Etikettarkiv: Folkpartiet liberalerna

Den liberala makthavarens dilemma

Posted on by
Svara

Det som skiljer liberalismen från andra politiska ideologier är tron på individens förmåga och antagandet att frihet är nödvändigt för att individen skall kunna nå sin fulla potential. Det är insikten att vi alla har olika förutsättningar, egenskaper och mål. Det är vetskapen att förtryck och ofrihet har flera ursprung och yttrar sig på de mest oväntade vis.

På grund av sin ideologi hamnar liberaler i en märklig situation när de ska fatta beslut som berör andra. Hur är det möjligt att fatta ett beslut som direkt berör en annan individ utan att bli en del av det förtryck liberaler vill befria individen från? Hur kan en liberal bestämma över individer han eller hon aldrig träffat utan att avsiktligen eller oavsiktligen begränsa dessa personers frihet?
Detta är liberalismens största praktiska dilemma.

Makt är något som lockar nästan alla och de flesta av oss känner nog någon som fått mer makt än vad han eller hon klarat av att hantera. Det är inte ovanligt att människor med de bästa intentioner i slutändan berusas av makt och fattar beslut han eller hon aldrig ens skulle ha övervägt tidigare.
För socialister, kommunister, konservativa och diverse företrädare för andra ideologier handlar detta dilemma om när det är dags att sluta använda sin makt. För liberaler uppstår  detta dilemma långt tidigare än så. Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt.

En liberal som på allvar tror på individens förmåga och minns att inget liv är det andra likt har i sin roll som makthavare en enda uppgift. Att se till människors frihet.
Att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.

Det är svårt att låta bli att justera, att reglera, att moralisera och att reformera. Det är inte enkelt att komma ihåg hur olika människors liv ser ut. Det är problematiskt att definiera frihet och att bära denna definition med sig som en evig påminnelse vid varje möte, vid varje beslut.

När liberaler misslyckas med att göra just detta har en ytterst obehaglig situation en förmåga att uppstå. Denna situation brukar förklaras med orden ”Du gör som du vill, så länge du gör som jag säger.”.

Så länge individer gör som makthavarna önskar är de fria att själva besluta över sina liv. En illusion av fri vilja och makt över sin egen situation. Skinner måste vara stolt.

Det finns flera exempel på denna logiska kullerbytta, men det absolut tydligaste exemplet är förmodligen Folkpartiets inställning till pappamånader. Partiet gick flera gånger ut med att de stöttade de nuvarande reglerna, men om befolkningen inte blev mer jämställd så skulle en tredje pappamånad införas. Nu öppnar partiet för att göra just det.

Med andra ord: Individer får till en viss gräns bestämma över hur de vill fördela föräldraledigheten, men fördelar de den inte som vi vill att de ska göra kommer vi att frånta dem denna frihet.

Det liberala dilemmat handlar om att inte falla för frestelsen att behålla, använda eller utöka denna makt. Det liberala dilemmat handlar om att se till människors frihet, att bekämpa förtryck och öka individens makt över sitt eget liv.
Även när de inte alltid gör som man vill.

Gästinlägg: André Frisk om Folkpartiets oliberala rättspolitik

Posted on by
Svara

Folkpartiet Liberalerna hävdar att deras politik grundas på socialliberalism. Dock verkar vissa företrädare för Folkpartiet ha en väldigt märklig bild av vad socialliberalism innebär. Socialliberalism är inte alls samma sak som socialkonservatism, vilket verkar ha blivit den allmänna inställningen hos just dessa högt uppsatta Folkpartister.

”Jag skulle vilja se ditt pass för du är misstänkt för att illegalt vara i Sverige”. Det fick Gonzalo Munoz, född och uppväxt i Sverige, höra när han skulle gå ut genom spärrarna i Stockholms tunnelbanor. Att göra spontana ID-kontroller på människor som har ett så kallat icke-svenskt utseende är inte bara etiskt tveksamt, utan även olagligt.
Dock anser Folkpartiet med Johan Pehrson i spetsen att dessa trakasserier är acceptabla för att få bukt med vad som i vissa debatter framställs som Sveriges största problem; papparslösa flyktingar.

Med tanke på att Folkpartiet inte heller tar täten i vissa andra frågor som liberaler historiskt sett tagit strid för är vi tyvärr inte förvånade. FRA och IPRED försvaras aktivt och man tillåter dessa lagar att få större spelrum än vad som tidigare lovats väljarna. Att staten ska ha rätt att övervaka och spana på alla sina medborgare varken kan eller får bli något som vi liberaler accepterar.

