Etikettarkiv: vänstern

Förringa inte historiens lärdomar

Posted on by
Svara

Det finns mängder av saker här i världen som inte är som de borde vara. Många av de här sakerna har gemensamt att någon vid något tillfälle förespråkat ett politiskt ingrepp för att rätta till dem. I somliga fall har det varit bra, i andra har det varit dåligt. På vissa områden skulle fler och större politiska ingrepp antagligen vara bra, medan färre och mindre politiska ingrepp vore att föredra på många andra områden.

Ett område som historien visar att politiker bör undvika att lägga sig i alltför mycket är ekonomin. Historien innehåller såväl storskaliga som småskaliga exempel på vad konsekvenserna blir av alltför mycket politisk styrning av ekonomin. Bland de storskaliga exemplen kan nämnas Sovjetunionens slutliga kollaps efter lång tids ekonomiska och sociala svårigheter, eller den utbredda undernäringen i dagens Nordkorea. Bland de mindre men ändå talande exemplen finns den svenska bostadsbristen och oljebristen i många amerikanska stater i samband med 1973 års oljekris. Trots historiens lärdomar förfäktas dock idéer om mer politisk kontroll och större statliga ingrepp i ekonomin oförtrutet, inte minst har så varit fallet under de senaste åren, vilka präglats av den globala ekonomiska krisen. Därför tänkte jag gå igenom några av de vanligaste förslagen på utökad politisk styrning av ekonomin och peka på bristerna i de resonemang som allt som oftast ligger till grund för dem.

Först vill jag dock förtydliga vad ”ekonomin” eller ”marknaden” faktiskt är för något. De politiker som förespråkar fler och större politiska ingrepp på det ekonomiska området brukar använda just termerna ”ekonomin” eller ”marknaden” om det de vill öka sin kontroll över. För den genomsnittlige väljaren framstår då det politikerna försöker öka sin makt över som något stort och oöverblickbart, något som är diffust och för väljaren avlägset. Så är dock fallet. Ekonomin är det som sker på marknaden, det vill säga ekonomisk interaktion mellan människor. Människor som du och jag som på frivillig basis idkar handel med varandra. Således är vi alla en del av ekonomin och en aktör på marknaden då vi köper ett paket mjölk eller tar betalt för det jobb vi utför. När politiker säger saker i stil med att ”marknadskrafterna måste tyglas” menar de egentligen alltså att din och min möjlighet att välja fritt och att interagera med andra efter eget tycke måste tyglas.

Med det förtydligandet ur världen så riktar jag nu fokus mot tre av de vanligaste förslagen på ökad politisk styrning av ekonomin. Det första förslaget är omfördelning för omfördelningens skull. Detta är något som främst brukar förespråkas utav vänstern. Idén kallas ibland för ”Robin Hood-politik” eftersom tanken är att staten likt Robin Hood ska ta från de rika och ge till de fattiga. Tre argument brukar vanligtvis anföras till förmån för den här typen av omfördelning. För det första så sägs den vara bra för de fattiga, för det andra så sägs den vara bra för ekonomin, och för det tredje så sägs den vara bra eftersom den utjämnar ekonomiska skillnader. Det sistnämnda argumentet vilar helt på ideologisk grund och har därför inget större värde utanför Ung vänsters källarlokaler och ABF:s studiecirklar, varför jag inte tänker ta någon hänsyn till det. Som liberal ser jag inget värde i att utjämna ekonomiska skillnader för utjämnandets skull.

Vad gäller det första argumentet så är det korrekt i så måtto att fattiga människor naturligtvis får det bättre om de får mer pengar att leva för. Det är dock bara ena sidan av myntet. Myntets andra sida, som vänstern aldrig nämner, eller kanske inte förstår, när de förfäktar omfördelning för sakens skull är att omfördelningen kommer leda till att andra och fler människor blir fattiga istället. Detta för oss till argument nummer två, nämligen att omfördelning skulle vara bra för ekonomin. Det är en uppfattning som Barack Obama blivit känd för i USA genom uttalanden som ”When you spread the wealth around, it’s good for everybody” och förslag om sänkta skatter för medelinkomsttagare men höjda för höginkomsttagare. Resonemanget bakom Obamas och exempelvis svenska Vänsterpartiets ekonomiska politik är att ekonomin går bättre om de med minst pengar har mer pengar de kan sätta sprätt på eftersom det bidrar till att hålla de ekonomiska hjulen i rullning.

