Etikettarkiv: integration

Invandring del 3 av 3: Så löses integrationen

Posted on by
Svara

I mina två senaste inlägg här på Frihetligt har jag argumenterat för att invandring till Sverige inte är nödvändig, men ändå rätt, samt presenterat en gissningsartad redogörelse för hur mycket jag tror invandringen skulle öka till Sverige om den liberaliserades fullt ut. I detta tredje och sista inlägg längs samma röda tråd på temat migration och integration kommer jag till just integration. Stor invandring är en utmaning för en välfärdsstat och kräver vettig hantering, något som Sverige i dagsläget saknar.

Till att börja med, låt oss göra klart vad integration handlar om, för det är ofta oklart. Vad som tycks vara klart och vad de flesta tycks skriva under på är att integration handlar om språk och jobb. Det upprepas likt ett mantra från alla håll i integrationsdebatten. Vad som däremot är oklart är huruvida språk och jobb leder till integration, eller om det är så att den som kan språket och har jobb är integrerad. För mig handlar den politiska diskussionen om det sistnämnda. Om människor inte kan göra sig förstådda i samhället de lever i, eller fastnar i passiviserande bidragssystem och försörjs av andra så har vi ett problem som är politiskt. Följaktligen krävs då politiska lösningar. Sedan finns också en annan form av integration, den som handlar om en djupare form av delaktighet och gemenskap. Den är integrerad enligt den här synen som känner samhörighet med andra i samhället, den som upplever att man är en del av samhället och som delar grundläggande värderingar med de flesta andra i samhället. Språk och jobb är antagligen viktiga nycklar till, men inte fullgoda kriterier för, den här sortens integration. Den här djupare formen av integration är också viktig. En person som inte är integrerad enligt den senare definitionen är emellertid inte ett politiskt problem på samma sätt som någon som inte är integrerad enligt den förra definitionen. Då den senare formen av integration handlar om abstrakta ting som värderingar, kultur och gemenskap, så är det ingenting som politiker vare sig kan eller bör lägga sig i på politisk väg. Staten ska inte försöka pådyvla medborgare vissa värderingar, och politiker kan inte tvinga två personer att känna gemenskap bara för att det vore önskvärt. Med tiden utvecklas värderingar, kultur och gemenskaper på naturlig väg, och den utvecklingen är ingenting som politiker ska ställa sig i vägen för m h a statens våldsmonopol.

Den mer ytliga formen av integration är emellertid, som sagt, något som är angeläget för politiken. Och det finns mycket som politiken kan och bör göra för att förbättra den idag minst sagt bristfälliga integrationsprocessen.

Till att börja med borde samtliga svenska kommuner vara tvungna att ta emot de invandrare och flyktingar som vill till kommunen. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd har man möjlighet att bosätta sig vart som helst i landet, den möjligheten borde alla. Därmed inte sagt att staten ska tvinga alla kommuner att inrätta flyktingförläggningar, det bör vara upp till kommunerna själva, men om jag som invandrare eller flykting utan permanent uppehållstillstånd vill flytta till Vellinge så borde jag ha alla möjligheter att göra det.

När väl den möjligheten etablerats så borde ekonomiska incitament börja utnyttjas i större utsträckning i integrationspolitiken. Med hjälp av statistik från Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skulle en databas över Sveriges kommuner kunna tas fram. Genom denna skulle en ranking för varje enskild nyanländ person kunna utarbetas, efter hur goda möjligheter personen ifråga har att snabbt lära sig svenska och snabbt få ett arbete i respektive kommun. Den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är goda får ett högre bidrag, den som väljer att bosätta sig på en plats där utsikterna är sämre får ett lägre bidrag. Att kommunrankingen som tas fram är individuell och inte generell kan inte nog poängteras, detta eftersom de optimala förutsättningarna för integration är radikalt annorlunda för exempelvis en iransk läkare, en afghansk analfabet och en brasiliansk sockerarbetare.

Det var två reformer. Reform nummer tre som Sverige borde genomföra är att avskaffa arbetstillståndet. Som svensk medborgare eller invandrare med permanent uppehållstillstånd kan man söka jobb och arbeta som man behagar. Så är dock inte fallet för andra som invandrat till Sverige. De måste ansöka om tillstånd att få arbeta. Och då får de inte tillstånd att arbeta generellt, utan tillstånd söks och beviljas bara för en viss typ av arbete för en viss arbetsgivare, och maximalt för två års tid. Eftersom arbetstillstånden måste vara så specifika krävs i praktiken att den som ansöker om det redan har ett jobb garanterat av en arbetsgivare, och att garanteras ett arbete är mycket svårt för den som inte har arbetstillstånd. Det är rena galenskapen. Den som vill och kan arbeta måste givetvis få göra det. Att å ena sidan beklaga sig över att invandrare inte integreras och jobbar i mindre utsträckning än infödda svenskar, och å andra sidan förhindra invandrare från att arbeta genom att kräva arbetstillstånd är rena dårskapen.