Folkpartiet väljer även att istället för att värna om människors säkerhet, göra allt för att få ett narkotikafritt samhälle. Samtidigt som detta kan verka som något ärofyllt så har det bara fått en motsatt effekt. Att missbrukare i detta land ses som brottslingar, enbart på grund av deras missbruk är så kontraproduktivt att dess like sällan skådats. Att Folkpartiet, som ofta säger sig basera sin politik på forskning, ignorerar forskningsresultat på just detta område tycker vi är under all kritik.

Folkpartiet har gjort mycket bra i många andra frågor och utmärker sig positivt i exempelvis kampen för HBT-personers rättigheter. Men detta ursäktar inte övrigt beteende.

Integritetskränkande lagstiftning är inte socialliberalism. Att jaga människor i Stockholms tunnelbanor på grund av deras hudfärg är inte socialliberalism. Att föra en narkotikapolitik som ofta utpekas som rent skadlig och kontraproduktiv av forskare är inte speciellt socialliberalt. Socialliberalism sätter människan i fokus, inte staten.
Om partiet vill leva upp till namnet Folkpartiet Liberalerna bör det väldigt noga tänka över sina ställningstaganden i dessa frågor.

”Nästa Einstein har just lärt sig läsa”

Posted on by
Svara

På Facebook har många av mina folkpartistiska vänner delat en länk som statuerar att ”Nästa Einstein har just lärt sig läsa”. Jag hoppas de har rätt, men om jag ska vara helt ärlig är det osannolikt att en nu levande person som skulle ha kunnat axla Einsteins mantel just lärt sig läsa. Det är ganska troligt att många av de som skulle ha kunnat bli vår generations Einstein aldrig får lära sig att läsa.

Enligt SIDA fanns det år 2009 inte mindre än 775 miljoner vuxna analfabeter i världen. År 2010 fanns det enligt samma artikel ungefär 61 miljoner barn som aldrig fått börja i skolan. Långt fler går aldrig i skolan tillräckligt länge för att hinna lära sig läsa.
Visst vore det fantastiskt om vi hade ett antal genier som just nu gick i svensk skola, men förmodligen finns det betydligt fler genier bland de 61 miljoner barn som aldrig får gå i skolan än bland våra relativt få lågstadieelever i Sverige.

775 miljoner vuxna analfabeter. 61 miljoner barn som inte får börja skolan.
Vi kommer antagligen aldrig få veta hur mycket mänskligheten gått miste om. Vi kan bara se till att vi inte går miste om ännu mer. Förmodligen har vi helt enkelt missat flera potentiella genier för att de helt enkelt aldrig får chansen att utvecklas.
Kanske kommer en dag då även jag kan dela den där länken med gott samvete. Men den dagen är verkligen inte idag.

SIDA:
http://www.sida.se/Svenska/Bistand–utveckling/Globala-utmaningar/Visste-du-detta-om-laskunnighet/

Medborgarskapet ska riva hinder för människor, inte resa dem

Posted on by
1

I tisdags kritiserade jag Folkpartiets förslag om att införa ett språkkrav för medborgarskap här på Frihetligt. Under gårdagen invände min medskribent Bawar Ismail mot min argumentation och försvarade idén om språk-/medborgarskapstest för att erhålla medborgarskap. Jag vill gärna kommentera Bawars invändningar och försvara min ståndpunkt.

Mitt främsta argument mot medborgarskapstest av det slag Folkpartiet föreslår är att det skulle innebära att många människor särbehandlades på ett godtyckligt och enligt mig orättvist sätt. Bawars huvudsakliga argument mot min hållning är att vi redan idag särbehandlar människor genom att på godtycklig grund ställa olika krav på dem. Det argumentet tycker jag varken är ett legitimt argument mot min ståndpunkt eller för hans. Att vi redan idag gör skillnad på folk och folk är i mitt tycke inget argument för att göra det ännu mer, snarare tvärtom. Enligt samma resonemang torde det vara okej för mig att misshandla en människa jag träffar nere på stan, förutsatt att någon annan misshandlat personen i fråga först, det tycker jag är en märklig hållning. Fel blir inte rätt för att man gör lite mer fel.