På Robin Hoods tid hade den här politiken kanske fungerat eftersom alla rika då hade säckar med guldmynt undanstoppade hemma under sängen, åtminstone om man får tro de samtida skildringar som gjorts av Robin Hoods vardag. I modern tid fungerar det dock inte. Anledningen är att ”Robin Hood-politikens” förespråkare glömmer bort alternativkostnaden för det de föreslår. De tänker sig att de fattiga får pengar, men de glömmer bort vart dessa pengar tas från. Numer är det få som har sina besparingar hemma i madrassen. De flesta har sina pengar på ett bankkonto, i aktier eller fonder, eller på annat vis investerade. I dagsläget ger de här pengarna låg- och medelinkomsttagare möjlighet att låna till en bostad och företag kapital att uppgradera sin maskinpark eller anställa fler med. Om dessa pengar omfördelades av staten skulle somliga med låg eller ingen inkomst få det bättre, men ännu fler skulle inte längre ha något jobb att gå till eller inte längre kunna låna pengar till en bostad.

Nästa vanliga förslag på mer politisk styrning av ekonomin är subventioner. Tanken med subventioner är att staten ska uppmuntra och stötta sådant som är bra för människor och samhället. Med ”uppmuntra och stötta” menas här betala för, helt eller delvis. Subventioner motiveras ibland också med att de ska skydda något, exempelvis en yrkesgrupp eller en industrigren, mot något annat, till exempel utländsk konkurrens eller stigande priser. Som liberal hyser man vanligen en ideologiskt grundad aversion mot subventioner, eftersom det i praktiken innebär att staten använder människors pengar för att köpa saker de ofta inte vill ha. Det är dock lika skadligt på ett ekonomiskt plan som på ett ideologiskt. Detta illustreras bäst genom några talande exempel. Ett näraliggande sådant är EU:s jordbrukssubventioner, som är fel på så många sätt. De infördes under kalla kriget som ett sätt att garantera att det europeiska jordbruket inte konkurrerades ut så att Europa stod utan livsmedel i händelse av en sovjetisk invasion. Sedan har de blivit kvar tack vare en mäktig europeisk jordbrukslobby. Genom subventionerna klarar europeiska bönder av att konkurrera ut bönder på andra håll som tillverkar bättre och billigare livsmedel, inte sällan i tredje världen. Detta får tre effekter: för det första så cementeras fattigdomen i den tredje världen, för det andra så blir livsmedlen dyrare för europeiska konsumenter (en genomsnittlig svensk familj förlorar ca 12 000 kronor varje år på EU:s jordbrukspolitik), och för det tredje så upptas resurser som kapital och arbetskraft idag av den ineffektiva jordbrukssektorn istället för i sektorer där de skulle gjort nytta.

Ett annat talande exempel är Indiens subventioner av textilarbetare under de första årtiondena efter självständigheten. Många indier vävde kring 1947 textiler för hand i sina hem. De kunde emellertid inte konkurrera med modernare textilindustri i andra länder, varför många av dem slutade väva. Under en tid blev dessa ofta arbetslösa. Det den indiska regeringen då gjorde var att införa en subvention på handvävstolar. Åtgärden var tänkt att bli tillfällig, till dess att en modernare textilindustri som kunde konkurrera med omvärldens etablerats i Indien. Effekten blev dock snarast den omvända. Arbetslösa som letade jobb i konkurrenskraftiga branscher slutade med det. Entreprenörer som grundat vad som kanske skulle kunnat bli ett indiskt Toyota eller Coca-Cola lade ned sina egna riskfyllda företag. Istället skaffade de vävstolar, och började handväva textiler i sina hem. Med regeringens subventioner, vilka betalades av andra hårt arbetande indier i framgångsrika branscher, blev det för lönsamt att väva för hand för att någon konkurrenskraftig textilindustri skulle kunna etablera sig. Fram till 1980 mer än fördubblades antalet indiska handvävstolar, liksom försörjningsbördan för övriga indier som var tvungna att finansiera den ineffektiva textilbranschens existens. En subvention kan vara bra för ett fåtal i det korta loppet, men i det långa loppet så är den en belastning för de allra flesta.

