Etikettarkiv: Sverige

Invandring del 2 av 3: Konsekvenserna av fri invandring

Posted on by
Svara

Igår skrev jag att invandring är rätt, och att invandringen till Sverige (och självfallet utvandringen från Sverige) borde vara fri. Det är en förpliktigande åsikt. Att bara förfäkta den utan någon tanke om hur det ska kunna bli verklighet eller vad som händer sedan är inte seriöst debatterande utan bara löst tyckande. Den som förespråkar fri invandring bör ha funderat över vad fri invandring får för konsekvenser, och vilka reformer den fria invandringen måste kompletteras med. I detta inlägg kommer jag att gissningsartat fundera kring vilka konsekvenserna skulle bli av fullständigt fri invandring till Sverige i termer av ökad invandring. I nästa inlägg behandlar jag vilka reformer som behövs för att hantera den ökade invandringen.

Många av dem som idag kommer till Sverige nekas uppehållstillstånd och tvingas återvända till sina hemländer. Med fri invandring skulle de som idag nekas uppehållstillstånd bli kvar i Sverige. Sannolikt skulle därtill fler människor söka sig till Sverige. Hur många fler är svårt att säga. Om Sverige öppnar sina gränser – och därmed garanterar att människor som kommer hit också får stanna här – är det rimligt att anta att fler av dem som idag flyr undan krig, förföljelse och ekonomisk misär skulle vilja ta sig just hit. Det skulle öka antalet invandrare till Sverige. Just för att Sverige blir en mer attraktiv destination för migranter skulle det dock bli dyrare att ta sig hit – högre efterfrågan brukar leda till högre priser. Det är något som skulle dämpa ökningen, vissa skulle avskräckas av det höga priset för att ta sig till Sverige och istället välja att chansa på exempelvis Tyskland, USA eller Storbritannien.

Exakt hur många fler invandrare som skulle komma till Sverige om vi öppnade våra gränser är som sagt svårt att säga. Men vi kan i alla fall försöka att skapa oss en mycket gissningsartad bild av hur många människor som skulle komma. 2009 invandrade ungefär 102 300 personer till Sverige. Av dessa var i runda slängar 18 500 personer återvändande svenskar som tidigare utvandrat. Ca 27 000 av immigranterna kom från ett annat EU-land. Båda dessa grupper tycker jag att vi med gott fog kan anta kommer att förbli hyfsat oförändrade om Sverige inför fri invandring: det blir inte fler svenskar utomlands som kan återvända, och vare sig utlandssvenskars eller EU-medborgares incitament att flytta till Sverige förändras (EU-medborgare har redan alla möjligheter att komma till Sverige). Återstår gör då kategorin invandrare från utanför EU, vilken följaktligen innehåller ca 56 500 personer. Det motsvarar 3,7 procent av alla människor som invandrade till EU 2009. Motsvarande antal människor antar vi skulle fortsätta komma till Sverige med fri invandring. Kvar är emellertid de två svåraste frågorna att besvara i vårt hypotetiska scenario: om Sverige inför fri invandring hur många skulle då migrera till Sverige som i dagens läge inte är migranter över huvud taget, och hur många EU-immigranter som i dagens läge väljer en annan destination än Sverige skulle välja Sverige istället.

Svaret på den första frågan tror jag är ett förhållandevis litet antal människor. Sverige är ett litet land i Europas periferi, utan rykte om sig att vara något välsignat eller förlovat land. Att flytta från säg Bangladesh eller Egypten till Sverige är omvälvande förändring som folk inte väljer lättvindigt. De allra flesta som är tillräckligt missnöjda med sin tillvaro för att överväga att flytta till Europa tror jag redan är på väg, trots att inget land i världen idag tillämpar fri invandring. Att Sverige blir ett nytt 1800-talsamerika tror jag således är mycket osannolikt. Min gissning är att färre än 50 000 personer skulle lämna sina hem utanför EU för att ta sig till Sverige om vi införde fri invandring. 20 000 personer är antagligen närmare sanningen.

