Avskaffat fribelopp, rättvisare utbildningsväsende, bättre grundskola och sänkt skatt med 40 miljarder

Postat av
2

I helgen skrev jag i egenskap av medlem i Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm på Svenska Dagbladets debattsida brännpunkt om att jag tycker att det så kallade fribeloppet – taket för hur mycket man som student med studiemedel får tjäna varje termin – borde avskaffas. Eftersom man på 4000 tecken inte får sagt riktigt så mycket som man skulle vilja och jag fått en hel del respons i form av både frågor och såväl positiva som negativa kommentarer så tänkte jag utveckla och förtydliga hur jag tycker att det svenska studiemedelssystemet borde se ut.

Det absolut viktigaste med det svenska systemet för studiemedel menar jag är att det möjliggör för alla som vill att studera vidare efter gymnasiet, högre utbildning ska inte vara ett privilegium förunnat bara de med välbärgade föräldrar eller ett långt yrkesliv i bagaget under vilket de sparat ihop tillräckligt med pengar för att betala för en högre utbildning. Något annat som är enormt viktigt är att systemet inte begränsar människor, till exempel genom att som idag sker sätta ett tak för hur mycket man får tjäna samtidigt som man tar emot studiemedel. De allra flesta instämmer i den första av ambitionerna ovan, och väldigt många även om det andra. Frågan är således, går det att utforma ett system för tilldelning av studiemedel som har båda ovanstående egenskaper, och hur görs det i så fall bäst?

Merparten av dem som på ett eller annat sätt är engagerade i debatten kring högre studier i Sverige förefaller ha kapitulerat för den första frågeställning och vara av åsikten att det inte går. Jag är dock inte en av dem. Det är en utmaning, men jag är övertygad om att det går. Ett led i att åstadkomma det systemskiftet är att avskaffa fribeloppet, och det var på det som fokus låg i min Brännpunktartikel i helgen. De potentiella problem som finns med ett avskaffande av fribeloppet är huvudsakligen två, finansieringsfrågan (att avskaffa fribeloppet kostar pengar och måste således finansieras) och det moraliska problemet med att staten kan komma att ge pengar (bidragsdelen av studiemedlen) till människor som tjänar hundratusentals kronor om året.

Det första problemet är enligt mig inget stort problem. 2009 föreslog Studiesociala kommittén i sitt betänkande Stärkt stöd för studier – tryggt, enkelt och flexibelt (SoU 2009:28) att fribeloppsgränsen skulle höjas med 30 000 kronor per år, från 107 000 kronor per år till 137 000 kronor per år. De beräknade att en höjning i den omfattningen skulle kosta ungefär 50 miljoner (märk väl, miljoner, inte miljarder!) kronor (omräknat i dagens penningvärde är det 51,5 miljoner kronor, Sveriges inflation har varit tämligen låg de senaste tre åren). Summor i storleksordningen 50 miljoner kronor är aldrig struntsummor, men de är i sammanhanget tämligen små. Fribeloppsgränsen har dessutom den egenheten att ju högre det blir, desto färre omfattas av den, varmed kostnaden för att höja det avtar ju högre gränsen blir. Således skulle en höjning av den med ytterligare 30 000 kronor, efter den första som skulle ha kostat 50 miljoner kronor, ha kostat en bra bit mindre än 50 miljoner kronor, och en ytterligare höjning med 30 000 kronor efter det skulle ha kostat en bra bit mindre än vad den senaste höjningen kostade. Ett avskaffande av fribeloppet skulle i praktiken innebära just detta, att fribeloppet höjdes till en såpass hög nivå att ingen längre omfattades av det. Exakt hur mycket det skulle kosta att avskaffa fribeloppet är svårt att säga utan att ha tillgång till statistik som är framtagen särskilt för ändamålet att räkna ut det, men jag vågar ändå påstå att kostnaden skulle bli lägre än 300 miljoner kronor. Man måste komma ihåg att ett avskaffat fribelopp inte bara skulle leda till att fler tog studiemedel, utan också att studenter då skulle komma att arbeta mer, varmed statens – och även kommuners och landstings – skatteintäkter skulle komma att öka. I somras presenterade StudentConsulting en rapport framtagen av Nima och Tino Sanandaji i vilken det uppgavs att den direkta kostnaden för att avskaffa fribeloppet skulle landa kring en halv miljard, och att den totala kostnaden, medräknat de ökade skatteintäkter reformen skulle generera, skulle bli ungefär hälften. Alltså i linje med min gissning, och då tror jag ändå att både min gissning och bröderna Sanandajis prediktion är i överkant.

Oavsett om det är i överkant eller ej så ryms dock avskaffandet av fribeloppet med lätthet i det reformutrymme som ges av Sveriges ekonomiska tillväxt. Det trots att tillväxten för 2012 förutspås bli mycket låg, bara ca 0,4%. Att avskaffa fribeloppet skulle således inte kosta något i termer av höjda skatter eller nedskärningar i andra offentliga utgifter, även om det såklart skulle finnas en alternativkostnad – pengarna skulle kunna användas till något annat, t ex sänkta skatter eller en satsning av något slag i statlig verksamhet. Men jag tror att det finns få, om några, andra så bra sätt att använda så ”lite” pengar som mindre än en halv miljard kronor än att avskaffa fribeloppet. Att avskaffa fribeloppet skulle innebära att tusentals studenter fick behålla ungefär sex gånger så mycket av de pengar de själva tjänat ihop som idag (delen av sin lön de får behålla efter skatter och återbetalningskrav skulle stiga från 9% till 57%), och ytterligare tusentals studenter skulle kunna unna sig den grundläggande trygghet det innebär att kunna få studiemedel. Annat man skulle kunna göra för knappt en halv miljard kronor är att sänka skatten för alla löntagare med ca 10 kronor per månad, eller köpa in ett halvt JAS-plan till Försvarsmakten.

