Under den tidiga torsdagskvällen förra veckan promenerade två män genom centrala Eskilstuna i riktning mot järnvägsstationen när de plötsligt blev påhoppade bakifrån av fyra okända svartklädda personer. De båda männen misshandlades därefter med knytnävsslag och sparkar i ungefär en halv minut innan personer i omgivningen uppmärksammade misshandeln och skrämde iväg våldsverkarna.

Motivet bakom det våldsamma överfallet var inledningsvis höljt i dunkel. Ett par dagar senare klargjordes det dock att de två männens stora synd, för vilken de förtjänade att bestraffas genom att berövas sin hälsa och trygghet, var att de inte delade gärningsmännens världsbild. De var liberaler. Tidigare under kvällen då de attackerades hade de deltagit i ett partimöte arrangerat av Liberala Partiet. Motivet bakom brottet framkom genom en lapp som lämnats i en partikamrats brevlåda:

”Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi.

Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik.

Antifascistisk Aktion”

Därutöver hade ”AFA ser dig” sprejats över mottagarens ytterdörr. Lyckligtvis klarade sig offren med en hjärnskakning och några blåmärken, åtminstone för den här gången.

Det är svårt att då man läser eller hör om händelser som denna inte dra paralleller till de fruktansvärda dåden i Oslo och på Utöya förra sommaren. De dåden var såklart mycket värre än de som inträffade i Eskilstuna förra veckan, men principen bakom dem var densamma i båda fallen. Principen att de som inte delar den egna världsuppfattningen ska tystas och utrotas. Den som undviker att se helheten kan ha invändningar mot det konstaterandet då det på Utöya var vänstern som överfölls medan det i Eskilstuna var vänstern som överföll. Det är dock en alltför smal syn på saken, för att inte tala om vilken osmaklig förolämpning av socialdemokratin det är att klumpa ihop den med det vämjeliga avskum på yttersta vänsterkanten som låg bakom överfallet på Liberala Partiets företrädare i förra veckan. Nej, skiljelinjen i den här konflikten går inte mellan höger och vänster, utan mellan fredliga demokrater och våldsbejakande antidemokrater.

Våld och hot om våld har varit en del av världens totalitära ideologier sedan de befann sig i sin linda. Kommunismens grund är upprättandet av proletariatets diktatur genom revolution och väpnad konflikt. En av det tidiga Sovjetunionens högsta funktionärer tillika kommunistinternationalens förste ordförande, Grigorij Zinovjej, sade illustrativt: ”Vi måste få med oss 90 av Sovjetrysslands 100 miljoner invånare. Vad gäller de övriga så har vi inget att säga dem. De måste utrotas.” 1921, samma år som Adolf Hitler blev partiledare, bildade det tyska nazistpartiet NSDAP en väpnad falang (Sturmabteilung) i syfte bland annat att med våld angripa politiska motståndare. 25 år senare chockades världen av avslöjandet att nazisterna – utöver att ha startat ett världskrig – kallblodigt mördat miljontals oskyldiga människor på ett i det närmaste industriellt vis, mot bakgrund av att de betraktats som oönskade element i samhällsbygget. 80 år efter Sturmabteilungs bildande och 10 år efter Sovjetkommunismens fall chockades världen ånyo då militanta islamister utnyttjade civila trafikflygplan som massförstörelsevapen med vilka de dödade tusentals oskyldiga New York-bor. Ytterligare 10 år senare var det Europas tur att drabbas av terrorn då en ensam militant högerextremist genom en bomb i Oslos regeringskvarter och en massaker på ett läger för politiskt aktiva barn och ungdomar mördade 77 personer inom loppet av några timmar. Listan över exempel på våldsideologiers grymhet kan göras oändlig.

