Idag publicerar DN Kultur Bengt Ohlssons slutreplik i den debatt om den politiska likriktningen inom den svenska kultureliten som tog fart i och med den artikel om livsstilshyckleriet och den slentrianmässiga bristen på eftertanke inom kulturvänstern som Ohlsson författade för nu snart en månad sedan.
Båda artiklarna är mycket läsvärda och anmärkningsvärt pricksäker kritik av den svenska kulturvänstern. Man behöver inte läsa många ord i kultursidorna för att bli plågsamt medveten om den åsiktsmässiga konformitet som råder i kultursverige. Ohlssons uppmärksammade artikel i början av januari har givit liv åt två sorters diskussioner. Dels en diskussion som egentligen inte är en diskussion utan snarare den enade kulturvänsterns ramaskri mot att 1) Ohlsson luftar tankar som strider mot kultursveriges gängse uppfattning och 2) att Ohlsson hävdar att den toleranta kultureliten inte tolererar att människor i de egna leden sticker ut ur den politiska kongruensen.
Otaliga är de företrädare för kulturvänstern som sökt tillrättavisa Ohlsson och de som delar hans uppfattning av nyss nämnda kulturvänster. Samtliga har de misslyckats kapitalt, ty den bild av verkligheten de försöker etablera och upprätthålla är bara just det, en bild, en illusion. De har alla fallit på eget grepp då de i ena sekunden talat sig varma för tolerans och mångfald, och i nästa kräver rättning i leden och unisont går på storoffensiv mot oliktänkande. Bland det mest intressanta med protesterna mot Ohlssons artiklar är att vänsterprofil efter vänsterprofil stigit fram och bedyrat hur fel Ohlsson har om kulturens vänsterkonformitet, medan företrädare för en eventuell ”kulturhöger” alltjämt lyst med sin frånvaro. Jag tänker att om det nu är så att Ohlsson faktiskt har fel, och det faktiskt inte förekommer någon politisk likriktning i kulturvärlden, så borde det i rimlighetens namn finnas en kulturhöger också, och det torde i så fall ligga i deras intresse att kliva fram och offentliggöra sin existens. Men icke. Så har inte skett.
Den andra sortens diskussion som Ohlssons utspel givit upphov till, är den – enligt mig – betydligt intressantare diskussionen om varför det faktiskt är så att kulturen i så hög utsträckning är vänster. De som presenterat sina teorier om anledningarna utgör en brokig skara människor från såväl höger som vänster; Erik Helmerson, Sven Wollter, Adam Cwejman, och Bengt Berg är bara några. Möjligen är någon eller några av dem sanningen på spåren. Jag kan för lite om kulturvärlden för att definitivt uttala mig om vilka förklaringar som är rätt (jag tänker dock våga mig på en gissning längre ned), däremot har jag hyfsat goda kunskaper om världen utanför kulturvärlden, och med de kunskaperna kan jag i alla fall slå fast att vissa av de förklaringar som föreslagits med all säkerhet är fel.
Ett av de mer anmärkningsvärda misslyckandena med att förklara kulturens vänstervridning svarar Dan Jönsson för. Han frågar sig på DN Kultur hur det kan uppfattas som modigt att vända kappan efter vinden, som han menar att Ohlsson gör. Enligt Jönsson så vänder Ohlsson kappan efter vinden, alternativt ”sjunger opportunismens höga visa”, då han kritiserar vänstern samtidigt som ”den ideologiska maktbalansen förskjutits så totalt att liberala och konservativa värderingar numera genomsyrar inte bara ekonomin, som de alltid gjort, utan även politik och medier.”. För det första så kan man i ljuset av vad Ohlsson fått utstå konstatera att han ingalunda vänt kappan efter vinden. Snarare än en vind har han drabbats av en vildsint skitstorm, och kappan hans har blåst all världens väg. För det andra så kan man dra slutsatsen att Jönssons kontakt med verkligheten måste vara mycket liten. Med att ”liberala och konservativa värderingar numera genomsyrar… …även politik och medier” syftar Jönsson såklart på att en borgerlig regering för första gången i Sveriges historia blivit omvald och på att det socialdemokratiska partiet befinner sig i kristillstånd, men det är likväl ett befängt påstående. Den borgerliga regeringens omval och det socialdemokratiska partiets kris är förvisso sanningar som inte går att ifrågasätta, men den borgerliga regeringen vann valet för att den framstod som duktigare socialdemokrater än socialdemokraterna själva, och socialdemokraterna befinner sig i kris på grund av idétorka och icke-behovet av ett socialdemokratiskt parti när en borgerlig allians är duktigare socialdemokrater. Konservativa värderingar spelar en ytterst marginaliserad roll i såväl politik som media i Sverige, och att påstå att någotdera genomsyras av liberala värderingar är minst sagt magstarkt då till och med de påstått liberala partierna motsätter sig marknadshyror samt vurmar för skyhöga marginalskatter. och det är ett välkänt och välbelagt faktum att de som skriver i media är mer vänster än samhället i övrigt.