Det andra problemet – att staten skulle kunna komma att ge bort pengar till höginkomsttagare – är svårare att lösa inom ramarna för dagens studiemedelssystem. Av den anledningen menar jag att vi inte bör hålla oss inom dessa ramar, utan istället bör sätta upp helt nya. Många av dem som kritiserat mig efter min debattartikel i lördags har menat att det är omoraliskt av staten att via staten omfördela resurser från de breda befolkningslagren till höginkomsttagare, det är en uppfattning som jag delar till 100%. Det är dock just vad som sker i dagens studiemedelssystem, varför jag menar att det borde stöpas om i grunden.

35% av dem som idag är inskrivna som studenter vid svenska lärosäten har högutbildade föräldrar och kommer således ifrån så kallade ”studiestarka hem” enligt Högskoleverkets årsrapport 2011. Vid vissa enskilda högskolor är den siffran markant högre, såsom vid Handelshögskolan där den är 68%, eller Kungliga Tekniska Högskolan och Lunds Universitet där den är 50%. Med andra ord så är barn från studiestarka och generellt sett mer välbärgade hem kraftigt överrepresenterade på svenska universitet och högskolor då bara 20% av befolkningen mellan 25-64 år är högutbildade enligt SCB. Viktigare är dock att merparten av dem som utbildar sig vid universitet och högskolor i Sverige är framtida hög- eller övre medelinkomsttagare. Således bidrar i stort alla Sveriges invånare (åtminstone alla som någon gång köper något och därmed betalar moms), inklusive de allra fattigaste, till att finansiera utbildningen för människor som huvudsakligen är framtida hög- och övre medelinkomsttagare, som dessutom i större utsträckning än vad som är representativt kommer från studiestarka hem. I praktiken omfördelas resurser från låg- och medelinkomsttagare till framtidens höginkomsttagare.

Det menar jag är fel och bör upphöra. Istället tycker jag att den som skaffar sig en högre utbildning själv bör få bekosta den. Kom ihåg att jag sade att det viktigaste med studiemedelssystemet var att alla som ville skaffa sig en högre utbildning skulle ges möjlighet att göra det, således tycker jag inte att stora utbildningsavgifter som betalas i klump vid början av varje läsår eller termin – som är det sätt de flesta då får för sig att jag vill finansiera den högre utbildningen på – är någon god idé. Istället tycker jag att bidragsdelen av studiemedlet bör tas bort då det är den som svarar för den största delen av omfördelning av resurser från låg- och medelinkomsttagare till hög- och övre medelklass. Därtill bör räntan på studielånen – som idag är subventionerad och således också den bidrar till en moraliskt förkastlig omfördelning – höjas till en marknadsmässig nollvinstnivå. Istället bör lånedelen utvidgas kraftigt, inte bara tillräckligt för att täcka upp för den avskaffade bidragsdelen, utan så pass mycket att studiemedlet som helhet gör det möjligt för studenten att utöver sina boendekostnader – som är allt hen behöver tänka på att bekosta idag – också räcker till för att bekosta själva utbildningen. Precis som hyran, telefonräkningen, eller hemförsäkringen, ser jag framför mig ett scenario där universiteten fakturerar sina studenter månatligen för deras utbildning.

Problemet med mitt förslag är uppenbart: om alla som skaffade sig en eftergymnasial utbildning helt plötsligt blev tvungna att betala för den skulle det löna sig sämre att utbilda sig och färre skulle finna det mödan värt att göra det. Därför kan inte en reform av det slag jag föreslår genomföras över en natt. Den skulle behöva genomföras successivt över en längre tidsperiod – jag tror att 16 år, fyra mandatperioder – vore en rimlig tidsrymd. Tiden skulle ge marknadskrafterna möjlighet att verka: den ökade kostnaden för att utbilda sig skulle göra att efterfrågan på att utbilda sig – och därmed utbudet av högutbildad arbetskraft – går ned, men efterfrågan på högutbildad arbetskraft skulle inte försvinna, tvärtom kommer den att öka i framtiden, varför lönerna i högutbildade branscher skulle komma att stiga, och i takt med att lönerna stiger kommer också efterfrågan på att utbilda sig åter att stiga till en balanserad nivå. För att slippa kaos på marknaderna för högutbildad arbetskraft är det dock viktigt att reformen genomförs successivt och stegvis. Det är också viktigt att en reform av det här slaget blir blocköverskridande (den delen av förslaget är förmodligen den mest bekymmersamma), så att den som funderar på att skaffa sig en högre utbildning lätt kan förutse vilka kostnader respektive vinster det kommer att generera i framtiden, och inte behöver oroa sig för .