Svaret på den andra frågan tror jag är ett större men ändå inte enormt antal människor. Ca 1,5 miljoner människor invandrade till EU 2009. Av de som invandrar till EU tror jag att benägenheten att ändra destination till ett annat EU-land för att de infört fri invandring skiljer sig åt enormt från person till person. De allra flesta som migrerar till Portugal, Spanien, Italien, Malta och Grekland gör det för att det är deras enda möjlighet. De har inte råd att anlita flyktingsmugglare landvägen eller åka till EU som turister och sen söka uppehållstillstånd. Deras enda val är att åka båt över medelhavet. De här människorna blir antagligen inte mer benägna att fly till Sverige istället, helt enkelt därför att de inte kan ens om de vill. Om vi räknar bort den utomeuropeiska (jag skriver slarvigt utomeuropeiska, men jag menar från utanför EU) invandringen till Portugal, Spanien, Italien, Malta och Grekland från den totala utomeuropeiska invandringen till EU så återstår drygt 800 000 personer. Av dessa tror jag det är rimligt att anta att mellan en femtedel och en fjärdedel skulle byta sin destination mot Sverige. Man får inte glömma som jag sade inledningsvis att Sverige antagligen skulle bli en dyrare destination än många andra länder då det skulle vara mer efterfrågat att ta sig hit. Därtill så har många av dem som flyr till ett EU-land anhöriga som de vill till, och den som har anhöriga i Frankrike väljer såklart inte att ta sig till Sverige istället för att man där garanteras uppehållstillstånd. Många migrerar också till ett land där man känner igen sig i språket, det politiska systemet, och liknande. Därför migrerar många algerier till Frankrike, många angolaner till Portugal och många gambier till Storbritannien.

Om det här – mycket gissningsartade – scenariot ligger något sånär nära vad som skulle hända om Sverige införde fri invandring skulle alltså den svenska invandringen av svenskar och EU-medborgare förbli oförändrad, medan invandringen av människor från utanför EU skulle öka från dagens ca 56 000 personer till någonstans mellan 250 000 – 300 000 personer, högt räknat.

Är en så stor invandring ett problem? Nej, men det är en utmaning. En omfattande invandring innebär en strid ström av hoppfulla människor som är beredda att arbeta hårt. En omfattande invandring är en välsignelse. Men det kräver att den hanteras på ett bra sätt. Idag skulle Sverige inte klara av att hantera en fri invandring på ett bra sätt. Vad som krävs av Sverige för att kunna hantera en fri invandring är vad mitt nästa inlägg kommer att handla om.

Varför finns det så få ungdomar på våra listor?

Posted on by
1

Det är en fråga som väldigt ofta ställs men som få försöker besvara.
Tyvärr har jag inget säkert svar, men det har aldrig hindrat mig från att spekulera kring en fråga förr. Så därför tänkte jag göra just det, spekulera och filosofera.

De flesta politiskt aktiva ungdomar jag har mött engagerade sig under gymnasietiden eller de första åren därefter. Här tror jag det finns en viktig ledtråd.
Våra mandatperioder är, som ni vet, på fyra år. Kanske är jag ett extremfall, men jag har inte bott i samma kommun fyra år i rad sedan 2007 och kommer nog inte göra det på ytterligare några år. En stor andel av de ungdomar jag känner flyttade när de skulle börja studera vid högskola eller universitet och många av dem studerar i tre år innan de flyttar igen.
Om du redan vet att du inte kommer bo i kommunen under hela mandatperioden finns det inte så stor poäng med att jobba för att vinna partiets och väljarnas gunst.

Att etablera sig inom en organisation tar tid.
Nästan alla organisationer har en tendens att bli ankdammar och ju mindre organisationen är desto större är risken. En av anledningarna till att det kan vara svårt att som ny vinna gruppens förtroende är helt enkelt att det tar tid att bli en del av gruppen. Se föregående paragraf för att se en av anledningarna till att det kan vara svårt för ungdomar att etablera sig i en lokalavdelning.
Utöver det att de ungdomar vi talar om kommer in som nya i gruppen finns det ytterligare en sak som försvårar integrationen. De är unga.
I de flesta lokala avdelningar tenderar de aktiva medlemmarnas ålder att vara ganska hög och det är inte ovanligt att en enda ungdom rejält sänker medelåldern på mötet. Jag kommer osökt att tänka på hur en folkpartist berättade för mig att många av de äldre medlemmarna omnämnde honom som ungdom. Han var vid det tillfället runt 35 år gammal.
Om en 35-åring kallas ungdom, vilket ord används då för att beskriva en 22-åring?