Det tredje och sista exemplet på förslag på mer politisk styrning av ekonomin som ofta framförs är minimilöner. Just i Sverige har minimilöner faktiskt aldrig varit någon särskilt politisk fråga som det varit och är i exempelvis USA. Här är det istället en fråga för arbetsmarknadens parter. Samma argument används dock av svenska fackförbund som av förespråkarna av minimilön i andra länder. Argumenten brukar ligga i linje med att man av omtanke om låginkomsttagarna ska kräva att deras löner höjs. Det är dock en lömsk omtanke, eftersom de med låga inkomster har låga inkomster på grund av att de är lågproduktiva. Den som producerar ett värde av 100 000 kronor åt sin arbetsgivare varje månad har således en hög lön, medan den som producerar ett värde av 20 000 kronor åt sin arbetsgivare varje månad har en låg lön. En minimilön på 15 000 kronor är således en garanti för att alla jobb som producerar ett mindre mervärde än 15 000 kronor försvinner. Om facken av omtanke om låginkomsttagarna driver igenom en höjning av de avtalsmässiga minimilönerna till exempelvis 20 000 kronor kommer således många av låginkomsttagarna bli av med sina jobb.

Ibland anförs också samma argument som utgjorde argument nummer två i fallet med omfördelning för omfördelningens skull, nämligen att det är bra för ekonomin att människor med låga inkomster får mer pengar i fickorna. Av samma anledning som tidigare håller emellertid inte detta argument; att pengar tas ur en del av det ekonomiska kretsloppet och tillförs på ett annat ställe gör inte kretsloppet som helhet större.

Om man hade möjlighet att göra blott en enda sak för världens fattiga, så borde det vara att hålla den ekonomiska politiken utom räckhåll för klåfingriga och oförstående politiker.

Gästinlägg: Gustav Olander om att skämta om ”fel” saker

Posted on by
Svara

Jag pratade för en tid sen med en vän som är min direkta motsats vad gäller politik. Diskussionen kom in på facebookgrupper som ”The typical muslim” och deras rasistiska budskap. Min vän avrådde mig från att gå in på ”den där skiten”, tätt följt av uttryck som ”vissa saker skämtar man inte om”. Jag invände med att ”varför inte införa hädelselagar på en gång”, som begränsar min kära vän yttrandefriheten till skyhöga höjder. Invändningen jag fick från min vän är en vanlig samt ganska ogenomtänkt invändning. Den lät såhär, det är lätt för vit medelklass att skämta om allt och säga åt andra att chilla. Jag svarade sarkastiskt att jag kände mig kränkt och bad min vän att lägga av med sådana taskiga uttalanden.

Poängen med detta var att man omöjligt kan ta hänsyn till att individer känner sig kränkta när man kommer med en bild, ett uttalande eller en åsikt i form av skrift. Varför? Jo, av den enkla anledningen att känna sig kränkt är en ytterst subjektiv värdering som vem som helst kan hävda för minsta lilla. Jag kan hävda att jag känner mig kränkt för att någon säger att jag har en ful näsa eller för lite hår på hjässan. Detta innebär inte att ”rätten” att inte bli kränkt existerar. För erkänner man att det finns en rätt som hävdar att ingen ska bli kränkt, erkänner man i samma stund att rätten att uttala sig om saker som kan tänkas kränka en annan inte får ske.

Detta leder till frågorna: hur definieras en kränkning, samt vem bestämmer vad som är en kränkning? Kom ihåg att vem som helst kan påstå sig vara kränkt. Till och med utan att egentligen vara det. Att sedan lagstifta om vad som är en kränkning är således omöjligt och ger alltid utrymme för en godtyckligt dragen gräns. Yttrandefriheten är milsvis viktigare än att någon enskild påstår sig vara kränkt av dittan och datten och det enda som inte utgör godtyckliga bedömningar är att låta alla ”kränka” varandra lika mycket och åt vilket håll man än känner för.

För att återkomma till min vän och hans ”vissa saker skämtar man inte om”; för mig lät detta som att han satt på det absolut bästa svaret. Som att han visste vad man skämtade om och inte. Detta är inget ovanligt från vänsterhåll. Vänstern tror sig ofta veta bättre än alla andra genom att dra godtyckliga gränser och försöka föra fram ”rätt” åsikter för att skydda till exempel en minoritet som de själva har bidragit till att skapa dåliga förhållanden för. Min väns åsikt ger enligt mitt tycke lika stort uttryck för ”förtryck” som skaparen av ”The typical muslims” åsikt gör men betyder detta att jag vill hindra dem från att tycka som de gör? Svaret på den frågan får ni lista ut själva.