Jag tror dock inte att en stegvis övergång är tillräcklig. Därutöver skulle en utbildningspolitisk reform av det slag jag föreslår behöva kompletteras av utbildningsvänliga skattereformer, reformer som med fördel skulle kunna finansieras med hjälp av de pengar som tidigare användes för att finansiera högre utbildning. Till att börja med bör värnskatten – som huvudsakligen är en skatt på utbildning – avskaffas. Detta skulle enligt bilaga 12 till långtidsutredningen 2011, Skattepolitik och sysselsättning: Hur väl fungerar det svenska systemet? (LU2011) inte innebära någon kostnad för det offentliga, utan det skulle snarare öka statens skatteintäkter. Det skulle återbörda i runda slängar 5 miljarder kronor till skattebetalarna, utan att det kostar det offentliga ett öre. Drygt 12 miljarder kronor är idag kostnaden för de studiemedel som betalas ut av staten, dessa tycker jag bör användas för att väsentligt sänka den statliga inkomstskatten, också den huvudsakligen en skatt på utbildning. Jag har dessvärre inga tillförlitliga uppgifter på hur stor sänkning av den statliga inkomstskatten 12 miljarder räcker till, men jag skulle gissa att det är ungefär tillräckligt för att sänka skattesatsen från nuvarande 20% till ca 12-13%. Därutöver lade staten 2011 enligt Högskoleverkets årsrapport ungefär 22,3 miljarder kronor på högre utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Dessa skulle, om huvudregeln var att varje student finansierar sin egen utbildning, kunna spenderas bättre. 17 av dessa miljarder, dvs lika mycket pengar som jag tidigare argumenterat för borde användas för att avskaffa värnskatten och sänka den statliga inkomstskatten, tycker jag borde användas för att finansiera ytterligare ett jobbskatteavdrag. Anledningarna till det är främst tre. Först och främst så är jobbskatteavdragen en jobbskapande åtgärd som har långsiktiga och märkbara effekter på arbetslösheten. För det andra så sade jag ju tidigare att själva huvudproblemet med dagens studiemedelssystem var att de breda folklagren, också de med lägst inkomster, tvingades att betala framtida höginkomsttagares utbildning. Självfallet bör då även de breda folklagren få vara med och ta del av den vinst samhället gör genom att låta studenter betala för sin egen utbildning. För det tredje så finns det yrkesgrupper som trots hög utbildning ofta inte omfattas av vare sig värnskatt eller statlig inkomstskatt och således inte tjänar något på de två första skattesänkningarna. Utslaget jämnt över hela den arbetande befolkningen skulle ett ytterligare jobbskatteavdrag om 17 miljarder kronor innebära en skattesänkning med ungefär 280 kronor varje månad. Sedan hur det fördelas exakt beror lite på hur jobbskatteavdraget utformas. En miljard skulle jag vilja se utvecklades till en ”betygsmiljard”. Betygsmiljarden skulle då högstadieskolor runt om i landet få konkurrera om genom att minska antalet elever som går ur grundskolan med ofullständiga betyg, liksom ”kömiljarden” inom vården använts för att korta vårdköerna. De återstående 4,3 miljarderna skulle jag därefter vilja se användes för att instifta ett stipendieprogram från vilket studenter som studerar till ”samhällsnyttiga” yrken men som ofta har låg avkastning, företrädesvis kvinnodominerade välfärdsyrken (det är åtminstone de yrkesgrupper jag spontant kommer att tänka på) såsom sjuksköterskor och lärare, kan söka stipendier. Därmed skulle studenter som pluggar till exempelvis sjuksköterskor inte behöva ta lika mycket studielån som någon vars utbildning är lika dyr men vars lönsamhet är bättre. I och med att den offentliga finansieringen av högre utbildning avskaffas så är jag övertygad om att också dessa yrkesgruppers löner kommer att stiga kraftigt, men jag tror inte det i reala termer kommer att påverka lönsamheten särskilt mycket.

Överlag så tycker jag att olika former av stipendiefinansiering bör uppmuntras, också från andra håll än staten. Exempelvis från det privata näringslivet, från det civila samhället, och från kommuner och landsting. Ett exempel på ett utbildningsområde där jag tycker att någon form av stipendiefinansiering bör instiftas av det civila samhället och/eller storstadskommunerna och de regioner/landsting som de hör till är operautbildning. Opera är Sveriges i särklass dyraste offentligt finansierade utbildning på grundnivå eller avancerad nivå. Varje operastudent kostar varje år 462 252 kronor, nära en halv miljon kronor. Som jämförelse kan nämnas att en juriststudent årligen kostar 40 586 eller att en lärarstudent årligen kostar 75 027 kronor. Det samtidigt som Opera är ett extremt litet särintresse som bara finns tillgängligt för en tämligen liten minoritet av Sveriges befolkning. Mot bakgrund av det så tycker jag att det är fullständigt orimligt att skattebetalare i Sölvesborg, Dorotea, och Ekshärad ska behöva vara med och finansiera sådana utbildningar. De bör finansieras av studenten själv, och av stipendier från operorna i Stockholm och Göteborg (finns det fler operor i Sverige?) eller någon operaförening om någon av dessa verksamheter är villiga att stödja utbildningen på så vis.

Jag är självfallet medveten om att förslaget ovan är högst skissartat, men jag tror att det vore en bra grund för ett bättre och framförallt rättvisare högre utbildningsväsende såväl som skattesystem. Säkerligen finns brister jag inte tagit i beaktning, påtala dem gärna i kommentarsfältet nedan.

Dags att stå upp mot Moderaterna och Socialdemokraterna!

Postat av
Svara

Den senaste tidens rapportering om vapenhandeln till Saudiarabien har väckt en mycket viktig och principiell diskussion. Flera partier i Riksdagen är för ett demokratikriterium för vapenexporten men tack vare Moderaterna och Socialdemokraterna lär förslaget aldrig bli en verklighet. Det är hög tid för de partier som driver en människorättslinje i diskussionen om vapenexporten att söka stöd över blockgränserna för att införa förbud mot vapenexport till förtryckande diktaturer.

Sverige har positionerat sig på den internationella arenan som en röst för fred och mänskliga rättigheter. Det är därför oacceptabelt att vi exporterar vapen till människorättskränkande länder som Saudiarabien, ett land som inte bara förtrycker sin egen befolkning utan även kväser folkliga uppror i grannlandet Bahrain. Hur ska Sverige ha någon trovärdighet när vi säger oss främja mänskliga rättigheter samtidigt som vi hjälper regimer att förslava sin befolkning?

