Gästinlägg: Gustav Olander om att skämta om ”fel” saker

Jag pratade för en tid sen med en vän som är min direkta motsats vad gäller politik. Diskussionen kom in på facebookgrupper som ”The typical muslim” och deras rasistiska budskap. Min vän avrådde mig från att gå in på ”den där skiten”, tätt följt av uttryck som ”vissa saker skämtar man inte om”. Jag invände med att ”varför inte införa hädelselagar på en gång”, som begränsar min kära vän yttrandefriheten till skyhöga höjder. Invändningen jag fick från min vän är en vanlig samt ganska ogenomtänkt invändning. Den lät såhär, det är lätt för vit medelklass att skämta om allt och säga åt andra att chilla. Jag svarade sarkastiskt att jag kände mig kränkt och bad min vän att lägga av med sådana taskiga uttalanden.

Poängen med detta var att man omöjligt kan ta hänsyn till att individer känner sig kränkta när man kommer med en bild, ett uttalande eller en åsikt i form av skrift. Varför? Jo, av den enkla anledningen att känna sig kränkt är en ytterst subjektiv värdering som vem som helst kan hävda för minsta lilla. Jag kan hävda att jag känner mig kränkt för att någon säger att jag har en ful näsa eller för lite hår på hjässan. Detta innebär inte att ”rätten” att inte bli kränkt existerar. För erkänner man att det finns en rätt som hävdar att ingen ska bli kränkt, erkänner man i samma stund att rätten att uttala sig om saker som kan tänkas kränka en annan inte får ske.

Detta leder till frågorna: hur definieras en kränkning, samt vem bestämmer vad som är en kränkning? Kom ihåg att vem som helst kan påstå sig vara kränkt. Till och med utan att egentligen vara det. Att sedan lagstifta om vad som är en kränkning är således omöjligt och ger alltid utrymme för en godtyckligt dragen gräns. Yttrandefriheten är milsvis viktigare än att någon enskild påstår sig vara kränkt av dittan och datten och det enda som inte utgör godtyckliga bedömningar är att låta alla ”kränka” varandra lika mycket och åt vilket håll man än känner för.

För att återkomma till min vän och hans ”vissa saker skämtar man inte om”; för mig lät detta som att han satt på det absolut bästa svaret. Som att han visste vad man skämtade om och inte. Detta är inget ovanligt från vänsterhåll. Vänstern tror sig ofta veta bättre än alla andra genom att dra godtyckliga gränser och försöka föra fram ”rätt” åsikter för att skydda till exempel en minoritet som de själva har bidragit till att skapa dåliga förhållanden för. Min väns åsikt ger enligt mitt tycke lika stort uttryck för ”förtryck” som skaparen av ”The typical muslims” åsikt gör men betyder detta att jag vill hindra dem från att tycka som de gör? Svaret på den frågan får ni lista ut själva.

Ett Europa i kris.

Det är svåra tider i Europa, både för folket och regionen.
Den ekonomiska krisen tär på välviljan, energin och, självfallet, de ekonomiska reserverna. Irritationen är påtaglig och tålamodet är på väg att ta slut, särskilt eftersom Italien och Spanien börjat svaja. Även för oss som vurmar för ett enat och stabilt Europa är det svårt att inte tvivla.

Under de senaste hundra åren har fyra krig utspelats på europeisk mark, svåra ekonomiska kriser har tvingat många att gå på knäna och vi ser hur vår konkurrenskraft försvagas mot länder med plötslig och beundransvärd socioekonomisk utveckling. Det är inte konstigt att bitterheten och missnöjet sprider sig över kontinenten. I flera länder ökar de populistiska missnöjespartiernas inflytande mer och mer. Den enighet och optimism som förenade Europa när nazismen föll, den vilja och kämparglöd som ledde till skapandet av den Europeiska Unionen och Förenta Nationerna… Löftet om ”aldrig mer” låter inte fullt så självsäkert längre.

 

Det var en kombination av debatten kring en exitstrategi för Grekland (med inlägg av exempelvis Cwejman), konstaterandet att en tvångsutslutning ur EMU är en juridisk omöjlighet och den oroande utvecklingen i Ungern (Haglund) som fick tankarna att snurra.