En fjärde reform borde vara att liberalisera arbetsmarknaden. Det skulle antagligen vara den viktigaste av alla reformer som skulle kunna genomföras, och inte bara av integrationsskäl. Det skulle också drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet, göra det lättare för grupper långt från arbetsmarknaden att komma i arbete och öka lönespridningen. Sist men definitivt inte minst så vore det etiskt rätt.

Många tror antagligen att jag med ”liberalisera arbetsmarknaden” menar skrota LAS. Det gör jag också, men bara som en förändring bland många andra. Det finns ännu viktigare saker som behöver göras. Som jag skrev ovan så skulle den liberalisering av arbetsmarknaden jag har i åtanke drastiskt sänka arbetslösheten i allmänhet och ungdomsarbetslösheten i synnerhet. LAS stärker insiders – de som har fasta anställningar sedan länge – position på arbetsmarknaden på bekostnad av outsiders – de som står långt ifrån arbetsmarknaden eller bara fått in en fot. Att skrota LAS skulle utjämna styrkeskillnaderna mellan starka och svaga på arbetsmarknaden, det skulle dock inte åstadkomma någon generell sänkning av arbetslösheten. Arbetslösheten skulle bara omfördelas, från att nu vara särskilt koncentrerad till svaga grupper till att bli mer jämlik mellan svaga och starka grupper. En långt viktigare förändring, som skulle möjliggöras men inte garanteras av avskaffandet av LAS, vore att införa avtalsfrihet på arbetsmarknaden. Det skulle möjliggöra för mig som arbetstagare att komma överens med min arbetsgivare om vilken lön och vilka andra förmåner jag ska ha. I många branscher och på många arbetsplatser har idag de som utför ett sämre arbete samma lön som dem som utför ett bättre arbete. I praktiken så innebär det att de som utför ett arbete som är bättre en genomsnittet avstår en del av sin lön till dem som utför ett arbete som är sämre än genomsnittet. Det är varken effektivt eller rättvist.

Men låt oss återvända till liberalisering av arbetsmarknaden ur ett integrationsperspektiv. Att skrota LAS vore bra eftersom invandrare överlag (enskilda undantag finns självfallet) är en svag grupp på den svenska arbetsmarknaden, och som jag redan varit inne på skulle avskaffandet av LAS stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Avtalsfrihet och individuell lönesättning vore bra eftersom många människor idag hindras från att arbeta av alltför höga trösklar i form av minimilöner som sätts upp av fackförbund i löneförhandlingar. En minimilön på 20 000 kronor/månad är ett effektivt sätt att garantera att de som inte kan producera ett värde av 20 000 kronor/månad blir arbetslösa. En ungdom utan tidigare arbetslivserfarenhet eller en invandrare med dåliga språkkunskaper kan i många fall inte producera ett lika stort värde som någon mer erfaren/kunnig. När de inte kan konkurrera med erfarenhet och kunskap så har de ett konkurrensmedel kvar, priset på sitt arbete. Idag kan de inte utnyttja det konkurrensmedlet.

