Det är svåra tider i Europa, både för folket och regionen.
Den ekonomiska krisen tär på välviljan, energin och, självfallet, de ekonomiska reserverna. Irritationen är påtaglig och tålamodet är på väg att ta slut, särskilt eftersom Italien och Spanien börjat svaja. Även för oss som vurmar för ett enat och stabilt Europa är det svårt att inte tvivla.

Under de senaste hundra åren har fyra krig utspelats på europeisk mark, svåra ekonomiska kriser har tvingat många att gå på knäna och vi ser hur vår konkurrenskraft försvagas mot länder med plötslig och beundransvärd socioekonomisk utveckling. Det är inte konstigt att bitterheten och missnöjet sprider sig över kontinenten. I flera länder ökar de populistiska missnöjespartiernas inflytande mer och mer. Den enighet och optimism som förenade Europa när nazismen föll, den vilja och kämparglöd som ledde till skapandet av den Europeiska Unionen och Förenta Nationerna… Löftet om ”aldrig mer” låter inte fullt så självsäkert längre.

Det var en kombination av debatten kring en exitstrategi för Grekland (med inlägg av exempelvis Cwejman), konstaterandet att en tvångsutslutning ur EMU är en juridisk omöjlighet och den oroande utvecklingen i Ungern (Haglund) som fick tankarna att snurra.

Den Europeiska Unionen är ett av världens mest lyckade demokratiprojekt och kraven för medlemskap är höga. Problemet är dock att det ägnats lite tid åt att konstruera planer och strategier för vad som händer när ett medlemsland inte längre uppfyller dessa krav.

Vad gör unionen om ett medlemsland överger demokratin? Vad gör vi om förföljelsen av romer eskalerar till något mycket obehagligt? Vad gör vi om vi inte lyckas förhindra ett krig mellan två medlemsländer?

Förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. Förhoppningsvis.
Samtidigt är det svårt att undvika en känsla av deja vú när grekiska riksdagsledamöter går runt och heilar (Karlsten).

Kanske är det dags att tillämpa talesättet ”hoppas på det bästa, vänta dig det värsta”.