Ett demokratikriterium måste införas i den svenska vapenexporten. Riksdagen har beslutat om att låta frågan utredas. Så långt är det en bra utveckling men ett demokratikriterium kan förbli en overklighet så länge Socialdemokraterna och Moderaterna får stå oemotsagda.

Fredrik Reinfeldt har ställt svenska jobb mot ett demokratikriterium och Stefan Löfven har inte avfärdat vapenexport till diktaturer på grund utav säkerhetspolitiska skäl. I riksdagsdebatten om Saudiaffären sade socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin att man kunde tänka sig ”försvåra” vapenexporten till icke-demokratier. Detta är bevis nog – Riksdagens två största partier vill inte se något demokratikriterium. De värderar människoliv olika – svenska jobb inom vapenindustrin väger tyngre än de människor som lever under förtryck med hjälp av svenska vapen.

Vilket leder oss till Folkpartiet och partiets mångåriga arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är hög tid för Folkpartiet att stå upp för sin politik och söka stöd bland övriga partier i Riksdagen. Det innebär att partiet går emot sin regeringskollega Moderaterna men i viktiga principiella frågor som ställer människoliv mot fortsatt vapenexport måste man driva på en människorättslinje.

Socialdemokraterna och Moderaterna har egen majoritet i frågan om det skulle bli en riksdagsvotering. Det bör dock inte avskräcka övriga partier från att ta striden, skulle förslaget röstas ned så förtydligas bara Socialdemokraternas och Moderaternas ställning i frågan. Sedan får de försvara sin människorättskränkande ställning gentemot svenska folket. Det gäller att stå upp och kämpa för sina principer och Folkpartiet bör ta initiativet och sträcka ut sin hand till övriga partier för att markera mot de krafter som inte ser problemet i att svenska vapen används för att förtrycka oskyldiga människor i vår omvärld.

Nu är det inte tid för protektionism, regeringslojalitet eller pajkastning – nu är det dags att stå upp för de oskyldiga människor som hålls i styr av regimer beväpnade med svenska vapen.

Datalagringsdirektivet: Ineffektivt overkill

Postat av
1

Det är ingen hemlighet att datalagringsdirektivet har upprört liberaler (med flera) i Europa.
Inte heller är det särskilt konstigt att så är fallet.

DLD innebär en möjlighet att kränka en individs privatliv utan att denne ens blir delgiven misstanke om brott eller att det ens finns skäl att misstänka personen från första början. Bara detta är ett vettigt skäl till att bli upprörd.
I både Tyskland och Rumänien har DLD i författningsdomstolen respektive högsta domstolen bedömts vara så kränkande att de stoppat införandet av DLD med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Det är inte så att DLD skulle användas endast vid de absolut grövsta brotten. Vi pratar inte bara om terrordåd och hardcore internationell organiserad brottslighet.
Följande textutdrag kommer från en riksdagsmotion skriven av miljöpartister (Ferm, Ceballos, Kaplan, Nordin & Holm) oktober 2011:
”P3 Nyheter uppmärksammar den 27 oktober 2010 att en promemoria från Justitiedepartementet föreslår att polisen ska kunna begära ut abonnemangsuppgifter inte bara för grova brott, utan även för bötesbrott som gromning, fildelning och sexuellt ofredande.”
Med risk att låta som en fjortonåring: Fildelning? Seriöst.

Det som DLD kräver ska registreras är trafikuppgifter. Vem som kommunicerade med vem, när det gjordes och var det gjordes, etc. Det positiva med detta är att själva innehållet inte sparas. Det negativa är att helt oskyldiga människor lättare dras in i härvan för att de smsat, ringt eller mailat en person som sedan granskas.

Detta är bara några av alla problem som finns med DLD och det finns många som skrivit om dessa.
Egentligen finns det en större elefant i rummet.

Kära EU och ledamöter av Sveriges riksdag,
vad sjutton har ni tänkt datalagringsdirektivet ska tjäna till när brottslingar inser att de helt enkelt kan skicka brev istället?

Liberaler bör sätta människan framför vargen

Postat av
2

Det var med stor uppgivenhet som jag idag på morgonen öppnade Dagens Nyheter och läste Erik Helmersons ledare om svensk rovdjurspolitik, eller kanske snarare vargpolitik. Jag har uppriktigt svårt att förstå hur vargdebatten kan uppfattas som så kontroversiell, hur det kan vara så svårt att inse att många människor inte vill leva ständigt uppvaktade av stora rovdjur. Vargfrågan kan förmå de mest klarsynta personer att famla i blindo, de förnuftigaste av människor att argumentera helt utan att tänka, och de mest hårdnackade liberaler att helt och hållet glömma bort att det utöver kollektiv faktiskt finns individer också.

I synnerhet det sista, avsaknaden av individperspektivet, är enormt påtagligt i hela Helmersons text. Individen som utgångspunkt torde dock vara en självklarhet för varje liberal. Han anklagar Jägarnas riksförbund för att ”göra markeringar” om att Stockholm inte ska diktera villkoren för landsbygdsborna, vilket underförstått skulle vara något dåligt. Varför har jag dock svårt att förstå, jag tycker att det låter som ett i allra högsta grad rimligt krav. När vi liberaler talar om EU så brukar vi bedyra vikten av att subsidiaritetsprincipen (att beslut ska fattas på den nivå som är mest effektivt) efterlevs, när vi talar om sjukvård så brukar vi liberaler företräda uppfattningen att staten och landstinget inte ensamt ska få diktera vilken sjukvård patienten ska ha, utan att patienten själv ska ha möjlighet att bestämma det, och vad gäller i stort sett allt annat så förfäktar vi liberaler vanligen att människor ska få leva som de vill förutsatt att de inte därigenom förhindrar någon annan att leva som de vill. Av vilken anledning skulle inte detsamma gälla för vargfrågan? Vad ger person A, B, och C rätt att genom staten tvinga person D att mot sin vilja inhysa en varg i sin trädgård? För mig är svaret självklart: inget!