Något som ofta nämns är att det saknas förebilder som kan inspirera unga/kvinnor/invandrare/andra minoriteter i den politiska världen.
Jag tror inte detta har fullt så stor betydelse som många vill tro. Väldigt få av de ungdomar jag mött har engagerat sig på grund av en ung förebild, däremot har de som engagerat sig ganska ofta nämnt en god förebild. Visst tror jag det kan påverka ens bild av politiken om man aldrig ser en ung politiker, men jag tror inte att det influerar oss så pass mycket som man först kan tro. Dessutom är varken kommunal- eller regionalpolitik ofta anledningen till att man som ung engagerar sig i politiken, istället brukar det vara att man brinner för en ideologi och/eller politiska frågor på nationell eller internationell nivå som får en att bli medlem i ett förbund eller parti.
Anledningen till att de flesta LUFare jag talat med fullkomligt älskade det tal Jan Björklund höll under detta års upplaga av Almedalsveckan var inte att de identifierade sig med Björklund som person utan att de identifierade sig med de åsikter och den politik han talade om.
Vad som sägs verkar vara viktigare än vem som säger det och det är precis så det ska vara.

Däremot tror jag att förebilder inom kommunal och regionpolitiken är något som är viktigt att få när man väl blivit en del av en lokal avdelning. Personer vi ser upp till när det kommer till det ”dagliga arbetet” inom politiken är inte de förebilder som lockade oss dit, men de kan bli de förebilder som håller oss kvar och får oss att våga ta nästa steg.

Medborgarskapet ska riva hinder för människor, inte resa dem

Posted on by
1

I tisdags kritiserade jag Folkpartiets förslag om att införa ett språkkrav för medborgarskap här på Frihetligt. Under gårdagen invände min medskribent Bawar Ismail mot min argumentation och försvarade idén om språk-/medborgarskapstest för att erhålla medborgarskap. Jag vill gärna kommentera Bawars invändningar och försvara min ståndpunkt.

Mitt främsta argument mot medborgarskapstest av det slag Folkpartiet föreslår är att det skulle innebära att många människor särbehandlades på ett godtyckligt och enligt mig orättvist sätt. Bawars huvudsakliga argument mot min hållning är att vi redan idag särbehandlar människor genom att på godtycklig grund ställa olika krav på dem. Det argumentet tycker jag varken är ett legitimt argument mot min ståndpunkt eller för hans. Att vi redan idag gör skillnad på folk och folk är i mitt tycke inget argument för att göra det ännu mer, snarare tvärtom. Enligt samma resonemang torde det vara okej för mig att misshandla en människa jag träffar nere på stan, förutsatt att någon annan misshandlat personen i fråga först, det tycker jag är en märklig hållning. Fel blir inte rätt för att man gör lite mer fel.

Bawar menar dock att det som redan är fel när det gäller processen att bli svensk medborgare, till exempel att det finns godtyckligt satta tidsgränser för hur länge man måste ha bott i Sverige för att kunna ansöka om medborgarskap, tidsgränser som dessutom är olika för olika människor beroende på vad för slags medborgarskap de har sedan tidigare, kan tas bort genom införandet av ett medborgarskapstest för medborgarskap. Därmed ändrar Bawar premisserna för diskussionen. Mitt ursprungliga inlägg var en kritik av Folkpartiets förslag om införande av språktest, och i det förslaget ingår inget slopande av tidsgränser, ingen ”uppvärdering” – som Bawar med fler kallar det – av medborgarskapet, och inga slopade skötsamhetskrav. Således har jag svårt att tolka Bawars invändningar mot min kritik av Folkpartiets förslag som ett försvar av Folkpartiet, jag hoppas att Bawar i ett senare inlägg förtydligar vad han anser om Folkpartiets språktestsförslag.