Den Europeiska Unionen är ett av världens mest lyckade demokratiprojekt och kraven för medlemskap är höga. Problemet är dock att det ägnats lite tid åt att konstruera planer och strategier för vad som händer när ett medlemsland inte längre uppfyller dessa krav.

Vad gör unionen om ett medlemsland överger demokratin? Vad gör vi om förföljelsen av romer eskalerar till något mycket obehagligt? Vad gör vi om vi inte lyckas förhindra ett krig mellan två medlemsländer?

Förhoppningsvis kommer det aldrig att gå så långt. Förhoppningsvis.
Samtidigt är det svårt att undvika en känsla av deja vú när grekiska riksdagsledamöter går runt och heilar (Karlsten).

Kanske är det dags att tillämpa talesättet ”hoppas på det bästa, vänta dig det värsta”.

Datalagringsdirektivet: Ineffektivt overkill

Det är ingen hemlighet att datalagringsdirektivet har upprört liberaler (med flera) i Europa.
Inte heller är det särskilt konstigt att så är fallet.

DLD innebär en möjlighet att kränka en individs privatliv utan att denne ens blir delgiven misstanke om brott eller att det ens finns skäl att misstänka personen från första början. Bara detta är ett vettigt skäl till att bli upprörd.
I både Tyskland och Rumänien har DLD i författningsdomstolen respektive högsta domstolen bedömts vara så kränkande att de stoppat införandet av DLD med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Det är inte så att DLD skulle användas endast vid de absolut grövsta brotten. Vi pratar inte bara om terrordåd och hardcore internationell organiserad brottslighet.
Följande textutdrag kommer från en riksdagsmotion skriven av miljöpartister (Ferm, Ceballos, Kaplan, Nordin & Holm) oktober 2011:
”P3 Nyheter uppmärksammar den 27 oktober 2010 att en promemoria från Justitiedepartementet föreslår att polisen ska kunna begära ut abonnemangsuppgifter inte bara för grova brott, utan även för bötesbrott som gromning, fildelning och sexuellt ofredande.”
Med risk att låta som en fjortonåring: Fildelning? Seriöst.

Det som DLD kräver ska registreras är trafikuppgifter. Vem som kommunicerade med vem, när det gjordes och var det gjordes, etc. Det positiva med detta är att själva innehållet inte sparas. Det negativa är att helt oskyldiga människor lättare dras in i härvan för att de smsat, ringt eller mailat en person som sedan granskas.

Detta är bara några av alla problem som finns med DLD och det finns många som skrivit om dessa.
Egentligen finns det en större elefant i rummet.

Kära EU och ledamöter av Sveriges riksdag,
vad sjutton har ni tänkt datalagringsdirektivet ska tjäna till när brottslingar inser att de helt enkelt kan skicka brev istället?

Åttonde mars

Nedanstående inlägg är mer personligt än vad mina inlägg här brukar vara och betydligt mindre politiskt korrekt än de flesta inlägg här på Frihetligt. Deal with it.

 

 

Den internationella kvinnodagen närmar sig.

Jag är inget stort fan av internationella kvinnodagen.

 

Faktum är att jag tycker den internationella kvinnodagen är en symbolhandling, därtill en kontraproduktiv sådan. Jag tycker samma sak om Pride, noll-rasismveckan (stavning?) och barnens dag.

 

Det finns många kvinnor jag beundrar, kända såväl som okända.

 

Margaret Thatchers politik är inte en politik jag skulle ställa mig bakom i sin helhet, men det finns nog ingen som kan säga att Margaret Thatcher saknar ryggrad. Jag beundrar politiker som talar klarspråk och står för sin åsikt.

 

Gunnel Larsson är inte ett känt namn, det är min farmors namn. Henne beundrar jag både för hennes personliga egenskaper och för hennes gärningar inom arbetsliv, kyrka och familj. Även Gunnel Larsson är en person som alltid säger vad hon tycker och som lärt mig att även om man får sig en del törnar på vägen så leder ärlighet alltid längst.