Därefter påpekar Helmerson att Jägarnas riksförbund villigt tar emot pengar från Stockholm och antyder att det skulle finnas någon motsättning däremellan varmed Jägarnas riksförbund skulle vara hycklare. Det finns dock ingen motsättning mellan att å ena sidan tycka att Stockholm inte ska diktera hur landsbygdsbor lever och å andra sidan ta emot pengar från Stockholm. För det första så är Jägarnas riksförbund inte synonymt med landsbygdsbor: de allra flesta landsbygdsborna är inte medlemmar i Jägarnas riksförbund, och Jägarnas riksförbund har medlemmar i Stockholm. För det andra så är inte Stockholm synonymt med staten, och det var staten, det vill säga i förlängningen skattebetalare i hela landet, som genom jordbruksdepartementet gav ekonomiskt stöd till förbundet.

Vidare så tycker jag att Helmerson vinklar sin text på ett ohederligt sätt genom vad som förefaller vara rena lögner. Till exempel så skriver han att förbundet på sin hemsida ”propagerar för att vägra eftersöka skadade djur på grund av vargfaran och där mindre vargkritiska politiker kallas ”EU:s lydiga drängar”. Jag har sökt igenom hela hemsidan så gott jag kan utan att hitta så mycket som en stavelse som stämmer överens med det Helmerson skriver ska finnas där.

Jag misstänker att Helmerson i själva verket menar tidskriften Jakt & Jägares (vilken ges ut av Jägarnas riksförbund) hemsida. Tidskriften skriver om en pågående eftersöksstrejk, och i en intervju kallar en person svenska politiker för just ”EU:s lydiga drängar”. Artiklarna i vilka dessa element återfinns är dock av journalistisk och inte argumenterande karaktär, det vill säga de kan inte tolkas som att Jakt & Jägare, och än mindre Jägarnas riksförbund, propagerar för det som återges i artiklarna. I annat fall så propagerar Aftonbladet enligt Helmersons resonemang för att muslimer är Sveriges största utländska hot, och Helmersons egen tidning Dagens Nyheter propagerar för att det ska borde göras svårare att bli rik i Sverige.

Ledaren avslutas med orden:

”Vissa åsikter och metoder är oförenliga med skattepengar.”

Jag håller med om det, men jag tycker att Helmersons val av exempel för att illustrera att vissa åsikter och metoder är oförenliga med skattepengar är minst sagt märkligt. Intrycket man lätt får av texten är att Helmerson tycker att det är helt okej att en organisation som Sverigedemokraterna, som ser invandrare som andra klassens medborgare eller ABF som agerar lekstuga för vänsterextremister får skattepengar för att finansiera sin verksamhet, men vid organisationer som vill skjuta vargar, där måste man ändå dra en gräns!

Risken för att en människa blir dödad av en varg i Sverige är liten, det ska man inte sticka under stol med, det är över 150 år sedan det skedde senast. Samtidigt krävs det dock en fullkomlig idiot för att förneka att vargen är ett farligt djur, även för människan, och absolut för människans tam- och husdjur. Ett dussintal människor dödas årligen av varg i Indien, och hundratals tam- och husdjur i Sverige. Detta är sådant man måste ta hänsyn till när man diskuterar frågan.

Jag, som är liberal och alltid kommer att sätta den enskilda människan främst, kan inte landa i något annat än att det är fel av staten att hindra människor från att försvara sig själva och sin egendom från rovdjur, även i de fall då rovdjuren råkar vara gulliga och till utseendet påminna om våra husdjur. Om det finns risk för att människor kan komma att bli skadade av varg, eller något annat rovdjur för den delen, liksom om människor har problem med att deras husdjur eller tamboskap blir dödade av varg, då menar jag att det är befogat att skjuta vargen. Jag propagerar på intet sätt för någon fri avskjutning av varg, än mindre för en utrotning, men människor måste få försvara sig mot hot och problem.

Att av sentimentala skäl motsätta sig det på bekostnad av andra människors trygghet eller välbefinnande är inget annat än ekonationalism.

Dags för svenska studenter att vakna upp och sluta gnälla

Postat av
Svara

Enligt en enkätundersökning som Centrala Studiestödsnämnden genomfört så tycker drygt var fjärde svensk student att studiemedlen helt och hållet täcker deras levnadsomkostnader skriver DN idag. Det är ett trendbrott då andelen svenska studenter som tycker att studiemedlen täcker hela deras levnadsomkostnader blivit konsekvent färre från 2001 fram till nu. Undersökningens resultat är på många sätt glädjande, samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är en aning märkligt.

Precis som det är viktigt att de studenter som vill kunna arbeta parallellt med sina studier har möjlighet att göra det, är det viktigt att de studenter som inte vill arbeta parallellt med sina studier har möjlighet att slippa det. Därför är det glädjande att svenska studenter upplever att det blivit lättare att klara sig på de studiemedel som ges.

Det är dock tämligen underligt att närapå 75% av studenterna hävdar att studiemedlen inte räcker för att täcka deras levnadsomkostnader. I synnerhet med tanke på att undersökningen också visar att bara 42% av de studenter som får studiemedel arbetar vid sidan av studierna. Om det nu stämmer att nästan 75% av studenterna inte får sin ekonomi att gå ihop så borde rimligen en större andel av oss arbeta vid sidan av studierna. I annat fall torde en stor del av studenterna leva på sparade pengar, lån utöver studielånen, eller gåvor eller andra bidrag från släkt och vänner. Det är förvisso ingen omöjlighet att så är fallet, och såvitt jag vet var det inget som granskades i CSN:s enkätundersökning, men det låter föga troligt, och det är definitivt inget som stämmer in på mig och min omgivning. Min uppfattning är att både jag själv och de  i min bekantskapskrets som studerar(vilket är de flesta) klarar sig rätt bra på studiemedlen.