Bawar menar dock att det som redan är fel när det gäller processen att bli svensk medborgare, till exempel att det finns godtyckligt satta tidsgränser för hur länge man måste ha bott i Sverige för att kunna ansöka om medborgarskap, tidsgränser som dessutom är olika för olika människor beroende på vad för slags medborgarskap de har sedan tidigare, kan tas bort genom införandet av ett medborgarskapstest för medborgarskap. Därmed ändrar Bawar premisserna för diskussionen. Mitt ursprungliga inlägg var en kritik av Folkpartiets förslag om införande av språktest, och i det förslaget ingår inget slopande av tidsgränser, ingen ”uppvärdering” – som Bawar med fler kallar det – av medborgarskapet, och inga slopade skötsamhetskrav. Således har jag svårt att tolka Bawars invändningar mot min kritik av Folkpartiets förslag som ett försvar av Folkpartiet, jag hoppas att Bawar i ett senare inlägg förtydligar vad han anser om Folkpartiets språktestsförslag.

Vad gäller de godtyckliga tidsgränserna för att bli svensk medborgare så har Bawar förstås rätt i att de skulle kunna avskaffas i kombination med ett införande av språk- eller medborgarskapstester. Jag har dock svårt att se varför de inte skulle kunna avskaffas, eller åtminstone göras mer rättvisa, utan att man för den skull inför orättvisa och odemokratiska språktester. Det är ingen dikotomi, det finns inget antingen eller. Om jag ska haka på Bawar och bortse från vad Folkpartiet faktiskt föreslagit så kan jag till att börja med konstatera att jag – i likhet med Bawar – tycker att det är väldigt orättvist att vissa, till exempel danskar, bara måste vara bosatta i Sverige i två år för att få bli svenska medborgare, medan andra, till exempel armenier, måste vara bosatta i Sverige i fem år för att få bli svenska medborgare. Den skillnaden, som grundar sig i den flummiga och sverigedemokratnära uppfattningen att vissa kulturer är mer kompatibla med den svenska än andra, borde tas bort.

Det centrala för när medborgarskap ska beviljas anser jag bör vara de eventuella framtida medborgarnas viljor. Det är det i viss mån redan idag, ingen icke-svensk medborgare bosatt i Sverige blir lyckligtvis påtvingad svenskt medborgarskap. Men utöver viljan att bli svensk medborgare tycker jag inte att det finns något större behov av ytterligare krav. Man brukar skilja på två principer för hur medborgarskap ”delas ut”; jus soli som är latin för jordens rätt och jus sanguinis som är latin för blodets rätt. Jus soli innebär kort att den som föds i en stat erhåller medborgarskap i den staten oberoende av föräldrarnas medborgarskap. Jus sanguinis innebär på motsvarande sätt att oberoende av i vilken stat en person föds så blir hen medborgare i den stat/de stater där föräldrarna är medborgare. Jag tycker att man kan tillämpa en kombination av de två principerna, det vill säga alla som föds i Sverige blir oberoende av föräldrarnas medborgarskap svenska medborgare om föräldrarna så vill, och alla barn till svenska medborgare som föds utomlands blir svenska medborgare om föräldrarna så vill.

För människor som inte föds av svenska föräldrar eller på svenskt territorium – som ju är dem som diskussionen om språk- och medborgarskapstest berör – utan invandrar till Sverige så tycker jag som jag redan varit inne på att det borde vara en enkel och kravlös procedur att bli svensk medborgare, så när som på två förbehåll. För det första så tycker jag att icke-svenska medborgare utan kopplingar till Sverige bör vara bosatta i Sverige för att beviljas svenska medborgarskap. För det andra så tycker jag att det bör finnas ett tidskrav av det slag som finns idag, den bör dock vara rättvis (samma för alla) och markant kortare än den är idag. En rimlig gräns tycker jag skulle vara 6-12 månader. Anledningen till det är att den viktigaste politiska rättigheten man får genom ett svenskt medborgarskap är rätten att rösta i svenska riksdagsval, och den rätten bör vara förbehållen dem som bor i Sverige eftersom de är dem som kommer att påverkas av de beslut som riksdagen fattar. Faran med att ha enbart önskemål om medborgarskap som enda krav för medborgarskap är att det öppnar upp för Vänsterpartiets socialistpolare på Kuba, Kristdemokraternas aborthatarpolare i Portugal och Italien, och Sverigedemokraternas Dansk Folkepartipolare i Danmark att rösta i de svenska riksdagsvalen, vilket jag inte tror vore någon bra idé.