Från vänsterhåll finns en elitism och ett förakt för låglöneyrken, varför man sökt driva upp minimilönerna så långt att det blir olönsamt att anställa folk för att utföra dessa yrken. Vissa jobb är helt enkelt inte tillräckligt fina för att få finnas i ett rikt välfärdsland enligt vänstern. Praktexempel på detta är hur vänstern sparkar bakut över RUT- men inte ROT-avdraget, eftersom det förra åter möjliggör vita jobb som städare, fönsterputsare, barnvakt, etc. Av vänstern kallade ”pigjobb”. Genom att låta de som vill komma överens med arbetsgivare om löner som är lägre än dagens minimilöner skulle helt nya segment av den svenska arbetsmarknaden kunna öppnas, med jobb som knappt existerar idag. Ett exempel på ett sådant jobb som skulle kunna ”återuppstå” är som packbiträde i livsmedelsbutiker. Inom traditionell tillverkningsindustri, handel och säkerligen också flera andra branscher finns antagligen dussintals olika slags yrken som skulle kunna uppstå eller återuppstå om det bara tilläts. Tanken med de här jobben är givetvis inte att de ska vara särskilda lågbetalda ”ungdoms- och invandrarjobb” som det ibland utmålas av vänstern, utan att det ska vara arbeten som erbjuder en väg in på arbetsmarknaden. Man tar ett sånt här jobb när man är ny i Sverige, eller när man just avslutat skolan, eller liknande, har det en tid innan man går vidare till något mer välbetalt. Ibland hävdas att (åter)införandet av låglöneyrken riskerar att göra så att människor tar jobb som är så dåligt betalda att det inte går att leva på lönen. Det är fel. För det första så skulle ingen ta ett jobb med en så låg lön att den inte går att leva på, för det andra så finns även utan minimilöner som stadgas i lagar eller kollektivavtal ett slag naturlig minimilön. Den är lite olika i olika kommuner, men ligger runt 7 500 – 9 000 kronor/månad. Det är så mycket man får ut i försörjningsstöd.

Den som oroar sig för att de svenska fackföreningarna skulle försvinna behöver inte göra det. Fackföreningarna skulle fortsatt ha en roll att spela, skillnaden mot idag skulle vara att föreningsfriheten skulle gälla i båda riktningar, och inte som idag, bara i en riktning. Föreningsfrihet innebär frihet att bilda och gå med i föreningar man sympatiserar med, men också frihet att stå utanför föreningar vars mål eller metoder man inte sympatiserar med. I dag uppfylls det första, men inte det andra, på svensk arbetsmarknad. Det är upp till var och en om man vill vara med i en fackförening, men man kan inte välja att inte omfattas av fackföreningarnas förhandlingar med arbetsgivaren vid exempelvis uppsägningar och löneförhandlingar. På en liberal arbetsmarknad skulle facken fortsatt spela rollen som motpart mot arbetsgivare i samband med förhandlingar av olika slag. De skulle dock bara representera de som bett om att bli representerade, sina medlemmar. Övriga arbetstagare skulle själva få bestämma om de vill representera sig själva, representeras av facket, eller om de vill hyra in någon för att förhandla åt sig.

En femte respektive sjätte reform för att förbättra integrationen är en höjning av grundavdraget och en successiv nedtrappning av försörjningsstödet. Ponera att du får 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd. Om du i det läget börjar arbeta och tjäna 8 000 kronor/månad så förlorar du också hela ditt försörjningsstöd. Dessutom måste du betala skatt på inkomsten. Sammantaget är alltså marginaleffekten av att börja arbeta över 100 procent, vilket konkret innebär att man förlorar pengar på att gå från bidrag till arbete. Genom att kraftigt höja grundavdraget skulle människor inte behöva betala någon skatt alls förrän först vid förhållandevis höga inkomster, vilket skapar incitament för att gå från bidrag till arbete och eliminerar den del av marginaleffekten som överstiger 100 procent. För att ytterligare sänka marginaleffekten borde en persons försörjningsstöd minskas i lite långsammare takt än vad personens arbetsinkomst ökar. Den som går från 8 000 kronor/månad i försörjningsstöd till 8 000 kronor/månad i arbetsinkomst borde få behålla en del av sitt försörjningsstöd.

Slutligen så måste den sönderreglerade bostadsmarknaden fixas till. Bostadsmarknaden är i dagsläget knappt värd att kallas marknad, då prissättningen i stor utsträckning är planekonomisk. Det är därför vi haft brist på bostäder i Sveriges större städer de senaste 60 åren. Det politikerna måste göra är mycket enkelt, de ska helt enkelt ge tusan i att försöka bestämma vad en hyresgäst och en hyresvärd får komma överens om för hyra. Om politikerna gör det kan bostadsmarknaden uppnå jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

Alltså, för att förbättra den svenska integrationen:

  • Låt invandrare och flyktingar bo där de vill
  • Skapa en kommundatabas som möjliggör individuell rankning av kommuner
  • Vikta nyanländas bidrag efter var de väljer att bosätta sig
  • Avskaffa arbetstillstånden – de som kan och vill ska få arbeta
  • Skrota LAS
  • Inför avtalsfrihet på arbetsmarknad – möjliggör individuell lönesättning
  • Höj grundavdraget
  • Inför successiv nedtrappning av försörjningsstöd
  • Inför marknadshyror

Ständigt denna Lucia.