Faktum är att jag tycker det låter fullkomligt orimligt att merparten av de svenska studenterna inte skulle klara sina levnadsomkostnader med hjälp av enbart studiemedel, förutsatt att levnadsomkostnader ges en rimlig definition. Just definitionen av levnadsomkostnader tror jag dock är boven i dramat. Jag misstänker att många av dem som besvarat CSN:s enkät tagit ställning till huruvida studiemedlen täcker deras totala utgifter eller rentav de utgifter de skulle vilja ha råd med, snarare än deras levnadsomkostnader. Till levnadsomkostnader torde bara  sådant som faktiskt är omkostnader för att leva (på en godtagbar levnadsstandard) och klara sina studier – mat, hyra, studielitteratur, telefon, internet, TV, osv -  kunna räknas. Nyår utomlands, krogen varannan helg och oxfilé en gång i månaden däremot är knappast att betrakta som levnadsomkostnader.

Som svensk student (som inte har några barn eller är över 25 med tidigare arbetsinkomst) så får man i runda slängar 9000 kronor i månaden 10 månader per år. Att på en så hög inkomst inte klara av att betala grundläggande levnadsomkostnader är snudd på löjeväckande.

För fem-sex år sedan var bilden av den fattige studenten befogad och värd all sympati. Sedan dess har vi dock haft regeringsskifte i Sverige vilket medfört att studiemedlen höjts med nära 15% och fribeloppet med över 30%. Under samma period har jag själv dessutom blivit universitetsstudent och väl förtrogen med studentlivet. Således kan jag meddela att bilden av den fattige studenten i dagens Sverige är en mytbild vars slentrianmässiga krav på mer lån och högre bidrag inte grundar sig i några faktiska behov eller fordrar något hörsammande från pappa statens plastkort. Under de tolv år av socialdemokratiskt styre som föregick valet 2006 höjdes inte studiemedlen en enda gång, så det finns en anledning till att studenters och studentorganisationers krav blivit slentrianmässiga, men nu är det dags för svenska studenter att vakna upp och inse att deras ekonomiska situation förändrats radikalt.

Socialdemokratin är mor och far till den svenska bostadsbristen

Postat av
2

I onsdags besökte jag ett seminarium om Stockholms infrastruktur som anordnades av Socialdemokratiska Studentklubben i Stockholm. Jag tror att det är hälsosamt att emellanåt utsätta sina åsikter och övertygelser för lite främmande tankar och ifrågasättande. Seminariet berörde utöver infrastruktur också i viss mån bostäder och bostadsbyggande, som är det jag tänkt kommentera här.

Såväl de inbjudna föredragshållarna (Helene Hellmark Knutsson (S), finanslandstingsråd i opposition i Stockholms läns landsting, och Mats Hermansson, regionchef för Sweco i Stockholm) som de frågeställare som berörde ämnet under seminariet verkade rörande överens om att bostadsbristen i Stockholm är ett stort problem som måste få en lösning. Relevanta förslag på lösningar lös dock med sin frånvaro. Några idéer som luftades för att råda bot på problemet var skatteavdrag för fastighetsägare för att göra det mer lönsamt att äga lägenhetsfastigheter, högre fastighetsskatt så att människor inte skulle ha råd att bo kvar i sina hus och lägenheter när de t ex går i pension, blir arbetslösa eller sjukskriver sig, samt att det offentliga skulle kunna köpa bostadsrätter och ombilda dem till hyresrätter.

Det är både sorgligt och anmärkningsvärt att till och med socialdemokraternas studentförbund så prompt vägrar att se sanningen i vitögat och konstatera att problemet med den svenska bostadsmarknaden är att den sönderreglerats av klåfingriga politiker. Det är givetvis sorgligt också att inte det socialdemokratiska partiet gör det, och än sorgligare att inte de borgerliga partierna gör det, men de sysslar ändå med realpolitik vilket dessvärre har en tendens att komplicera saker. Ett studentförbund har dock helt andra förutsättningar för att se klart och tänka nytt, och ett studentförbunds idéverksamhet hyser inte det kompromissbehov som ofta finns i praktisk politik, men S-studenterna väljer ändå att blunda för det uppenbara och fortsätta tänka i samma gamla banor. Här tror jag för övrigt att mycket av den svenska socialdemokratins problem idag ligger. Idéverksamheten är obefintlig. På Hjalmar Brantings, Per-Albin Hanssons och Tage Erlanders tid var socialdemokraterna nytänkare och politiska innovatörer (vad man sen tycker om de nya tankarna och politiska innovationerna är en annan historia…). Snarare än att förvalta den socialdemokratiska nytänkartraditionen från 1900-talets första hälft och mitt är dagens socialdemokratiska parti upptaget med att förvalta politiken från 1900-talets första hälft och mitt. Ungdomsförbundet har degraderats från ideologisk vakthund och visionsapparat till kampanjorganisation.