Av sitt felaktiga antagande om konservativa och liberala värderingars utbredning i samhället drar Dan Jönsson ”rent praktiskt” slutsatsen att kulturen är den plats i samhället där vänstern fortfarande kan få plats. På ett mer teoretiskt plan förklarar Jönsson kulturens vänstervridning med att ”varje samhälle har ett behov av systemkritik, av en motoffentlighet som ser på systemet utifrån och sätter själva dess konstruktion under debatt.” Jag tror inte att Jönsson har direkt fel i det påståendet, systemkritik tror jag är både nyttigt och nödvändigt, men det duger inte som förklaring till varför kulturen är vänster. Tvärtom. Om den roll kulturen spelat i samhället varit att ”se på systemet utifrån” och vara en ”motoffentlighet” borde ju kulturen enligt varje logiskt resonemang vara höger. Tänk efter, Sverige har världens högsta skattetryck, staten har monopol på både alkohol och spel om pengar, äger stora andelar i banker, telekombolag, skogsbolag och elbolag, samt reglerar sönder vissa marknader såsom exempelvis bostadsmarknaden. Därtill så är det staten, landstingen, och kommunerna, det vill säga det offentliga, som finansierar en ansenlig del av den kultur som Jönsson menar ska fungera som systemkritik och en motoffentlighet. Med andra ord så befinner sig kulturen i ett beroendeförhållande till staten och offentligheten. Och just här tror jag att anledningen ligger till att kulturen är vänster.
Kulturarbetare är människor som utvecklat kreativitet inom ett område som andra människor inte värdesätter lika mycket som kreativitet inom andra områden. Någon kom på mobiltelefonen och började tillverka och sälja sådana, något den personen kunde göra eftersom andra människor tyckte att mobiltelefonen var en schysst grej värd att betala för. Någon annan kom på flygplanet och började tillverka och sälja sådana, något den personen kunde göra eftersom andra människor tyckte att flygplanet var en schysst grej värd att betala för. Ytterligare någon annan kom på Spotify och började sälja rättigheter att använda det, något den personen kunde göra eftersom andra människor tyckte att Spotify var en schysst grej värd att betala för. Men utöver alla människor som kommer på varor och tjänster som folk värdesätter och är beredda att betala för så finns också många människor som kommer på och skapar varor och tjänster som folk förvisso kanske i någon mån värdesätter, men inte tillräckligt mycket för att vilja betala för det. Och många av de människorna lockas säkerligen av idéer i stil med att vad som produceras inte ska avgöras av vad människor själva vill ha och kan tänka sig att betala för utan istället av någon annan som vet vad människor faktiskt behöver och bör betala för. Någon som förstår att det skulle vara bra för människor att se min nya pjäs eller lyssna på min nya konsert, även om de inte inser det själva.
Detta är inte något som jag tror gäller uteslutande för kulturarbetare eller kulturbranschen, utan jag tror att människor som vill leva av sådant som andra människor inte värdesätter och är beredda att betala för överlag är mer vänster än andra. Jag rekommenderar dem som inte tror på att så är fallet att kolla på valresultaten i kommuner och valkretsar där det finns stora nedläggningshotade arbetsgivare och jämföra dem med de genomsnittliga valresultaten. Som exempel kan nämnas att i Trollhättan, där varenda kotte vet om att SAAB tillverkar världens bästa bilar men att de korkade bilköparna tyvärr inte inser det, fick Socialdemokraterna egen majoritet i kommunvalet 2010 och i riksdagsvalet blev de mer än 30% större än i riket som helhet. Anledningen till att vi fått en hel bransch som är vänster är att vi sorterar människor med det skattefinansierade kulturstödet. Hade kulturen fått bära sina egna kostnader så hade bara den kultur som människor tycker är så pass bra att de vill betala för den blivit kvar. Många av dem som idag utgör kulturvänstern hade då fått se sig om efter försörjning på annat håll, någon kanske hade utbildat sig till ingenjör, någon annan hade fått jobb inom vården, en tredje hade blivit kassörska på i en ICA-butik osv. En del av dagens kulturvänster hade såklart blivit kvar i kulturbranschen, men de hade då inte varit kulturvänster, utan kort och gott vänster.