Medborgarskap är per definition en uppdelning av människor i vi och dem, en uppdelning som jag dock tror är nödvändig att göra i en demokrati, av praktiska skäl. Medborgarskapet bör emellertid finnas till av just praktiska skäl, som ett verktyg för att till exempel bestämma vilka ”folket”, de som all offentlig makt i Sverige utgår från, är. Därför är det viktigt att medborgarskapet är öppet, tillgängligt och inkluderande, och det blir det genom att hindren för att bli svensk medborgare i så hög grad som möjligt avskaffas. Ett språk- eller medborgarskapstest river inga hinder, det reser dem.

”Vi ställer redan olika krav på människor”

Posted on by
Svara

Folkpartiet har släppt en ny integrationsprogram med flera bra förslag, tyvärr har kravet på språktest varit det förslag som tagit upp all uppmärksamhet. Precis som Holmertz skriver så brukar sådana förslag alltid utmynna i huruvida Folkpartiet försöker fiska i grumliga vatten eller ej. Sverige behöver en debatt om medborgarskapet; bland annat om hur nyanlända ska uppnå medborgarskap. Ett språktest (eller medborgarskapstest som jag hellre föredrar) är i mina ögon ett betydligt bättre system än det vi har i dagsläget.

Liberaler som säger nej till språktest brukar argumentera utifrån att man ställer olika krav på människor om man kräver godkänt i språktest för medborgarskap. Men faktumet är att vi redan idag ställer olika krav på människor, allt från tidsbestämda krav till skötsamhetskrav. Föds man i Sverige erhåller man direkt medborgarskap samtidigt som en nyanländ måste vänta i fem år. Är man från ett annat nordiskt land behöver man bara vänta två år. Har du skulder hos Kronofogden får du räkna med att din ansökan om medborgarskap skjuts upp ett antal år. Vi ställer alltså redan olika krav på människor. Hur liberalt är det att man kräver att utomnordiska människor kedjar sig fast på svensk mark i fem år fram till att de får svenskt medborgarskap? Hur rättvist är det att nordiska medborgare bara behöver vänta två år? Hur vill de som säger nej till språktest lösa denna situation? Vill man behålla detta system eller ersätta det med något annat?

Med medborgarskapstest kan man sudda ut det tidsbestämda kravet. Testerna ska givetvis inte förhindra människor från att erhålla medborgarskap. Genom att samhället erbjuder stöd och undervisning ska resurssvaga människor kunna klara ett prov. Syftet är ju inte att skrämma iväg invandrare (vilket inte ter sig vara en trolig effekt heller). Kritiken mot detta brukar då handla om att förslaget i sådana fall bara är symboliskt – men vad är poängen med ett medborgarskapstest om man gör det så svårt att inte ens infödda svenskar kan få godkänt på ett test?

Kravet på språktest brukar oftast jämföras med att infödda svenskar har nioårig skolplikt (plus, från samhället, indirekta krav på tre år i gymnasiet). Ja, svenska medborgare som fått sin medborgarskap från födseln kan inte förlora sitt medborgarskap om man misslyckas i skolan och åter igen återkommer vi till faktumet att vi ställer olika krav på människor. Vi kan inte ge alla människor svenskt medborgarskap oavsett var de föds någonstans och inte heller kan vi dra tillbaka medborgarskapet för infödda svenskar som misslyckats i skolan. Det bästa är alltså att ändra villkoren för att erhålla medborgarskap för invandrare, och det görs bäst med ett språktest. Det är för mig även en självklarhet att man ska kunna göra undantag för människor som inte kan göra ett sådant test; exempelvis barn.

Ett språktest är inte en åtgärd som kommer förbättra integrationen, det stämmer mycket väl. Dess främsta syfte är att ändra villkoren för att erhålla svenskt medborgarskap men även som ett av få verktyg staten har för att uppvärdera medborgarskapet. Med dagens globalisering och dess framtida utmaningar och en allt mer rörlig värld där människor flyttar över gränserna kräver det att Sverige skapar en öppen och samlande kraft i det svenska medborgarskapet. Dagens system lyckas inte med det jobbet.