Vad gäller de godtyckliga tidsgränserna för att bli svensk medborgare så har Bawar förstås rätt i att de skulle kunna avskaffas i kombination med ett införande av språk- eller medborgarskapstester. Jag har dock svårt att se varför de inte skulle kunna avskaffas, eller åtminstone göras mer rättvisa, utan att man för den skull inför orättvisa och odemokratiska språktester. Det är ingen dikotomi, det finns inget antingen eller. Om jag ska haka på Bawar och bortse från vad Folkpartiet faktiskt föreslagit så kan jag till att börja med konstatera att jag – i likhet med Bawar – tycker att det är väldigt orättvist att vissa, till exempel danskar, bara måste vara bosatta i Sverige i två år för att få bli svenska medborgare, medan andra, till exempel armenier, måste vara bosatta i Sverige i fem år för att få bli svenska medborgare. Den skillnaden, som grundar sig i den flummiga och sverigedemokratnära uppfattningen att vissa kulturer är mer kompatibla med den svenska än andra, borde tas bort.

Det centrala för när medborgarskap ska beviljas anser jag bör vara de eventuella framtida medborgarnas viljor. Det är det i viss mån redan idag, ingen icke-svensk medborgare bosatt i Sverige blir lyckligtvis påtvingad svenskt medborgarskap. Men utöver viljan att bli svensk medborgare tycker jag inte att det finns något större behov av ytterligare krav. Man brukar skilja på två principer för hur medborgarskap ”delas ut”; jus soli som är latin för jordens rätt och jus sanguinis som är latin för blodets rätt. Jus soli innebär kort att den som föds i en stat erhåller medborgarskap i den staten oberoende av föräldrarnas medborgarskap. Jus sanguinis innebär på motsvarande sätt att oberoende av i vilken stat en person föds så blir hen medborgare i den stat/de stater där föräldrarna är medborgare. Jag tycker att man kan tillämpa en kombination av de två principerna, det vill säga alla som föds i Sverige blir oberoende av föräldrarnas medborgarskap svenska medborgare om föräldrarna så vill, och alla barn till svenska medborgare som föds utomlands blir svenska medborgare om föräldrarna så vill.

För människor som inte föds av svenska föräldrar eller på svenskt territorium – som ju är dem som diskussionen om språk- och medborgarskapstest berör – utan invandrar till Sverige så tycker jag som jag redan varit inne på att det borde vara en enkel och kravlös procedur att bli svensk medborgare, så när som på två förbehåll. För det första så tycker jag att icke-svenska medborgare utan kopplingar till Sverige bör vara bosatta i Sverige för att beviljas svenska medborgarskap. För det andra så tycker jag att det bör finnas ett tidskrav av det slag som finns idag, den bör dock vara rättvis (samma för alla) och markant kortare än den är idag. En rimlig gräns tycker jag skulle vara 6-12 månader. Anledningen till det är att den viktigaste politiska rättigheten man får genom ett svenskt medborgarskap är rätten att rösta i svenska riksdagsval, och den rätten bör vara förbehållen dem som bor i Sverige eftersom de är dem som kommer att påverkas av de beslut som riksdagen fattar. Faran med att ha enbart önskemål om medborgarskap som enda krav för medborgarskap är att det öppnar upp för Vänsterpartiets socialistpolare på Kuba, Kristdemokraternas aborthatarpolare i Portugal och Italien, och Sverigedemokraternas Dansk Folkepartipolare i Danmark att rösta i de svenska riksdagsvalen, vilket jag inte tror vore någon bra idé.

Medborgarskap är per definition en uppdelning av människor i vi och dem, en uppdelning som jag dock tror är nödvändig att göra i en demokrati, av praktiska skäl. Medborgarskapet bör emellertid finnas till av just praktiska skäl, som ett verktyg för att till exempel bestämma vilka ”folket”, de som all offentlig makt i Sverige utgår från, är. Därför är det viktigt att medborgarskapet är öppet, tillgängligt och inkluderande, och det blir det genom att hindren för att bli svensk medborgare i så hög grad som möjligt avskaffas. Ett språk- eller medborgarskapstest river inga hinder, det reser dem.

Åttonde mars

Posted on by
Svara

Nedanstående inlägg är mer personligt än vad mina inlägg här brukar vara och betydligt mindre politiskt korrekt än de flesta inlägg här på Frihetligt. Deal with it.

 

 

Den internationella kvinnodagen närmar sig.

Jag är inget stort fan av internationella kvinnodagen.

 

Faktum är att jag tycker den internationella kvinnodagen är en symbolhandling, därtill en kontraproduktiv sådan. Jag tycker samma sak om Pride, noll-rasismveckan (stavning?) och barnens dag.

 

Det finns många kvinnor jag beundrar, kända såväl som okända.