Det är elakt att sno godis från barn, men…

Posted on by
Svara

…det är inte elakt att låta bli att ge godis till barn.

Ponera att du en dag träffar ett par små barn och bestämmer dig för att bjuda dem på godis. Dagen efter träffar du dem igen, och än en gång bjuder du dem på godis, likaså dagen därefter. Du träffar barnen och bjuder dem på godis varje dag i en månad, innan du en dag säger åt dem att de inte får något mer godis av dig. Barnen blir såklart ledsna, precis som vilket barn som helst som fått en massa gratis godis skulle ha blivit, men när de går hem så tänker du ändå att saken är utagerad. Nästa dag får du dock besök av barnens föräldrar, de är ilskna som bin och anklagar dig för att ta barnens godis. Hur skulle du reagera?

Det stora flertalet skulle nog – i likhet med mig själv – hävda att föräldrarnas reaktion är absurd då du inte tagit något från barnen, tvärtom så har du på frivillig basis givit dem något som de inte gjort sig förtjänta av eller haft någon ”rätt” till, vilket du dock upphört med efter en tid. Trots det så argumenterar stora delar av vänstern precis som föräldrarna i exemplet ovan när de kritiserar skattesänkningar, nu senast Josefin Brink (V) i SVT Debatt härom dagen. Hon hävdade där att regeringen tagit pengar från sjuka och arbetslösa personer och använt dem för att sänka skatten för arbetande människor. Liknande saker hörs ofta från vänsterhåll. Varje sansad person inser ju dock att så omöjligen kan vara fallet. Vad Brink med fler påstår är i praktiken att regeringen snokat reda på sjukas och arbetslösas undangömda förmögenheter (redan där är scenariot osannolikt, då jag finner det föga troligt att merparten av Sveriges sjuka och arbetslösa sitter på undangömda förmögenheter) och krävt in dem i skatt alternativt konfiskerat dem för att sedan finansiera skattesänkningar till arbetande människor med dem. Det som i själva verket hänt är ju – som jag tror att till och med vänsterpartiets allra mest hårdföra medlemmar i hemlighet är medvetna om – att de människor som arbetar varje dag för att försörja både sig själva och andra fått behålla en lite större del av de pengar deras arbetsgivare betalar för deras arbete, varpå en lite mindre del av desamma transfererats till sjuka och arbetslösa.

Sedan kan man naturligtvis ändå tycka att de sjuka och arbetslösa även fortsättningsvis borde få den del av skattebetalarnas pengar som de sistnämnda numer tillåts behålla, det har jag all respekt för även om jag inte håller med, men det är ohederligt att argumentera för det i termer av att sjukas och arbetslösas pengar orättfärdigt stjäls till förmån för arbetande människor. Det påståendet kan bara vara sant utifrån premissen att alla pengar i omlopp tillhör staten, vilken av ren välvilja låter människor själva förfoga över en mindre del av de pengar de själva arbetat ihop. Är det vänsterns inställning (vilket jag tror att det i många fall är) så tycker jag att de borde se till att vara öppna med det inför sina väljare, så att de utifrån sin egen uppfattning kan belöna eller – mer sannolikt – bestraffa dem därefter i kommande val.

Breivik har mer gemensamt med vänstern än med borgerligheten

Posted on by
2

Under lång tid har nu den svenska vänstern till vänster om socialdemokraterna i allmänhet och skrivbordsvänstern i synnerhet  försökt kleta Anders Behring Breivik på svensk borgerlighet. Det är ett klassiskt retoriskt knep kallat guilt by association. Genom att skapa associationer mellan sin motståndare och någon eller något som alla (Eller åtminstone nästan alla) är överens om är något som man inte vill bli förknippad med, till exempel Breivik, försöker man föra över en del av det oönskade elementets skuld och dåliga egenskaper på sin motståndare. Så länge guilt by association-retorik används på ett sätt som är korrekt, och det används som ett komplement till sakargument och inte som ett substitut för dem, så har jag egentligen ingenting emot den.