Posted on by
Svara

Vi har en väldigt märklig tradition i Sverige, varje år när det börjar närma sig mitten av december skapar vi en metadebatt.
Det började med ”Måste Lucia vara blond om hon nu kommer från Italien?”, därefter har vi favoriten ”Om en kille vinner omröstningen till Årets Lucia, kan vi då komma undan med att ändå kröna en tjej?”, följt av årets ”Är pepparkaksgubbar något vi ska hissa eller dissa?”.
För att vara en tradition som går ut på att ställa sig och sjunga om ”julefrid” och någon som sprider godhet, så kan man ju undra var det blev fel någonstans.

När det gäller pepparkaksdebatten är det flera saker som ter sig ganska tragikomiska i detta sammanhang. Vilket är mest upprörande; att pepparkaksgubbar kan tolkas som ”mörkhyade karaktärer” vid en sammankomst eller att dessa ”mörkhyade karaktärer” stängs ute från en otroligt ”vit” sammankomst?
”Mörkhyade karaktärer” är för övrigt inget citat, utan är satt inom parantes för att ”möjliga representanter av personer med ursprung i delar av världen där den vanligaste hudfärgen är något mörkare än den vanligaste hudfärgen i Skandinavien” är både långt, omständligt och opraktiskt.

Egentligen är det tragikomiska att de flesta barn verkar vara mycket mer avslappnade, toleranta, praktiska, kloka och förståndiga än de flesta vuxna. Vad barn förstår är att ibland är saker precis vad de utger sig för att vara. Pepparkaksgubbar är inget annat än människor som klär ut sig till vandrande kakor. Tomtegubbar, tomtegummor och tomtenissar är inte gamla män och kvinnor utan klasskompisar i varma kostymer. Stjärngossar har varken dumstrut eller KKK-uniform, utan en strut med stjärnor på och en blomsterpinne med en stjärna i billigt papp, kombinerat med ett väldigt långt nattlinne. Tjejen eller killen som bär en krona med tända ljus i och får stearin i ögonen är inte ett italienskt helgon, utan helt enkelt en tjej eller kille som får gå först i tåget men som får kämpa för att få rent håret längst av alla. ”Midnatt råder” handlar inte om inbrottstjuvar som på grund av sitt DNA inte blir lika långa som de flesta människor. Rydbergs berömda dikt handlar inte om en man med sömnproblem utan om en hustomte.
Barn är betydligt smartare än vi ibland verkar tro.

Traditionen med märkliga debatter i mitten av december är varken trevlig, givande eller ens särskilt underhållande. Jag tycker det är dags att avveckla den traditionen och jag har istället ett ganska radikalt förslag.
Låt barnen välja själva.

Alla barn vill inte vara med i luciatåget. Kanske har något barn scenskräck, kanske tycker någon att det är tråkigt, kanske vill de inte riskera att tända eld på en klasskamrat, kanske vill de inte fira lucia. Fråga barnen om de vill vara med, vill de inte vara med så tvinga dem inte.
Många barn vill vara med i luciatåget. Anta inte att ett barn inte vill vara med bara för att han eller hon kommer från ett annat land, inte är kristen, hatar att sjunga eller är blyg. Fråga alla barn om de vill vara med, om de vill vara med så låt dem vara med.
Passa också på att fråga dem vad de vill vara. Anta inte att alla tjejer drömmer om att vara lucia eller att alla killar vill vara tomtar. Moralisera inte över deras val, världen går inte under ifall en tjej väljer att byta ut glittret mot en strut eller om en kille tycker det vore fantastiskt att få ha krona. Insistera inte på att en mörkhyad elev ska vara pepparkaksgubbe för att det är ”gulligt”, men säg inte heller till en mörkhyad elev att han eller hon inte får vara pepparkaka. Insistera inte på att någon elev, oavsett kön, hudfärg eller annat, ska spela en viss roll. Insistera inte heller på att någon elev inte ska ha en viss roll.
Vill barnen ha med något roligt i Luciatåget? Låt klassen komma på en kul förslag och sedan rösta fram ett ”vinnande bidrag”. Har någon elev sett Sunes Jul med ett äldre syskon och har ett förslag involverande en gummistövel? Vill någon vara renen Rudolf?
Låt barnen välja. De är ändå de som ska stå framför alla, iklädda märkliga kostymer, och sjunga. Slappna av.
Fokusera istället på att få dem att ha roligt, kolla så att de lär sig texterna, försök undvika att någon tärna svimmar av syrebrist och se framför allt till att ingen tänder fyr på någon annan.