Språktest för medborgarskap är odemokratiska och löser inga integrationsproblem

Posted on by
3

Så var debatten som alltid följer i spåren av folkpartikrav på språktest för medborgarskap åter här. Och som vanligt så handlar den väldigt lite om språktest och huruvida det vore en bra idé eller inte, och väldigt mycket om folkpartiet och huruvida de är rasister eller inte. Svaret på den senare frågan torde vara tämligen uppenbart för alla som bemödat sig med att läsa hela den debattartikel som i morse publicerades på DN debatt och som givit upphov till den här diskussionen än en gång. Långt innan språkkrav ens nämnts i artikeln står bland annat att ”Sverige bör välkomna invandring av flera skäl.”, ”Sverige, och andra demokratiska länder, har [också] ett medmänskligt ansvar att ge människor som flyr undan förföljelse en fristad.”, ”Sverige ska vara ett öppet och tolerant land.”, och ”I ett Europa som sluter sig… …måste vi stå upp för att vi välkomnar invandring och globalisering.”. Att folkpartiet skulle vara sverigedemokrater i smyg förefaller således vara en synnerligen obegåvad slutsats, som icke desto mindre dras av många – mer eller mindre seriösa – debattörer.

Så, med den detaljen ur världen, låt oss fokusera på huvudfrågan; bör det finnas ett språkkrav för medborgarskap? Mitt svar på frågan är: i dagens läge, nej. Jag har ingenting principiellt emot idén om språkkrav som sådan, inte heller idén om andra former av kunskapskrav för medborgarskap, något som ofta diskuteras i samband med språkkrav. Tvärtom är det kanske i grund och botten ingen dum idé att man ska besitta vissa grundläggande kunskaper för att erhålla medborgarskap och därmed rösträtt, eftersom rösträtt i praktiken innebär makt (inte enväldig, men ändock) att bestämma vilka lagar och regler dina landsmän och landsmanninor ska behöva förhålla sig till. Däremot så har jag väldigt mycket emot att människor på godtycklig grund behandlas olika, vilket folkpartiets förslag i praktiken skulle innebära.

Är man född i Sverige så ges man utan några som helst krav på motpresentation förtroendet att vara med och bestämma hur alla andra människor i landet ska leva, men är man född utomlands så ska man enligt förslaget från folkpartiet behöva förtjäna samma förtroende genom att klara av någon form av test. Den typen av godtycklig särbehandling av människor hör inte hemma i en demokrati och rättsstat. Vissa kommer säkerligen hävda att det inte handlar om särbehandling, det är dock fel.

Argumentet för att språktest eller liknande inte är särbehandling av utlandsfödda brukar lyda att de som föds i Sverige måste gå i svensk grundskola och där lär sig det man måste kunna som svensk medborgare, och att språktest för medborgarskap ska kompensera för utlandsföddas avsaknad av svensk grundskoleutbildning. Resonemanget haltar dock på otaliga sätt. För det första så är medborgarskapet något man som svenskfödd erhåller från den dag man föds, inte från den dag man slutar grundskolan. För det andra så blir man som svenskfödd inte fråntagen sitt medborgarskap om man inte klarar av grundskolan. För det tredje så blir man som svenskfödd inte heller av med sitt medborgarskap om man redan som liten flyttar utomlands och går i grundskola i ett annat land. För det fjärde så får man inte automatiskt svenskt medborgarskap i samband med att man slutar grundskolan om man flyttar till Sverige som liten och går hela grundskolan i Sverige.

För att summera så har jag all respekt för förslag om att införa språk- eller medborgarskapstest för att erhålla medborgarskap, men kraven bör i så fall vara generella och omfatta alla, inte bara de som föds med ett annat medborgarskap än det svenska.

Sist men inte minst så skulle jag vilja belysa något som jag ser som både anmärkningsvärt och problematiskt med diskussionen om tester av olika slag för att erhålla medborgarskap, nämligen att de betraktas som viktiga integrationspolitiska åtgärder. Av de flesta människor i världen krävs att de varit bosatta i Sverige i minst fem års tid innan de ens kan ansöka om medborgarskap och något eventuellt test kan komma att bli aktuellt. Efter att ha vistats så länge i Sverige tycker jag att målet måste vara att människor ska vara långt gångna i integrationsprocessen. Efter fem år i Sverige bör man ha lärt sig att prata, skriva och läsa svenska samt skaffat ett första jobb eller påbörjat studier av något slag. Det kommer antagligen aldrig kunna bli verklighet för alla som kommer till Sverige, men att det blir utfallet för så många som möjligt bör i alla fall vara politikens ambition. Att tycka att processer som sätts igång tidigast flera år efter det att människor anlänt till Sverige ska spela en nyckelroll i integrationen av människor i det svenska samhället är att ha bedrövligt låga ambitioner för integrationspolitiken och skamligt dålig tilltro till förmågan hos de människor som invandrar till Sverige, och det tjänar ingen – allra minst de tusentals människor som varje år kommer till Sverige i hopp om ett bättre liv – på.