Vänsterns försök att utnyttja Breiviks hemska terrordåd för egna syften lever dock inte upp till något av de kraven. Att hävda att Breivik och svensk borgerlighet i förlängningen är samma sak är både uppenbart fel och djupt osmakligt. Till att börja med så är de borgerliga partierna ingen ideologiskt homogen massa på samma sätt som partierna på vänsterkanten. Det går således inte att säga att om man drar ”borgerlig ideologi” till sin spets så får man Breivik – det finns ingen borgerlig ideologi! Borgerligheten är vänsterns term för ”icke-vänstern” och rymmer i Sverige ett numer ideologilöst parti grundat som ett reaktionärt konservativt parti, ett liberalt parti i hög grad sprunget ur rösträtts- och nykterhetsrörelsen, ett annat idag ganska liberalt parti ursprungligen bildat för att verka parlamentariskt för böndernas intressen, och ett värdekonservativt parti vars initiala syfte var att motverka sekulariseringen av det svenska samhället. Det går omöjligen få denna brokiga skara åsiktsströmningar att mynna ut i samma sak oavsett hur långt man drar dem.

Taktiken att försöka sätta Breivik i knät på borgerliga partier blir extra vulgärt då man tar i beaktande att vänstern själv har rejält mycket mer gemensamt med Breivik än vad något av de svenska borgerliga partierna har. Det Breivik och svensk borgerlighet har gemensamt är i stort sett att de båda ogillar marxism. Vänsterns och Breiviks idéer delar däremot samma kärna – kollektivismen, kampen, våldet och hatet.

För både Breivik och vänstern är individen obetydlig. Individen har ett värde endast i en kontext, som del av ett kollektiv. I Breiviks fall är det viktigaste kollektivet en abstrakt kombination av nationen, rasen och folksjälen. I vänsterns fall är det viktigaste kollektivet arbetarklassen.

I Breiviks manifest står att läsa om hur en våldsam kamp måste föras mot ”Eurabia”, islam och mångkulturen. I vänsterns manifest står att läsa hur allt och alla som motsätter sig upprättandet av proletariatets diktatur ska underkuvas med våld. Breiviks våldsideologi tog sig som bekant uttryck i att han kallblodigt och till synes utan någon som helst ånger mördade 77 människor. Vänsterns våldsideologi har genom åren tagit sig uttryck i massmord av aldrig tidigare skådad omfattning och kostat miljontals människor livet. Men den tar sig ständigt också uttryck på mindre extrema sätt, såsom då två liberaler i januari blev påhoppade och misshandlade av vänsterextremister i Eskilstuna, då Vänsterpartiet i Malmö tidigare i veckan tyckte att det vore en kul grej att låta barn slå på pinatãs med bilder av borgerliga politiker, eller bara det faktum att vänstern – även dess mer rumsrena grenar – årligen ägnar sig åt att befolka gator och torg för att med nävarna knutna och höjda i luften sjunga ”upp till kamp”, ”sista striden det är”, och ”vi skjuter våra generaler”.

Märk väl att jag inte på något sätt menar att Breiviks ideologi och vänsterns ideologi är en och samma. Inte heller påstår jag att man får Breiviks ideologi om man drar vänsterns ideologi till sin spets. Det finns stora skillnader mellan de två. Men likheterna däremellan är större än de är mellan Breiviks ideologi och den ”borgerliga ideologi” som den svenska skrivbordsvänstern menar existerar. Det borde de tänka på nästa gång de vill smeta Breivik i ansiktet på första bästa person som inte tycker att höga skatter är ett självändamål.

Kulturens relation till vänstern

Posted on by
Svara

Idag publicerar DN Kultur Bengt Ohlssons slutreplik i den debatt om den politiska likriktningen inom den svenska kultureliten som tog fart i och med den artikel om livsstilshyckleriet och den slentrianmässiga bristen på eftertanke inom kulturvänstern som Ohlsson författade för nu snart en månad sedan.