Gästinlägg: Oskar Areskog om att förändra invandringsdebatten

Posted on by
9

”Välkommen till Sverige, här kommer du att få ett bra liv. Vi kommer alla välkomna dig med öppna famnar, och acceptera dig som en av oss. För vi har ju alla samma värde som människor, och vi litar på dig.”

Vad underbart det vore ifall det var så här flyktingar blev mottagna, eller hur?
Och visst hade det varit ännu bättre ifall det vore sant också?  Tyvärr är det ju inte så.

Idag är främlingsfientligheten brett utspridd i Europa. Överallt talas det om den pågående ”Islamiseringen” och ett nalkandes ”Eurabia” som vi måste skydda oss från innan det är för sent. Muslimer vallfärdas hit för att föda barn och leva på våra bidrag, bara för en dag ta över helt och sparka ut den svenske mannen från sitt land.

Lyssnar man till förespråkare från t.ex. Sverigedemokraterna är det mycket väl så här det kan låta. Förflyttar man sig till Ungern kan man höra liknande resonemang från Jobbik, men då riktat mot romerna eller judarna. Och de är inte de enda exemplen vi har på främlingsfientliga partier, både i Frankrike, Italien och Grekland går det väldigt bra för främlingsfientliga krafter.

De här människorna påstår att de som kommer från en viss del av världen och har en annan kultur på grund av detta inte skulle vara kapabla att alls klara sig i vårt samhälle, då de antingen har t.ex. kriminella gener eller bara inte kan anpassa sig. Det är ju helt otroligt hur man ens kan föra sådana argument på allvar.

Argumentationen har blivit snedvriden idag. Istället för att prata om invandringens möjligheter och fördelar diskuteras endast dess nackdelar. Istället för att prata om hur ska kunna öppna vårt samhälle så att alla kan vara en del av det och bidra klagar vi endast på att de immigrerade inte kan anpassa sig och därför segregeras.

Tolka mig rätt nu, jag menar inte att vi ska sluta prata om nackdelarna och blunda bort dem, absolut inte. Det är jätteviktigt att behandla ett mynts båda sidor, men man får inte glömma bort fördelarna! Då blir det ett politiskt klimat som endast gynnar de främlingsfientligas retorik.

Det finns nämligen gott om bra exempel att ta upp. Som t.ex. somalierna i Minnesota där sysselsättningsnivån år 2007 låg på 55-60%, eller irakierna i Järfälla som matchade arbetsmarknadens behov och därför har högst sysselsättning av alla motsvarande invandrargrupper i landet.

De exemplen lyfter inte bara fram något positivt med invandringen utan flyttar även fokus från gruppen till samhället. Alla invandrare som kommer är olika individer med olika erfarenheter och förutsättningar, och bör därför inte behandlas som en homogen grupp. Att sen påstå att den ”homogena” gruppen inte är kapabel att anpassa sig till samhället är bara naivt och smaklöst. Det är inte en chans att några större mänger kommer kunna anpassa sig till samhället ifall inte samhället gör sig anpassningsbart. Det hänger så mycket på omgivningen!

En annan sak som lätt händer är att man låter debatten bli alldeles för ekonomiskt orienterad. Både motståndare och förespråkare älskar att dra en massa ekonomiska argument, både för och emot. Visst finns det en viss anledning att göra det också, men man ska inte låta debatten kretsa helt kring det. Personligen handlar det inte om hur mycket pengar vi kan tjäna respektive förlora på flyktinginvandringen utan hur många människor vi kan hjälpa till ett bättre liv. Det är ren medmänsklighet!

Tänk på det, det är jätteviktigt hur debatten ser ut. Låt inte motståndarna ta debatten till sin hemmaplan utan ta kontroll över den, lyft fram det positiva och ge lösningar på det negativa. Det är så vi vinner debatter, det är så vi vinner röster och det är så vi vinner frihet!