Men det var ett stickspår, det är bostäder och bostadspolitik det här ska handla om. Den enda på sikt hållbara lösningen på den svenska bostadsproblematiken är att avreglera bostadsmarknaden och låta hyrorna sättas av den fria marknaden. Så funkar det på de flesta platser i världen, och på dessa de flesta platser i världen måste man inte stå i kö i decennier för att få tag i en hygglig bostad. Så fungerade det även i Sverige fram till för 70 år sedan, och på den tiden fanns inga bostadsköer här heller. Argumentet med vilket Socialdemokraterna motiverade införandet av det så kallade bruksvärdessystemet som är orsaken till att vi har bostadsköer i Sverige idag var – paradoxalt, med tanke på att företrädare för samma Socialdemokrater idag vill höja fastighetsskatterna för att människor inte ska ha råd att bo kvar i sina hem – att med de rådande marknadshyrorna så blev människor med fina hyreslägenheter emellanåt tvungna att flytta till en billigare bostad när deras inkomst minskade. Det sågs som en otrygghet i tillvaron för människor som bodde i lite finare områden, varför man stadgade att två hyreslägenheter av samma standard alltid skulle ha samma hyra, alldeles oavsett om den ena ligger mitt i attraktiva Gamla stan och den andra i utkanten av inte fullt så attraktiva Kvillsfors. Det bruksvärdessystemet innebär i praktiken är ett pristak på hyresrätter. Det medför två saker, dels så ökar det efterfrågan på hyresrätter; människor som inte vill ha någon hyresrätt om de måste betala vad den faktiskt är värd efterfrågar en ändå, och dels så minskar det utbudet av hyresrätter; personer som skulle vara beredda att bygga, äga, och hyra ut bostäder till en hyra som är lägre än vad människor är beredda att betala men högre än vad de får begära struntar i att bygga, äga, och hyra ut. Resultatet är en bostadsbrist som bara kommer att bli värre tills dess att bostadspolitiken avregleras och marknadshyror tillåts.

Ofta anförs till bruksvärdessystemets försvar att om det inte fanns så skulle mängder av människor inte ha råd med en bostad, de skulle hänvisas till släkt och vänners försorg, eller rentav gatan i värsta fall. Till att börja med kan man då konstatera att det ju är precis den situation vi har idag, och som jag ser det spelar det ingen större roll om orsaken till att människor inte har någonstans att bo är att det inte finns någonstans där de kan bo (den situation vi har idag), eller om den är att en del inte har råd att bo i de bostäder som finns (den situation vissa menar skulle uppstå med marknadshyror). Vidare låter det sig snart konstateras att det inte finns något fog för den typen av farhågor, vare sig i teorin eller i praktiken. Teoretiskt är det självfallet så att bostäder som det inte finns någon efterfrågan på (t ex hyresrätter vars hyror är för höga för att någon ska vara intresserade av att betala dem) inte kommer att byggas, varken idag eller med marknadshyror. Empiriskt finns det inte heller någon anledning att tro att människor inte skulle ha råd med hyresrätter om de fick betala marknadshyror. Om man tittar på de delar av världen där marknadshyror råder så är hyrorna för en vanlig hyresrätt inte dyrare där än här, och hemlösheten är inte högre. I skrivande stund finns t ex 59 hyresrätter med 1-5 rum tillgängliga för inflyttning inom någon eller några månader i Bryssel (där man har marknadshyror, just Bryssel är en rimlig stad att jämföra med då den generella prisnivån är liknande den i Stockholm och Belgien har ungefär samma BNP/capita som Sverige) för en hyra på under 500 Euro. Vill man ha motsvarande lägenhet i Stockholm får man räkna med att vänta sex-sju år. Vad gäller hemlösheten så är den högre i Stockholm än i Bryssel oavsett hur man väljer att mäta den. I absoluta tal finns fler än dubbelt så många hemlösa i Stockholm (ca 5000) som i Bryssel (ca 2000). Det är dock ingen rättvis jämförelse då Stockholm är nästan dubbelt så stort som Bryssel. Räknar vi istället hemlösa per 1000 invånare så hamnar den siffran för Stockholm på 2,3 och för Bryssel på 1,9. Det ska dock poängteras att siffrorna för både Bryssel och Stockholm i hög grad bygger på uppskattningar (framtagna av La Strada för Bryssel och Stadsmissionen för Stockholm), det kan således finnas stora mörkertal.

Något annat som brukar anföras till bruksvärdessystemets försvar är att det motverkar segregation, och detta var något som flera deltagare på seminariet i onsdags tryckte på. Det är dock helt fel, ty faktum är att Stockholms hyresrättsmarknad är mer segregerad än dess bostadsrättsmarknad. Och när man tänker efter, varför skulle den inte vara det i en storstadsregion som Stockholm? På bostadsrättsmarknaden går de bästa lägenheterna till dem som värderar dem högst och är förmögna att betala för dem. Det kan vara gamla, unga, män, kvinnor, infödda svenskar eller inflyttade invandrare. Gruppen domineras av medelålders svenskar, men av att marknaden är öppen för alla följer att människor tillhörande alla grupper integreras på bostadsrättsmarknaden. På hyresrättsmarknaden däremot går de bästa lägenheterna till dem som stått i kö i 20-25 år. Således går de bästa hyresrätterna till de som har kunnat stå i kö i 20-25 år, alternativt de vars familjer har bott i Stockholm i generationer och lyckats få tag på de bästa bostadskontrakten. I båda fallen handlar det enbart om människor födda i Sverige, och i det första fallet handlar det enbart om medelålders och äldre svenskar, eftersom ungdomar omöjligen kan ha stått i kö 20-25 år.