 

Margaret Thatchers politik är inte en politik jag skulle ställa mig bakom i sin helhet, men det finns nog ingen som kan säga att Margaret Thatcher saknar ryggrad. Jag beundrar politiker som talar klarspråk och står för sin åsikt.

 

Gunnel Larsson är inte ett känt namn, det är min farmors namn. Henne beundrar jag både för hennes personliga egenskaper och för hennes gärningar inom arbetsliv, kyrka och familj. Även Gunnel Larsson är en person som alltid säger vad hon tycker och som lärt mig att även om man får sig en del törnar på vägen så leder ärlighet alltid längst.

 

Paloma Faith är en fantastisk artist som skapar låtar som berör mig. Hennes unika stil och talang får mig att se upp till henne mer än de flesta artister jag annars lyssnar på. Jag beundrar Paloma Faiths arbete och hon är en av de få kända personer jag skulle vilja ta en öl tillsammans med.

 

Nellie Blys riktiga namn var Elizabeth Jane Cochran och båda namnen förtjänar att minnas. Nellie Bly utvecklade en helt ny gren av journalism, reste världen runt på 72 dagar (en extraordinär bedrift på hennes tid) och skrev in sig på ett mentalsjukhus i tio dagar för att rapportera om de kränkningar patienterna dagligen utstod. Den undersökande journalism vi vant oss vid idag skulle inte ha funnits utan Nellie Bly.

 

Val McDermid är en skottsk författarinna som har förmågan att skriva böcker jag inte kan lägga ifrån mig. Det är delvis på grund av hennes böcker jag nu studerar psykologi på universitetet och hennes arbete förser mig med sida efter sida av ren avkoppling från studierna. Val McDermids böcker är en fröjd att läsa och jag beundrar hennes enastående språkliga skicklighet och unika kreativa förmåga.

 

Rosa Parks är ett namn som gång på gång upprepas på historielektioner i stora delar av världen och som förtjänar att hyllas varenda gång det nämns. Om det finns något vi ska ta med oss från Rosa Parks berättelse så är det att varenda människa har förmågan att göra skillnad.

 

Det som förenar dessa sex namn är inte deras kön utan att de uträttat saker värda att beundra. Att jag skulle hylla dem extra den åttonde mars är fånigt. Jag hyllar inte någon av dem på annat vis än jag hyllar de män och transpersoner jag beundrar.

Det krävs ingen speciell dag för att jag ska tänka på dem och deras bedrifter. Faktum är att jag finner det skrattretande och ganska provocerande att jag förväntas hylla dem på en specifik dag. Det förminskar deras bedrifter att säga att det krävs en speciell dag att uppmärksamma dem bara på grund av deras kön.

 

Jag är inget stort fan av internationella kvinnodagen.

Att folk tycker det är en bra idé att klumpa samman alla kvinnor och säga att alla kvinnor har samma problem (vilka vi ska uppmärksamma på ett visst datum) är skrämmande. Jag lovar dig att en indisk femåring, en svensk pensionär och en saudier i medelåldern inte har samma problem. Trots att de alla råkar vara av kvinnligt kön.

Att det ska vara så kontroversiellt att säga det.

Svält. Fattigdom. Miljö. Skola. Afghanistan. Teknik. Tullar. Yttrandefrihet. Företagande. Arbetslöshet. Partnervåld. Tågförseningar. Missbruk. FRA. Grekland. Åldersdiskriminering. Statsskick. Studiebidrag.

De är alla kvinnofrågor. Eller ja, det är vad ni bör kalla kvinnofrågor om ni insisterar på att använda just det begreppet. Enligt mig finns det inte något som bör kallas kvinnofrågor.

Partnervåld är ingen kvinnofråga. Partnervåld finns i många former, i många förhållanden. Det utövas av män, kvinnor och transpersoner. Det utövas av heterosexuella, bisexuella och homosexuella. Det utövas mot män, kvinnor och transpersoner i heterosexuella såväl som homosexuella relationer. Att kalla detta en kvinnofråga är ett hån mot de män och transpersoner som utsätts för det, oavsett förövarens och offrets kön eller sexualitet.