 

Paloma Faith är en fantastisk artist som skapar låtar som berör mig. Hennes unika stil och talang får mig att se upp till henne mer än de flesta artister jag annars lyssnar på. Jag beundrar Paloma Faiths arbete och hon är en av de få kända personer jag skulle vilja ta en öl tillsammans med.

 

Nellie Blys riktiga namn var Elizabeth Jane Cochran och båda namnen förtjänar att minnas. Nellie Bly utvecklade en helt ny gren av journalism, reste världen runt på 72 dagar (en extraordinär bedrift på hennes tid) och skrev in sig på ett mentalsjukhus i tio dagar för att rapportera om de kränkningar patienterna dagligen utstod. Den undersökande journalism vi vant oss vid idag skulle inte ha funnits utan Nellie Bly.

 

Val McDermid är en skottsk författarinna som har förmågan att skriva böcker jag inte kan lägga ifrån mig. Det är delvis på grund av hennes böcker jag nu studerar psykologi på universitetet och hennes arbete förser mig med sida efter sida av ren avkoppling från studierna. Val McDermids böcker är en fröjd att läsa och jag beundrar hennes enastående språkliga skicklighet och unika kreativa förmåga.

 

Rosa Parks är ett namn som gång på gång upprepas på historielektioner i stora delar av världen och som förtjänar att hyllas varenda gång det nämns. Om det finns något vi ska ta med oss från Rosa Parks berättelse så är det att varenda människa har förmågan att göra skillnad.

 

Det som förenar dessa sex namn är inte deras kön utan att de uträttat saker värda att beundra. Att jag skulle hylla dem extra den åttonde mars är fånigt. Jag hyllar inte någon av dem på annat vis än jag hyllar de män och transpersoner jag beundrar.

Det krävs ingen speciell dag för att jag ska tänka på dem och deras bedrifter. Faktum är att jag finner det skrattretande och ganska provocerande att jag förväntas hylla dem på en specifik dag. Det förminskar deras bedrifter att säga att det krävs en speciell dag att uppmärksamma dem bara på grund av deras kön.

 

Jag är inget stort fan av internationella kvinnodagen.

Att folk tycker det är en bra idé att klumpa samman alla kvinnor och säga att alla kvinnor har samma problem (vilka vi ska uppmärksamma på ett visst datum) är skrämmande. Jag lovar dig att en indisk femåring, en svensk pensionär och en saudier i medelåldern inte har samma problem. Trots att de alla råkar vara av kvinnligt kön.

Att det ska vara så kontroversiellt att säga det.

Svält. Fattigdom. Miljö. Skola. Afghanistan. Teknik. Tullar. Yttrandefrihet. Företagande. Arbetslöshet. Partnervåld. Tågförseningar. Missbruk. FRA. Grekland. Åldersdiskriminering. Statsskick. Studiebidrag.

De är alla kvinnofrågor. Eller ja, det är vad ni bör kalla kvinnofrågor om ni insisterar på att använda just det begreppet. Enligt mig finns det inte något som bör kallas kvinnofrågor.

Partnervåld är ingen kvinnofråga. Partnervåld finns i många former, i många förhållanden. Det utövas av män, kvinnor och transpersoner. Det utövas av heterosexuella, bisexuella och homosexuella. Det utövas mot män, kvinnor och transpersoner i heterosexuella såväl som homosexuella relationer. Att kalla detta en kvinnofråga är ett hån mot de män och transpersoner som utsätts för det, oavsett förövarens och offrets kön eller sexualitet.

 

Föräldraförsäkring är tamejfan inte en kvinnofråga. Det är en föräldrafråga. Det är en barnfråga. Kvinnor har inte patent på föräldraskap, oavsett vad vissa feminister har fått för sig. Observera ordet ”vissa”, jag vill inte att varenda feminist som läser detta ska berätta för mig att just de inte fått för sig det här.

 

 

 

Jag brinner för varje människas frihet, trygghet och framtid. Jag brinner för kvinnor. Jag brinner för män. Jag brinner för transpersoner. Jag gör det varje dag och jag gör det konstant.

Jag tänker inte brinna lite extra för ett av könen, oavsett vilket jävla datum det är.

För ett öppet och sansat debattklimat

”Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Det är en föreställningsvärd han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasist­iska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just ­Genusnytt, Axess och Timbro. I varierande grad.”