Våld och hot som medel för att uppnå politiska syften är inte bara oacceptabelt, det är oförlåtligt. Det är hela det fria demokratiska samhällets skyldighet att ständigt motverka nyttjandet av dylika medel som politisk argumentationsteknik. Det görs dock inte genom att som t ex Svenska FN-förbundet, Kristdemokraterna och somliga Sverigedemokrater förespråkar inskränka yttrande-, religions-, eller associationsfriheten. Förbud av specifika politiska åsikter gör inte att de försvinner, utan förpassar dem bara till det fördolda och ger dem möjlighet att spela martyrer. Att ignorera fungerar inte heller, det borde svenska politiker vara väl medvetna om efter att ha tystat och ignorerat Sverigedemokraterna hela vägen in i den svenska riksdagen. Om det finns något som kan kuva politiskt motiverat våld och de hatideologier som allt som oftast ligger bakom det så är det rimligen fri och öppen debatt. För på vilket sätt skulle man bättre kunna visa hur befängda de militanta idéer vi talar om här är, än genom att låta de som står bakom idéerna framföra dem och därefter med fakta och förnuftiga resonemang bevisa att de har fel?

Anledningen till att vi idag har ett främlingsfientligt parti i riksdagen är att de övriga partierna i allmänhet och vänstern i synnerhet ansett sig vara lite för fina för att debattera med Sverigedemokraterna, och när man undantagsvis ändå gjort det så har man inte ”nedlåtit” sig till att faktiskt bemöta deras oftast tämligen ihåliga argument och motbevisa det de säger, utan man har mästrat och predikat om det omoraliska i att stå för åsikter som inte ryms i den svenska politiska korrekthetens sfär. Sverigedemokraternas ord har därmed fått stå oemotsagda, varför de naturligtvis kringgärdats av en viss sanningens lyster, i synnerhet för dem som är lite för bekväma för att själva ta reda på hur saker och ting hänger ihop. Missförstå mig nu inte, jag menar inte att Sverigedemokraterna står för en militant ideologi att jämföra med nazism eller kommunism. Men i likhet med nazism och kommunism har Sverigedemokraterna genom att ignoreras och förtalas snarare än bemötas närts med övertygelsen att de ensamma kämpar för att framföra en ogenomtränglig sanning som inte går att bemöta, varför ”etablissemanget” istället gjort allt för att dölja den.

Genom att inte enbart fördöma och förtala utan även ta debatten kan vi skjuta i sank de våldsidkarnas ogenomträngliga sanningar. Därmed kommer de bakomliggande ideologiernas attraktionskraft att minska och med den våldsideologiernas anhängare. Vi har allt att vinna på att låta alla säga vad de vill och låta alla andra säga emot. Om jag säger A, och en annan person säger B, så kan en öppen debatt oss emellan, något förenklat, leda till en av två saker. Antingen så visar det sig att jag har rätt varmed jag stärks i min övertygelse och den andra personen går rättad och klokare ur debatten, eller också visar det sig att jag har fel varmed jag går rättad och klokare ur debatten och den andra personen stärks i sin övertygelse.

Efter att ha begrundat ovanstående kan vi enkelt konstatera att det som avgör hur ”farlig” en idé är inte avgörs av hur höger, vänster, religiös eller ens hur extrem den är, utan av vilka medel den berättigar. En libertarian som i det närmaste vill avskaffa staten, en kommunist som vill skapa ett klasslöst samhälle, och en nazist som vill skapa ett klasslöst och ”renrasigt” samhälle kan alla betraktas som extremister. Men så länge de inte använder sig av våld eller hot (i den mån det nu finns kommunister och nazister som tar avstånd ifrån våld, det är måhända en självmotsägelse) bör de få verka för att sprida sina åsikter, för genom yttrandefrihetens och den fria debattens natur kommer det i slutändan att gynna alla, antingen genom att alla vi andra stärks i vår övertygelse och tilltro till vår tidigare åsikt, i mitt fall tilltron till frihet, demokrati, marknadsekonomi och mångfald, eller genom att vår övertygelse motbevisas och vi går rättade och klokare ur debatten.