Språktest för medborgarskap är odemokratiska och löser inga integrationsproblem

Posted on by
3

Så var debatten som alltid följer i spåren av folkpartikrav på språktest för medborgarskap åter här. Och som vanligt så handlar den väldigt lite om språktest och huruvida det vore en bra idé eller inte, och väldigt mycket om folkpartiet och huruvida de är rasister eller inte. Svaret på den senare frågan torde vara tämligen uppenbart för alla som bemödat sig med att läsa hela den debattartikel som i morse publicerades på DN debatt och som givit upphov till den här diskussionen än en gång. Långt innan språkkrav ens nämnts i artikeln står bland annat att ”Sverige bör välkomna invandring av flera skäl.”, ”Sverige, och andra demokratiska länder, har [också] ett medmänskligt ansvar att ge människor som flyr undan förföljelse en fristad.”, ”Sverige ska vara ett öppet och tolerant land.”, och ”I ett Europa som sluter sig… …måste vi stå upp för att vi välkomnar invandring och globalisering.”. Att folkpartiet skulle vara sverigedemokrater i smyg förefaller således vara en synnerligen obegåvad slutsats, som icke desto mindre dras av många – mer eller mindre seriösa – debattörer.

Så, med den detaljen ur världen, låt oss fokusera på huvudfrågan; bör det finnas ett språkkrav för medborgarskap? Mitt svar på frågan är: i dagens läge, nej. Jag har ingenting principiellt emot idén om språkkrav som sådan, inte heller idén om andra former av kunskapskrav för medborgarskap, något som ofta diskuteras i samband med språkkrav. Tvärtom är det kanske i grund och botten ingen dum idé att man ska besitta vissa grundläggande kunskaper för att erhålla medborgarskap och därmed rösträtt, eftersom rösträtt i praktiken innebär makt (inte enväldig, men ändock) att bestämma vilka lagar och regler dina landsmän och landsmanninor ska behöva förhålla sig till. Däremot så har jag väldigt mycket emot att människor på godtycklig grund behandlas olika, vilket folkpartiets förslag i praktiken skulle innebära.

Är man född i Sverige så ges man utan några som helst krav på motpresentation förtroendet att vara med och bestämma hur alla andra människor i landet ska leva, men är man född utomlands så ska man enligt förslaget från folkpartiet behöva förtjäna samma förtroende genom att klara av någon form av test. Den typen av godtycklig särbehandling av människor hör inte hemma i en demokrati och rättsstat. Vissa kommer säkerligen hävda att det inte handlar om särbehandling, det är dock fel.

Argumentet för att språktest eller liknande inte är särbehandling av utlandsfödda brukar lyda att de som föds i Sverige måste gå i svensk grundskola och där lär sig det man måste kunna som svensk medborgare, och att språktest för medborgarskap ska kompensera för utlandsföddas avsaknad av svensk grundskoleutbildning. Resonemanget haltar dock på otaliga sätt. För det första så är medborgarskapet något man som svenskfödd erhåller från den dag man föds, inte från den dag man slutar grundskolan. För det andra så blir man som svenskfödd inte fråntagen sitt medborgarskap om man inte klarar av grundskolan. För det tredje så blir man som svenskfödd inte heller av med sitt medborgarskap om man redan som liten flyttar utomlands och går i grundskola i ett annat land. För det fjärde så får man inte automatiskt svenskt medborgarskap i samband med att man slutar grundskolan om man flyttar till Sverige som liten och går hela grundskolan i Sverige.

För att summera så har jag all respekt för förslag om att införa språk- eller medborgarskapstest för att erhålla medborgarskap, men kraven bör i så fall vara generella och omfatta alla, inte bara de som föds med ett annat medborgarskap än det svenska.

Sist men inte minst så skulle jag vilja belysa något som jag ser som både anmärkningsvärt och problematiskt med diskussionen om tester av olika slag för att erhålla medborgarskap, nämligen att de betraktas som viktiga integrationspolitiska åtgärder. Av de flesta människor i världen krävs att de varit bosatta i Sverige i minst fem års tid innan de ens kan ansöka om medborgarskap och något eventuellt test kan komma att bli aktuellt. Efter att ha vistats så länge i Sverige tycker jag att målet måste vara att människor ska vara långt gångna i integrationsprocessen. Efter fem år i Sverige bör man ha lärt sig att prata, skriva och läsa svenska samt skaffat ett första jobb eller påbörjat studier av något slag. Det kommer antagligen aldrig kunna bli verklighet för alla som kommer till Sverige, men att det blir utfallet för så många som möjligt bör i alla fall vara politikens ambition. Att tycka att processer som sätts igång tidigast flera år efter det att människor anlänt till Sverige ska spela en nyckelroll i integrationen av människor i det svenska samhället är att ha bedrövligt låga ambitioner för integrationspolitiken och skamligt dålig tilltro till förmågan hos de människor som invandrar till Sverige, och det tjänar ingen – allra minst de tusentals människor som varje år kommer till Sverige i hopp om ett bättre liv – på.