Ovanstående text är skriven av Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Jag vet inte vad ni får för föreställning av texten, kära läsare, men i mina ögon kopplar textförfattaren an terroristen Breivik och hans avskyvärda handlingar med en liberal tankesmedja som Timbro. Eller överreagerar jag bara? Överreagerar andra liberaler och borgare också?

Det är verkligen synd att en terrorist och massmördare skall användas som politisk slägga i ett försök att vinna billiga politiska poänger – poänger som inte ens tilldelas Aftonbladets ledarredaktion. Timbro är en liberal tankesmedja som samarbetat och samarbetar med ett flertalet olika frihetliga och liberala tänkare och tyckare – att ens kunna koppla an tankesmedjan med en person som Breivik är otroligt lågt och förstör den ack så viktiga och öppna debatten.

Vidare gäller även Genusnytt och Axess. Att Genusnytt är kritisk mot feminism är inte samma sak som att hata, och särskilt inte i samma starka utsträckning som Anders Behring Breivik. Det kan vem som helst inse och förstå. Det slår mig även att Lindberg med denna argumentation på något sätt förespråkar en form av censur. Ska man inte inte få kritisera feminism på grund utav att en terrorist hyser ett hat mot kvinnokampen? Det är en självcensur utan dess like. Lindberg fortsätter även gällande ”brutaliseringen av åsiktsklimatet”:

”Därför kan SVT:s Aktuellt ställa frågan ”Har invandringen gått för långt?” på bästa sändningstid. Och låta Annie Lööf (C) och Jimmie Åkesson (SD) diskutera saken.

Anständighetens gräns har flyttats. Starka krafter försöker nu flytta den ännu längre bort.”

Ska samhället inte få diskutera invandring? Man kan ha olika åsikter om SVT:s val av rubriksättning men det är diskussionen och det öppna samtalet som ska vara det centrala. En mörkläggning eller rädsla för att diskutera frågan gynnar bara invandrings- eller invandrarkritiska krafter – för då har myten om det politiskt korrekta samhället och dess nedtoning av en viss fråga bekräftats. I ett liberalt samhälle måste man kunna diskutera frågor öppet. Ja, Timbro släppte en rapport om ”Integration eller assimilation” men inget hat á la Breivik kommer till uttryck och inte heller brutaliseras debattklimatet. Anklagelserna saknar alltså helt och hållet några grunder. Följde ens Aftonbladets ledarredaktion Timbros diskussioner kring rapporten? Tror inte det. Trots det slänger vänstern ifrån sig Breivik-jämförelser om att Timbro delar uppfattningar med Breivik, det är beklagligt och otroligt lågt. Det hela är egentligen skrattretande och man undrar om det inte är Aftonbladets ledarredaktion som egentligen bidrar till ett mindre sansat debattklimat?

Frågan är om vänstern gör detta i en situation där de förlorar greppet om samhället? Socialdemokraternas rygg är bruten, facken förlorar medlemmar och folk har börjat vänja sig med skattesänkningar. Är det här ett sista desperat försök från deras sida att klänga sig fast vid något? Det måste göra ont att se ett borgerligt styrt samhälle. Fredrik Segerfeldt uttrycker det hela mycket bättre:

”Jag tror att det här med mitten är centralt. Var den politiska och ideologiska normen finns i samhällsdebatten avgör dess tyngdpunkt, dess fokus. Och svensk vänster – såväl den partipolitiska som den bredare, intellektuella – har i decennier varit van vid att utgöra debattens mittfåra, diskussionens givna utgångspunkt. Det som alla andra måste förhålla sig till. Det har skapat en grandios självbild.”

Det ligger något i det där. Samhället har förändrats och vänstern har inte följt med. Dessa debattörer kan dock göra bättre av sig  - vi väntar på ett öppet och sansat debattklimat, för samhällets bästa. Ryck upp er, vänsterskribenter.