Båda artiklarna är mycket läsvärda och anmärkningsvärt pricksäker kritik av den svenska kulturvänstern. Man behöver inte läsa många ord i kultursidorna för att bli plågsamt medveten om den åsiktsmässiga konformitet som råder i kultursverige. Ohlssons uppmärksammade artikel i början av januari har givit liv åt två sorters diskussioner. Dels en diskussion som egentligen inte är en diskussion utan snarare den enade kulturvänsterns ramaskri mot att 1) Ohlsson luftar tankar som strider mot kultursveriges gängse uppfattning och 2) att Ohlsson hävdar att den toleranta kultureliten inte tolererar att människor i de egna leden sticker ut ur den politiska kongruensen.

Otaliga är de företrädare för kulturvänstern som sökt tillrättavisa Ohlsson och de som delar hans uppfattning av nyss nämnda kulturvänster. Samtliga har de misslyckats kapitalt, ty den bild av verkligheten de försöker etablera och upprätthålla är bara just det, en bild, en illusion. De har alla fallit på eget grepp då de i ena sekunden talat sig varma för tolerans och mångfald, och i nästa kräver rättning i leden och unisont går på storoffensiv mot oliktänkande. Bland det mest intressanta med protesterna mot Ohlssons artiklar är att vänsterprofil efter vänsterprofil stigit fram och bedyrat hur fel Ohlsson har om kulturens vänsterkonformitet, medan företrädare för en eventuell ”kulturhöger” alltjämt lyst med sin frånvaro. Jag tänker att om det nu är så att Ohlsson faktiskt har fel, och det faktiskt inte förekommer någon politisk likriktning i kulturvärlden, så borde det i rimlighetens namn finnas en kulturhöger också, och det torde i så fall ligga i deras intresse att kliva fram och offentliggöra sin existens. Men icke. Så har inte skett.

Den andra sortens diskussion som Ohlssons utspel givit upphov till, är den – enligt mig – betydligt intressantare diskussionen om varför det faktiskt är så att kulturen i så hög utsträckning är vänster. De som presenterat sina teorier om anledningarna utgör en brokig skara människor från såväl höger som vänster; Erik Helmerson, Sven Wollter, Adam Cwejman, och Bengt Berg är bara några. Möjligen är någon eller några av dem sanningen på spåren. Jag kan för lite om kulturvärlden för att definitivt uttala mig om vilka förklaringar som är rätt (jag tänker dock våga mig på en gissning längre ned), däremot har jag hyfsat goda kunskaper om världen utanför kulturvärlden, och med de kunskaperna kan jag i alla fall slå fast att vissa av de förklaringar som föreslagits med all säkerhet är fel.

Ett av de mer anmärkningsvärda misslyckandena med att förklara kulturens vänstervridning svarar Dan Jönsson för. Han frågar sig på DN Kultur hur det kan uppfattas som modigt att vända kappan efter vinden, som han menar att Ohlsson gör. Enligt Jönsson så vänder Ohlsson kappan efter vinden, alternativt ”sjunger opportunismens höga visa”, då han kritiserar vänstern samtidigt som ”den ideologiska maktbalansen förskjutits så totalt att liberala och konservativa värderingar numera genomsyrar inte bara ekonomin, som de alltid gjort, utan även politik och medier.”. För det första så kan man i ljuset av vad Ohlsson fått utstå konstatera att han ingalunda vänt kappan efter vinden. Snarare än en vind har han drabbats av en vildsint skitstorm, och kappan hans har blåst all världens väg. För det andra så kan man dra slutsatsen att Jönssons kontakt med verkligheten måste vara mycket liten. Med att ”liberala och konservativa värderingar numera genomsyrar… …även politik och medier” syftar Jönsson såklart på att en borgerlig regering för första gången i Sveriges historia blivit omvald och på att det socialdemokratiska partiet befinner sig i kristillstånd, men det är likväl ett befängt påstående. Den borgerliga regeringens omval och det socialdemokratiska partiets kris är förvisso sanningar som inte går att ifrågasätta, men den borgerliga regeringen vann valet för att den framstod som duktigare socialdemokrater än socialdemokraterna själva, och socialdemokraterna befinner sig i kris på grund av idétorka och icke-behovet av ett socialdemokratiskt parti när en borgerlig allians är duktigare socialdemokrater. Konservativa värderingar spelar en ytterst marginaliserad roll i såväl politik som media i Sverige, och att påstå att någotdera genomsyras av liberala värderingar är minst sagt magstarkt då till och med de påstått liberala partierna motsätter sig marknadshyror samt vurmar för skyhöga marginalskatter. och det är ett välkänt och välbelagt faktum att de som skriver i media är mer vänster än samhället i övrigt.

