storbritannien.

Om det här – mycket gissningsartade – scenariot ligger något sånär nära vad som skulle hända om Sverige införde fri invandring skulle alltså den svenska invandringen av svenskar och EU-medborgare förbli oförändrad, medan invandringen av människor från utanför EU skulle öka från dagens ca 56 000 personer till någonstans mellan 250 000 – 300 000 personer, högt räknat.

Är en så stor invandring ett problem? Nej, men det är en utmaning. En omfattande invandring innebär en strid ström av hoppfulla människor som är beredda att arbeta hårt. En omfattande invandring är en välsignelse. Men det kräver att den hanteras på ett bra sätt. Idag skulle Sverige inte klara av att hantera en fri invandring på ett bra sätt. Vad som krävs av Sverige för att kunna hantera en fri invandring är vad mitt nästa inlägg kommer att handla om.