Läs gärna: Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar, Johan Lundberg, Maria Sveland, Martin Marmgren, Markus Uvell

Till den fredliga liberalismens, kommunismens och nazismens försvar

Under den tidiga torsdagskvällen förra veckan promenerade två män genom centrala Eskilstuna i riktning mot järnvägsstationen när de plötsligt blev påhoppade bakifrån av fyra okända svartklädda personer. De båda männen misshandlades därefter med knytnävsslag och sparkar i ungefär en halv minut innan personer i omgivningen uppmärksammade misshandeln och skrämde iväg våldsverkarna.

Motivet bakom det våldsamma överfallet var inledningsvis höljt i dunkel. Ett par dagar senare klargjordes det dock att de två männens stora synd, för vilken de förtjänade att bestraffas genom att berövas sin hälsa och trygghet, var att de inte delade gärningsmännens världsbild. De var liberaler. Tidigare under kvällen då de attackerades hade de deltagit i ett partimöte arrangerat av Liberala Partiet. Motivet bakom brottet framkom genom en lapp som lämnats i en partikamrats brevlåda:

”Som du antagligen vet så misshandlades två medlemmar i ditt parti efter torsdagens distriktsmöte. Detta var endast en liten försmak på vad som kommer att hända om ni gör några fler försök att etablera er i Eskilstuna. Vi kommer aldrig att acceptera liberal politik eller andra angrepp på arbetarklassen, och detta kommer inte att passera er obemärkt förbi.

Vi ger er nu en chans att lägga ner all politisk verksamhet. Om ni inte gör detta kanske just du blir nästa person att bli fysiskt påmind om konsekvenserna om konsekvenserna av att bedriva en arbetarfientlig politik.

Antifascistisk Aktion”

Därutöver hade ”AFA ser dig” sprejats över mottagarens ytterdörr. Lyckligtvis klarade sig offren med en hjärnskakning och några blåmärken, åtminstone för den här gången.

Det är svårt att då man läser eller hör om händelser som denna inte dra paralleller till de fruktansvärda dåden i Oslo och på Utöya förra sommaren. De dåden var såklart mycket värre än de som inträffade i Eskilstuna förra veckan, men principen bakom dem var densamma i båda fallen. Principen att de som inte delar den egna världsuppfattningen ska tystas och utrotas. Den som undviker att se helheten kan ha invändningar mot det konstaterandet då det på Utöya var vänstern som överfölls medan det i Eskilstuna var vänstern som överföll. Det är dock en alltför smal syn på saken, för att inte tala om vilken osmaklig förolämpning av socialdemokratin det är att klumpa ihop den med det vämjeliga avskum på yttersta vänsterkanten som låg bakom överfallet på Liberala Partiets företrädare i förra veckan. Nej, skiljelinjen i den här konflikten går inte mellan höger och vänster, utan mellan fredliga demokrater och våldsbejakande antidemokrater.

Våld och hot om våld har varit en del av världens totalitära ideologier sedan de befann sig i sin linda. Kommunismens grund är upprättandet av proletariatets diktatur genom revolution och väpnad konflikt. En av det tidiga Sovjetunionens högsta funktionärer tillika kommunistinternationalens förste ordförande, Grigorij Zinovjej, sade illustrativt: ”Vi måste få med oss 90 av Sovjetrysslands 100 miljoner invånare. Vad gäller de övriga så har vi inget att säga dem. De måste utrotas.” 1921, samma år som Adolf Hitler blev partiledare, bildade det tyska nazistpartiet NSDAP en väpnad falang (Sturmabteilung) i syfte bland annat att med våld angripa politiska motståndare. 25 år senare chockades världen av avslöjandet att nazisterna – utöver att ha startat ett världskrig – kallblodigt mördat miljontals oskyldiga människor på ett i det närmaste industriellt vis, mot bakgrund av att de betraktats som oönskade element i samhällsbygget. 80 år efter Sturmabteilungs bildande och 10 år efter Sovjetkommunismens fall chockades världen ånyo då militanta islamister utnyttjade civila trafikflygplan som massförstörelsevapen med vilka de dödade tusentals oskyldiga New York-bor. Ytterligare 10 år senare var det Europas tur att drabbas av terrorn då en ensam militant högerextremist genom en bomb i Oslos regeringskvarter och en massaker på ett läger för politiskt aktiva barn och ungdomar mördade 77 personer inom loppet av några timmar. Listan över exempel på våldsideologiers grymhet kan göras oändlig.