Av sitt felaktiga antagande om konservativa och liberala värderingars utbredning i samhället drar Dan Jönsson ”rent praktiskt” slutsatsen att kulturen är den plats i samhället där vänstern fortfarande kan få plats. På ett mer teoretiskt plan förklarar Jönsson kulturens vänstervridning med att ”varje samhälle har ett behov av systemkritik, av en motoffentlighet som ser på systemet utifrån och sätter själva dess konstruktion under debatt.” Jag tror inte att Jönsson har direkt fel i det påståendet, systemkritik tror jag är både nyttigt och nödvändigt, men det duger inte som förklaring till varför kulturen är vänster. Tvärtom. Om den roll kulturen spelat i samhället varit att ”se på systemet utifrån” och vara en ”motoffentlighet” borde ju kulturen enligt varje logiskt resonemang vara höger. Tänk efter, Sverige har världens högsta skattetryck, staten har monopol på både alkohol och spel om pengar, äger stora andelar i banker, telekombolag, skogsbolag och elbolag, samt reglerar sönder vissa marknader såsom exempelvis bostadsmarknaden. Därtill så är det staten, landstingen, och kommunerna, det vill säga det offentliga, som finansierar en ansenlig del av den kultur som Jönsson menar ska fungera som systemkritik och en motoffentlighet. Med andra ord så befinner sig kulturen i ett beroendeförhållande till staten och offentligheten. Och just här tror jag att anledningen ligger till att kulturen är vänster.

Kulturarbetare är människor som utvecklat kreativitet inom ett område som andra människor inte värdesätter lika mycket som kreativitet inom andra områden. Någon kom på mobiltelefonen och började tillverka och sälja sådana, något den personen kunde göra eftersom andra människor tyckte att mobiltelefonen var en schysst grej värd att betala för. Någon annan kom på flygplanet och började tillverka och sälja sådana, något den personen kunde göra eftersom andra människor tyckte att flygplanet var en schysst grej värd att betala för. Ytterligare någon annan kom på Spotify och började sälja rättigheter att använda det, något den personen kunde göra eftersom andra människor tyckte att Spotify var en schysst grej värd att betala för. Men utöver alla människor som kommer på varor och tjänster som folk värdesätter och är beredda att betala för så finns också många människor som kommer på och skapar varor och tjänster som folk förvisso kanske i någon mån värdesätter, men inte tillräckligt mycket för att vilja betala för det. Och många av de människorna lockas säkerligen av idéer i stil med att vad som produceras inte ska avgöras av vad människor själva vill ha och kan tänka sig att betala för utan istället av någon annan som vet vad människor faktiskt behöver och bör betala för. Någon som förstår att det skulle vara bra för människor att se min nya pjäs eller lyssna på min nya konsert, även om de inte inser det själva.

Detta är inte något som jag tror gäller uteslutande för kulturarbetare eller kulturbranschen, utan jag tror att människor som vill leva av sådant som andra människor inte värdesätter och är beredda att betala för överlag är mer vänster än andra. Jag rekommenderar dem som inte tror på att så är fallet att kolla på valresultaten i kommuner och valkretsar där det finns stora nedläggningshotade arbetsgivare och jämföra dem med de genomsnittliga valresultaten. Som exempel kan nämnas att i Trollhättan, där varenda kotte vet om att SAAB tillverkar världens bästa bilar men att de korkade bilköparna tyvärr inte inser det, fick Socialdemokraterna egen majoritet i kommunvalet 2010 och i riksdagsvalet blev de mer än 30% större än i riket som helhet. Anledningen till att vi fått en hel bransch som är vänster är att vi sorterar människor med det skattefinansierade kulturstödet. Hade kulturen fått bära sina egna kostnader så hade bara den kultur som människor tycker är så pass bra att de vill betala för den blivit kvar. Många av dem som idag utgör kulturvänstern hade då fått se sig om efter försörjning på annat håll, någon kanske hade utbildat sig till ingenjör, någon annan hade fått jobb inom vården, en tredje hade blivit kassörska på i en ICA-butik osv. En del av dagens kulturvänster hade såklart blivit kvar i kulturbranschen, men de hade då inte varit kulturvänster, utan kort och gott vänster.