 

Föräldraförsäkring är tamejfan inte en kvinnofråga. Det är en föräldrafråga. Det är en barnfråga. Kvinnor har inte patent på föräldraskap, oavsett vad vissa feminister har fått för sig. Observera ordet ”vissa”, jag vill inte att varenda feminist som läser detta ska berätta för mig att just de inte fått för sig det här.

 

 

 

Jag brinner för varje människas frihet, trygghet och framtid. Jag brinner för kvinnor. Jag brinner för män. Jag brinner för transpersoner. Jag gör det varje dag och jag gör det konstant.

Jag tänker inte brinna lite extra för ett av könen, oavsett vilket jävla datum det är.

Följ Danmarks exempel Sverige, avskaffa spelmonopolet

Posted on by
Svara

Danmark planerar att öppna upp sin spelmarknad för fler företag än Danske spil, som idag i praktiken är ett statligt monopolföretag. Det är helt rätt väg att gå då den enda vinnaren med dagens monopolsystem är den danska statskassan. På samma sätt är det med Svenska spel i Sverige, varför Sverige borde följa det danska exemplet och avreglera sin spelmarknad.

Det kan förvisso upplevas som positivt att statens intäkter, vilka används för att finansiera den offentliga välfärden, ökas med hjälp av ett statligt spelbolag. Men ökade statliga intäkter räcker inte för att motivera att staten ställer sig i vägen för människor som vill starta och driva företag i en viss bransch, eller för människor som vill köpa en viss vara eller tjänst som inte tillhandahålls av monopolet men skulle ha funnits att köpa på en marknad med fria aktörer. Än mindre för att motivera att staten skadar människor genom att försätta dem i missbruk av spelande.

Ofta anförs folkhälsoskäl som anledningar för att upprätthålla ett statligt spelmonopol.De som värnar monopolet hävdar att det är bra med ett monopol eftersom spelande är något som människor kan bli beroende av. Det är förstås sant, men skulle ett spelberoende vara mindre problematiskt för att det är staten som tillhandahåller tärningarna, spelmarkerna, lotterna eller vad det nu må vara man är beroende av? Av någon anledning har jag svårt att tro det. En monopolkramare skulle sannolikt bemöta den här kritiken med att poängen med monopolet inte är att de spel monopolet tillhandahåller är mindre farliga än spel som tillhandahålls av privata företag, utan att genom ett monopol kan man på politisk väg begränsa tillgången på hasardspel, samt att monopolets intäkter används till att behandla spelmissbrukare. Det argumentet faller dock platt till marken då man tar i beaktande att Svenska spel ”begränsar tillgången” på hasardspel genom att årligen spendera en dryg miljard på att marknadsföra nyss nämnda hasardspel och därtill ständigt lanserar nya internet- och mobilapplikationer för att göra dem tillgängliga överallt dygnet runt, och att de inte spenderar mer än ca 26 miljoner kronor årligen på behandling av spelmissbruk. Det motsvarar ungefär en halv procent av monopolets årliga vinst efter skatt, alternativt ungefär lika mycket som årligen utbetalas i Trissvinster.

För att illustrera effekterna av Svenska spels ansträngningar för att ”begränsa tillgången” på och minska skadeverkningarna till följd av hasardspel kan nämnas att Svenska spel lanserade en sajt för nätpoker den 30 mars 2006 (svenskarna hade redan tidigare haft möjlighet att spela nätpoker på utländska sajter, men Svenska spel kände sig nödgade att starta upp en egen sajt för att ge svenskarna möjlighet att ”spela tryggt”). I september 2007 redovisade Dr Kalle Tryggvesson i en rapport författad åt Folkhälsoinstitutet att en betydande andel av svenska spelare började få spelrelaterade problem med nätpoker. Kort därefter meddelade Svenska spel stolt att man nu hade över 110 000 nätpokerspelare på sin sajt.

Nial O’Connor som skriver för bettingmarket.com skriver följande om Sveriges spellagstiftning: ”Enligt den perversa logik som ligger till grund för Sveriges spelpolitik kan man konstatera att de (de svenska spelarna, min anm) åtminstone blir beroende av nätpoker som tillhandahålls av den svenska staten. Svenska spels alldeles egna självuppfödda spelmissbrukare.”