Helene Hellmark Knutssons och S-studenternas lösningar är i bästa fall kosmetiska och i värsta fall kontraproduktiva. Att köpa upp bostadsrätter och ombilda till hyresrätter skulle snarare förvärra än avhjälpa bostadsbristen. Det som krävs är fler bostäder, inte ändrade upplåtelseformer för de som finns, det gör varken från eller till för bostadsbristen. Däremot skulle det innebära att bostäder som idag handlas på en effektiv och välfungerande marknad istället blev en del av det ineffektiva planekonomiska maskineri som hyresrättsmarknaden utgör. Också högre fastighetsskatter skulle sannolikt stjälpa snarare än hjälpa. Högre kostnader för att äga fastigheter skulle göra att villaägare istället börjar se sig om efter en lägenhet varmed köerna för att få en hyresrätt blir längre och priserna för att få köpa en bostadsrätt blir högre, samtidigt som det blir mindre lönsamt för fastighetsägare att fortsätta äga och hyra ut sina fastigheter, vilket skulle innebära ett minskat utbud av bostäder. Möjligen skulle det kunna leda till större dynamik på det sätt som Hellmark Knutsson antydde under seminariet, genom att pensionärer, arbetslösa och sjuka tvingas flytta från sina villor, men större dynamik innebär inte att bostäderna blir fler. Dessutom tycker jag att det är en vedervärdig politik, att höja skatter i syfte att tvinga ut sjuka, gamla och arbetslösa ur sina hem. Ett skatteavdrag för fastighetsägare skulle möjligen kunna bidra något till att utbudet av bostäder ökar, men jag tycker att det vore en fullkomligt pervers politik att å ena sidan förbjuda fastighetsägare att ta rimligt betalt för de varor de tillhandahåller, och å andra sidan subventionera dem för att deras verksamhet ska bli tillräckligt lönsam för att de ska vilja hyra ut mer. Man behåller ofoget med att hyresgästerna i Tensta och Rinkeby subventionerar hyrorna för dem som bor på Södermalm och runt Stureplan, och tvingar samtidigt alla andra att subventionera deras hyresvärdar medan man i processen skapar ytterligare en gigantisk ekonomisk dödviktsförlust.

Bruksvärdessystemet må ha införts med de bästa av intentioner, men som så ofta när politiker lägger sig i och petar i människors frivilliga överenskommelser har det lett till hemska konsekvenser. Den svenska bostadsmarknadens misslyckande beror inte på marknaden, och inte på att politiker fört fel bostadspolitik, utan på att de alls fört en bostadspolitik.

Here we go again: Dags att slå ihop C och FP?

Postat av
Svara

Socialdemokraterna har slutligen format en trovärdig och fungerande opposition. Samtidigt har Alliansen med Moderaterna i spetsen fokuserat på att förvalta och finputsa politiken, istället för att driva igenom nödvändiga reformer. Visionerna har lagts på hyllan och det borgerliga alternativet har hamnat i samma sits som Göran Persson 2006 – man utstrålar trötthet och brist på visioner. Det är en farlig situation för Alliansen som mycket väl kan förlora valet 2014 på grund utav detta.

Det största problemet är dock småpartiernas situation inom Alliansen och hur de fortfarande marginaliseras. Likt en tvättsvamp har Moderaterna sugit till sig större delar av väljarskaran och lämnat de övriga borgerliga partierna till att sväva mellan 4-6% vardera. Som liberal är givetvis de liberala partiernas svaga situation en oroande sådan. Skall Sverige fortsätta att drivas mot en liberal riktning kräver det hyggligt starka liberala krafter. Moderaterna har sedan länge anammat en förvaltningslinje och distanserat sig från nödvändiga reformer som en reformerad arbetsrätt eller skattesänkningar och just därför är de liberala partiernas ställning så viktig – i en annan värld hade sådana reformer kunnat utredas och införas.

Efter valet 2010 blommade en debatt upp, som ständigt varit återkommande sedan 70-talet, om en sammanslagning mellan FP och C. Den debatten har åter igen lyfts upp, bland annat via Adam Cwejman som inför Folkpartiets Riksmöte blev intervjuad av SR men även ledarsidan på Barometern har tagit upp frågan. Det är mycket bra att debatten åter igen går igång, för ärligt talat kära läsare, det är ett förslag som verkligen bör övervägas.

Det största hindret för en sammanslagning är medlemmarnas föreställning om att partiernas kulturer och menningsskiljaktigheter inte skulle kunna möjliggöra en sammanslagning och en integrering. Det hela handlar om en motvilja och partipatriotism där man hellre fokuserar på sitt egna partis överlägsenhet framför liberalismens bästa. Sådana attityder kan givetvis motarbetas och förändras, förhoppningsvis, bland annat genom utökade samarbeten emellan partierna och en fortsatt diskussion om frågan.

Det absolut bästa hade varit om partiernas ungdomsförbund tog det första steget och slår sig samman – redan idag existerar ett missnöje bland partiernas ungdomar gällande områden där man anser att moderpartierna inte är tillräckligt liberala eller helt enkelt illiberala, lägg därtill viljan att ha starkare liberala krafter så skulle en sammanslagning mycket väl kunna legitimeras. Förutom att man då får ett samlat ungdomsförbund för unga liberaler så får man också en starkare bas för påtryckningar gentemot moderpartierna. Och vem vet, om det hela utförs väl så kanske inbitna och självgoda partister öppnar upp för en sammanslagning.

Nu när Moderaterna blivit det nya förvaltarpartiet krävs en starkare liberal kraft med visioner inför framtiden och vars existens är att bedriva liberal politik. Det är hög tid att åter igen diskutera en sammanslagning och driva den här frågan vidare. Om inte för Fp och C:s bästa, men för den svenska liberalismens bästa. Upp till kamp, frihetsvänner.

Liberal Debatt hade ett gammalt temanummer om ”Centerliberalerna”.

Gamla blogginlägg om FP+C: Hanna Wagenius, Adam Cwejman, Karl Malmqvist, Joakim Holmertz, Andreas Froby, Per Ankersjö, Emil Källström