Våld och hot som medel för att uppnå politiska syften är inte bara oacceptabelt, det är oförlåtligt. Det är hela det fria demokratiska samhällets skyldighet att ständigt motverka nyttjandet av dylika medel som politisk argumentationsteknik. Det görs dock inte genom att som t ex Svenska FN-förbundet, Kristdemokraterna och somliga Sverigedemokrater förespråkar inskränka yttrande-, religions-, eller associationsfriheten. Förbud av specifika politiska åsikter gör inte att de försvinner, utan förpassar dem bara till det fördolda och ger dem möjlighet att spela martyrer. Att ignorera fungerar inte heller, det borde svenska politiker vara väl medvetna om efter att ha tystat och ignorerat Sverigedemokraterna hela vägen in i den svenska riksdagen. Om det finns något som kan kuva politiskt motiverat våld och de hatideologier som allt som oftast ligger bakom det så är det rimligen fri och öppen debatt. För på vilket sätt skulle man bättre kunna visa hur befängda de militanta idéer vi talar om här är, än genom att låta de som står bakom idéerna framföra dem och därefter med fakta och förnuftiga resonemang bevisa att de har fel?

Anledningen till att vi idag har ett främlingsfientligt parti i riksdagen är att de övriga partierna i allmänhet och vänstern i synnerhet ansett sig vara lite för fina för att debattera med Sverigedemokraterna, och när man undantagsvis ändå gjort det så har man inte ”nedlåtit” sig till att faktiskt bemöta deras oftast tämligen ihåliga argument och motbevisa det de säger, utan man har mästrat och predikat om det omoraliska i att stå för åsikter som inte ryms i den svenska politiska korrekthetens sfär. Sverigedemokraternas ord har därmed fått stå oemotsagda, varför de naturligtvis kringgärdats av en viss sanningens lyster, i synnerhet för dem som är lite för bekväma för att själva ta reda på hur saker och ting hänger ihop. Missförstå mig nu inte, jag menar inte att Sverigedemokraterna står för en militant ideologi att jämföra med nazism eller kommunism. Men i likhet med nazism och kommunism har Sverigedemokraterna genom att ignoreras och förtalas snarare än bemötas närts med övertygelsen att de ensamma kämpar för att framföra en ogenomtränglig sanning som inte går att bemöta, varför ”etablissemanget” istället gjort allt för att dölja den.

Genom att inte enbart fördöma och förtala utan även ta debatten kan vi skjuta i sank de våldsidkarnas ogenomträngliga sanningar. Därmed kommer de bakomliggande ideologiernas attraktionskraft att minska och med den våldsideologiernas anhängare. Vi har allt att vinna på att låta alla säga vad de vill och låta alla andra säga emot. Om jag säger A, och en annan person säger B, så kan en öppen debatt oss emellan, något förenklat, leda till en av två saker. Antingen så visar det sig att jag har rätt varmed jag stärks i min övertygelse och den andra personen går rättad och klokare ur debatten, eller också visar det sig att jag har fel varmed jag går rättad och klokare ur debatten och den andra personen stärks i sin övertygelse.

Efter att ha begrundat ovanstående kan vi enkelt konstatera att det som avgör hur ”farlig” en idé är inte avgörs av hur höger, vänster, religiös eller ens hur extrem den är, utan av vilka medel den berättigar. En libertarian som i det närmaste vill avskaffa staten, en kommunist som vill skapa ett klasslöst samhälle, och en nazist som vill skapa ett klasslöst och ”renrasigt” samhälle kan alla betraktas som extremister. Men så länge de inte använder sig av våld eller hot (i den mån det nu finns kommunister och nazister som tar avstånd ifrån våld, det är måhända en självmotsägelse) bör de få verka för att sprida sina åsikter, för genom yttrandefrihetens och den fria debattens natur kommer det i slutändan att gynna alla, antingen genom att alla vi andra stärks i vår övertygelse och tilltro till vår tidigare åsikt, i mitt fall tilltron till frihet, demokrati, marknadsekonomi och mångfald, eller genom att vår övertygelse motbevisas och vi går rättade och klokare ur debatten.