Det O’Connor pricksäkert träffar i citatet ovan är att Sveriges spelpolitik präglas av allvarliga inneboende motsättningar. Å ena sidan vill svenska politiker ha ett statligt spelmonopol för att värna folkhälsan. Å andra sidan vill samma politiker att det statliga monopolet ska dra in så mycket pengar som möjligt till statskassan så att man kan utfärda och finansiera storslagna och dyra löften till väljarna. Missbruk och beroende är alltid beklämmande, oavsett vem som drabbas och vem som tillhandahåller det som framkallar beroendet. Men det är ett synnerligen allvarligt problem när det är staten som orsakar det. Statens oomtvistligt viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare, från varandra, från främmande makter, och från staten. Vissa skulle lägga till ”från sig själva” och med det motivera spelmonopolet. Problemet med det resonemanget i det här sammanhanget är bara att det inte är sant. Staten skyddar inte människor från sig själva genom monopolet, tvärtom. Staten är den som leende stoppar tärningarna i handen på spelmissbrukaren. Det är djupt omoraliskt och något som måste upphöra snarast.

Det omoraliska agerandet från statens sida hade möjligen kunnat motiveras om det trots allt inneburit att färre människor än vad som annars varit fallet ägnat sig åt hasardspel och – viktigare, då hasardspel i sig inte är något fel – hamnat i spelmissbruk. Så är med stor sannolikhet dock inte fallet. Studier visar att i Storbritannien, där man sedan 40 år har en avreglerad spelmarknad, ägnar sig 73% av den vuxna befolkningen åt någon form av spel om pengar, och 0,9% av den vuxna befolkningen uppges vara ”problem gamblers”. I Sverige ägnar sig 70% av den vuxna befolkningen åt någon form av spel om pengar (alltså en försumbart lägre andel än i Storbritannien) men hela 2% av den vuxna befolkningen är problem gamblers (Det vill säga en mer än dubbelt så stor andel som i Storbritannien). Intressant är för övrigt att i Storbritannien så har de här siffrorna varit ganska stabila under lång tid, medan andelen av befolkningen som ägnar sig åt spel om pengar i Sverige under de senaste 10 åren – alltså ungefär samma period som Internet möjliggjort för svenska spelare att spela hos utländska företag – minskat med 18%. Jag påstår inte att det finns ett kausalt samband, det vet jag på tok för lite för att påstå, men korrelationen antyder att det kan finnas ett samband mellan ökad konkurrens, alternativt minskad marknadsandel för monopolaktören, och mindre spelande.

Anledningen till att Storbritannien som inte anammar ”socialt ansvarstagande” i samma grad som Sverige vad gäller hasardspelande ändå presterar bättre när det gäller att motverka spelmissbruk tror jag är att staten där inte har något intresse av att människor spelar. Staten kan tidigt sätta in resurser för att behandla människor som börjat få problem med sitt spelande (det kan man såklart i Sverige också, men jag tror inte att det görs, dels eftersom staten har ett intresse av att Svensson spelar bort sina pengar på Svenska spels hemsidor, och dels eftersom Svensson tror att det inte är någon fara för att bli beroende när självaste staten stämplat spelandet som säkert) och noggrant granska och övervaka spelföretagens verksamhet (det tror jag inte görs på tillbörligt sätt i Sverige idag, eftersom monopolföretaget är statligt, och övrigt spelande inte övervakas alls).

Istället för dagens monopolsystem borde staten utfärda licenser till aktörer som uppfyller tydliga verksamhetskrav för att minimera risken för att människor blir spelmissbrukare samt säkerställa att de som ändå blir det tidigt uppmärksammas och får hjälp. Det skulle gagna nästan alla. Det totala överskottet till såväl konsumenter som producenter skulle bli större (då en marknad alltid är effektivare än en statlig verksamhet), konsumenterna skulle dessutom få ett bättre och marknadsenligt utbud av speltjänster, och missbrukarna skulle bli färre och få hjälp fortare. De enda förlorarna skulle vara Anders Borg och hans finansdepartement som sannolikt skulle få lite mindre pengar att bolla med. På sikt handlar det dock inte om någon stor förlust för de offentliga finanserna om man tar med i beräkningen att avskaffandet av monopolet skulle leda till en större och effektivare spelmarknad vilken fortsatt skulle generera statliga intäkter i form av skatter och licensavgifter. Dessutom skulle summorna det offentliga lägger på vård och behandling av spelmissbrukare minska drastiskt.